Socialdemokraterna mot splittring eller omvandling till borgerligt parti?

Av , , Bli först att kommentera 0

Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) har ett katastrofval bakom sig. Framför sig har partiet en debatt om program och ledning. Media fylls av förvirrade inlägg. Om partiledarkandidater, om en höger respektive vänster, om behovet av politisk förnyelse. Frågan är: vad är den djupare betydelsen av SAP:s kris och eftervalsdebatt?

Även borgerligheten är försvagad. Detta måste understrykas innan någon djupare analys av SAP:s framtid kan göras. Vad gäller antalet erhållna procent stod Alliansen i praktiken still i riksdagsvalet (från 48,2 % till 49,3). Till detta ska läggas både borgerlig försvagning och splittring. För inom alliansen krympte alla partier utom M. Då SAP förlorade makten 1976 var det till enbart tre partier (C, M och FP). Men idag är borgerligheten uppsplittrad på dubbelt så många partier (KD, MP och SD har tillkommit). Och Alliansen kommer inte att klara sitt huvudlöfte, att avskaffa utanförskapet, eftersom kapitalismen inte förmår skapa jobb till den dryga miljon som står utanför arbetsmarknaden. För detta kommer sannolikt Alliansen att bestraffas av väljarna 2014. Dessa faktorer gör det högst osannolikt att alla borgerliga partier överlever nästa val. Borgerligheten vann inte valet – det var SAP som förlorade.

Två frågor avgör SAP:s framtid. Ska banden mellan parti och fack bevaras? Kan SAP formulera en politik för en globaliserad kapitalism? Banden till fackföreningarna är det som gör SAP unikt. Partiet är främst kopplat till LO men även till TCO. Partier som C, FP och även V utgör bara riksdagsutskott på statsförvaltningen. De dör utan skattebidrag och mediabevakning. Med SAP är det annorlunda. Samhällets rikedomar skapas inom produktionen och fördelas genom kampen mellan arbetsgivarna och facken. Fackföreningarna utgör samhällets starkaste maktstruktur – om dess ledare vågar att använda styrkan hos arbetare och tjänstemän. Så länge SAP:s band till facken består kan partiet komma igen. Borgerlighetens splittring och svaghet underlättar en politisk comeback. Men kapas banden är en politisk comeback för SAP inte trolig.

Sahlin ville omvandla SAP till ett borgarparti. Detta låg bakom hennes försök till en allians enbart med det anti-fackliga MP. Den partihöger Sahlin tillhör vill, precis som Borgerligheten, avveckla välfärdssamhället i snabbare tempo. Men partihögern bromsas av att de lågavlönade, som är de största förlorarna då välfärden slås sönder, fortfarande har ett inflytande över SAP – just via facken. Partihögerns slutuppgörelse med välfärden skulle gå mycket lättare om de lyckades frigöra sig från LO. Sahlins försök misslyckades, och banden mellan parti och fack finns kvar, hårt ansträngda. Men högern inom SAP kommer att försätta angreppen, på välfärden och banden till facket. Avindustrialisering och försämrad arbetsrätt oroar inte de karriärister partihögern består av. Den vill hämta sin kraft från statsapparat och skattepengar istället för från den fackliga struktur den ser som sin fiende. Den djupare betydelsen av SAP:s kris, och eftervalsdebatt, är att det är partiets själva klasskaraktär som angrips. Partihögern vill kapa banden till facket och omvandla SAP till ett, sjunde, borgarparti. Deras motståndare inom SAP saknar ett eget svar på hur industri och välfärd ska försvaras i en global ekonomi. De kan därför bara vänta på nästa angrepp från partihögern.

Kraften måste hämtas från arbetsplatserna. Under 70-talet innebar pressen underifrån, från arbetsplatserna, en offensiv period för facken och SAP. Reformer genomfördes på arbetsmarknaden med lagar om medbestämmande och anställningsskydd. Skarpast var debatten om Meidners förslag till löntagarfonder. Förändringarna var otillräckliga. Men perioden innebar att många då insåg att den som kontrollerade företagens vinster också bestämde utvecklingen på arbetsplatser och i övriga samhället. Var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; i vad – vapen eller järnväg; hur – i självstyre eller själsdöd? Det krävs ett krisprogram mot avindustrialisering, till försvar av arbetsrätt och välfärd. Antalet industrijobb i ”svenska” företag ökar, men i Sverige krymper industrin. Därmed minskar skattebasen och även pengarna till vård-skola-omsorg. Samtidigt ökar inkomstklyftorna liksom otryggheten på arbetsplatserna. Pressen från bemanningsföretag måste bemötas. Återigen måste kampen om kontrollen över vinster och investeringar upp på dagordningen. Men denna gång på en europeisk nivå med början i internationella koncerner som Volvo Group. Kampen kring vinster, löner och arbetstrygghet gör inte halt vid nationsgränsen. Kring alla dessa frågor måste löntagarna få säga sitt i demokratiska rådslag.

Arbetarna behöver ett eget parti. Arbetsgivarna har sex stycken. Arbetarnas parti måste sträva efter brett stöd kring det skisserade krisprogrammet för kontroll över vinster och investeringar; för att stoppa avindustrialisering och nedskärningar inom vård-skola-omsorg. Krisprogrammet måste även stödja en facklig offensiv för anständiga löner, anställningstrygghet genom stridsåtgärder och kollektivavtal på internationell nivå. Ett sådant program kan besegra Alliansen 2014. Ett sådant program kan också mobilisera arbetare, i blå kläder och i vita, för en demokratisk socialistisk samhällsomvandling.

