”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”. Mitt Mimer hösten 1967

Heinz Rogersson utövade en brutalitet jag aldrig sett varken tidigare eller senare i mitt liv. Visserligen såg jag honom aldrig ge sig på någon liten plugghäst. De personer jag såg honom ge sig på var, till att börja med, oss killar och de större av oss. Men även om hans offer tillhörde de större och starkare var de så gott som försvarslösa. Jag ska återkomma till tjejerna i ett annat blogginlägg.

Heinz var tidigare kroppsligt utvecklad än oss andra. Han var inte väldigt lång men tillhörde de längre. Däremot var han väldigt muskulös redan i sjuan. Och mycket stark. Jag vet eftersom vi hade gymnastik tillsammans. Han måste ha gått i den parallellklass som vi i 7F hade gymnastik med, killarna med den andra klassens killar, och tjejerna med den andra klassens tjejer. Samtidigt kan jag inte svära på detta. Heinz Rogersson försvann från skolan under nian efter ett otal illdåd. Kanske hamnade han i OBS-klassen under resan genom Mimers tre årsklasser. Jag vet inte riktigt eftersom jag gjorde allt för att hålla mig undan honom. Det jag däremot kan redogöra för är vad han gjorde mot andra killar som jag hade koll på. Och hur detta påverkade mig. Jag var själv ingen ängel. Det fanns få änglar på Mimer. Däremot var det gott om djävlar.

Heinz verkade leva för att förnedra andra. Och i åttan blev han helt vansinnig – i mina ögon. De killar jag såg honom ge sig på under sjuan och åttan tillhörde själva de större och starkare. Men ingen var i Heinz division. Kroppsligt var han en ung man medan vi andra var småpojkar. Men detta var långtifrån allt. De flesta av oss har spärrar. När vi slogs höll vi oss till brottning eller till kroppsslag. Det finns något som tar emot när det gäller att slå någon rakt i ansiktet. För att bryta den spärren måste något speciellt ha hänt som rättfärdigar detta. Som att du själv har fått en smäll på käften. Så var det inte för Heinz. Han saknade den spärren.

För dig som sällan eller aldrig slagits i grundskolan, eller senare, låter säkert min ”saklighet” väldigt främmande. Men jag måste vara ”saklig” för att orka skriva detta. Det handlar om år som jag aldrig kunnat glömma och som gör att jag fortfarande bär på ett raseri och ett självförakt. Varför skriver jag detta och varför just nu? Jag ska återkomma till detta senare.

”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”!

Exakt så var det Heinz sa till de helt oförstående killarna, i hans ålder, på Mimers skolgård. Det var på den stora skolgården som vette mot vad som idag kallas ”vänortsparken”, och som låg mellan själva skolbyggnaden och Kungsgatan. Det var där nästan alla elever höll till. Vi var många som försökte gömma oss på olika ställen inne i skolan, eller hitta en anledning att ta rast på baksidan, mot den gamla fotbollsplanen där badet nu ligger. Men det var på framsidan som 90 procent eleverna höll till mellan lexionerna. I sjuan var vi 6 parallellklasser. Det måste ha varit så eftersom jag gick i 7F (det fanns inget G). Jag gick även i 8F. Det blir tolv klasser. Jag tror att vi var cirka 25 elever i varje klass. Jag vet inte hur många niorna var. På den tiden kunde du sluta efter åttan och börja jobba. (Snygga Barbro gjorde det). Till detta kom de killar som gick på Tekniska gymnasiet. Åtminstone i sjuan. De höll till i baracker som låg mellan själva Mimerskolan och det som idag är P-huset Nanna. Poängen är att det var ganska många som såg din förnedring. Och de som inte såg fick höra om den ryktesvägen.

Jag slapp uppleva denna valsituation. Jag ska strax berätta varför. Men en av mina bästa kompisar slapp inte. Och jag svek honom. Jag har föraktat mig själv sedan den dagen. Jag ska ta upp detta i ett annat blogginlägg.

Som jag minns det slog Heinz andra killar mest på kroppen, brottade ned och hotade oss under sjuan. Och det kunde jag leva med. Detta var vad jag, och många i den krets av killar jag tillhörde (som kom från Sofiehemsskolan) var vana vid. Fast slagen var tyngre och gjorde mer skada i högstadiet, speciellt när de levererades av Heinz. När jag tänker på vad som hände i efterhand var det som om Heinz etablerade sitt herravälde över skolan under sjuan. Men i åttan räckte inte detta för honom. Det var då som han började han slå ned folk på allvar. Med träffar i ansiktet. Och med att tvinga andra killar att förnedra sig på ett sätt som ingen varit med om tidigare. Eller ens hört talas om.

