Nytt skrytprojekt – skidspår för 40 miljoner!

Av , , 2 kommentarer 20

Just när jag trodde att det inte var möjligt – nu har kommunledningen ytterligare ett skrytprojekt på gång!

I måndags antogs en översiktsplan för Universitetsstaden i kommunfullmäktige. Universitetsstaden är området från Holmsundsvägen till Nydalasjön. En av de lysande idéerna i planen var att bygga ett 30 km skidspår rakt genom området. Det finns bara ett litet problem med detta: det blir ohyggligt dyrt. Anledningen är förstås att man måste bygga tunnlar och broar, under och över, alla vägar i området. Övergångar som ska vara dimensionerade för en diskmaskin.

40 miljoner ska kalaset kosta!

Det är förstås helt makabert – om man betänker att kommunledningen samtidigt skär ned på lekparker, renovering av skolor, äldreomsorg osv.

Planen menar till och med att skidspåret ska göra att folk börjar åka skidor till jobbet!  Kanske tror man att skidor ska ersätta biltrafiken. Men vill man minska bilåkandet vore det ett långt bättre initiativ att inte skära ned på plogningen av cykelvägarna, som är ett annat av kommunledningens förslag. Detta vore dessutom billigare än 40 miljoner.

Vill man bygga ett 30 km långt skidspår kan man med fördel göra det i I20-skogen – för en betydligt billigare penning.

 

 

Umeås brandmän förtjänar skydd mot cancer

Av , , Bli först att kommentera 14

Enligt tidningen Arbetarskydd är cancer två gånger så vanligt bland brandmän som bland befolkningen i övrigt. Det gäller bland annat testikelcancer, prostatacancer, olika former av blodcancer och malignt melanom. Detta trots att de allra flesta brandmän undviker riskfaktorer för cancer som t.ex. övervikt, stillasittande liv, rökning osv. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att orsakerna bakom de höga cancertalen bland brandmän är den utsatta arbetsmiljön. Rökgaser innehåller nämligen en lång rad cancerogena ämnen. Gaserna kan man få i sig genom andningsorganen, men de cancerframkallande ämnena kan man även få i sig genom huden om man exempelvis använder kläder som har absorberat cancerogena ämnen.

En rad förbättringar har genomförts vad gäller sanering av utryckningskläder och annan utrustning. En åtgärd som ännu saknas på Umeå brandstation är ett s.k slussrum, som har en kraftig ventilation som suger ut giftiga partiklar ur kläder och annan utrustning. Liknande slussrum finns på de flesta moderna brandstationer, exempelvis i Örnsköldsvik.

Med anledning av detta så skrev vi i Arbetarpartiet en interpellation, som frågar om Umeå kommun kommer bygga ett slussrum på brandstationen, till tekniska nämndens ordförande Lasse Jacobsson(v), som behandlades på gårdagens kommunfullmäktigemöte.

Här hände något tråkigt. Trots att brandmännen är en av de mest studerade yrkesgrupperna i världen hävdade tekniska nämndens ordförande Lasse Jacobsson att det inte fanns bevis på att just svenska brandmän skulle vara utsatta för cancer. Ute i världen så har tre länder accepterat cancer som en arbetsskada för brandmän. Mycket pekar också på att brandmän i Sverige är ännu mer utsatta för cancerogena gaser än sina internationella kollegor. Detta har att göra med att den höga standarden på svenska byggnader innebär att Sveriges brandmän rökdyker i större utsträckning än i de flesta andra länder.

Kampen för ett slussrum för Umeås brandmän fortsätter!

Det går inte att bortförklara 215 miljoner

Av , , Bli först att kommentera 19

På sistone har kostnaderna för bygget och driften av kulturväven debatterats flitigt. Så även på dagens kommunfullmäktigemöte. De ursprungliga byggkostnaderna på 700 miljoner har ökat till 915 miljoner. ”Det har väl varit allmänt känt att huset skulle kosta 915 miljoner”, tyckte Lennart Holmlund.

