DEL 1

Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) befinner sig i sin allvarligaste kris sedan 1889. Efter Sahlins avgång får alla socialdemokratiska arbetare ”goda råd” av proffstyckare. De har alla samma åsikter:

1. Vi har gått in i ett tjänstesamhälle,
2. SAP har inte något klart samhällsuppdrag.

Frågor uppstår: Varför försöker proffstyckarna övertyga arbetarna om att arbetarna inte finns; varför anser ”tyckarna” att ett arbetarparti skulle sakna ett uppdrag. Idag?

För industrisamhället lever. Trots att det tjatats om tjänstesamhället i 30 år utgör industrin fortfarande grundbulten i svensk ekonomi. Värdet av varuexporten var 5 miljarder dollar år 1965, 40 år senare uppgick värdet till 130 miljarder; i procent motsvarade exportens värde 25 procent av BNP år 1970, 40 år senare uppgick siffran till 50 procent (bland de högsta i världen); när det gäller forskning och utveckling (FoU) dominerar industrin. Mycket av utvecklingen inom IT är t ex intimt kopplad till utvecklingen inom fordonsindustrin. Det stämmer att allt fler arbetar inom tjänstesektorn. Men det stämmer inte att industrisamhället försvunnit. Istället blir industriarbetet allt effektivare och producerar mer än någonsin. Tjatet om tjänstesamhället har ett politiskt syfte: det går ut på osynliggöra industrin och dess arbetare. Varför?

Svar: överheten fruktar industriarbetarna! Även om de har minskat i antal, i Sverige, så har samtidigt deras ekonomiska tyngd ökat. Industriarbetarna kan lamslå samhället med strejk och inspirera andra arbetare – undersköterskor och barnskötare, lärare och sköterskor – att bekämpa orättvisorna även de. Tillsammans dominerar arbetarna samhället totalt. Det som Reinfeldtarna, Wallenbergarna och Sahlinarna fruktar är att industrins arbetare, genom sin tyngd, ska inspirera andra till kamp mot marknadens brutalitet. För kapitalismen är brutal.

Över en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden; allt fler som har jobb saknar anställningstrygghet; personaltätheten minskar inom kvinnodominerade vård-skola-omsorg där arbetskraften nöts och nöts; ersättningarna vid arbetslöshet, sjukdom och förtidspension försämras. Det nya pensionssystemet ger i snitt ca 50 procent av slutlönen medan det förra gav ca 65 procent! Samtidigt ”erbjuds” alla att jobba högre upp i åldrarna (för att överleva); och nu smygs det in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU – på vars dagordning det bl a står sämre pensioner! Väldiga protester äger rum, till försvar av pensionerna, bl a i Frankrike. Protesterna skrämmer Reinfeldtarna, Wallenbergarna och Sahlinarna. De är rädda att arbetarna ska inse sin egen styrka och försvara sig även i Sverige. Industrins arbetare finns nämligen kvar, i allra högsta grad, liksom arbetarna inom vård-skola-omsorg.

Aktieägarna klarar inte jobbet – dags för facket. De svenska företagen missköts av sina ägare. Åren 2002 – 2006 undersöktes tjugo svenska industriföretag när det gällde hur vinsten användes. Resultatet var skrämmande. Ägarna fick 352 miljarder samtidigt som endast 312 miljarder avsattes till investeringar. Företagens nyinvesteringar låg i mitten av 00-talet på 8,5 procent, att jämföras med i mitten på 60-talet, då de pendlade mellan 15 – 20 procent. Industrin missköts av dagens ägare. (Läs mer i artikeln på nästa sida). Därför måste facken ta över. Kraften måste hämtas hos arbetarna – precis som tanken var en gång då löntagarfonderna diskuterades (utan att återuppliva fonderna). Men facket är ju ingen kämpande demokratisk organisation, invänder någon. Det stämmer. Men valet står, idag, mellan finansfurstar som Wallenbergs och den fackliga rörelsen. Eller tomma fraser.

Ägarnas ovilja att investera drabbar hela samhället, bl a i form av färre jobb. Detta ger minskade skatteinkomster, vilket driver på nedskärningarna ytterligare, inom vård-skola-omsorg. I stället för gigantiska utdelningar borde företagen satsa framåt. Det behövs jobb, nya transportsystem, miljövänligare bränsle och produktionssätt. Aktieägarnas agerande måste också bedömas utifrån hotet från nästa ekonomiska tsunami. Krisen från 2008 är inte över även om kapitalismen nu återhämtar sig temporärt. Enligt internationella valutafondens (IMF) VD, Dominique Strauss-Kahn, har 30 miljoner jobb förlorats som en följd av krisen. Hittills. Men dessutom kommer, enligt Strauss-Kahn, ytterligare 400 miljoner jobb hotas under kommande år. Om detta scenario blir verklighet blir konsekvenserna ofattbara. Ägarna kan liknas med kustvakter som inte gjort sitt jobb. När jättevågen kommer saknas skyddsvallen! Ägarna måste bytas ut!

Arbetarpartiets uppdrag är oklart anser proffstyckarna. Från vilken planet kommer de? Vi som lever i klassamhällets orättvisor ser inte bara ett, utan flera och tydliga, uppdrag för ett arbetarparti.

* den miljon som står utanför måste tillbaka in i arbetslivet. Men alla klarar inte ett heltidsjobb – en arbetstidsförkortning behövs – med början för de långtidssjuka,

* arbetstryggheten åter. Heltid åt alla som vill – och säkra jobb även åt deltidare, ungdomar och invandrare,

* ökad personaltäthet. Efter årtionden måste trenden vändas inom vård-skola-omsorg och personalen öka – tillsammans med arbetsglädje och därmed kvalitet,

* stoppa avindustrialiseringen: De enorma vinsterna måste investeras in i produktionen för fler jobb, bättre arbetsmiljö och miljövänlig produktion – exempelvis nya transportsystem,

* facklig vetorätt – mot bemanningsföretag och minskning av anställda utan ersättningsjobb. Arbetsgivarnas makt måste brytas – en offensiv för starkare arbetsrätt i lagar och avtal.

* demokratisk kontroll över vinster och investeringar: anställda och brukare måste kunna avgöra investeringarnas storlek, innehåll (lyxhus eller upprustning av miljonprogram), och geografisk placering (Kiruna eller Beijing).

* fackligt övertagande av banker- och kreditväsende, de stora exportföretagen och mediamonopol. Detta lägger grunden för en planering av produktionen så att den tillgodoser mänskliga och miljömässiga behov.

* bryt statens våldsmonopol: utvecklingen mot en elitarmé, isolerad från befolkningen, och alltmer inlemmad i Natos och EU:s militära åtaganden måste brytas – för en värnpliktsarmé med arbetsrättsliga regler – knuten till fackföreningsrörelsen.

Inte sedan 30-talet har arbetarna, i blå kläder och i vita, haft ett lika stort behov av ett eget parti som idag; ett parti med ett handlingsprogram mot den hotande samhällskatastrofen. Uppdraget är lika tydligt som arbetarnas styrka: arbete åt alla, upprustade arbets- och boendemiljöer, nej till byråkratisk toppstyrning och borgarpolitik. Och kom ihåg: det är Borgerligheten – politiker, finansfurstar och mediamoguler – som är rädda. Det enda som arbetarna saknar är en ledning värd namnet.