Vinter och bilar. Det är inte alltid lätt att få ihop, även om vi inte haft det som i Skåne. Här räckte det inte med lillborsten. Det blev piassavan och det behövdes alltihop.
Etikett: vinterväglag
Snödrivor och flexkort
…
Ringde härom dagen till Vännäs "gamle" kommunchef och hörde om han kommit hem.
Lennart Olofsson som slutade nu lagom till jul körde ner till sin nya hemort Kristianstad dagarna innan jul. En icke alldeles ofarlig sysselsättning under rådande omständigheter.
Det hade gått bra, om än bitvis sakta. Det värsta ovädret hade inte dragit fram där han gjorde det.
Vi norrlänningar talar ibland om skånska vinterproblem med ett litet leende i mungipan. Vi gubbar som växte upp med lite machobilkultur ser framför oss ovana vinterföresnoviser som inte, bara för att testa, provat att fara fram på oplogade vintervägar där snön gått högre än bilens underrede. Inte sladdat runt byn på nätterna i ungdomen och lärt sig gränserna på olika sätt och vis. Klent utrustad snösvängspersonal som kör fast i rimfrosten hör också till fördomarna.
Det är inte riktigt så, även om vintrarna på sydkusten mestadels är gröna. Lennart berättade om läget kring Tomelilla där de värsta snödrevshögarna hade närmat sig sex meter. Horisontellt snöande med hela havets vindkraft bakom ger speciella förhållanden. Sönderpiskade snökristaller blandade med sand, matjord och salt, en blandning nästan utan luft. Mer påminnande om vit betong än vårt nuvarande puder.
Tog just en senkvällspromenad, tittade upp på vårt rätt höga tvåvåningshus och tänkte på Tomelilla. Vi flytt int´.
Förresten, Lennart Olofsson glömde att dra ut flexkortet när han lämnade kommunkontoret i tisdags. Ska vi tolka det som ett tecken på han har kvar en sorts mental närvaro i Vännäs?
Långe Lennart med arbetskamraternas avskedspresent på farvälfesten på numera riksbekanta Hotel Vännäs.
…
Kyligt mottagande hemma
…
Det var inte Agneta som stod för det kyliga, hon var på julgröt i kyrkan.
Hemma var däremot snön. Den gick långt över skoskaften på flera ställen mellan parkering och husdörr. Det har nog varit lite lugnare på nederbördsfronten där jag varit.
På vägen hem kom det i.o.f.s. väldiga mängder ganska snabbt. Mellan Piteå och Skellefteå var det stundtals som en vägg. Man fick avgöra var man befann sig genom att se på de närmaste reflexpinnarna till höger och mitträcket till vänster. Resten var ett luddigt, suddigt ogenomskinligt vitt.
Jag brukar inte bli trött av så pass kort körning, men när jag nu kom hem blev det en timmes sömn istället för nödig snöskottning. Kände inte av det när jag körde, men efteråt var jag hur trött som helst. Tror det är en extra anspänning att ha ansvar för många liv och att köra ett tungt fordon när förhållandena är knepiga. Att alltid kunna stanna på sträckan man kan överblicka är inte lätt en dag som denna.
Vissa bilister verkar totalt bortse från risken att det kan finnas hinder också på en väg med mitträcken och brakar på i väldiga hastigheter. En havererad buss eller lastbil, en familj som fått sladd i snösträngen till höger eller vänster, snurrat runt och står med bredsidan mot en hundra meter bakom siktgränsen. Eller kanske resultatet av en älgolycka. Man vet aldrig vad som finns i snöröken.
Nu borde jag ut och skotta, men nu kom Agneta hem. Tror vi firar hennes födelsedag nu och låter snön ha lugn och ro till i morgon kväll.
Trist, men tillfredställande
…
Vem gillar att lägga på vinterdäcken? Det är ganska få, gissar jag. Det är något motbjudande över de där piggarna som rasslar, nöter, nöts och ger sämre väghållning och längre bromssträcka på torr asfalt.
Fler och fler kör förstås dubbfritt, men jag har inte gått över till det. När man bor i Norrland och rätt ofta kör barn, andras barn, då vill man att det ska vara optimalt. Att däcken "levererar" även på blött isföre.
Samtidigt som det känns motigt är det en tillfredställelse när man, som nyss, kommer in och vinterhjulen sitter på. Nu får kung Bore komma, nu får det snöa, bli modd och is.
Senaste kommentarerna