Klyftan mellan makten och umeborna

Av , , Bli först att kommentera 5

En anledning till det minskade förtroendet för kommunledningen är flytten av stadsbiblioteket. Först tegs frågan ihjäl inför kommunalvalet. Sedan har man sagt nej till en lokal folkomröstning. Man ville inte ens organisera en lokal opinionsundersökning – något som ges utrymme till enligt kommunllagen. Umeborna har alltså inte fått säga sitt!

Biblioteksfrågan har blivit en symbolfråga för att visa på klyftan mellan Umeborna och Umeås maktelit (politisk såväl som ekonomisk).

Den interpellation som Arbetarpartiet (fd Rättvisepartiet Offensiv) har skrivit till kommunfullmäktige visar vilka krafter som ligger bakom flytten:

" Vad ska stadsbibliotekets nuvarande lokaler användas till efter en eventuell flytt?

Flytten av stadsbiblioteket har engagerat umeåborna. I de opinionsundersökningar som gjorts är en majoritet emot en flytt. Trots detta verkar det som om flytten blir av. Det som ännu inte redovisats är dock vad som ska hända med bibliotekets nuvarande lokaler vid en eventuell flytt.

I ett blogginlägg från den 21 mars 2007 menade Lennart Holmlund att det gamla bibliotekets lokaler skulle säljas om ett nytt stadsbibliotek byggdes. ”Sälj bibliotekshuset om det behövs ett nytt” hette det då. Även Britt-Marie Lövgren förordade en försäljning. Den 23 mars skrev hon ” Sälj biblioteket om någon är beredd att betala kostnaden för ett nytt kulturhus!” på sin blogg.

Vem ska då ta över bibliotekslokalerna? Sedan länge finns ett tydligt intresse från kommersiella intressen att ta över lokalerna. I Vk (den 3 jan 2007) sa Umeå C: ”Stadsbiblioteket har ju varit uppe till diskussion som en lämplig galleria, om man kunde flytta den verksamheten ner till älvkanten,…”

Umeå C:s idéer om en galleria byggde i sin tur på ett inlägg från Svensk Handel (VK den 12 maj 2006): ”Felet med gatan [Rådhusesplanaden] i dag är att där finns för många "döda" fasader och biblioteksfasaden är det bästa exemplet på det. Lägg därtill att det planerade P-huset under esplanaden förverkligas och vi har en paradgata väl lämpad för kommers. Jag har inga problem med att biblioteket ligger där det ligger utan felet är att fasaden längs hela kvarteret mot Rådhusesplanaden är död. Låt oss därför i sansade ordalag se oss om efter en alternativ etablering för biblioteket,”

 

Vi undrar, med anledning av ovanstående:

Kommer fastigheten som idag innehåller stadsbiblioteket att säljas?

Kommer bibliotekslokalerna att omvandlas till en köpgalleria?

Har några förberedelser gjorts för en eventuell försäljning?"

 

VK 1

VK 2

Krisen fortsätter inom S – de antifackliga bidar sin tid

Av , , Bli först att kommentera 2

Juholts första tid som partiledare har inte övertygat. I ett av sina första utspel bjöd Juholt in LO, TCO och Saco till samtal för att diskutera pensionerna. Inbjudan var dock inte förankrad i förväg – och både TCO och Saco tackade nej. Juholt tvingades då backa från inbjudan och menade att han egentligen inte ville ha några större förändringar av pensionssystemen. Valet av Tommy Waidelich som ekonomisk-politisk talesman signalerade att de antifackliga fortsatt skulle ha stort inflytande över S-politiken. Waidelich vill ha kvar RUT-avdraget för hushållsnära tjänster, vinster i välfärden samt är neutral till nya jobbskatteavdrag. När Juholt presenterade en idé om en förmögenhetsskatt fick han mothugg av S nya partisekreterare, Carin Jämtin, som hävdade att detta var omöjligt i en globaliserad ekonomi.

I opinionsmätningarna har S återhämtat sig något. I Sifos april-mätning får S 31,2 %, vilket är en ökning sedan bottennoteringen 26,9 % i december 2010 – men lika dåligt som i katastrofvalet 2010. Det är tveksamt om ökningen kan förklaras med en Juholt-effekt. Uppgången beror snarare på katastrofen Mona Sahlins avgång, samt att partiet inte längre befinner sig i öppet inbördeskrig. Denna blygsamma ”återställare” av opinionssiffrorna måste dock jämföras med S toppnoteringar på över 40 % år 2007, när Alliansen suttit vid regeringsmakten i några månader.