Men enligt protokollet från kommunfullmäktigemötet i januari 2011 så beräknades byggkostnaderna för kulturväven hamna på 650-700 miljoner. Det var utifrån de premisserna som alla partier, utom mitt parti, Arbetarpartiet, röstade för bygget av kulturväven. Det var den allmänt vedertagna kostnadskalkylen som frågan diskuterades utifrån, i kommunfullmäktige såväl som hos allmänheten.

Holmlunds påstående är en efterhandskonstruktion! Det har aldrig funnits något material tillgängligt för samtliga kommunfullmäktigeledamöter och allmänheten som antytt att det skulle tillkomma ytterligare byggkostnader utöver de 700 miljonerna innan beslutet togs. Handlingarna från kommunfullmäktigemötet i januari 2011 talar sitt tydliga språk; byggkostnaderna skulle hamna på 650-700 miljoner. Inte ett ord nämns om att ytterligare byggkostnader skulle tillkomma.

När det gäller Kulturhuset verkar eftertankens kranka blekhet (läs umebornas missnöje med skrytprojekten) ha drabbat några av företrädarna från andra partier.

Jan-Olov Carlsson, fackligt aktiv och representant för (v), sa i debatten, ”Jag är ju en av de som gillar det här projektet, men det betyder inte att jag inte kan ha kritiska synpunkter.” Anders Sellström ställde en fråga, som var lagom kritisk, till hur projektet genomförts. Han ondgjorde sig över kostnaderna för bevarandet av Stallet i samband med bygget av kulturväven. ”Det kostar att bevara saker och ting.” Kostnaden var alltså inte att bygga det nya huset, utan att bevara det gamla! Att bevara stallet kostar enligt uppgift 45 miljoner, att bygga kulturväven kostar 915 miljoner. Snacka om att sila mygg och svälja kameler…

Vi har tidigare talat om att Kulturhuset Väven på kajen och ett Äventyrsbad i centrala stan riskerar att bli gökungar som äter annat ur boet som skola, omsorger och underhåll. Detta råder det inga som helst tvivel om. Sammantaget så kommer dessa två skrytprojekt att innebära ökade utgifter på cirka 120 miljoner per år för kommunen. Detta motsvarar ett kraftigt nedskärningspaket – år efter år, efter år, efter år…

Den hotande ekonomisk krisen i Umeå kommun är självförvållad.

Bilväg genom lasarettsparken

Av , , 9 kommentarer 20

Man upphör aldrig att förvånas vad gäller de lokala makthavarnas fullständiga brist på förståelse för Umeås kulturmiljöer.

Nu handlar det om sjukhusparken. I en översiktsplan, som ska beslutas om i kommunfullmäktige på måndag, föreslås att en bilväg ska dras rakt genom parken!!! I översiktsplanen definieras sjukhusparken inte ens som parkområde. Landstingsledningen vill dessutom riva den gamla lasarettsbyggnad som står intill parken.

Översiktsplanen är en enda motsägelse vad gäller parken. På sid 43 står det, helt riktigt, att Sjukhusparken “med de gamla byggnaderna från lasarettets första tid utgör en sammanhållen värdefull kulturhistorisk miljö, vilket borde beaktas vid planering av kompletterande bebyggelse.” På sid 40 står, också helt riktigt, att sjukhusparken är en unik “ lugn miljö och ger en känsla av avskiljdhet mitt i det omgivande bruset”. Jag kan lägga till att för mig är hotet mot sjukhusparken extra smärtsam. Jag växte upp i husen på Klintvägen. Parken var min lekplats under en stor del av barndomen. Här levde vi fan och fick bannor av grannarna. Här smet vi ner i lasarettets kulvertar och fick bannor av vaktmästarna.

Men nu hotas alltså parken av en bilväg. Och det vackra gamla lasarettet av rivning. Umeås makthavare förnekar sig inte. Maken till betongpolitiker – och betongbyggherrar – får man leta efter.

