Vi lämnade helvetet på Mimer 1969. Fyrtio år senare träffades klassen för att fira detta. Men du kom inte. Detta är till dig.

Detta blir min fjärde berättelse om grundskolan. Och den tredje som handlar om just Mimerskolan.Varför skriva detta just nu? Jag har försökt tidigare. I radion. Jag skrev till Sveriges Radio våren 2010 och bad att få berätta min historia i radioprogrammet ”Sommar” det året. Jag skrev att mitt högstadium, en vanlig grundskola under andra halvan på 60-talet, hade varit lika hemsk som filmen Ondskan. Men folket på radion verkade enbart roade över att en icke-kändis ville få programtid. Skälet till att jag gjorde ett första försök att berätta om det jag upplevt, och som jag aldrig kommer att bli fri ifrån, var att en av tjejerna inte ville komma till vår klassåterförening hösten 2009.
Elevträffen 40 år efter att vi lämnat Mimer.
Vi som höll i arbetet med att spåra och organisera alla från gamla 7F – den klass som börjat tillsammans hösten 1966 – och vars stomme bestod av killar och tjejer som hållit ihop ända sedan tiden på Sofiehemsskolan, fick en väldig respons. Vi nådde nästan alla. Och vi fick ett fantastiskt gensvar. Det var några som inte kunde komma och som djupt beklagade detta. Men det var alltså en tjej som inte ville komma. Hon hette Kim Ulvéus. När Anki berättade detta för oss andra – vi var två tjejer och två killar i kommittén plus Kerstin på distans – blev vi alldeles tysta. Både killar och tjejer på 56 år.Jag mindes att det var svårt att se på de andra tre vid bordet. Vi visste alla. För en stund kände vi oss förlägna för varandra. Och skamsna. Tiden hade hunnit ikapp oss.Vi hade varit vedervärdiga mot Kim. Vi killar hade på ett handfast sätt förvandlat hennes liv till ett helvete. Snöbollar var bara en metod. Vi hade markerat att hon inte tillhörde gemenskapen på ett fysiskt sätt. Tjejerna hade frusit ut henne. Det hade varit deras metod att visa Kim att hon inte utgjorde en del av gemenskapen. Därför satt vi tysta, alla fyra i kommittén, då Anki gav beskedet om att Kim inte ville komma. Jag vet inte vad de andra fyra hade gjort mot Kim. Jag visste bara vad jag hade gjort. Men vi visste alla att vi bar på en kollektiv skuld. Det var en fruktansvärd stund. Den varade inte länge. Det gör sådan stunder sällan. Det är ett av minnets trick. För det kan kännas som om smärtsamma ögonblick varar i en evighet.Vi i kommittén träffades på fiket intill Filmstaden och det var full rulle där inne. Folk var högljudda och sprang omkring. Jag tror även att musiken spelade. Allt var en djävla kakafoni. Men för mig försvann hela världen för en stund. Det slog mig återigen, hur fruktansvärt Kim måste ha lidit, och att smärtan fortfarande fanns kvar hos henne. Hon ville inte komma.

De av oss som inte hade gjort henne illa, aktivt, hade inte försvarat henne. Eller så hade de stött bort henne. Trots hennes utsatthet. Vår skuld var verkligen kollektiv. Därför satt vi tysta, alla medvetna om sin del av skulden, som plötsligt blev så brutalt tydlig. Kontrasten gjorde det hela värre. För de som ringt runt, jag och de övriga, hade alla fått en sådan positiv respons. Majoriteten av klassen kunde komma till vår återförening. De hade alla varit positiva. Glada. Till och med jätteglada. Över initiativet och över möjligheten att åter träffa de övriga. Och de som inte kunde komma till återföreningsfesten hade varit påtagligt ledsna över detta. Vi i kommittén hade känt oss ordentligt uppskattade. Kerstin, som hade värvat mig till kommittén, och som själv inte bodde kvar i Umeå, men som hölls informerad av oss andra, var också glad. Och så, mitt i alla denna glädje, detta Nej från Kim.

Det finns ett uttryck på engelska, som ofta sägs av någon av huvudkaraktärerna i en film, exempelvis när de fått höra att deras partner har varit otrogen med en nära vän vilket gjort att filmkaraktären drabbats av en chock. Uttrycket lyder: ”I didn´t see that one coming”.

