Jag spyr när jag hör ordet ”diskurs”

Av , , 4 kommentarer 46

I ett radioprogram jag lyssnade på, för cirka 15 år sedan, berättade en person som forskade på ord om hur överklassen och deras direktörer på storföretag, samt stor- och mellanchefer, med jämna mellanrum byter snobbord för att kunna avskilja vilka som ”är inne” från dem som inte är ”inne”. Eller dom med makt från dom utan makt.

När blir det dags att byta snobbord?

Jo, då den offentliga sektorns småchefer och då fackpampar, samt alla wannabes, också börjar använda snobborden (med viktig min och högdraget uttal). För då fullgör inte längre snobborden sin funktion som går ut på att de med makt ska kunna identifiera varandra och utdefiniera de som saknar makt. Orden fungerar (nästan) som hemliga snobb-sällskaps fåniga speciella handslag. Skillnaden är att i denna ordmobbing får även kvinnor vara med och utdefiniera andra kvinnor – och män.

Jag tror att språkforskaren började med ordet ”fokusera”.

Tidigare skulle vi ”koncentrera” oss på saker. Ibland skulle vi koncentrera oss, och det utav bara helvete. Men plötsligt slutade cheferna att tala om att vi skulle koncentrera oss. Nu berättade de plötsligt – på vad som idag kallas för (varning, varning – snobbord på väg) ”kick off” – att personalen på företagen måste ”fokusera” – än på ditten, än på datten. Och likt en präriebrand spred sig ”fokus” från överklassen till deras direktörer – eller var det tvärt om – från direktörerna till överklassen? (Många överklassare är nämligen direkt korkade eftersom de aldrig blir motsagda och därför sällan tvingas tänka – se på drottning Silvia som inte kan tala svenska än trots att hon bott här väldigt länge).

Alltså: från direktörer till stor- och mellanchefer. Och alla visste vilka som var ”inne” och vilka som inte var det. De som var inne ”fokuserade” alltså. De hopplöst efterblivna fortsatte att ”koncentrera sig”. Stackars satar – efterblivna idioter. De som var inne tittade menande på varandra, och fnissade bakom ryggen på koncentrations-nollorna (typiska småchefer inom offentliga sektorn eller fackpampar). Många på golvet dom tänkte – på riktigt. Men detta med ordens hemliga sällskap har inget med förmågan att tänka att göra. Det har med förmågan till igenkänning, avskiljning, utdefiniering, och med makt att göra.

Det senaste idiotordet heter ”diskurs”. Du som läser detta kan rädda dig, i en rad sammanhang, genom att använda ordet diskurs. Det kan vara skillnaden mellan att gå hem ensam från insparken, då du börjar på universitetet på någon snobbutbildning, eller att gå hem med en partner; det kan vara skillnaden mellan att bli befordrad av någon tankebefriad överordnad med makt – eller att inte bli befordrad. Om du har tur vet nämligen din chef inte vad ”diskurs” är, men tror att du är jättesmart eftersom du använder detta – just nu viktiga – inne-snobb-ord.

Vad betyder då ordet diskurs. Jag beslöt mig för att ta reda på det.

Steg ett: Jag ”googlade” ordet.

Steg två: google sa ”se samtal” !!!

Steg tre: jag klickade på ”samtal” med den hemska misstanken att ”diskurs” kunde vara något så simpelt som ”samtal”. Ordet hade ju inte ens några egna synonymer utan fick nöja sig med de synonymer som ordet ”samtal” hade. Tala om kungens nya kläder.

Detta blev resultatet av synonym-googlingen: konversation, dialog, samspråk, resonemang, diskussion, diskurs (!), underhandling, palaver, rådplägning, pratstund, prat, snack, småprat, kallprat; telefonsamtal, påringning.

Alltså: ”diskurs” kan betyda allt. Exempelvis resonemang och påringning samt rådplägning. Jag beslöt mig för att ge ordet – eller begreppet – en chans till. Jag googlade (som det heter) på olika sammanhang i vilka ordet ”diskurs” förekom. Ungefär femton meningar dök upp. Här har vi svaret, tänkte jag, nu ska jag få veta hemligheten.

Men det fanns inte en enda mening där jag inte, genom att kasta om orden, helt kunde undvika att använda ordet diskurs. I alla fall i dessa cirka femton meningar. Ordet ”diskurs” behövs helt enkelt inte. Jag beslöt mig för att sluta spy och sparka på begreppet. Det sägs att den enda sanna glädjen är skadeglädje. Det är inte sant. Men jag är glad. Skadeglaaad.

