Försvars- och justitiedepartementen måste överta ansvaret för hemliga militära och polisiära uppgifter

Denna första del av mitt fjärde blogginlägg rörande misstroendeförklaring och it-skandalen på Transportstyrelsen, ställer frågan om varför i he-te inget riksdagsparti föreslår att ansvaret för hemliga militära och polisiära uppgifter hamnar under rätt minister. Detta istället för att kriminella toppar på myndigheter ges uppgifter som de inte klarar utan att bryta mot lagen.

Självklart ska försvarsdepartementet ha det politiska och praktiska ansvaret för militära hemligheter. Hemligheterna har kostat tio- eller hundratals miljarder, ackumulerade under årtionden, och kunde ha gått till utbildning, sjukvård och högre pensioner. Självklart ska även justitiedepartementet ha det politiska och praktiska ansvaret för polisiära hemligheter. Där handlar det bland annat om liv eller död för människor med skyddad identitet.

Det räcker inte att beteckna det som har skett på Transportstyrelsen som sinnesslöhet. För vad sägs om det här: Då IBM övertog hanteringen av hemligstämplad information, av en volym som legat på 1000 servrar i stora datahallar, använde it-jätten utländska tekniker som inte hade säkerhetsgranskats av IBM. Detta godkändes sedan av Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren. Genom detta satte sig Ågren över lagar rörande a) sekretesskydd, b) personuppgifter, c) offentlighets- och sekretess samt d) Transportstyrelsens egna krav på informationssäkerhet. De militära och polisiära hemligheter som kostat miljarder för försvaret och som kan innebära liv eller död för civila kanske idag återfinns hos säkerhetstjänster, företag och privatpersoner i exempelvis Tjeckien, Rumänien och Serbien. Samt i USA. Plus i resten av världen.

För denna lilla miss fick generaldirektör Ågren böta 70 000 kr. Kör du för fort på en 30-väg kan du få böta tre gånger så mycket. Det som skett bevisar att ”verkligheten överträffar dikten”. Detta tragikomiska förlopp, av episka proportioner, skulle Rowan Atkinson ha kunnat förvandla till en prisbelönt svart komedi. Och då har jag ännu inte nämnt de mest sjuka inslagen. Det är sannerligen något ruttet i kungariket Sverige.

Ord är otillräckliga för att beskriva det hela. Endast en sällsynt hård bestraffning duger för att beskriva vansinnet i hela händelseförloppet bakom läckorna. De som godkänt och förverkligat idén om att lägga ut driften av hemliga militära och polisiära register på entreprenad till den privata – och sedan årtionden tillbaka, till USA:s krigsmakt knutna – datajätten IBM borde ställas inför rätta. Brottsrubricering: Högförräderi.

Eftersom inga ord, i alla fall inte mina ord, kan beskriva vansinnet vill jag istället berätta en historia. Men i morgon ska jag, i denna bloggs andra del, ändå försöka beskriva det obeskrivliga som hänt i och omkring Transportstyrelsen. Men idag ber jag dig, käre läsare, att hänga med på en sann historia om en period från mina yngre dar. Det handlar om kärleken till fordon och därav fasan för att fordonsregistret idag, sannolikt, befinner sig i främmande händer.

Om du skulle ana en viss ironi när det gäller skälet till att åtala vissa personer för Högförräderi kan det hända att du ha rätt. Men i den andra delen av denna blogg – som alltså kommer i morgon – framförs argument för att några måste fällas i domstol och bestraffas hårt för det som inträffat. I morgon är det dödligt allvar. Den vänskapskorruption som grasserar i Sverige ska inte kunna rädda kriminella höjdare. Inte denna gång.

REGISTER ÖVER ÄLSKADE FORDON SKA HÅLLAS HEMLIGA

År 1971 köpte jag, arton år fyllda, min första tunga motorcykel. Även kallad båge, hoj och cykel. Liksom mina två tidigare, lätta, motorcyklar älskade jag denna min första, tunga, båge alldeles extra. Året före hade vi nämligen, min bästa polare Lasse och jag, ständigt trakasserats av stans hojåkande raggare. Sådana fanns nämligen vid denna tid. Under två sommarmånader körde vissa av raggarna sina brittiska hojar innan de drog sig tillbaka in i värmen i sina stora jänkare. ”Dj-la symaskiner” kallade de våra Yamaha-bågar (med den lilla ynka motorn på 125 kubik). Större motorer än så fick inte vi 17-åringar köra. Själva åkte raggarna på tekniskt efterblivna brittiska hojar som BSA och Triumph med sina stora motorer på 650 kubik. ”Dj-la järnspisar” brukade vi säga om deras ålderdomliga gjutjärns-motorer. Vi visste att våra lättmetallsmotorer från Japan hörde framtiden till. Och det skulle vi visa de hojåkande raggarna, bara vi fyllde 18, och fick köra japanare – med större motorer!

Och det fick jag sommaren 1971. Den säsongen körde jag ifrån ägarna till de efterblivna brittiska järnspisarna med min Honda 450 kubik – körde ifrån alla britter utom Norton Commando. Min båge var en för sin tid ovanligt avancerad och robust hoj – med vakuumförgasare och dubbla överliggande kamaxlar – vilket gav den relativt lilla motorn mer kraft än raggarnas BSA och Triumph trots deras större motorer. Det var helt underbart att köra ifrån brittiska järnspisar. Min dåvarande flickvän Sigge och jag gjorde dessutom en massa utflykter med Hondan. Jag med mina coola mc-boots, skinnbrallor och nitade skinnjacka på vilken det stod UMCC. Och hon i grön parkas, vita seglarstövlar, nonchalant läsandes Kalle Anka i 120 knyck sittandes bakom mig utan att hålla i sig. Hon var en totalt fel 15-åring bakpå en båge – men sååå cool. Liksom ”inte imponerad” av snabba hojar – bara ”lätt överseende”. Sigge fick ta min enda störtkruka (hjälm). Jag var gentleman – och odödlig. Sommaren 1971 blev fantastisk tack vare bågen. Det var med stor sorg jag ställde undan min Honda i slutet av september det året.

