…
Nu kommer förslag på legalisering av narkotika i strida strömmar från både höger och vänster. Det är dock inte sant att Moderaterna föreslår det, som Aftonbladet påstår. Även om någon där gör det.
Colorado var tidigt ute. Det blev sannerligen inte bättre. Vi bör lära av deras misstag.
…
Nu går det tretton på dussinet av knarkliberalerna, men aldrig någonsin ska knarket legaliseras. Inte heller marijuanan som av många anses ”mild och snäll”, men stannar av hjärnans utveckling hos unga, ökar risken för psykoser flerfaldigt och är väldigt beroendeframkallande.
De länder som legaliserar tror jag beslutar om en klart sämre framtid för sin befolkning. Trots alla drömmar om mindre brott och bättre missbruksvård.
…
Det finns svårsmälta exempel på straffrabatt som nu gör tilltron till samhället och särskilt rättssamhället väldiga otjänster.
Jag tänker särskilt på skjutningarna söderöver, en återfallsmisshandlare, mördare och våldtäktsman som Aftonbladet nyligen har skrivit om och om ett av de färska Umeåmorden. Där träffar jag ibland några av grannarna som påverkats mycket av det som hänt, både nu och tidigare.
För grova brott måste det vara helt fel åtgärd med utpräglad straffrabatt. I de extremaste lägena skulle det kunna bli längre straff för flera mindre brott än för t.ex. mord, en viss korrigering måste kunna ske. Men vi kan inte ha det som nu.
I stället vore det riktigt med en klart signalerande progression. Går samhällets budskap inte hem, utan de första brotten följs av fler, då borde påföljden bli skarpare. Att skydda medborgarna är heller ingen liten uppgift.
Sverige har tio gånger (!) fler skjutningar än t.ex. Tyskland med liknande invandringstal. Det handlar om unga män, vid 30 och uppåt finns ingen skillnad mellan Sverige och Tyskland.
Markera kraftigt mot unga våldbenägna kriminella utan respekt för liv. Ingen straffrabatt, istället progression. Flatheten kostar liv och otrygghet och oförmågan att hantera brottsligheten gör att allt fler söker mediciner som kan bli ännu värre än sjukdomen.
Sveriges statistik för skjutningar bland unga avviker kraftigt skriver Dagens Juridik.
…
Den gamle med käppen reser sig från kaffet och skuggan. Svartklädd med snövitt hår och skägg. Han går långsnett över gatan till solsidan. Som man kunde när de sällsynta bilarna hade svepande, mjuka former.
Mitt i gatan får han impulsen att räkna mynten som blev kvar. Kanske ska något handlas.
Bilen kommer ganska fort. Föraren är energiskt framåtlutad och körkortet färskt.
Vita håret står still. Unga brådskan stillar sig. Försiktigt rundas den gamle i sin värld. Ingen vresblick, ingen signal, ingen aggressivitet.
Hoppas det går bra för den unge. Hoppas han får möta tålmodig förståelse om han blir gammal. Hoppas den gamle får fortsätta komma hem. På alla sätt och vis.
…
Jag har haft nöjet att anställa energiska pensionärer ett antal gånger de senaste åren. Kanske främst beroende på att det saknas lärare av olika slag, men också för att några verkligen velat göra samhällsinsatsen det handlat om. Jag har till och med ”lurat” några pensionärer att börja studera ett efterfrågat ämne efter sin pensionering, personer som fortfarande arbetar på sin väg mot de 70.
Ett par av dem jag anställt på senare tid har passerat den milstolpen. (Ska sägas att jag fått se även flera unga välja studier till viktiga läraruppgifter)
Det är inte bara lärare som fattas. Åtskilliga företagare jag haft att göra med på senare tid är gott och väl pensionärer. De får inga som tar över sina ofta verkligt lönsamma verksamheter.
I offentlig sektor får man damma av både läkare, sjuk- och tandsköterskor för att få verksamheterna att fungera. Senast ikväll fick jag glädja mig åt en välbekant röst när jag skulle boka om en tid. En som pensionerades för några år sedan.
Jag klagar inte och räknar själv med att jobba länge om jag får, men jag blir orolig för framtiden. Hur länge räcker pensionärerna i legitimationsyrken och annat?
Handlar det mest bara om att ungdomskullarna inte räckt till att ersätta dem som slutar? Är det för lite lockande med yrkena som oundvikligen behövs? Vad beror det på att så många verksamheter inte klarar sig utan dem som inte bara valt att jobba till 67, utan faktiskt hunnit lämna arbetslivet på riktigt?
…
Tycker alltid det är väldigt roligt när tidigare elever hör av sig. Även när det ibland också kan vara svårigheter som föranleder kontakten.
Idag var det en av de mer ”färgstarka” som gav sig till känna igen. Vi var sannerligen inte överens alla stunder, men man kunde inte missa drivet och kraften. Och vi hade en ömsesidig respekt på var sitt vis.
Förutom det passande jobbet gladde jag mig åt det politiska engagemanget. Inte var det just mitt parti, men enligt mitt förmenande har utvecklingen varit positiv sen sist. 😉
Det blir nog en fika framöver. Jag blev tillfrågad om råd och jag tänkte bistå med rätt många av mina misstag. Så behöver hon kanske inte göra just dem. ,-) Jag tror samhället kan behöva de erfarenheter och insikter hon förvärvat.