I en kommande blogg ska vi mörda ordet ”kontext”. Eller, kanske inte, då detta ord håller på att nå medelåldern och snart dör bort av sig själv. Jag menar, det är inte bara akademiker med dåligt självförtroende som använder ”kontext” då de menar ”sammanhang”. Även den offentliga sektorns småchefer, och fackliga ombudsmän, samt alla wannabes, svänger sig numera med ordet kontext hit och kontext dit. Over the top, uttjatat, sett sina bästa år. Det är med ”kontext” som med Zlatan – skadat på grund av överutnyttjande!

Nej, vi ska mörda ordet ”case”. Skriv till mig och kom med förslag. Detta begrepp har fortfarande har en viss fräschör som markör – då det gäller avskiljandets och igenkännandets ädla konst.

Min egen metod när det gäller att ”avskilja och igenkänna” – i pauserna på fullmäktiges möten – går ut på att fråga folk vilken låt med Eddie Meduza dom gillar bäst. Mycket effektiv metod! Fast det är inte dom med makt som utkristalliseras. Nödvändigtvis.

Så kalla inte mig för norrman, punkdjävlar. Det får väl vara nån jävla måtta!

Umeå kommuns överskott uppgår till 3,1 miljarder – bolagen inräknade

Av , , 5 kommentarer 30

* Överskotten avser Umeå kommun tillsammans med de kommunala bolagen.  Extra pensionsavsättningar har skett vid fem tillfällen. Dessa extra avsättningar uppgår till totalt 360,5 miljoner kr. Då pensionsavsättningarna inte måste göras har vi heller inte minskat resultatet. Överskottet blir därför ca 3,1 miljarder kr på 15 år.

Umeå kommun har, tillsammans med sina bolag, gjort ett ekonomiskt överskott på nästan 3,1 miljarder på 15 år. Bara året 2016 blev det samlade överskottet i kommun och bolag nästan 350 miljoner. Det väldiga överskottet på nästan 3,1 miljarder har skapats under en unikt lång och obruten rad av vinstår. Det handlar om den femtonåriga perioden 2002-2016. I snitt handlar det om ett överskott på drygt 204 miljoner per år! Det saknas troligen motsvarighet i hela kommun-Sverige.

Säg sakta siffran ”3 065 miljoner plus” med slutna ögon. Jämför sedan den smak av hopp du får med de beska besked du fått – som anställd, elev, brukare, boende eller anhörig – under så många år. Varifrån kommer denna skillnad? Det finns två förklaringar.

Förklaring ett: delad verksamhet med olika villkor

Kommunens verksamhet bedrivs i två separata strukturer. Dels i förvaltningsform. Dels i bolagsform. Till den verksamhet som bedrivs i förvaltningsform, och som styrs av politiska nämnder, hör för- och grundskolan, äldreboenden och hemtjänst, individ- och familjeomsorg, underhåll av gator och fastigheter, mm. Den politiska debatten i kommunfullmäktige handlar till helt övervägande del om dessa verksamheter.

Till den verksamhet som bedrivs i bolagsform hör bland annat Umeå Energi, Umeva/Vakin, Bostaden, Badhuset Navet, m.m. Partierna tillsätter visserligen ledamöterna i bolagens styrelser, men bolagens tjänstemän har ett stort övertag i kunskap jämfört med politikerna (som dessutom förutsätts agera som enskilda individer och inte politiker, leka företagare och därför snåla med informationen utåt). Allmänhetens insyn i kommunens bolag är därför sämre än i förvaltningarna. Bolagen förekommer också långt mindre i den offentliga debatten – och granskas därför inte lika noga.

Förklaring två: minskad demokrati

Det finns en trend som syftar till att minska inflytandet för medborgare och personal i Umeå kommun. Denna trend drabbar även kommunens riksdag – kommunfullmäktige – det högsta och mest demokratiska organets möjlighet att påverka utvecklingen i Umeå kommun. En allt större andel av kommunens verksamhet bedrivs nämligen i bolagsform. Men det handlar inte endast om en jämförelse av antalet kronor. Verksamheten i förvaltningsform sker nästan helt och hållet via ”bundna” pengar. Skola och omsorger, underhåll av gator och fastigheter, får varje år en summa pengar som ”håller ihop” verksamheterna – och knappt ens det.