Krisen inom socialdemokratin fortsätter. Detta så länge partiet saknar ett politiskt program. Juholts linjetal på extrakongressen var kryddat med citat av Olof Palme, Tage Erlander och August Palm. Detta gav säkert ett visst hopp åt de socialdemokrater som tittar tillbaka och minns historien med stolthet. Juholts problem är att de är ganska få. De – ytterst få – konkreta politiska förslag som Juholt presenterat har dock inte motsvarat de stora orden. Den vårbudgetmotion som S presenterade i början av maj kallade man ett första steg mot full sysselsättning. Den innehåller bland annat förslag om att skrota det hårt kritiserade FAS 3, mer pengar till sommarjobb för ungdomar samt utbildningsinsatser för arbetslösa. 25 miljoner ska satsas på forskning inom bl a fordonsindustri, gruvindustri, förnyelsebar energi, m.m. Totalt handlar det om satsningar på 485 miljoner kronor mer än Alliansen – vilket motsvarar promille i statsbudgetsammanhang.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik mot avindustrialiseringen, för arbete åt alla och för stärkt arbetsrätt. Tanken är att S ska ta beslut om sitt politiska program på nästa ordinarie kongress – som infaller först år 2013! Juholt har dock inte två år på sig att presentera ett politiskt program. Han må just nu ha en smekmånad inom partiet, men till hösten – i samband med att regeringen lägger fram sin höstbudget – är det upp till bevis. De antifackliga krafterna inom S ligger för tillfället lågt. Men vid första möjlighet kommer de att försöka återta initiativet inom partiet. Kan inte Juholt presentera en politik till hösten 2011 riskerar de centrifugala krafterna och upplösningstendenserna inom socialdemokratin återigen att komma upp till ytan. S vårbudgetmotion och radarparet Juholt-Jämtins mindre lyckade utspel sedan extrakongressen understryker detta.

Frågan om rekordvinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen. Detsamma gäller frågan om den hotande avindustrialiseringen. De finansfurstar som idag kontrollerar vinsterna flyttar jobben utomlands. Men inte nog med detta. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut hela 352 miljarder till sina ägare, medan investeringarna endast uppgick till 312 miljarder! Att Juholts nya partiledning inte vågat ta tag i frågan om avindustrialiseringen, och därmed hotet mot välfärden, visar på behovet av ett nytt arbetarparti. Detta parti måste utarbeta ett krisprogram för industriella investeringar och arbetarkontroll över vinsterna. Ett sådant programarbete måste förankras på arbetsplatserna och i lokala fack.

VK, DN

Ovanstående artikel finns publicerad på www.arbetartidningen.se

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Umeås maktelit sa nej till folkomröstning om flytten av stadsbiblioteket

Av , , 1 kommentar 4

”Demokrati är en grundläggande värdering” brukar vi höra när det gäller länder långt borta. Men när kraven på demokratiskt inflytande hotar makthavarnas planer här hemma, blir det ett annat ljud i skällan. Flytten av stadsbiblioteket är ett exempel. Bakom flytten av biblioteket, och bygget av det nya kulturhuset, står nämligen Umeås politiska och ekonomiska elit. Den politiska eliten vill ha ett skrytprojekt att sola sig i när Umeå blir EU:s kulturhuvudstad 2014. Balticgruppen ser kommersiella möjligheter och vill bygga ett höghushotell mitt i kulturhuset samt en galleria/saluhall.

Umeborna, däremot, har inte tillfrågats. I valrörelsen lyste frågan om en flytt av stadsbiblioteket med sin frånvaro. Nuvarande Arbetarpartiet samt V, C och MP var tydliga motståndare. Holmlund och S svävade medvetet på målet. Då opinionsundersökningar dessutom visade att en stor majoritet av Umeborna var emot en flytt undvek tongivande partier – som S och M – frågan, och det blev ingen debatt om biblioteket i valrörelsen.

Men bara tre månader efter valet hade läget svängt. Totalt. V som gjort ett bra val, delvis tack vare sitt motstånd mot biblioteksflytten, gjorde upp med S. Å ena sidan fick Tamara Spiric (V) och hennes närmaste krets inflytelserika poster i styrelser och nämnder i kommunen. Å andra sidan planerade man det nya kulturhuset och flytten av stadsbiblioteket tillsammans med S. Tamara Spiric (V) sken som en sol när hon, som nyblivet kommunalråd, förklarade att hon tyvärr tvingats gå med på en flytt av stadsbiblioteket. Tamara lyste som sagt. Men de som röstat på V i kommunalvalet kunde känna sig dragna vid näsan.

Detta betyder att umeborna inte fått säga sitt om flytten. De har blivit svikna. Det var mot denna bakgrund som Arbetarpartiet föreslog att Umeå kommun skulle organisera en lokal folkomröstning – eller en lokal opinionsundersökning – i frågan. Detta självklara och demokratiska förslag mötte, föga överraskande, ett kompakt motstånd i fullmäktige.

Tomas Wennström (S) förklarade, med en bristande logik, att han ville flytta biblioteket… och att han därför var emot en folkomröstning. V hävdade, med samma logiska kullerbytta, att de varit tvingade att acceptera en flytt… och att de därför var emot en folkomröstning. C, som tidigare varit emot en flytt, sa att man nu ville flytta stadsbiblioteket ner till kajen och ha kvar en filial vid Vasaplan… och att man dessutom var emot en folkomröstning.

När det kom till kritan var partierna i kommunfullmäktige emot att få höra vad umeborna tyckte. Alla med sina egna hopsnickrade argument. Men varför denna ovilja gentemot demokratiskt inflytande? Svaret är enkelt. En folkomröstning skulle avslöja hur isolerad makteliten (den politiska, mediala och ekonomiska) är i denna fråga. Därmed skulle resultatet av en folkomröstning inte bara kunna stoppa flytten av biblioteket, utan också kunna sätta käppar i hjulet på den exempellösa exploateringen som är planerad av centrala Umeå. Och där finns både stora pengar och stor politisk prestige investerade.

Så det är med Umeås makthavare som med andra makthavare runt om i världen. Demokratiskt inflytande är bra … men bara så länge det passar in i den politiska, ekonomiska och mediala elitens planer. Därför blev det ingen folkomröstning om flytten av stadsbiblioteket i Umeå. Och ingen opinionsmätning heller.