Jag inser, återigen, att detta kan låta väldigt främmande och ”sakligt”. Men jag kan inte berätta om jag inte håller känslorna så långt borta som jag bara kan. Därför denna stundtals sakliga ton. Men för mig började våldet på skolgårdarna, i omklädningsrummen och på toaletterna redan under lågstadiet, eskalerade under mellanstadiet och slog ut i fullt raseri under högstadiet. Så fysiskt våld var, och är, inget främmande för mig. Inte så att jag slåss. Men jag tror att jag förstår mig på våldets natur.

Valet mellan att ställa sig på knä, knäppa händerna och säga ”jag ber om ursäkt för att jag är så djävla ful” mitt på skolgården, inför den du är kär i, eller inför dina bästa kompisar, är inte kul. Faktiskt är det ett helvete. Jag tror att du får men för livet. Det går helt enkelt inte att glömma.

Alla såg lika oförstående ut när de ställdes inför valet att gå ned på knä eller slås blodiga.
Båda alternativen är, till en början, otänkbara. Det är inte roligt att bli slagen blodig, utan skrämmande. Mer än skrämmande. Det andra alternativet, att gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful – i närvaro av hela skolan – är overkligt. Ingen som börjar grundskolan tror sig bli ställd inför en sådan situation. Det du talade om, med kompisar och föräldrar, var vilka ämnen som skulle bli en pest och om de definitivt spännande tjejerna på högstadiet. Du tror inte att du någonsin kommer att tvingas till ett sådant val. Men på hösten 1967 på Mimer i Umeå var detta val en brutalt påtaglig realitet. Du tänkte på risken att bli slagen blodig, eller tvingas stå på knä inför bödeln Heinz, på vägen till skolan, under skoldagen och på vägen till och från ”matan”. Och som kille besökte du aldrig toaletten – om du behövde sitta ned. Aldrig. Du kommer aldrig över det val som Heinz gav dig. Eller dina kompisar. Det påverkar ditt liv. Troligen mer än du vill erkänna. Ens för dig själv. Personen som plötsligt dök upp framför dig och, med våldet lysande ur ögonen och i röstens tonfall, gav dig dessa två otänkbara alternativ var inte ens din fiende. Du visste självklart vem han var. Han hette Heinz, och var den som styrde skolgården, killtoaletten och korridorerna (när lärarna inte såg – och lärarna var alltid blinda). Och du hade inte gjort honom något för att försättas i denna situation med två ofattbara alternativ.

Jag tror att Heinz valde sina offer efter två kriterier.
Som sagt: han gick på andra som var stora eller såg starka ut. Eller, om du hade gymnastik med Heinz som jag hade, var bra i idrott. Det första inslaget var att det var lite av en merit att spöa dig. Eller genom att förnedra dig om du lät dig skrämmas ned på knä. Det andra kriteriet var att Heinz kände på sig din svaghet. Din mentala svaghet. Du var inte beredd att slåss med honom för att försvara dig. Han insåg att du skulle låta dig bli slagen. Eller bli förnedrad. Eller både slagen och förnedrad. Även om du hellre ville slåss, än att gå ned på knä med knäppte händer, visste ingen var gränsen gick för Heinz. Ingen visste om det fanns någon gräns för hur mycket våld Heinz skulle komma att utöva. Hade han någon spärr över huvud taget? Denna oberäknelighet gjorde honom ännu mer skrämmande. Så Heinz slog, eller tvingade ned killar på knä, och skapade ett formidabelt skräckregemente på Mimer.

Den som fick de två alternativen hamnade alltid i ett chocktillstånd.
Först kunde ingen fatta att han hörde det han hörde. Och försökte skratta bort det. Men ett kroppsslag rådde bot på detta. Sedan försökte ofta offret snacka sig ur situationen. Men en ytterligare smäll rådde bot även på detta. Sedan gick vissa ned på knä direkt. Andra försökte slåss. Fast halvhjärtat. Eller mycket halvhjärtat. Eller spelade slagsmål. Jag minns en kille som varken tillhörde min klass eller den parallellklass som vi hade gymnastik med. Han försökte slå tillbaka mot Heinz med en sorts scarf många killar hade. Jag glömmer aldrig denna gest. Jag har sett den om och om igen under hela mitt liv. I mitt huvud. Jag förstår nu att gesten var skrämmande – i sin kombination av desperation och svaghet. Killen hade inte en aning om vad gesten skulle resultera i. Låtsasslaget med låtsastillhygget visade att han inte ville ställa sig på knä men att han inte heller vågade slå. Fäktandet med en tygbit ökade endast blodtörsten. När scarfen nuddade Heinz ansikte skrattade han. Killen var rätt stor, men det riktigt lyste svaghet, och offer, om honom. Heinz slog, tror jag, både mot kroppen och ansiktet. Och sedan gick killen ned på knä. Han knäppte händerna och bad om ursäkt för att han var så djävla ful. Hans förnedring var total. Vad spelade det sedan för roll hur det hade gått på provräkningen, som det hette, när du inte kunde tänka på något annat än denna obeskrivliga förnedring.

