…
Det var inte Agneta som stod för det kyliga, hon var på julgröt i kyrkan.

Hemma var däremot snön. Den gick långt över skoskaften på flera ställen mellan parkering och husdörr. Det har nog varit lite lugnare på nederbördsfronten där jag varit.
På vägen hem kom det i.o.f.s. väldiga mängder ganska snabbt. Mellan Piteå och Skellefteå var det stundtals som en vägg. Man fick avgöra var man befann sig genom att se på de närmaste reflexpinnarna till höger och mitträcket till vänster. Resten var ett luddigt, suddigt ogenomskinligt vitt.

Jag brukar inte bli trött av så pass kort körning, men när jag nu kom hem blev det en timmes sömn istället för nödig snöskottning. Kände inte av det när jag körde, men efteråt var jag hur trött som helst. Tror det är en extra anspänning att ha ansvar för många liv och att köra ett tungt fordon när förhållandena är knepiga. Att alltid kunna stanna på sträckan man kan överblicka är inte lätt en dag som denna.
Vissa bilister verkar totalt bortse från risken att det kan finnas hinder också på en väg med mitträcken och brakar på i väldiga hastigheter. En havererad buss eller lastbil, en familj som fått sladd i snösträngen till höger eller vänster, snurrat runt och står med bredsidan mot en hundra meter bakom siktgränsen. Eller kanske resultatet av en älgolycka. Man vet aldrig vad som finns i snöröken.

Nu borde jag ut och skotta, men nu kom Agneta hem. Tror vi firar hennes födelsedag nu och låter snön ha lugn och ro till i morgon kväll.