Nej till galleria i stadsbibliotekets gamla lokaler – och historieförfalskning

Av , , Bli först att kommentera 11

På kommunfullmäktige den 26/1 var det inte mindre än tre enkla frågor om vad som ska hända med gamla stadsbibliotekets lokaler. Frågorna var ställda till Hans Lindberg(S), och kom från Anders Ågren(M), Ulrika Edman(V) och från mig.

Det som stack ut i debatten var Vänsterpartiets försök att skriva om historien. V försöker framställa sig som motståndare till flytten av stadsbiblioteket. Men under åren 2010-2014, när V var en del av regeringsmakten i Umeå, var tongångarna från Vänsterpartiet helt annorlunda. På kommunfullmäktige den 29/8 2011 var Vänsterpartiet mycket entusiastiska inför bygget av Kulturväven. Så entusiastiska att de gjorde en särskild protokollsanteckning som lyder som följer;
”Vänsterpartiet står bakom projekterande och byggande av det planerade Kulturhuset. Inte enbart utifrån en passiv position, utan (V) har genom att vara aktivt och pådrivande i beslutsprocessen verksamt dragit sitt strå till stacken…”.

Vänstern röstade alltså, med både själ och hjärta, för bygget av Kulturhuset Väven. I beslutet fanns två formuleringar som är av intresse för dagens debatt. Det ena var att ”innehållet (i Kulturhuset Väven, min anm.) baseras på ett nytt bibliotek.” Stadsbiblioteket skulle alltså flyttas. En annan formulering, som stod i centrum för dagens debatt, är ”att kommunen säkerställer att en icke kommersiell mötesplats fortsatt finns och utvecklas vid Vasaplan.”
Arbetarpartiet var det enda parti som röstade mot bygget av Kulturhuset Väven, av en rad olika skäl. Därmed var vi också emot en flytt av stadsbiblioteket.

Nu försöker alltså Vänsterpartiet skriva om historien. Så här beskriver de nu sitt eget agerande när det gäller biblioteksflytten: ”Vänsterpartiet var emot flytten av biblioteket till Väven, men för att värna det politiska samarbetet med Socialdemokraterna gick vi med på att hitta en samförståndslösning som resulterade i en paketöverenskommelse.”

Jämför detta med vad man sa när man fick vara med i kommunens regering. Då var Vänsterpartiet ”aktivt och pådrivande i beslutsprocessen” när det gäller biblioteksflytten. Något helt annat än en ”samförståndslösning” för den politiska husfridens skull.

Vidare är det värt att nämna något om framtiden för stadsbibliotekets lokaler. Mot bakgrund av Hans Lindbergs(S) svar på frågorna står det klart att det är fullt möjligt att gamla stadsbibliotekets lokaler kan användas för kommersiell verksamhet, exempelvis en ny galleria, i en inte alltför avlägsen framtid. Detta ligger tyvärr i linje med det beslut som antogs (med stöd av alla partier utom Arbetarpartiet) av kommunfullmäktige den 31/1 2011, alltså ”att kommunen säkerställer att en icke kommersiell mötesplats fortsatt finns och utvecklas vid Vasaplan.”

Jag är glad att Vänsterpartiet stöder att det ska finnas icke kommersiella verksamheter i stadsbibliotekets gamla lokaler. Det behövs i en stad som Umeå där privata fastighetsägare styr allt mer av stadens utveckling. Men att vänstern nu försöker få det att framstå som att man alltid varit motståndare till Kulturhuset Väven är skamligt. Om Vänsterpartiet ångrar att man gav aktivt stöd till Kulturhuset så borde man säga rakt ut att man gjort fel och att man ändrat sig. Partiets nuvarande linje är inget annat än historieförfalskning.

Bli först att kommentera

Ledare från hela världen – förenade i hyckleri

Av , , 4 kommentarer 30

Mitt förra blogginlägg var tillägnat offren för terrordådet i Paris – redaktionen, polisen, gisslan – och deras anhöriga. Men också alla de miljoner människor som chockades av dådet och som i väldiga manifestationer visade sin avsky för massakern i söndags. Samt sin begripliga rädsla. De mördade, deras anhöriga samt alla som visade sin avsky för terrorn förtjänar respekt. Därför skrev jag mitt förra blogginlägg i en anda av just respekt.

Detta blogginlägg är tillägnat alla de ledare i världen som efter dådet, och som i söndags, har tävlat om att vräka ur sig påståenden om att de stöttar ”det fria ordet”, ”demokratin” och ”yttrandefriheten”. Plus ett otal andra klichéer och lögner. Dessa ledare förtjänar inte respekt. Detta blogginlägg skrivs därför inte heller i en anda av respekt.

För vem och vad hotar det fria ordet?

Jag anser att det finns två, huvudsakliga, källor som hotar det fria ordet och övriga demokratiska fri- och rättigheter. Det ena är marknadsekonomin. Det andra är statliga ingripanden.

