Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: straff

Sprängningar, påtryckningar och skrämsel

Av , , 8 kommentarer 13


Jag har länge tvivlat på att en majoritet av sprängningarna (många så helt mål- och meningslösa) är ”gängrelaterade” i vanlig bemärkelse. Skjutningarna är däremot en del av kriget mellan knarklevererande ligor. Där ser man en mening ur de samvetslösas perspektiv.

Ibland kan man ana syften när sprängdåd drabbar restauranger och näringsverksamheter i gråzon, men varför skulle klangäng och allmänkriminella blåsa av slumpvisa sprängladdningar, ofta vid tomma fastigheter och kontorshus? Inget att vinna, men risk att upptäckas, åka fast och hindras i liv och kriminell karriär.

Var finns nyttan? Vilka tjänar på gagnlösa explosioner?
GW Persson och andra börjar nu tala om att många sannolikt görs av nationalistiska våldsinriktad grupper som vill piska upp motsättningar, hat, rädsla och en opinion någorlunda i deras riktning. De kan i sin tur vara stödda av krafter som inte smutsar ner egna händer, men vill trycka landet i en önskad riktning. Bilbränder i utsatta områden har förmodligen i huvudsak orsakats av unga arga nysvenskar, kanske AFA-liknande grupper ibland, men har ibland även avslöjats som försäkringsbedrägerier. Unga invandrare uppger också att det hänt att man erbjudits pengar av utländska journalister för att bränna bilar. Man kanske kan tjäna en hacka på att cykla ut med lite byggdynamit också.

I några länder göds bilden av Sverige som ett kriminellt, brinnande kaos. Den bilden är helt enkelt inte sann, inte i storstäderna heller. Det ökande antalet galenskaper och våldsdåd till trots. Ryssland och Kina tycks toppa svartmålningen. Det är sorgligt att de får så mycket aningslös hjälp inifrån vårt eget land. Ingen politisk makt och karriär kan vara värd att man hjälper till med denna nedbrytande verksamhet. Att man skrämmer människor med de ”snednationalistiska” hemsidornas skruvade, enögda bild av ett undergångsland där morden flerdubblas, automatsalvorna viner över gatorna och sprängningarna liknar dem i Afghanistan. Det är ju inte sant.

Vi har verkligen seriösa problem med utanförskap, utsatta områden och knarkbruk som gör några kriminella stormrika och extremt våldsbenägna, de flesta bara våldsbenägna och utnyttjade. Vi har människor som vuxit upp mitt i våld vi aldrig sett maken till, vant sig vid detta och som tappat respekten för liv. (Och så oerhört många fler som ser likadana ut, men som flytt för att undkomma vansinnet) Vi har problem med ett rättsväsende som ofta upplevs för tandlöst och på sina håll skolor som inte fungerat för sin målgrupp vilket medverkat till att unga, ofta invandrade, valt fel väg. Vi behöver fler synliga poliser med nya strategier. Vi behöver skarpare konsekvenser för dem som väljer kriminaliteten, tidiga insatser i utsatta områden och måste bevisa för så många fler att den kriminella vägen är den ultimata loservägen. Vi behöver få samköra register i rimlig omfattning för att stoppa dem som idag t.ex. har flera identiteter (inte bara vissa försvarsministrar) och kan plocka pengar man inte ska ha av sina medmänniskor. Det gäller även pursvenska gängkriminella knarkleverantörer som HA och andra som i överväldigande omfattning har visat sig ha orättmätiga bidrag som basinkomst som ger dem tid att vidareutveckla kriminaliteten. Vi kan inte ta emot och fylla på de utsatta, trångbodda områdena med människor i den omfattning vi gjort de senaste åren. Samhället måste inte minst i högre grad utbilda människor till jobb som finns och bli bättre på att styra i den riktningen. Vi behöver varje hederligt arbetande människa, oavsett ursprung. Så tror jag det är.