Vad gjorde vi andra på den skolgård som vid dessa tillfällen förvandlades till en gladiatorarena. Med publik, fast utan nåd. Det fanns huvudsakligen två grupper av åskådare. Den grupp jag hörde till var den som måste följa med i vad som hände i hack-ordningen på skolan. Vi visste att vi själva kunde hamna i denna valsituation. Men vi kunde även tvingas att slåss med någon annan. Det fanns en pyramid under Heinz. Och varken du ville det eller inte blev du en del av pyramiden – eller hackordningen – på skolan. Du måste vara beredd på att tvingas slåss mot andra än Heinz. Du kunde tvingas delta i riktiga slagsmål där utgången var oviss. Så min krets måste vara där för att ha koll på andra som måste vara där för att hålla koll på oss. Den andra gruppen på gladiatorarenan var Heinz hejarklack. Eller fanclub. De som uppmuntrade honom. Vissa blev kompis med Heinz. Jag vet inte hur. Men de blev det och hängde på. Hans kompisar blev fler när det drog ihop sig till slagsmål. Eller, rättare sagt, till ensidig misshandel.

För när Heinz gav sig på någon var vi alla för rädda för att gripa in. Och glada över att det inte var vi som stod där. Ibland drabbades offret av både och. Det var straffet för att du inte valt knästående med knäppta händer snabbt nog. Och då stod offret där, på knäna, blodig i ansiktet och med tårarna rinnande efter att ha bett om ursäkt för sin fulhet. Eller för att han var så djävla dum. (Heinz visste att variera sig). Jag tror aldrig att det självförakt som sådana situationer skapar går över. Det kunde krossa killar mentalt. Det kunde också skapa farliga killar.

Stor T har jag berättat om tidigare. Han och jag hade haft ett kurr (brottning) på Sofiehemsskolan. Han var ju kompis med grabben som kört in en cigarett i kinden på mig, i fyran, då jag var ny på Sofiehemsskolan. Stor T hade en egen, mindre, hejarklack. Eller fanclub. Det var därför endast en tidsfråga innan Heinz skulle ”klippa” Stor T. Jag blev vittne till händelsen. Vi hade just kommit ut från ”matan”. Den låg i första huset på andra sidan ÖK, i korsningen ÖK och Norrlandsgatan, på en innergård. Där fanns inga lärare som rastvakter. Endast mattanterna. Och dom var ingen rädd för. Jag gillade inte Stor T. Han slog en av mina bästa kompisar – Sam – i magen nedanför trappen till Mimers huvudingång. Det var ett hårt slag som träffade perfekt mitt i solar plexus. Min kompis höll på att gå ned för räkning, men höll sig uppe, och log. Obekymrat. Det är så du slipper få nästa slag. En av skolgårdens mest värdefulla lärdomar. Visa aldrig svaghet. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Jag hade ingen anledning att tycka synd om Stor T. Han försökte ofta mucka gräl med mig och min krets. Men saknade både Heinz styrka och mentala brutalitet. Stor T hade som sagt ett eget rykte att försvara. Men jag tyckte synd om Stor T. Just då. Hans ansikte genomgick precis samma förändringar som alla andras. Först förvåning och sedan skräck. Därefter försöket att snacka sig ur situationen vilket avbröts av den fysiska smärtan som följer av ett kroppsslag. Detta var så nära huvudmatchen som det gick att komma. Just då. Men det var ingen match. Stor T valde att ta ett antal slag och sedan falla. Inte utslagen. Men som en hund som böjer på nacken inför ”the top dog”. Han låg framför fötterna på Heinz. Detta var tecknet på undergivelse. Alla visste att ryktet skulle sprida sig fort. Heinz var inte ensam. Ett mindre antal ur hans fanclub var med. Som vanligt. Även jag skulle sprida ryktet genom att varna killarna från min krets. Heinz var väldigt farlig då. Det gällde att vara på helspänn.