 

Jag behöver en tröst-röst

Av , , 2 kommentarer 27

Idag vill VK att ni, kära VK-läsare, ska rösta om vem som har bästa blogg. Jag uppmanar er härmed att rösta på min blogg. Inte för att jag är bra på att blogga utan för att jag är så dålig att jag kan behöva lite uppmuntran.

Jag är nöjd med innehållet i det jag skriver på bloggen. För det mesta. Men det är själva tekniken. Överhuvudtaget har jag haft svårt för att ta till mig den nya tekniken för kommunikation människor emellan. Mina yngre (det vill säga nästan alla) partikamrater har varit, och är fortfarande, allvarligt bekymrade över min efterblivenhet vad gäller den nya kommunikations-tekniken.

Det första jag hade svårt med var datorn. Datorn är, som alla födda på 50-talet vet, ett ondskefullt och levande väsen med en STARK egen vilja. Datorn har en förmåga att sabotera en hel dag. Ja, en hel vecka. Speciellt har den en förmåga att sabotera när man har bråttom. Mina vänner säger patetiska saker som att det beror på att när man har bråttom ökar sannolikheten att göra fel. De påstår att det är så med allting – inte bara med datorn. Och att det är så med ”allting” det vet jag. Men det gäller inte för datorn. När det gäller detta ondskefulla, levande väsen, med egen vilja så känner den (datorn, alltså) när jag har bråttom. Och då slår den till. Näsvisa yngre förmågor i partiet, eller vänkretsen, brukar komma med besserwisser-kommentarer som att ”den har hängt sig”, eller ”du ska inte klicka flera gånger för då startar du flera program och då tar det ännu längre tid”, och så vidare. Jag brukar tycka synd om dem. De lever nämligen i den villfarelsen att de kan tygla det levande monster som datorn utgör. Men en vacker dag (eller natt) då de sover med sin dator på (den yngre generationen gör detta – det är lika smart som att ha en hungrig tiger som snuttefilt) kommer datorn att äta upp dem. ”Bara Helt Försvunnen, Borta Helt Enkelt” kommer polisen att säga vid undersökningen av den förmodade brottsplatsen. Men datorn kommer att vara större och fetare än någonsin. Och rapa förnöjt. Som en mätt galt.

De skrattar åt mig de små slynglarna

En av mina yngre kollegor i partiet hittade en gång på ett skämt om mig och datorn. Skämtet löd så här ”Hur vet man att Janne har suttit vid datorn? Det är tippex på skärmen”. Ja, det stämde, nästan. Fast det tog lång tid innan jag kunde acceptera att datorn var själva burken och inte skärmen. Det fanns de som inte trodde på att man kunde vara så okunnig som jag. Men jag visade dom allt, de små slynglarna i partiet. När de, även idag, kommer med sina besserwisser-kommentarer så brukar jag fråga dem om de kört i 200 kilometer med motorcykel eller skjutit med en AK4:a i lumpen? Hah! Det är oslagbart. Ingen av de små slynglarna klarar den kombinationen. Men igen. Datorn. De berättar om att de kört minst 300 kilometer i timmen med något slags fordon och skjutit med attackhelikoptrar i ett dataspel. Och så tycker de att de gett mig svar på tal. Overkligheten skulle alltså slå verkligheten. Töntar!

Men jag har blivit mindre dålig med åren.

Det krävdes bara att jag, efter att ha brutit fotleden i december 2002, blivit sittande i min bil med urladdat bilbatteri och frågat förbipasserande om de kunde använda sin ”bärtelefon” (som jag sa) till att ringa upp någon kompis som kunde hämta mig innan jag frös ihjäl. Det var så de tvingade på mig mobiltelefonen. Så nu har jag en mobil också. Faktiskt två. En ena är för min dotter, Marika och min moster. Den stänger jag aldrig av. Den andra är för ”världen” och den stänger jag av ibland. Exempelvis då jag vill vara ifred. Min sista bastion var det här med SMS. Jag vägrade att lära mig detta. Jag fick det starka intrycket att folk, som man bestämt något med, backade ifrån ”uppgörelsen” på ett fegt sätt via just SMS. Därför vägrade jag länge att både ta emot och att skicka SMS. Men då min dotter ville kommunicera denna väg (det är så dyrt med samtal pappa) var jag tvungen att lära mig detta också.