Och ändå. Bilden som många alt-right-sidor på nätet ensidigt trummar fram stämmer inte. Sanningar, halvsanningar och lögner processas till en enkelriktad, giftig och fördummande cocktail med en tes – allt ont i samhället är den stora invandringens fel och nu krävs enkla, resoluta lösningar och ett annat sorts ledarskap. En nationalistisk ”skränhöger” med skrämselagenda och oklara mål förtjänar inte stöd från någon. Definitivt inte från en konservativ som vill bevara det som fungerar, lyssna, samla och agera konstruktivt istället för att driva isär. Som vill ersätta eller förbättra det som inte gör det och inte vill se snabba, oöverlagda ”revolutioner” med lösningar alltför enkla för att fungera.

Sammanfattningsvis, det finns de som vill skrämma oss i sin riktning och vill vi ska bli ”nyttiga idioter” (Kolla Wikipedia). Jag tror sprängningarna till stor del kan vara en del av deras projekt. Något jag inte på något vis vill underlätta. Jag är tacksam för mitt Sverige, ett av världens bästa länder som jag vill vara med och ta hand om, skydda och förbättra så gott det bara går.

Olika reaktion på terrordåd

Av , , 2 kommentarer 19


På påskdagen, uppståndelsens dag, spränger ett drygt halvdussin mördare sig i småbitar och tar i snitt med sig åtminstone drygt 40 små och stora i döden. Antalet döda kommer säkert att överstiga 300. De lemlästade, fysiskt och psykisk skadade och de sörjande anhöriga räknas i tusental. Mördarna kan inte straffas i tiden, men man hoppas att möjliggörarna tas och får sitt jordiska straff.

När ondskan manifesterades i Christchurch på Nya Zeeland 15 mars där en mördare sköt ihjäl och skadade ett hundratal människor rent fysiskt och många fler med trauma och sorg reagerade vår statsminister kraftigt och fördömde dådet vid en presskonferens samma dag.
Den här gången räckte det med en tweet på Twitter.

Det kan finnas en delförklaring till skillnaden i reaktion just i det här fallet. 15 mars var regeringen, statsministern, riksdagsadministrationen och mediaapparaten i stort på plats kring riksdagshuset och Rosenborg. Eller i alla fall i Stockholm. På påskdagen var så gott som alla vitt spridda och all verksamhet på sparlåga.

Samtidigt är det en märklig tendens. Attentat och blodiga förföljelser mot världens mest förföljda grupp får ofta oproportionerligt små reaktioner. Det är mer än märkligt. Vad är det som styr? Den som vill orientera sig lite kring förföljelsen av världens kristna kan titta på Open Doors hemsida.

Det finns tid för regeringen och statsministern att räta upp sin reaktion på de blodiga barn- och vuxenmorden på Sri Lanka när man kommer tillbaka till jobbet i morgon. Man bör ta den.

Straffrabatt – Mer våld och skjutningar

Av , , 6 kommentarer 9


Det finns svårsmälta exempel på straffrabatt som nu gör tilltron till samhället och särskilt rättssamhället väldiga otjänster.

Jag tänker särskilt på skjutningarna söderöver, en återfallsmisshandlare, mördare och våldtäktsman som Aftonbladet nyligen har skrivit om och om ett av de färska Umeåmorden. Där träffar jag ibland några av grannarna som påverkats mycket av det som hänt, både nu och tidigare.

För grova brott måste det vara helt fel åtgärd med utpräglad straffrabatt. I de extremaste lägena skulle det kunna bli längre straff för flera mindre brott än för t.ex. mord, en viss korrigering måste kunna ske. Men vi kan inte ha det som nu.

I stället vore det riktigt med en klart signalerande progression. Går samhällets budskap inte hem, utan de första brotten följs av fler, då borde påföljden bli skarpare. Att skydda medborgarna är heller ingen liten uppgift.

Sverige har tio gånger (!) fler skjutningar än t.ex. Tyskland med liknande invandringstal. Det handlar om unga män, vid 30 och uppåt finns ingen skillnad mellan Sverige och Tyskland.
Markera kraftigt mot unga våldbenägna kriminella utan respekt för liv. Ingen straffrabatt, istället progression. Flatheten kostar liv och otrygghet och oförmågan att hantera brottsligheten gör att allt fler söker mediciner som kan bli ännu värre än sjukdomen.

