…
Ja. Så länge jag försvarar demokratin är han det. Så såg t.ex. presidenterna Bush uttryckligen på sina efterträdare och politiska motståndare.
Jag ser det också så trots att jag har så svårt att begripa många regeringsbeslut. Jag är rädd att flera av gårdagens och dagens misstag ska stå morgondagen dyrt. Inte minst på energiområdet. Det som i längden påverkar så mycket, hårt som mjukt.

Apropå valda ledare. Det är några fler i politiken som säger sig stå för ”kristna värden” idag än för 20-30 år sedan. Som säger sig kämpa för kristendomen, åtminstone för ”kristna värden”. Frågan är hur mycket alla bryr sig om det man säger sig vilja försvara.
I bibeln uppmanas de kristna att be för ”alla i ledande ställning”. (1 Timoteusbrevet 2:1-2) Det var romarna som styrde då. De förföljde de kristna, avrättade Petrus, Paulus och många andra. Ändå uppmanar Paulus de kristna att tacka för alla människor och be för all överhet. Inställningen är kraftfullt otidsenlig och sällsynt, var det då också.
Skulle en strimma av en liknande inställning vara vanligare ideologiska motståndare emellan i vårt sekulära nutidssamhälle kanske färre skulle känna avsmak för politiken och fler vilja ta samhällsansvar.

Jag vill byta ut Löfven, jag vill se en ansvarsfull borgerlig regering. Inte en främlingsfientlig, inte en med oklar syn på demokrati, rättssamhälle, auktoritära regimer och oberoende media. En regering som ser till hela landet och hela befolkningen. Till näringslivet, offentligheten och den lilla människan. En med förståelse också för vårt kristna arv och vad det medför.
Jag vill byta ut Löfven, men jag vill att det ska lyckas bra för honom och regeringen så länge han har uppdraget att styra landet. Sverige först. Före mig, före mitt parti. Politiken och makten är medlet, inte målet.

Mycket kan sägas om republikanerna far och son Bush. De började i alla fall hjälpa sina efterträdare med maktövergången timmarna efter valutgångarna var klara. Man underlättade så gott man kunde. För dem tycks ”America first” ha suttit mindre i munnen och mer i ryggmärgen, hjärtat och samvetet. Att sätta landet före både jaget och laget kännetecknar en statsman.

Jag har lyssnat till Löfven ikväll som den statsminister han är. Idag tycker jag att han i stort sett sa det som kan och behöver sägas; Det är fullt allvar, men inte total kris. Det här måste vi se till att klara av, var och en och tillsammans. Visst kunde mer ha sagts, men vem hade väntat något revolutionerande nytt?

Tills vi byter statsminister hoppas jag att det går bra för Sverige under honom. Att han och regeringen gör så mycket klokt och så få misstag som bara är möjligt under förutsättningarna. På den okända väg vi har framför oss där ord som ”omställning” kanske kommer att få bredare betydelse än vi kunnat föreställa oss.