SAP och LO letar ledare – men arbetarrörelsen behöver ett verkligt krisprogram

Av , , Bli först att kommentera 2

Det råder kris inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna förlamas av valnederlaget och striden om vem som ska ersätta Mona Sahlin. Någon självklar kandidat finns ej. Inom LO avgår den av skandaler nedsvärtade Wanja Lundby-Wedin. Även inom LO finns inre motsättningar. De stukade byråkraterna inom SAP och LO letar syndabockar och nya ledare. Men vad arbetare och andra löntagare behöver är ett verkligt krisprogram som försvarar skola-vård-omsorg och bekämpar den pågående avindustrialiseringen.
 
Alliansregeringen har hittills stärkts av krisen inom oppositionen. I den senaste opinionsundersökningen från SKOP får SAP historiskt låga 24,4 procent – tio procentenheter mindre än M som fick 35,7 procent! På de borgerliga ledarsidorna råder glädjeyra. Göteborgsposten har t o m jämfört Reinfeldt med Tage Erlander och Per-Albin Hansson.
       
Jämförelsen är absurd. Erlander var statsminister under kapitalismens starkaste tillväxtepok då Fattigsverige avskaffades; då semestrar, pensioner och andra trygghetssystem byggdes ut samtidigt som sjukvård, skola och boende förbättrades. Reinfeldtregeringen, däremot, har inte lyckats bygga någonting. Den river ned. Massarbetslösheten ligger, efter finanskrisen, på en ny rekordhög nivå. Den höga arbetslösheten används som ett vapen för att pressa ned löner, försämra arbetstrygghet, a-kassa och sjukersättning. Alliansen genomför ett av de värsta angreppen mot välfärden genom tiderna. Med ett sådant program blir man aldrig folkkär – utan motsatsen.
Det katastrofala valnederlaget belastar alla i S-ledningen som stödde idén med det rödgröna samarbetet. Till detta ska nu läggas Primeskandalen. Kända socialdemokrater, t ex SSU:s tidigare ordförande Niklas Nordström, har tagit emot betalning av arbetsgivarnas organisation Svenskt Näringsliv för att vrida partiet än mer åt höger. Denna nya drängtjänst åt kapitalet visar hur långt delar av partibyråkratin fjärmat sig från arbetarklassen. S-ledningens passiva hållning i frågan tyder på att många har känt till förhållandet – om än inte deltagit själva.

Ett av Sahlins syften med samarbetet med det antifackliga MP var att kapa banden med facket. Primeskandalen understryker att den verkliga striden inom SAP står mellan den partihöger som vill frigöra sig från allt inflytande från arbetare och låginkomsttagare – genom att kapa banden med facket – och de som inser att det just är kopplingen till LO som gör Socialdemokraterna unika. Skandalen visar också att rötan inom SAP:s antifackliga kretsar inte längre känner några gränser. Att IF Metalls ordförande, Stefan Löfvén, på nämnts som en tänkbar kandidat till partiledarposten är ett tecken på att partihögern gått för långt och framkallat en motreaktion.

Även inom Vänsterpartiet blåser det upp till strid om partiledarposten. Men inte mellan två kandidater med olika politiska program. Ohly och Sjöstedt har varit rörande överens om att offra sitt partis hjärtefrågor för möjligheten att få en och annan ministerpost i händelse av en seger för de rödgröna. Inte heller i V märks någon insikt om att arbetare och löntagare behöver ett verkligt krisprogram att samlas kring.
   
Det behövs ett verkligt arbetarparti som organiserar och mobiliserar arbetare och andra löntagare till kamp för ett krisprogram – i strid med den globaliserade storfinansen. Ett program som tar strid mot att löntagarna nu får betala finanskrisen genom nya nedskärningar inom skola-vård-omsorg; ett program som riktar blickarna mot behovet av att stoppa avindustrialiseringen genom att arbetare, och andra löntagare, tillkämpar sig makten att styra storföretagens jättevinster tillbaka in i produktionen, för att säkra jobb och välfärdssystem. Ett sådant arbetarparti måste ha starka band till fackföreningsrörelsen.

SvD DN LO-tidningen VK DN VF