Marknadshotet

Rupert Murdoch är en värdig representant för de mediemoguler som hotar det fria ordet. Detta genom marknadskrafternas tendens att koncentrera ägandet av medier. Murdoch kontrollerar världens näst största mediekoncern. Denna delades visserligen upp år 2012, efter en avlyssningsskandal, men Murdoch kontrollerar fortfarande koncernens bägge delar. Och han vet att använda den makt som media ger. Nu hetsar Murdoch mot muslimerna. Han vill nu, mer eller mindre, hålla alla muslimer ansvariga för massakern i Paris. Tänkt om alla kristna skulle hållas ansvariga för Breiviks mord på ungdomarna på Utöya?

Statliga hot

Ett annat hot utgörs av statsmakterna världen runt. Jag hoppas att ingen har glömt NSA – National Security Agency – med vars hjälp USA har avlyssnat och olovligt tagit del av en gigantiskt stor del av världens kommunikation. Jag hoppas att ingen har glömt vårt eget IB eller vad som pågick ibland annat i Storsien i Norrbotten under andra världskriget (googla på ”Storsien” om du inte känner till vad jag syftar på).

Till hoten mot de demokratiska fri- och rättigheterna hör en rad av de ledare som, hycklande, demonstrerade i Paris i söndags. Vi har David Cameron från GBR, under vars regering tidning The Guardian hotades med nedstängning, eftersom tidningen publicerade dokument läckta av Edward Snowden. Men värre blir det. Eller vad sägs om kung Abdullah från polisstaten Jordanien och utrikesminister Sameh Shoukry från Egypten. Med fanns premiärminister Ahmet Davutoglu från Turkiet. Hur många politiska dödsdomar som avkunnats i Egypten vet jag inte. Däremot vet jag att Turkiet hamnar ännu längre ned än Egypten på ”reportrar utan gränsers” pressfrihetsindex. Och med detta Turkiet förhandlar EU sedan länge om ett inträde! Med fanns också utrikesministrarna från Ryssland och Algeriet samt representanter för Förenade Arabemiraten. En annan person som gör skillnad på folk och folk var premiärminister Benjamin Netanyahu från Israel. Många av dessa ledare kommer från länder där både journalister och vanliga bloggare förtrycks systematiskt. Det är dessa ledare som har makten att hota de demokratiska fri- och rättigheterna. På riktigt.

Plump, kränkande och ibland rasistisk – men absolut ingen måltavla för mördare

Jag erkänner att jag tillhör alla dem som, före morden, inte kände till satirtidningen Chalie Hebdo. Ska jag vara ärlig imponerar inte tidningens bilder i allmänhet på mig. Tidningen slår inte sällan nedåt – istället för uppåt. Och många av dess bilder är riktigt plumpa, kränkande och ibland direkt rasistiska. Åtminstone i mina ögon. Men, och det är detta som är avgörande, detta gör inte tidningens medarbetare till några legitima måltavlor för mördare.

Därför vill jag upprepa följande: Jag känner mycket starkt för offren för massakern i Paris, för deras anhöriga, och för alla de miljoner människor som nu är rädda. Till de rädda hör både ateister, kristna och muslimer – människor som aldrig skulle kunna tänka sig att själva ta till terroristiskt våld. Alla har min respekt.

Hårresande hyckleri  

Men för alla dessa ministrar, och en och annan mediemogul, som i söndags tog chansen att försöka framstå som om de, alldeles på riktigt, skulle stå upp för de demokratiska fri- och rättigheterna saknar jag helt respekt. Dessa hycklare, utövare av förtryck av de demokratiska fri- och rättigheterna runt om i hela världen, borde ha haft vett nog att stanna hemma. Men istället försökte de osmakligt nog vinna inhemska politiska poänger på andras lidande och död.

Det är från många av dessa ”demonstrerande” ledare som det verkliga hotet mot det fria ordet, och mot övriga demokratiska fri- och rättigheter, kommer idag. Och nu har terroristerna gett dem en scen på vilken de tagit chansen och försökt återupprätta sin solkiga – och ibland även blodbestänkta – auktoritet. Låt oss hoppas att denna förening av hycklare från världens alla hörn misslyckades med detta – i söndags.

4 kommentarer
Etiketter: , , ,

Terrorism och hotet mot demokratiska rättigheter

Av , , 2 kommentarer 28

Morden på medarbetarna i tidningen Charlie Hebdo, samt de poliser som skulle skydda redaktionen, är avskyvärda. De skyldiga måste gripas och bestraffas. Om detta kan det inte råda minsta tvivel. Jag är en av alla de som känner avsky för massakern, och som känner starkt med de mördades anhöriga. Jag förstår och sympatiserar med de franska ungdomar som klättrar upp på monument och ropar ”Jag är Charlie”.