Sveriges statistik för skjutningar bland unga avviker kraftigt skriver Dagens Juridik.

Inte dömd, men dömd ändå

Av , , Bli först att kommentera 10


De två bröder som i 20 år på grumliga grunder bedömts ha mördat fyraårige Kevin har slutligen avförts från alla misstankar. Den lille Kevin dog förmodligen av en olycka.
Tänk att oförskyllt ha fått leva barn- och ungdom som misstänkta mördare. Alla förhör, artiklar, blickar, ord och tankar.
En vän till mig som satt oskyldigt häktad under lång tid berättar att han i ensamheten till slut började undra om han kanske gjort det ändå, innan han till slut friades.

Det är obegripligt att de unga männen tycks kunna se på domen över deras ungdom med sådan försonlighet, utan bitterhet och agg. Det är litegrann som den här veckans Huvudperson. Han som straffades för allt han inte gjort.

En bror säger: ”– Jag har hus och tjej, allt man behöver. Jag ser framåt, känner ingen ilska. Det här biter nog hårdast – att ha fått det bevisat att de gjort fel.”

På frågan om tilliten till samhället förändras säger han: ”– Jag drar inte alla över en kam, det blev som det blev, nu har det retts ut, jag känner tillit.”

Försonlighet och tillit, då är man rik. På de områdena är det många som lever bra liv som är så fattiga idag.
Jag hoppas bröderna också får ett skadestånd, trots att de aldrig dömts i yttre mening. Det vore de värda.

Likhet inför medias lag

Av , , Bli först att kommentera 13

När politiker från vissa partier har dömts för brott verkar namn och partitillhörighet ofta komma ut i första artikeln. Ibland hinner inte dom avkunnas. När man kommer från andra partier verkar däremot integriteten, eller vad det är, värderas på annat sätt. Då är det väldigt anonymt, ofta hela vägen.

Det KAN vara så att ett parti särskilt ofta hamnar i första kategorin vid domar. Många av partiets centralpersoner och sympatisörer odlar både självömkan och dolkstötslegender och man bör inte ge dem onödigt vatten på kvarnen.

Media bör sluta att göra skillnad på partiföreträdare när det gäller anonymiteten. Att särbehandla är orättfärdigt och kan få en kraftfullt motsatt effekt. 

Dömd

Av , , Bli först att kommentera 10


I Dagens Samhälle som kom idag fanns många intressanta artiklar. Fler än man hinner läsa.

Första sidan och första uppslaget handlar om att alltfler företag och kommuner går längre än lagen kräver när man kollar belastningsregistret inför nyanställning:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/kommuner-letar-doemda-3885

Det är lag på att man ska kontrollera om man de tio senaste åren är dömd för grova våldsbrott eller sexbrott innan man anställs inom t.ex. skola och barnomsorg, vilket känns högst angeläget. Man måste samtidigt vara medveten om att det definitivt inte säger allt om man dömts eller ej. Oskyldiga kan ibland vara dömda och de flesta skyldiga går förmodligen fria.

Man kan förstå resonemanget hos dem som nu kontrollerar mer (Nora tänker kolla alla sorts domar och alla man anställer oavsett arbete), men det tål att man tänker några gånger till. En tonåring kan ha snattat och blivit dömd. Hur agerar kommunen när flickan blivit en kvinna på 28 och söker sitt tredje jobb? Hur tänker den dömde själv, söker man jobbet?

Man kan också ha ramlat igenom riktigt ordentligt i sitt vuxna liv, men tagit sitt straff och vill gå vidare på andra vägar. Hur fungerar det efter fem år om man behöver söka nytt jobb? Ibland kan kanske även en mindre förseelse leda till att ett jobb varken söks eller fås.

Det måste vara möjligt att komma tillbaka också för den som blivit dömd för brott mot landets lagar. Oavsett om det gäller återkallat körkort, olovligt förfogande, stöld, misshandel eller annat.