Heinz bar även kniv på skolan. Om jag minns rätt var det en butterfly. Han kunde skära bort en bit hår från andra killar. Både från de som han spöat. Och från killar som bara råkade stå nära honom på skolgården. Jag fick intrycket att han gjorde det av två skäl. Den som inte protesterade genom att börja slåss accepterade. Och VEM skulle börja slåss med Heinz – beväpnad med en kniv? Jag fick också intrycket av att det var en sorts souvenir. Han hade tagit din skalp.

Skälet till att jag aldrig ställdes inför valet mellan att stå på knä eller bli slagen blodig, var att jag, och den andre av mina två bästa kompisar, gjorde upp en plan. Vi kan kalla min kompis för Linn. Han var, möjligtvis, lika stark som Heinz. Linn var faktiskt övernaturligt stark. Stor T skulle inte ha haft en chans mot Linn. Men Linn ville inte slå någon rakt i ansiktet. Inte jag heller. Varken Linn eller jag skulle ha klarat oss mot Heinz. Men tillsammans skulle vi det. Det visste vi. Det visste även Heinz. Vi hade ju gymnastik ihop. Planen gick ut på att jag och Linn alltid skulle hålla ihop under varje rast. Jag tror att vi nästan aldrig var mer än en meter ifrån varandra på rasterna under hela åttan. I alla fall inte när vi befann oss i trakter där Heinz kunde tänkas dyka upp. Och vi gick nästan alltid till och från ”matan” tillsammans.

Trots det höll det på att gå illa för mig vid två tillfällen.
Den ena gången överraskade Heinz mig ensam i omklädningsrummet strax innan en gymnastiklektion skulle börja. Jag hade dragit benen efter mig. Heinz tvekade inte. Med ett par snabba steg var han framme och tog struptag. Han kramade åt, hårt, men på sidorna om halsen där musklerna sitter. Och trots att jag inte var kraftig på överkroppen, då, hade jag en mycket kraftig hals. Heinz var inte expert på strypning. Om han hade satt tummarna på struphuvudet hade det gått illa. Nu grep jag tag i hans armar och höll emot för allt vad livet var kärt. Mina hals- och armmuskler mot hans armmuskler. Vi stod i denna ”omfamning”, jag vet inte hur länge, en halv minut kan vara en evighet. Plötsligt dök gymnastikläraren upp. Heinz och jag saknades på uppställningen. Detta räddade mig. Jag minns att Heinz flinade. Flinet betydde att detta bara hade varit ett test. För att se vad jag gick för. Om jag skulle bryta ihop och börja gråta. Eller kämpa emot. Jag hade kämpat. Jag hade varit mentalt förberedd. Förr eller senare skulle jag kunna hamna i en sådan här situation. Hade du gymnastik med Heinz regelbundet, ett par gånger i veckan, kunde du både spela handboll i samma lag som honom, vilket var positivt, men du var också i närheten av honom på farliga ställen som omklädningsrummen. Och det var inte positivt alls. Bäst var det när Heinz skolkade. Det gjorde han ofta.

Den andra gången var när jag trodde Heinz skulle ge sig på min tjej Linda. Hade Heinz gjort det hade det gått riktig illa. Då skulle det ha blivit en strid på liv och död. Min död. Jag återkomma även till detta. Någon kanske undrar varför ingen gick till lärarna. Sanningen är att jag aldrig ansåg dom vara ett alternativ. Det känns konstigt idag när jag tänker på det. Med tanke på allt som hände. Men dom var verkligen aldrig ett alternativ. Kanske för att de alltid tittade bort. Kanske för att det fanns oskrivna regler för killar som tillhörde det skikt som måste slåss, åtminstone då och då. Och jag hörde till dom.

Hederskoden sa att en kille som jag måste dö i strid för att försvara sin tjej. Även om det var mot Heinz. Samma hederskod sa att jag aldrig skulle kunna gå till en lärare och beklaga mig. För något. Jag kände ingen som ens talade om att vända sig till lärarna. Ju mer jag nu tänker på saken desto säkrare blir jag. Vi hade oskrivna regler. Du tjallade inte för lärarna. Mimer var som ett fängelse. San Quentin. På många sätt.

Tyvärr lämnade min och Linns uppgörelse, om ömsesidigt beskydd, min andre kompis Sam oskyddad mot Heinz. Med katastrofala konsekvenser.

 

Fortsättning följer

Detta var det tredje blogginlägget om min tid i grundskolan.
De två tidigare publicerades den 24 aug respektive 19 aug. Jag har fått kommentarer som jag lagt ut. Och privata e-mail samt privata sms. De förblir privata. Gamla kompisar har också hört av sig. För det är jag mycket, mycket tacksam.