Jag minns Baader-Meinhofligans blodiga terroraktioner på 1970-talet. B-M-ligans perversa logik gick ut på att arbetarna hade blivit köpta av kapitalismens välstånd i Västtyskland (BRD) samt att staten i förbundsrepubliken var fascistisk. Men dold. Så genom att mörda ledande representanter i stat, näringsliv och politik skulle polisen och militären bli öppet auktoritära och därmed avslöja sitt sanna väsen. Det ökade förtrycket från denna utveckling skulle ”väcka” de försoffade arbetarna. Dessa tankar avslöjar ett våldsamt arbetarförakt. Något fascistiskt BRD skapades inte av RAF. Men deras aktiviteter bidrog till att ett yrkesförbud infördes som drabbade många med socialistiska åsikter och fredliga metoder.

Hotar morden demokratin?

Trots sorgen över alla som redan dött – och över de som kommer att dö framledes som ett resultat av de redan genomförda morden i Paris – måste frågor ställas. Trots sorgen. Två viktiga frågor: a) stämmer det att terrordådet riktade sig mot det fria ordet; b) hotar dessa avskyvärda mord demokratin?

Även tidigare har terrordåd tagit många människoliv. Detta har skett genom terrorangrepp på mycket höga byggnader, mot kollektivtrafik och kafeér, mot polisstationer och civilklädda soldater. Samt mot åtminstone ett politiskt ungdomsförbunds sommarläger. De vapen som används har bestått av flygplan och av mängder med bomber. Men också av gevär, pistoler och knivar.

Var det folk av Breiviks kaliber som tryckte av?

Var verkligen dådet organiserat av någon sorts hemlig ledning som ”sitter någonstans just nu och detaljplanerar ett nytt terrordåd, i Frankrike, i Tyskland – eller kanske i Sverige”, som DN:s utrikeskommentator skriver? Eller är detta ett av många vidriga attentat, utförda av kriminella, som missuppfattat vad islam innebär; utförda av kriminella som missuppfattar religionens innebörd på samma sätt som Anders Behring Breivik missuppfattade vad det innebär att vara kristen?

Igår uppgavs att 90 000 militärer, gendarmer, poliser och andra deltar i jakten på de skyldiga. Vi får hoppas att de skyldiga grips snabbt. Detta för rättskänslans och de anhörigas skull. Men också för samhällets. Denna enorma insats, från beväpnade styrkor i uniform, kommer – om den blir långvarig – att skapa ett belägringstillstånd. Alltför många uppryckta dörrar leder oundvikligt till nya väpnade sammanstötningar mellan polis och rädda individer. Både de med och utan brott på sitt samvete. Jakten har redan lett till åtminstone en ytterligare skottlossning – söder om Paris. Resultatet blev att en kvinnlig polis dödades och en kommunanställd skadades svårt. Och nu inkommer rapporter om ett gisslandrama med dödlig utgång.

Frankrike har kastats in i en process vars effekter kommer att pågå långt efter begravningen av medarbetarna i Charlie Hebdos redaktion. Terrorismen är avskyvärd. Terrorismen måste bekämpas. Morden på medarbetarna i Charlie Hebdo är en tragedi. Men morden, hur avskyvärda de än är, hotar inte i sig självt de demokratiska rättigheterna. Till detta är demokratin för stark.

Tillbaka till 1970-talets BRD

Blir den väpnade jakten, från vad som i praktiken är en armé, alltför långvarig – och ger dådet upphov till nya lagar – kan de demokratiska fri- och rättigheterna komma att inskränkas. Detta visar händelserna i Västtyskland på 1970-talet. Detta tål att sägas en gång till.

Baader-Meinhofligan misslyckades naturligtvis med att återinföra den fascism som föll i Tyskland vid krigsslutet 1945. Demokratin var för stark. Men RAF:s blodiga våldsdåd hjälpte till att förstöra livet för många oskyldiga i Tyskland. Dels genom sina våldsdåd, dels genom att deras våldsdåd bidrog till lagar som gav upphov till yrkesförbudet. Bland annat. Yrkesförbudet drabbade många, många fler än våldsdåden. Och bestod längre.

Terrorism innebär ett hot mot de demokratiska rättigheterna. Erfarenheten från 1970-talet och Västtyskland visar att det inte är de vidriga våldshandlingarna som inskränker demokratin. Alla unga, och äldre, som ropar ”Jag är Charlie” kommer att sätta stopp för detta. Detta är det positiva i reaktionerna efter dådet. Det som kan komma att inskränka demokratin kommer från en jakt där framgångarna uteblir och som därför blir för långvarig.

Jag hör nu att terroristerna dödats. De kommer inte att kunna förhöras. Det hade varit av yttersta vikt att kunna klarlägga om våldsverkarna var isolerade psykopater. Sådana som kan jämföras med Breivik. Eller om de ingår i ett större nätverk.

Terrorism är i sanning en reaktionär handling!

2 kommentarer
Etiketter: , ,