Chocken
Fram emot jultid fick jag ett brev från Försvarsmakten. Eftersom jag visste att det var dags att ”mönstra” inför lumpen, eller värnplikten, var jag säker på brevets innehåll. Jag skulle få läsa var och när min stridsduglighet skulle vägas och mätas. Troligen på alla umegrabbars mardrömsplats – Boden. Men döm om min förvåning, och fasa, när jag läste brevet. Där stod det att min båge – min trogna ”raggar-ätare” och utflyktsfordon – hade blivit krigsplacerad!

Ni som inte åkt hoj sedan 16-årsåldern saknar förutsättningarna att förstå den chock jag fick. Innebörden av brevet var, gick det stegvis upp för mig, att i händelse av krig skulle min nyinköpta båge – en Honda 450 kubik med vakuumförgasare och dubbla överliggande kamaxlar – inställa sig till militär tjänstgöring! Det fanns inte ens verktyg och instruktioner för att skruva i denna motor inom det militära 1971. Min, endast en säsong gamla, motorcykel skulle alltså tjänstgöra som transportmedel åt någon garanterat vårdslös mc-ordonnans. Och dessutom var krig farligt! Min båge skulle exempelvis kunna köras rakt över en mina! Kaboom! Inte bra alls. Och skulle den mc-ordonnans som anförtroddes ansvaret för min Honda sköta om henne på ett tillfredställande sätt? Ställa in ventiler, tändning och förgasare rätt; fylla på olja, kolla lufttrycket i däcken, ta bort lera, putsa kromet. Eller pussa hojen god natt. Varje kväll. Helt säkert inte. Dessutom: det var endast jag som fick pussa min båge!

Snart nitton år gammal ansåg jag, bland mycket annat, att alla yngre stockholmare var opålitliga. Utan undantag. Och rökte hasch. Den ena tanken gav den andra. Jag hyste snart inga som helst tvivel: en stockholmshippe till mc-ordonnans, utan kärlek till eller förståelse för, motorcyklar skulle tilldelas min båge och busköra den ända till dess att han – förblindad av haschdimmor efter att ha inspirerats av filmen ”Easy Rider” – körde rakt på en mina! Jag blev mer och mer förbannat över Försvarsmaktens tilltag att krigsplacera min hoj.

Sommaren 1971 hade jag betalat medlemsavgiften till knutteklubben ”Umeå Motorcycle Club” (UMCC) uppe vid ”kåken” – som låg på I 20-området efter väg 364 till Botsmark – och då fått emblemet målat på skinnjackan. Sigge var med vid detta tillfälle. Övriga knuttar glodde på hennes något annorlunda mc-klädsel. Hon glodde provokativt tillbaka. ”Liksom inte imponerad” av skäggiga knuttar – bara ”lätt överseende”. (Jackan med emblemet finns kvar än idag – 46 år senare). Jag hörde mig för med de andra. Precis som jag misstänkte hade ingen knutte i hela Ume ens hört talas om att någons, älskade, motorcykel hade krigsplacerats! Utom min. Detta väckte allmän munterhet. Om jag inte hade varit emot krig tidigare blev jag det nu.

Inte utan min båge
Jag visste ju att jag själv skulle bli krigsplacerad. Men det fick vara någon dj-la måtta. Det räckte med att Försvarsmakten fick en ”person” i familjen. Mig. Du som läser detta måste förstå hur starkt vi kände för våra hojar. Då jag hösten 1969 kraschade, första gången, med min första motorcykel (en Husqvarna Silverpil 175 kubik) och kände något blött på magen minns jag att jag tänkte: gode gud, låt det vara blod. Alternativet var nämligen att det blöta var bensin, vilket i sin tur endast kunde betyda en sak, tanken hade gått sönder! Katastrof.

Det finns en berömd film med Sally Field från 1991 som heter ”Inte utan min dotter”. Tjugo år före filmen var min, möjligen något omogna, inställning denna: krig ja – men ”inte utan min båge”. Och nu riskerade min ögonsten att köras, över minor, av haschrykande stockholmsdjävlar. Jag ringde upp Försvarsmakten och frågade om de skulle ersätta eventuella skador på min tvåhjuliga ”pärla”. Detta tyckte den fanjunkare jag fick tag på i telefonen var roligt. Nej, svarade han. Men dör hon (min båge) kan vi ju alltid ge henne en hedersam militärbegravning – och en tapperhetsmedalj… Förbannade gubbe.

Slutligen insåg jag att det enda sätt på vilket jag kunde skydda min båge var att köra den själv. Eftersom jag tagit mc-körkortet militärt, på FMCK, visste jag att jag skulle bli mc-ordonnans. Om jag ville. Det enda problemet var krigsplaceringen. Jag måste bli krigsplacerad på samma ställe som min Honda. Men jag visste ju var. Och om jag bara förklarade cykelns behov av just mina japanska verktyg och min instruktionsbok skulle det hela gå bra. Så gick mina funderingar.

Som tur var blev det inget krig. Och därför blev min båge aldrig inkallad. Men att tvångsinkalla en motorcykel, och förutom hoten från FI och stockholmshippies, även utsätta en båge för mygel i form av politiker som privatiserar hanteringen av fordonsregister och av statliga tjänstemän som upphäver lagar, är bara för mycket. Sådant måste bestraffas.

Men mer om detta i morgon!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>