Partisplittring eller omvandling till borgarparti? Den exakta utvecklingen inom SAP är omöjlig att förutsäga. Men en process har inletts som, för eller senare, kommer att avgöra frågan om SAP:s klasskaraktär som öppet har ifrågasatts av partihögerns Mona Sahlin. Segrar högern, och lyckas kapa banden till LO, blir facken politiskt hemlösa och SAP omvandlas till ett borgerligt parti. En partisplittring, i en eller annan form, kan inte uteslutas. Behovet av att arbetarklassen samlas runt ett krisprogram ökar – med varje förlorat jobb och varje ny nedskärning. Ett krisprogram utgör den grund som ett nytt arbetsplats- och fackföreningsbaserat parti måste ha. Rättvisepartiet Socialisterna Enhet förbereder sig för en av de mest dramatiska perioderna inom arbetarrörelsen någonsin. I Sverige och internationellt.

AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, DN, LoT, LoT

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Anklagelser och spekulationer om Assange

Av , , Bli först att kommentera 1

Wikileaks grundare och frontfigur, Julian Assange, som suttit häktad i Storbritannien, har nu släppts fri mot borgen. Assange står fortfarande aklagad för ett fall av våldtäkt, tre fall av sexuellt ofredande samt ett fall av olaga tvång, och rättsprocessen kommer att återupptas efter nyår. Brotten ska ha inträffat vid Assanges besök i Sverige dit han inbjudits av Socialdemokratiska broderskapsrörelsen. 

Anklagelserna om våldtäkt kommer från den kvinna som Assange bodde hos under sina två veckor i Sverige samt från en annan kvinna. Ord står mot ord. Assange hävdar att han haft tillfälliga relationer med kvinnorna men att det skett med deras medgivande.

Anklagelserna mot Assange har omgärdats av spekulationer. De kommer vid en tidpunkt när Assange gjort sig till fiende med all världens diplomater och underrättelsetjänster. Den svenska åklagarmyndighetens agerande har också ifrågasatts då en anhållan av Assange först utfärdades och sedan drogs tillbaka med motiveringen att misstankarna avfärdats. Till sist anhölls Assange ändå i sin frånvaro och blev internationellt efterlyst.

Anklagelser om våldtäkt är inget som kan avfärdas lättvindigt. Om det ligger någon sanning bakom anklagelserna om våldtäkt är upp till en domstol att avgöra. Vi kan bara hoppas, för Assanges och för de målsägande kvinnorna skull, att en eventuell rättegång ska ske på ett korrekt sätt – utan politiska påtryckningar. Frågan är dock om det är möjligt i detta fall.

Det finns på förhand två tydliga förlorare i denna rättsprocess. Dels Julian Assange och Wikileaks vars avslöjanden svärtas ned av våldtäktsanklagelsen. Dels de båda kvinnorna vars historia alltid kommer att ifrågasättas även om de får rätt i domstol. De enda vinnarna i denna process är de krafter som vill flytta uppmärksamheten bort från innehållet i Wikileaks avslöjanden.

DN, SvD

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Ägarna plundrar företagen

Av , , Bli först att kommentera 2

I vår senaste tidning, Offensiven nr 14, publicerade vi en del skrämmande statistik vad gäller de svenska industrijobbens framtid. På 40 år, från 1965 till 2005, halverades svensk andel av världens export – från 2,5 procent till 1,2 procent. Bakom dessa siffror ligger det faktum att de svenska industriföretagen får allt svårare att konkurrera på världsmarknaden.

De senaste decennierna har svensk industri genomgått flera kriser. Under 70-talet försvann hela industribranscher som textil- och varvsindustrin. Traditionstyngda företag som Eriksson och ABB har ifrågasatts. I samband med finanskrisen ifrågasattes hela personbilstillverkningen. På sikt hotar en avindustrialisering av Sverige – med oanade konsekvenser för välfärden som följd. Avsaknaden av ett program för att möta denna avindustrialisering är en viktig orsak till Socialdemokratins decennielånga nedåtgående trend.

Grunden för krisen inom industrin är att företagen inte investerar tillräckligt mycket.
Ett sätt att mäta investeringarna är att beräkna den s.k. investeringskvoten – dvs alla bruttoinvesteringar i förhållande till hela BNP. Mellan 1980 och 1992 låg investeringskvoten i Sverige på cirka 18 procent, mellan 1993 och 2005 var snittet endast 13 procent. Även jämfört med andra EU-länder ligger Sverige lågt.

Även nyinvesteringarna (dvs att företaget satsar på nya eller fler maskiner) sjunker. I mitten av 00-talet låg nyinvesteringarna på 8,5 % av BNP. På 60-talet pendlade siffran mellan 15-20 %. Ännu mer oroande är det att mellan 2001 och 2005 var avskrivningarna inom svensk tillverkningsindustri större än investeringarna. Detta innebär att företagen inte ens ersätter maskiner som blir gamla.
I praktiken innebär detta att företagen förfaller. Orsaken till de låga investeringsnivåerna är inte att det saknas pengar. Det handlar istället om att företagens resurser hellre delas ut till aktieägarna än att de investeras.

Under det senaste decenniet har allt mer av vinsterna gått till utdelningar – och allt mindre till investeringar. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Investeringarna stannade på 312 miljarder. Och trenden är negativ. I slutet av den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna. De stora aktieägarna har drabbats av en ofattbar girighet. Ett exempel är Volvo Group där ägarna till och med tagit ut mer utdelning än vad företaget haft i vinst! Med följden att Volvo, när finanskrisen slog till, stod sämre rustade än innan högkonjunkturen. En närmast brottslig plundring av företaget.

 

Antal anställda i svenska storföretag

                 I Sverige      I utlandet             Totalt
1987           747 341          487 707            1 235 048

1997           667 046          628 501            1 295 547

2008           480 224       1 140 670            1 620 894

Förändring:    -36 %            +134%                  +31%