…
Det finns stunder då man undrar varför man utsätter sig för att vara skolledare, men också sådana då man verkligen kommer ihåg varför. Ibland är det världens bästa jobb.

Det kan vara så olika saker som gör skillnaden, stora eller små. Kanske det där mötet som andas utveckling, ”bramående” eller nya krafter för någon yngre eller äldre som haft det tungt. Kollegan som hittar en förenklande förbättring eller bara gör ett jobb så mycket snabbare och bättre än man skulle ha gjort det själv. En arbetsgrupp som både hittar utvecklingsområden och får igång utvecklingen. Ibland bara det där avkopplande, smittsamma skrattet med medarbetarna eller kanske en överraskande god måluppfyllelse. Inte minst en klass eller några elever som tar vara på sina möjligheter och börjar jobba så mycket bättre än förr kan få en att må riktigt bra.

Igår var det gott om möten och just innan den korta lunchen satt jag och svarade på mail allt vad jag hann. Jag hörde dörren ut till C-hallen slitas upp, snabba fötter, intensiv knackning och öppnad dörr. Allt ungefär samtidigt. Några ivriga killar i högstadiet med musik som elevens val stod inför hotet om inställd lektion. Läraren var sjuk och det fanns ingen vikarie att skaka fram. Nu tyckte de att jag kunde ”spontanta” lektionen.

Det var ett sånt där tillfälle då skolan känns som en väldigt rolig plats att vistas på. Jag tackade för förtroendet, men tvingades att tacka nej den här gången.