Fantastisk uppslutning mot nazism – men i lördags var det liv-eller-död

Det var en mäktig känsla att få angripa nazismen inför långt över 2 000 umebor – på manifestationen på Rådhustorget idag (9 sept). Jag hade alltså förmånen att få vara en av talarna. Nedan publicerar jag hela det anförande som jag förkortade för att hinna bli klar inom 4-minutersgränsen.

Men först vill jag säga att det hölls många bra anföranden denna måndagskväll. Jag tänker, bland annat, på Birgitta Mukkavaaras, Fanny Erikssons och Helena Lindahls respektive anföranden. Men det bästa var att arrangemangets grundidé höll. Det var ”Umeå mot nazism” – både bland talarna och bland publiken!
Därför: Ett stort tack för gott samarbete till alla deltagare – både till talarna och till den aktiva publiken.

Mitt oavkortade anförande

”I lördags var jag rädd för första gången under mitt politiska liv. Jag var rädd då jag gick fram till Svenska Motståndsrörelsens, SMR, ”warchief” – vilket innebar att jag måste ställa mig mitt i deras klunga – och säga att dom inte var välkomna här i Umeå. De filmade, och sa att dig – Jan Hägglund -känner vi till. Jag var rädd eftersom Svenska motståndsrörelsen, SMR, är den mest våldsinriktade nazistgruppen i Sverige. Men jag var inte förlamad – eftersom jag visste att jag inte var ensam.

Min familj har varit utsatt för nazister sedan 1991. Min tidigare fru, ett skyddsombud, fick läsa ”vi ska krossa det röda svinet” var gång hon satte upp en kallelse till ett möte om arbetsmiljön – det fanns nazister på hennes jobb. Sedan blev det personligare. Hennes och mitt ansikte klipptes ut, man ritade hakkors över våra ansikten, och klistrade upp bilderna vid det stämpelur hon använde då hon gick hem. Det fanns fyra stämpelur man kunde använda – så nazisterna hade kartlagt henne.

Då hade det hade blivit personligt. Sedan började nazisterna sätta upp hakkorsmärken på vår ytterdörr. Vi fick gå runt till alla grannar och förklara att det inte var vi som var nazister – utan tvärtom. Nästa steg hade varit att kasta in en sten genom fönstret – och vår dotter var tre år. Detta med att förföljelsen hade blivit både så personlig, med bilderna, och flyttat hem till vår lägenhet, gjorde att polisen tog hoten på allvar.

Det var vid denna tid (1994-95) som nazisterna fick för sig att använda telefonen. De hotade folk i mitt namn. Detta drabbade en moderat skolpolitiker här i Umeå. Olika firmor ringde upp och frågade när jag ville titta på diamanterna? Eller var på mina föräldrars stugtomt som timmerlasset skulle tippas av? Till en början fattade jag ingenting. Men sedan gick det ju upp för mig att detta var typiska nazifasoner.

Det var inget roligt att media skrev om att jag hade hamnat på en ”dödslista”. Visserligen var jag långtifrån ensam – men det gjorde ju inte föräldrar, och övriga släktingar och vänner, mindre oroliga. Men visst fanns det fanns fog för uttrycket ”dödslista”. Den grupp som avrättade två poliser i Malexander hade satt upp mig på sin lista. Detta kom fram vid en husrannsakan efter polismorden. Och nazisterna hade inte bara kartlagt mig, och min f d fru, utan även min då 75-åriga mamma Ruby. Då VK frågade henne hur det kändes att finnas med på listan svarade hon: ”jag är inte rädd för dom djävlarna”. Jag är stolt över mamma: ”Röda Ruby”. Polisen har mer diskret berättat att jag funnits på ytterligare två listor. Därför var jag inte förvånad över att SMR kunde mitt namn nu i lördags. Och som jag blev då jag talade med deras ”warchief”. Motståndsrörelsen är rena papparazzifotograferna!

En sak som är tröttande är telefonsamtalen. Under drygt 20 år har jag ständigt fått telefonsamtal. De kan komma kl tre på eftermiddagen eller tre natten. Samtalen kommer också i skov – ungefär som nazisternas klistermärken.

Jag var alltså rädd i lördags, då jag gick fram till SMR:s warchief, och sa att SMR inte var välkomna i Umeå. Annars hade jag varit dum. Men som sagt – jag visste att jag inte var ensam. Om vi umebor inte hade börjat ropa som vi gjorde så hade inte nazisterna känt samma tryck på sig som de nu fick känna av. Och då hade risken varit större för att de ska komma tillbaka. Polisen ville inte ha några rop, i ett skede då de ville öka avståndet mellan hundratals uppretade umebor och nazisterna i SMR, och så fick det bli. Men inte längre än nödvändigt.
Sedan kom talkörerna.

Vi i Umeå har ofta ropat – utan verkliga fiender. Men lördagen den 7 sept var en vändpunkt. Plötsligt blev nazismen allvar. Genom att marschera in på gågatan, och försöka hålla ett torgmöte, försökte SMR testa umeborna. Och vi klarade testet – denna gång. Och kände mig mycket stolt över att vara umebor i lördags. Och jag kände mig mycket stolt idag då jag fick tala till ca 2000 andra anti-nazister. Men risken är inte över. Nu måste vi snacka ihop oss – så att vi kan hålla vårt så ofta givna löfte: inga nazister på Umeås gator.”