Socialdemokraterna mot splittring eller omvandling till borgerligt parti?
Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) har ett katastrofval bakom sig. Framför sig har partiet en debatt om program och ledning. Media fylls av förvirrade inlägg. Om partiledarkandidater, om en höger respektive vänster, om behovet av politisk förnyelse. Frågan är: vad är den djupare betydelsen av SAP:s kris och eftervalsdebatt?
Även borgerligheten är försvagad. Detta måste understrykas innan någon djupare analys av SAP:s framtid kan göras. Vad gäller antalet erhållna procent stod Alliansen i praktiken still i riksdagsvalet (från 48,2 % till 49,3). Till detta ska läggas både borgerlig försvagning och splittring. För inom alliansen krympte alla partier utom M. Då SAP förlorade makten 1976 var det till enbart tre partier (C, M och FP). Men idag är borgerligheten uppsplittrad på dubbelt så många partier (KD, MP och SD har tillkommit). Och Alliansen kommer inte att klara sitt huvudlöfte, att avskaffa utanförskapet, eftersom kapitalismen inte förmår skapa jobb till den dryga miljon som står utanför arbetsmarknaden. För detta kommer sannolikt Alliansen att bestraffas av väljarna 2014. Dessa faktorer gör det högst osannolikt att alla borgerliga partier överlever nästa val. Borgerligheten vann inte valet – det var SAP som förlorade.
Två frågor avgör SAP:s framtid. Ska banden mellan parti och fack bevaras? Kan SAP formulera en politik för en globaliserad kapitalism? Banden till fackföreningarna är det som gör SAP unikt. Partiet är främst kopplat till LO men även till TCO. Partier som C, FP och även V utgör bara riksdagsutskott på statsförvaltningen. De dör utan skattebidrag och mediabevakning. Med SAP är det annorlunda. Samhällets rikedomar skapas inom produktionen och fördelas genom kampen mellan arbetsgivarna och facken. Fackföreningarna utgör samhällets starkaste maktstruktur – om dess ledare vågar att använda styrkan hos arbetare och tjänstemän. Så länge SAP:s band till facken består kan partiet komma igen. Borgerlighetens splittring och svaghet underlättar en politisk comeback. Men kapas banden är en politisk comeback för SAP inte trolig.
Sahlin ville omvandla SAP till ett borgarparti. Detta låg bakom hennes försök till en allians enbart med det anti-fackliga MP. Den partihöger Sahlin tillhör vill, precis som Borgerligheten, avveckla välfärdssamhället i snabbare tempo. Men partihögern bromsas av att de lågavlönade, som är de största förlorarna då välfärden slås sönder, fortfarande har ett inflytande över SAP – just via facken. Partihögerns slutuppgörelse med välfärden skulle gå mycket lättare om de lyckades frigöra sig från LO. Sahlins försök misslyckades, och banden mellan parti och fack finns kvar, hårt ansträngda. Men högern inom SAP kommer att försätta angreppen, på välfärden och banden till facket. Avindustrialisering och försämrad arbetsrätt oroar inte de karriärister partihögern består av. Den vill hämta sin kraft från statsapparat och skattepengar istället för från den fackliga struktur den ser som sin fiende. Den djupare betydelsen av SAP:s kris, och eftervalsdebatt, är att det är partiets själva klasskaraktär som angrips. Partihögern vill kapa banden till facket och omvandla SAP till ett, sjunde, borgarparti. Deras motståndare inom SAP saknar ett eget svar på hur industri och välfärd ska försvaras i en global ekonomi. De kan därför bara vänta på nästa angrepp från partihögern.
Kraften måste hämtas från arbetsplatserna. Under 70-talet innebar pressen underifrån, från arbetsplatserna, en offensiv period för facken och SAP. Reformer genomfördes på arbetsmarknaden med lagar om medbestämmande och anställningsskydd. Skarpast var debatten om Meidners förslag till löntagarfonder. Förändringarna var otillräckliga. Men perioden innebar att många då insåg att den som kontrollerade företagens vinster också bestämde utvecklingen på arbetsplatser och i övriga samhället. Var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; i vad – vapen eller järnväg; hur – i självstyre eller själsdöd? Det krävs ett krisprogram mot avindustrialisering, till försvar av arbetsrätt och välfärd. Antalet industrijobb i ”svenska” företag ökar, men i Sverige krymper industrin. Därmed minskar skattebasen och även pengarna till vård-skola-omsorg. Samtidigt ökar inkomstklyftorna liksom otryggheten på arbetsplatserna. Pressen från bemanningsföretag måste bemötas. Återigen måste kampen om kontrollen över vinster och investeringar upp på dagordningen. Men denna gång på en europeisk nivå med början i internationella koncerner som Volvo Group. Kampen kring vinster, löner och arbetstrygghet gör inte halt vid nationsgränsen. Kring alla dessa frågor måste löntagarna få säga sitt i demokratiska rådslag.
Arbetarna behöver ett eget parti. Arbetsgivarna har sex stycken. Arbetarnas parti måste sträva efter brett stöd kring det skisserade krisprogrammet för kontroll över vinster och investeringar; för att stoppa avindustrialisering och nedskärningar inom vård-skola-omsorg. Krisprogrammet måste även stödja en facklig offensiv för anständiga löner, anställningstrygghet genom stridsåtgärder och kollektivavtal på internationell nivå. Ett sådant program kan besegra Alliansen 2014. Ett sådant program kan också mobilisera arbetare, i blå kläder och i vita, för en demokratisk socialistisk samhällsomvandling.
Partisplittring eller omvandling till borgarparti? Den exakta utvecklingen inom SAP är omöjlig att förutsäga. Men en process har inletts som, för eller senare, kommer att avgöra frågan om SAP:s klasskaraktär som öppet har ifrågasatts av partihögerns Mona Sahlin. Segrar högern, och lyckas kapa banden till LO, blir facken politiskt hemlösa och SAP omvandlas till ett borgerligt parti. En partisplittring, i en eller annan form, kan inte uteslutas. Behovet av att arbetarklassen samlas runt ett krisprogram ökar – med varje förlorat jobb och varje ny nedskärning. Ett krisprogram utgör den grund som ett nytt arbetsplats- och fackföreningsbaserat parti måste ha. Rättvisepartiet Socialisterna Enhet förbereder sig för en av de mest dramatiska perioderna inom arbetarrörelsen någonsin. I Sverige och internationellt.