Grunden till bristerna i it-säkerheten beror på privatiseringsbeslut tagna både under Reinfeldt och Löfven

Igår lovade jag att ”försöka beskriva det obeskrivliga som hänt i och omkring Transportstyrelsen”.

Men jag vill börja med att beskriva det politiska klimat som gjort att ”haveriet” – i form av läckor av hemliga och sekretessbelagda material – blivit möjligt. Det handlar om ett privatiseringsklimat. Ett klimat som regeringarna Reinfeldt och Löfven skapat tillsammans.

Detta leder till den makabra situationen att det kan råda fullt krig om makten, härligheten och ärligheten – under två dagar – för att det sedan ska bli tyst. Nästan helt tyst! Skälet är alltså att ”haveriet” vad gäller it-säkerheten beror på beslut tagna både under regeringarna Reinfeldt och Löfven. Därför sker nu en diskussion bak lykta dörrar. Nu bestäms det vad striden mellan riksdagspartierna får handla om. Och vad striden inte får handla om. Ska exempelvis något av blocken kräva att Försvarsdepartementet (staten) får ansvaret för militära hemligheter. Och att Justitiedepartementet (också staten) får ansvaret för polisiära hemligheter. Större delen av befolkningen torde ha trott att staten hade kontroll över statens hemligheter.  Men nej – de var privatiserade! Varför inte också privatisera HELA försvaret. Och även POLISEN?

Kravet på ett återförstatligande – av skötsel och ansvar av register med bland annat uppgifter om ”rikets säkerhet” – skulle inte vara svårt att motivera. Men det vore ett brott mot privatiseringslinjen! De båda traditionella blocken var (för tredje gången) eniga om att privatisera. Nu måste de vara eniga om att förstatliga. Utan en enighet i denna fråga kommer den sannolikt inte att tas upp till offentlig debatt – inte inför ett val i alla fall.

Men läckorna beror, i slutänden, på ett antal tunga beslut som lett fram till att privata företag nu sköter driften och har ansvaret för datoriserade register med uppgifter som bland annat berör ”rikets säkerhet”. Och ansvaret för dessa beslut är tagna under en period på cirka fyra år – från inledningen av året 2011 fram till slutet av året 2015. (Så, för fjärde gången, därför ligger ansvaret på båda blockens regeringar.)
Det som måste kartläggas ”step by step” är de olika tunga beslut som ledde fram till upphandlingen av it-tjänster från privata företag och hur sedan denna nya ”privat grund” för hanteringen registren i sin tur ledde till fram till lagbrott.

På grund av detta befarar jag – trots alla hårda ord som utväxlats mellan regeringen och ”de fem borgerliga partierna” – att inget huvud kommer att rulla. Inte ens bildligt. Detta trots det oemotsagda påståendet om att det som skett innebär den största säkerhetsmässiga skadan för landet sedan Stig Berglings spionerande under 1970-talet. Låt oss jämföra: Spionen Stig Bergling dömdes till fängelse – till livstids fängelse. Generaldirektören för Transportstyrelsen, som struntat i ett helt berg av lagar, har också dömts. Dock ej till fängelse – utan till 70 000 kr i böter – vilket inte drabbar henne alls. Om skadorna åsamkade av spionen Bergling och generaldirektör Ågren är i samma klass så gäller alltså detta inte för straffen. Jag tror skälet är att både regeringen och allianspartierna inser att de har en kollektiv politisk skuld till det inträffade. För femte gången: Kom ihåg privatiseringsbesluten som togs under båda regeringarna!

De två traditionella blocken i svensk politik kämpar med varandra om regeringsmakten. Å ena sidan. Å andra sidan har de väldigt många gemensamma intressen – i denna affär och i många andra. Det hela förvärras av att dessa båda traditionella politiska block inte har kunnat ena sig om hur Sverigedemokraterna ska hanteras. En öppen redovisning av allt som lett fram till ”haveriet” skulle sannolikt visa att grunden till ansvaret för ”haveriet” verkligen beror på beslut – klandervärda beslut – begångna (för sjätte gången) både under Alliansregeringen och under S+MP-regeringen. Eftersom Jonas Sjöstedt och den övriga ledningen för V är alldeles för regeringssugna för att utkräva ett verkligt ansvar – en okänd ministers avgång är V-lagom (uttalas”vlagom”) – skulle en verklig ”sanningskommission” endast gynna Sd. Inte för att Sverigedemokraterna har en högre moral än övriga utan p.g.a. att de har hållits utanför och därför har rena händer. I denna fråga.