Annorlunda är det inom kommunens bolag. Andelen kronor blir inte endast större utan dessa kronor är också ”friare”. De är inom bolagen som de stora vinsterna och de dolda ekonomiska tillgångarna finns. Det blir mer och mer så att det är via beslut inom bolagen som kommunens huvudsakliga utveckling sker. Inom Umeå kommun är denna trend tydlig.

Därför måste de folkvalda, via Umeå kommunfullmäktige, återta kontrollen över bolagen. Och därmed över utvecklingen av Umeå kommun. Detta är en absolut nödvändighet för att kunna öka inflytandet för medborgare och personal. Som så sällan tillåts känna ett hopp inför framtiden som det väldiga överskottet på 3,1 miljarder, efter femton vinstår på raken, berättigar till.

_____

* Fotnot till tabellen: Överskotten avser Umeå kommun tillsammans med de kommunala bolagen. Extra pensionsavsättningar har skett vid fem tillfällen. Dessa extra avsättningar uppgår till totalt 360,5 miljoner kr. Då pensionsavsättningarna inte måste göras har vi heller inte minskat resultatet. Överskottet blir därför ca 3,1 miljarder kr på 15 år.

Hämnd ger ingen livet åter – passivitet förebygger inte terror

Av , , 1 kommentar 35

Det har skett en krigshandling i Stockholm. En lastbil på Drottninggatan klockan 15.00 en fredag är ingen tillfällighet. Dådet har dödat och skadat människor. Media rapporterar ett växande antal medan jag skriver detta. Det är fruktansvärt.

De som förlorat sina käraste måste få allt stöd. Ibland räcker inte de närmaste till. Samhället måste erbjuda de som förlorat en anhörig omedelbar och professionell hjälp. Tyvärr sker detta inte automatiskt. Människor som drabbats av terrordåd har själva tvingats söka hjälp, ibland via ombud, eftersom man själv inte orkat.

I denna stund måste myndigheterna stöttas. Folk måste hålla sig borta från krigsskådeplatsen och acceptera att tunnelbanan stängs av – utan att bli irriterade. Tunnelbanor är dödliga platser när de angrips. Och polisen måste planera för det värsta, en andra och tredje krigshandling, samtidigt som vi alla hoppas att så inte sker.

Flera av er som läser detta reagerar säkert på att jag använder begreppet krigshandling och inte terrorhandling. Men de som utfört detta dåd anser sig vara stridande soldater. Stefan Löfven säger just nu på radion att Sverige har angripits. Löfven har rätt. Och det som skett på Drottninggatan utgör en förlängning av det som sker i Irak och Syrien. Samt i Paris, Bryssel, Nice, Berlin, London och St Petersburg. Det handlar om samma krig.

Hämnd ger ingen livet åter.

Om några timmar kommer denna krigshandling att börja analyseras. Och en omfattande debatt kommer att breda ut sig. En debatt som borde ha tagits för länge, länge sedan. Jag vill säga detta: hämnd ger inte de döda livet åter. Hämnd helar inte de som tappar fotfästet i livet efter att ha förlorat någon man älskat innerligt. Hämnd återställer inte de som skadades av lastbilen. Detta är den ena sidan. Den finns även en andra sida.

Passivitet förebygger inte krigshandlingar!

I november 2015 presenterade bland annat TV4 följande uppgift: sett utifrån befolkningens storlek hade näst flest IS-krigare inom EU rekryterats från Sverige. Det var endast från Belgien som fler IS-krigare hade rekryterats – sett till befolkningens storlek. Detta förhållande måste bemötas med annat än passivitet.

Detta kräver att ansvaret att bekämpa våldsbejakande extremism ska läggas på Inrikesdepartementet och Anders Ygeman. Det är totalt ansvarslöst att detta ansvar har legat på sådana som Mona Sahlin och Alice Bah Kuhnke. Den förstnämnda fick denna, bokstavligt talat livsviktiga, post ungefär som vissa andra pinsamma politiker ibland stoppats undan som landshövdingar. Den sistnämnda, demokrati- och kulturministern, saknar all kunskap om alla allvarliga frågor.

Sverige har dragits in i en ny form av krig. Men det handlar verkligen om ett krig.

Först som sist: hat ger inte någon livet åter. Men det måste vara slut med passiviteten.