…

Sitter och tar en kaffe på ett café jag inte besökt på många år. Det känns ungefär som för länge sedan när man satt här med polarna från Dragonskolan. Gymnasieeleverna är kvar, men det är inte samma.

Väntar på en person och sedan även på en buss som ska dimpa ner i Umeå i afton och som jag ska ta vidare.

Visst känns det märkligt och omvälvande med frågor och kommentarer man får här och där kring en eventuell kandidatur till riksdagen. Man får väl se vad högsta instansen säger, men även vad partiet och väljarna tycker. Alla vänner kanske inte ser så positivt på det hela. Som barn såg jag det inte heller så positivt när pappa "försvann" ur min vardag.

När det gäller skolan känns det som det finns ett stöd och en förståelse för att jag ser andra uppgifter i samhället. Annars kan ett sådant här besked från en rektor på en liten och "tight" skola förstås orsaka lite osäkerhet. (De kanske ser fram emot att bli av med mig!??! )

Under planeringsdagarna har det varit en god stämning och mycket gnista. Flera, inte minst de unga, starka kvinnorna, verkar se fram emot ett nytt skolår med mycket förväntan och arbetslust. Problem har lösts nästan innan de upptäckts. Idag har jag faktiskt kommit på mig med att fundera vem av dem som kommer att bli rektor här en dag. Oavsett hur det skulle gå för min del hoppas jag i alla fall få vara med i skolans arbete även om några år. Om jag får leva och ha hälsan. Om inte annat på ett ideellt hörn.

Jag är liksom inte van att sluta på arbetsplatser, jag brukar bara lägga tilll en ny ibland. Sen finns det uppdrag som inte är knutna till platser.

Om det inte blir politiskt heltidsarbete och rektorstjänsten tagits över av någon annan och dugligare kan jag kanske bli elevassistent. Eller kanske busschaufför? Att ha ett arbete som bara pågår under en viss tid vissa dagar är en speciell sorts välsignelse det också. Jag har provat och vet.