Jag vill tacka ambulanspersonalen – mitt inlägg om kommunens ekonomi skjuts fram en dag

I förmiddags drabbades min arbetskollega av en kollaps. Kollegan föll av stolen under morgonfikat och blev liggande. ”Inte nu igen” var det enda jag kunde tänka. Jag förlorade en annan kamrat, också yngre än mig, år 2010. Efter att ha kollat att livet fanns kvar sprang jag till en fast telefon och ringde 112. Konstigt nog slog det mig aldrig att ringa från min mobil. Jag tror inte att jag litade på den i denna situation. Det här var på riktigt.

Efter att ha försäkrat mig om att ambulansen skulle komma sprang jag tillbaka min kollega. Jag började fråga om kollegan kunde sitt namn och sitt personnummer samt mitt namn plus adressen där vi arbetade.Det enda som blev rätt var det egna namnet. Jag blev orolig igen. I det läget hörde jag sirenerna från ambulansen. Dessa brukar alltid göra mig stressad men nu kändes det väldigt lugnande. Sveriges sjukvårdssystem fungerar – i alla fall i Umeå. Det tog 5 minuter, inte mer, från det att jag förklarat vart ambulansen skulle till dess att en sjuksköterska (tror jag, tanken slog mig aldrig in att fråga) från ambulansen dök upp i dörröppningen. Det var en otrolig lättnad. Arbetsplatsen ligger nära – därför gick det extra fort.

Jag berättade vad som hänt och sedan tog de professionella över. Jag var, och är, fortfarande orolig. Men ansvaret togs över av de som med lugn röst ställde frågor, tog blodprover och blodtryck. Sedan bar det iväg med kollegan i ambulansen.

Efter ett antal timmar ringde jag. Som arbetsledare hade jag lämnat uppgifter om anhöriga samt om mig själv. De på avdelningen dit kollegan anlänt via akutmottagningen lovade att jag skulle bli uppringd. Det gick en del tid. Men sedan blev jag uppringd. Det var kollegans röst. Rösten lät som vanligt igen. Jag fick veta vilka insatser som gjorts. Fantastiskt. Jag tänkte på alla i USA som inte har dessa förmåner – på det system som sätts igång då det skulle kunna ha rört sig om en stroke eller hjärtinfarkt. Det är en enormt avancerad sjukvårdsapparet. I USA skulle detta bli oändligt dyrt för en oförsäkrad. Vissa kanske inte ens skulle få denna behandling. Eller också skulle de få betala av hämtning med ambulans och sjukhusvistelse under  resten av livet.

Ibland känner vi oss ödmjuka. Det gör jag.

Tack ni två på ambulansen som åkte till Ålidhem vid lunchtid under torsdagen – och tack alla ni andra inom sjukvården som räddar liv och som bevarar livets kvalitet hos de som plötsligt drabbas varje dag.

Till alla som väntade på mitt inlägg om Umeå kommuns ekonomi vill jag ödmjukt säga att det skjuts fram en dag.