Så nu sitter jag i detta land av ny teknik.

Och jag är fortfarande en sopa vad gäller att kommunicera med dess hjälp. Så fort man lärt sig att skicka mail, tala i mobil och SMS:a kommer det något nytt, som ”facebook”. Facebook betyder ansiktsbok och är något definitivt misstänkt.

Men jag vet något som fler födda på 50-talet vet. Datorn är ett monster, illasinnat och med egen vilja, och den kommer att ta död på oss alla en dag. Se bara ”Terminator II”.

Därför: ge min blogg en röst. Om så bara som tröst. Klicka här: http://www.vk.se/1033129/stora-skillnader-i-politikernas-engagemang-pa-sociala-medier

Ha en bra dag,
Janne H

Knegarnas Umeå

Av , , 1 kommentar 14

Det finns två Umeå. Denna blogg vänder sig till knegarnas Umeå. Till det Andra Umeå.

Den offentliga debatten domineras av makthavarna. Av det Första Umeå. Under många år har makthavarna satsat på skrytprojekt. Kulturhuvudstadsåret, Kulturhuset på kajen, renoveringen av Stadshuset – som det talats så tyst om. Och Äventyrsbadet. Viskats har det om en ny Evenemangsarena. Dagen efter att Umeå ”fått” kulturhuvudstadsåret skrev båda lokaltidningarna, i identiska ordalag, om att Umeå måste bygga en utomhusarena – stor nog att ta emot Bruce Springsteen. Så snackas det runt maktens fikabord. I det Första Umeå.

Runt fikaborden inom hemtjänsten, en av många mötesplatser för det Andra Umeå, är snacket annorlunda. Där vill personalen slippa cykla på oplogade vintervägar då blåsten får lemmarna att stelna. I vissa hemtjänstlag finns det bara bilar år var fjärde anställd. Även på vintern! En annan grupp knegare arbetar inom äldreomsorgen. Där vill personalen ha vikarier då deras arbetskamraterna är sjuka. Var fjärde sjukfrånvaro ersätts nämligen inte (i hemtjänsten är läget än värre). Resultatet blir en ständig underbemanning. Och en ständig överbelastning av knegarna. Detta syns i sjukfrånvaron.

Andra knegar på inom förskolan, skolan och sjukvården.

Där diskuteras frågor som vettiga kläder vid utomhusarbete, mindre klasser, behovet av mer tid per elev. Samt arbetsro. På vårdcentraler och på NUS handlar det om stress och överbeläggningar. Det talas också om behovet att rusta upp skolor och förskolor. På Volvo kastas 500 ut i arbetslöshet. För andra eller tredje gången. Dessa frågor dominerar samtalen runt fikaborden bland knegarna. I det Andra Umeå.

Under lång tid har makthavarna låtsats som om att det bara fanns ett Umeå. Deras Umeå. Kommunalråden reste långt och dyrt för att hämta inspiration. Och byggherrarna fick vinstgivande uppdrag – hemma i Umeå. Skrytprojekten lägger, tillsammans med nya köpcentra, höga bostadshus och hotell, grunden till en ”trafikinfarkt”. Luften som redan är farlig att andas kommer att bli än farligare. Men det nya är att skrytprojekten har skapat en kommunalekonomisk kris. Krisen är självförvållad. Den förvärras av att Volvo flyttar 500 jobb till Tuve och att IKEA dröjer.

Krisen synliggör plötsligt behovet av bilar inom hemtjänsten, vikarier vid sjukdom, arbetskläder, mindre klasser, högre personaltäthet, behovet att rusta upp förskolor och skolor. Detta eftersom dessa behov hamnar i motsatsställning till skrytprojekten. Krisen tvingar fram ett ställningstagande – ett vägval. Antingen makthavarnas Umeå. Eller knegarnas.