Politiskt engagemang ska uppmuntras i dessa tider, så utarmade på handfast och hållfast personligt engagemang. Både av medmänniskor och arbetsgivare. Partitillhörigheten är inte det viktigaste.
…
Den gamle järnvägaren Östen hör till dem som fick betala ett högt fysiskt pris för sina år inom SJ. Men han är inte bitter trots förlusten av sina båda ben.
Ikväll vid Vännäsgalan fick Östen Handelsbankens pris för den insats han gjort för kommunens unga. Under många år har han handlat och förvaltat aktier och skänkte för en tid sedan 12 (tolv) miljoner vars avkastning ska gå till stipendier till unga.
Kvällens pris är välförtjänt.
Östen har godkänt de här orden.
…
Den här krönikan är viktig läsning nu när gymnasiet ska göras obligatoriskt av vår nytillträdda regering.
Visst är gymnasiet viktigt, en väldig möjlighet i vårt land där utbildningen är fri. Sant är det att det är tufft för dem som inte gått det, osant att det alltid är Absolut nödvändigt för alla. Som artikeln visar.
Det finns unga som är för trasiga att fixa gymnasiet just i tonåren. Några av dem kan vara rasande begåvade. Det är bara inte där och då de kan fokusera på lärandet. Några är så jagade av prestationsångesten, dyslexin, adhdn eller mobbflocken att de hellre kan välja döden än att gå färdigt gymnasiet. För andra kan det vara mer irriterande banala orsaker som gör att det inte fungerar. Livet blir ändå inte bättre av att gymnasiet görs obligatoriskt. Kommer någon dragande med att det här bara är en fråga om resurser till elevhälsan så tror jag inte man jobbat med unga.
Gymnasiet är viktigt och ska verkligen lyftas fram, men det är onödigt att ytterligare traumatisera en liten sliten skara med att göra det obligatoriskt. Gymnasiet kan ersättas med annat för den grupp som inte kan förmås börja eller gå ut det. Komvux, folkhögskolan, universitetet via andra ingångar, lärlingsutbildning, LHS (Livets Hårda Skola), jobb och kanske senare studier som journalisten i artikeln.
Och några riktigt få, de lär sig alldeles själva.
…
Idag lämnar fler personer arbetsmarknaden än som träder till. De som pensioneras är fler än de som kommer ut från utbildningarna.
Det blir tyvärr värre. Vi har idag 140 000 23-åringar, men bara 98 000 14-åringar. Konkurrensen om jobben minskar och på ett sätt är det kanske bra. I alla fall för dem som fullbordat utbildningar till uppgifter som arbetsgivare vill betala för att få utförda. För värdeskapande företag och offentliga verksamheter som redan idag har svårt att få tag i utbildade och arbetsvilliga är det sannerligen inte bra. För pensionerna och för välfärden är det synnerligen illa. Inom vissa yrkesområden är intresset från våra unga oerhört lågt, det är bara att konstatera. Dessutom är de unga nu som sagt för få för att ersätta dem som pensioneras. Inom vissa områden inom vården pensioneras hälften av arbetskraften inom tio år.
I den här situationen måste vi bli mycket bättre på att rusta våra utrikesfödda för arbetsmarknaden.
Det är extremt viktigt att våra nyinvandrade får en god utbildning i svenska, bristerna här är en viktig orsak till att arbetsmarknadsutbildningar inte når tänkt effekt och att anställningsbarheten brister. Att SFI:n håller måttet och att man får fortsatt språkstöd när man utbildrar sig vidare är absolut nödvändigt. SFI-tiden är helt enkelt för kort för att andra än språkgenier ska ha en chans att bli fullfjädrade i sitt nya språk på den tid som står till buds. Yrkessvenskan som AF upphandlar behöver bli ett vassare verktyg och användas mer frekvent för att rusta våra nysvenskar både innan, under och kanske efter arbetsmarknadsutbildningen. Kanske behöver vi en ny anställningsform där yrkessvenskan kan ta en viss del av arbetstiden i anspråk under den första tiden i arbete, kanske en dag i veckan?
Vi har inte råd att inte rusta våra unga för den arbetsmarknad som finns, det är oerhört viktigt. Vi har heller inte råd att låta arbetsvilliga utrikesfödda stå utanför arbetsmarknaden för att svenskan inte når ända fram. Vi måste lösa både arbetslöshetens och arbetskraftsbristens motsägelsefulla problem. Egentligen har vi bättre förutsättningar till det än många andra europeiska länder med åldrande befolkning. Låt oss sätta igång!
Det var väldigt roligt att komma tillbaka till Hammarskolan idag. De lokala partierna (några från Umeå) presenterade sin politik för kommun och land och träffade elever och lärare.
Engagemanget var över all förväntan med många frågor från modiga elever. Lärarna och eleverna måste ha gjort ett hästjobb med förberedelserna. Många frågor handlade om skolan, äldreomsorgen, ekonomin, bostäderna och jobben. Så överraskande mitt i prick! Hammarskolans elever röstar inte i år, med de, skolan och lärarna är avgörande för framtiden.
Vännäsmoderaternas Antonia Lundberg var också överväldigad av trycket och engagemanget på sin gamla skola. Hon går på Liljaskolan, är 18 och utgör tillsammans med Fredrik Jacobsson, 26, det unga gardet på listan. Båda står på valbar plats, Moderaterna var nära fem mandat förra gången.
Jan
Senaste kommentarerna