Finansieringen av Kulturhuvudstadsjippot

Av , , 1 kommentar 3

Denna interpellation (fråga) ställde mitt parti i kommunfullmäktige i måndags 29/8:

I VK den 22 juli kräver Lennart Holmlund ”klara besked om höstens planer för Kulturhuvudstadsprojektet.” Holmlunds oro gäller framför allt att de externa intäkterna till kulturhuvudstadsåret fortfarande är obefintliga.

Budgeten för K-14 projektet har 410 miljoner på utgiftssidan. Dessa 410 miljoner i utgifter motsvaras hittills av intäkter på ca 115 miljoner. (Ca 100 miljoner kommer från Umeå kommuns skattebetalare och 15 miljoner från EU:s skattebetalare). Knappt 300 miljoner saknas alltså.

Av detta underskott på 300 miljoner hoppas Umeå kommun att staten ska täcka ca 170 miljoner. Enligt VK (17/6 2010) har det statliga kulturrådet diskuterat två olika nivåer på det statliga stödet till K-14året: antingen en nivå motsvarande 30 % av totalbudgeten (dvs ca 125 miljoner) eller en nivå motsvarande kommunens egen insats (dvs ca 100 miljoner).

Om staten går in med 125 miljoner saknas fortfarande ca 175 miljoner i intäkter för att nå upp till de budgeterade 410 miljonerna. Detta motsvarar 42,7 % av hela budgeten.

I VK (22/7 2011) sägs att 50 av de saknade 175 miljonerna ska komma från näringslivet. Men mot bakgrund av de ekonomiska orosmoln som tornar upp sig vid horisonten, där bland annat Konjunkturinstitutet skrivit ned siffrorna för svensk tillväxt från ca 3 % till 2 %, måste möjligheterna till kultursponsring från näringslivet ha minskat avsevärt.

Det verkar finnas all anledning för umeborna att, precis som Lennart Holmlund, oroa sig för K-14 årets finansiering.

Med anledning av ovanstående undrar vi:

1. Finns några konkreta löften från näringslivet om sponsring av kulturhuvudstadsåret?
2. Finns några löften om pengar från andra instanser som exempelvis EU eller andra kommuner och landsting?
3. Ska ett eventuellt underskott för kulturhuvudstadsåret finansieras genom nedskärningar i programutbudet eller genom att Umeå kommun går in med ytterligare medel?
4. Hur kommer EU att reagera om nedskärningar i programutbudet motsvarande 40 % sker?

1 kommentar
Etiketter: ,

Skuldvågen rullar vidare – välfärden hotas

Av , , Bli först att kommentera 3

Borgerligheten lyckades aldrig lösa krisen 2008. Däremot lyckades den skjuta upp krisen och förflytta dess tyngsta bördor från bank- och kreditsektorn till att huvudsakligen drabba skola, vård, pensioner samt underhållet av infrastrukturen som exempelvis vägar och järnvägar.

Krisen kan delvis liknas vid en vågrörelse, bestående av ett växande skuldberg, som utlöstes av finanskrisen. Skuldberget hade byggts upp inom bank- och kreditsektorn, genom en enorm utlåning i spekulativt syfte, mot liten eller ingen säkerhet. Man tjänar ju mer på att få tillbaka fem procent på en utlånad miljard än på en utlånad miljon, förutsatt att låntagaren kan återbetala sin skuld. Vilket alltså långtifrån alltid var fallet.

Likt en destruktiv vågrörelse drabbade skuldbördan nästan omedelbart övrig privat ekonomi. Volvos försäljning av lastbilar föll dramatiskt. Åkerier som behövde nya lastbilar kunde inte köpa eftersom de inte fick låna i ”åkeribanken”. Banken vågade inte låna ut pengar innan andra banker återbetalat sina skulder till ”åkeribanken” – vilket kunde dröja. Då liknande processer ägde rum inom hela privata sektorn blev resultatet fallande produktion och sysselsättning samt minskade skatteinkomster. För att få fart på hjulen i den privata ekonomin fångades skuldvågen upp – men bara tillfälligtvis. De enorma skuldberg som tyngde bank- och kreditsektorn överfördes sedan till offentliga sektorn, ofta genom utbyte.

Staten övertog de fordringar som bank- och kreditsektorn hade på skakiga företag som bara kunde återbetala delar av sina skulder, eller inget alls. Skuldvågen vandrade alltså, i form av tillgångar som ofta bara existerade på papperet, från bankerna till offentliga sektorn. Från staten till bankerna vandrade däremot värdepapper som vid denna tid ansågs vara det säkraste som fanns, statsobligationer. En stat ansågs nämligen alltid kunna betala sina skulder. Men vid denna tidpunkt började många länders statsskuld att växa i allt snabbare takt. Kopplingen till den skuldvåg som sattes i rörelse av finanskrisen är tydlig. Dels ökade staternas skulder genom kostnaden för att rädda kreditsektorn. Dels på grund av att minskad tillväxt och sysselsättning ledde till krympande skatteinkomster.

Den skuldvåg som, tillfälligtvis, fångats upp av den offentliga sektorn sliter sig här lös. Skuldvågen hade då också växt i styrka. Flera stater, som tillfälligt hade fångat upp skuldvågen genom att överta bank- och kreditsektorns dåliga fordringar, hotas nu själva att slukas av den kombinerade effekten från skuldvågen och nedgången i världskonjunkturen. Detta är bakgrunden till det desperata tonfallet i samband med diskussionen om eurozonens framtid.

Om borgerligheten får som den vill så återstår det andra steget i förflyttningen av skuldvågen. Det första steget gick ut på att överföra bankernas kreditförluster till staten i form av en kraftigt ökad statsskuld. Det andra steget går ut på att låta arbetarklassen betala av statsskulden genom kraftiga nedskärningar inom vård, skola, pensions- och socialförsäkringssystemen.

Arbetarpartiets mål är att så inte ska bli fallet. Vårt arbete för att bli en tredje, socialistisk, riktning inom arbetarrörelsen ska ses i detta sammanhang.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,