Vilka vinner på detta? Svar: Sd.
Har det svenska politiska systemet lärt sig hantera att det numera finns tre politiska block? Svar: Nej.
Finns det någon allmänt accepterad och seriös analys av varför Sd har gått framåt på ett unikt sätt i svensk politisk historia? Svar: Nej.

Just därför vågar jag påstå att landet inte endast befinner sig i en regeringskris. Sverige befinner sig i en djupare kris – en kris för hela det politiska systemet.

Den ”lilla” regeringskrisen – en sammanfattning
De splittrade allianspartierna och Sd förklarade att de skulle lägga ett misstroendevotum för att fälla tre s-ministrar. De flesta insåg att en sådan prestigeförlust eventuellt skulle framtvinga regeringens avgång. Prestigeförlusten skulle, under alla förhållanden, innebära att chanserna för S att göra ett bra val 2018 skulle vara minimala. Det är mycket möjligt, om än inte helt säkert, att ledarna för Moderaterna och Kristdemokraterna (AKB och EBT) även syftade till att ”ta över” regeringsmakten redan efter den tänkta extra-riksdagen. Detta om S+Mp känt sig tvingade att avgå. Men Löfvens regeringsombildning var ett lysande partitaktiskt motdrag. Därför framstår Alliansen precis som den är – splittrad. Efter Löfvens motdrag formligen tiggde Liberalerna om en liten, liten, ytterligare eftergift för att slippa rösta för ett misstroendevotum mot den s-märkte försvarsministern Peter Hultqvist. Centern sägs hysa en liknande inställning. Återigen: En stor partitaktisk seger för Löfven.

Den större krisen för hela det politiska systemet i Sverige
Men hela socialdemokratin verkar sakna förståelse för strategi. Det finns endast sätt – ett sätt och inget annat sätt – att förhindra att S reduceras till att endast bli ett stödparti åt en av de två framväxande falangerna inom borgerligheten. Och detta består i att återvinna arbetarna från Sd. Trenderna går igen i land efter land i Europa. Dels vad gäller borgerlighetens splittring i två falanger. Dels att socialdemokratin reduceras till att bli ett stödparti till den ena av de två borgerliga falangerna – efter att ha förlorat stora delar av arbetarklassen till den andra falangen inom borgerligheten. Några exempel: fjolårets presidentval i Österrike och årets president- och parlamentsval i Frankrike. (I det förra franska parlamentsvalets andra omgång erhöll S franska motsvarighet 9 miljoner väljare. I årets val erhöll franska S endast 1 miljon väljare i andra valomgången.) Jag tror även att valet till den tyska förbundsdagen i september kommer att bekräfta denna utveckling. Sossarna måste försöka förstå att den svenska arbetarklassen har splittrats. Inte mellan S och några kommunister. Arbetarklassen har splittrats mellan S och SD. Och skulden måste läggas på S.

Så länge Socialdemokraterna i Sverige inte lyckas återvinna arbetarna från Sd kommer den ena regeringskrisen att avlösa den andra. Framtidsperspektivet av återkommande regeringskriser skulle mycket väl, om än inte säkert, kunna bli något i stil med detta:
1) Socialdemokraterna förblir små eller minskar ytterligare,
2) Sverigedemokraterna stabiliseras på dagens nivå eller blir ännu större,
3) de fyra övriga borgerliga partierna förblir små eller minskar även de ytterligare – kanske genom att Kd faller ur riksdagen,
4) splittringen förstärks mellan M och Kd på ena sidan och C och L på andra sidan,

5) vid någon punkt kommer antingen M och Kd att bilda regering med hjälp av Sd
6) Eller så kommer S och Mp att bilda en blocköverskridande koalitionsregering tillsammans med C och L.

Självklart bygger dessa förutsägelser på att inget dramatiskt sker som förändrar den nuvarande politiska spelplanen på ett radikalt sätt. Exempelvis en ny djup ekonomisk nedgång av 2008-års magnitud eller genom en allvarlig upptrappning av spänningarna mellan USA å ena sidan och Ryssland eller Kina eller Nordkorea å den andra.

Jag skriver för långt. I morgondagens blogg ska jag beskriva ”… det obeskrivliga som hänt i och omkring Transportstyrelsen”. Step by step.