Men när Anki redogjorde för de hon ringt, och slutligen kom till Kim, var det som om taket ramlade ned i huvudet på mig. Men först hängde taket löst. Och hotfullt. För jag minns att jag hann tänka ”måtte hon ha sagt Ja till att komma – så jag får en chans att be henne om förlåtelse”. Jag tror faktiskt att jag slutade andas när Anki kom till Kims namn. Men taket ramlade ned. För Kim ville inte komma. ”And I did see that one coming”.

Mina minnen gick till gågatan. Samma gågata som idag. Just sedan du gått över Vasagatan i riktning mot Rådhustorget. Vi ska strax dit.

Med minnet som källa
Innan jag går vidare vill jag reda ut en sak. Jag vet att minnet är en opålitlig källa. Minnet tar fasta på fragment av ens egna minnen samt av andras (berättade) minnesfragment. Och ur denna samling av fragmentariska minnen lägger hjärnan ett sorts pussel. Men inte nog med det. Hjärnan accepterar inte tomrum. Så då minnesfragmenten inte räcker till för att skapa en logisk helhet så fyller hjärnan själv ut tomrummen. Därför är verkligheten sällan eller aldrig som vi minns den. Även för de av oss som, liksom jag, har ett smärtsamt bra minne var verkligheten sällan som vi trodde.

Det har visat sig att saker som jag varit bombsäker på har varit felaktiga när jag kollat olika händelser mot fakta som ibland finns tillgängliga. Eller när jag jämför mina minnen med andras. För även om andra oftast accepterar min version, eftersom jag ofta minns mycket mer och mycket tydligare än andra, så är inte ens mitt minne pålitligt. Minnet spelar oss ständiga spratt.Minnet ljuger!

Men den känsla som lever kvar kring händelserna på Mimer ljuger inte.

Förödmjukelser som inte går att komma över.
Vi killar löpte risken att inför alla elever på hela skolgården – också inför den du var kär i och inför dina bästa kompisar – tvingas gå ned på knä, knäppa händerna och sedan be om ursäkt för att du var så djävla ful (eller så djävla dum). Antingen det eller slås blodig. Och det var heller ingen lögn att du var rädd för detta ögonblick, även om ögonblicket aldrig kom, under hela skoldagen. Speciellt under åttan. Vi levde under ett ständigt hot. ”Mimer, I hate every inch of you”. Vår version av Johnny Cash´s låt ”San Quentin”. Det var så vi såg skolan – som ett fängelse.

Detta minne är inget spratt. Ingen lögn. Vi är för många som kommer ihåg samma sak. Det var så det var. Det var just så outhärdligt djävla hemskt det var. Och som jag skrivit tidigare, vare sig du ville det eller inte – och du ville det verkligen inte – blev du en del av detta pennalistiska förtryckarsystem. Heinz Rogersson styrde. Och vi andra, som var något att räkna med vad gällde storlek eller styrka på gymnastiken, utgjorde delar av pyramiden under Heinz. Vi var tvungna att slåss för att inte åka ned i hackordningen – och då omvandlas till ett lovligt byte för ”alla”. För att förhindra  att detta skedde fick andra, oskyldiga killar, betala. Men du var ju också oskyldig. Så bättre att du skaffade dig ett rykte som hårding, på oskyldigas bekostnad, än att bli ett lovligt byte för alla. Jag kan inte beskriva det som hände på annat sätt än att det ägde rum en allmän brutalisering. Vi blev både offer och förövare. Och lärarna de blundade. Ständigt.
Det kollektiva minnet från Mimer är pålitlig källa. Men vissa minns inte, eftersom de slapp dras in, och de ska vara lyckliga för det.
Även vissa tjejer fick betala. En del då och då. Andra trakasserade på regelbunden basis. Kim var en av de oskyldiga som trakasserades regelbundet. Minnet ljuger inte heller när det gäller Kim. Vi hade haft ett öknamn på henne redan på Sofiehemsskolan. Hon hade utvecklats, kroppsligt, tidigt. Som Heinz. Men hon hade inte stora muskler. Kim hade stora bröst. Detta fick hon lida för. Men om en tjej hade stora bröst var detta oftast något positivt. Få saker var mer spännande i  sjuan (och på mellanstadiet). Brutaliteten letade sig alltid fram, den tog sig alltid något uttryck. Kärnan var, kanske, att Kim var för troskyldig, för öppen och sårbar, och att hon i denna fruktansvärt brutala miljö straffades för just detta. Kanske straffades hon för sin öppna blick som verkade tro det bästa om alla. Jämt. Och då blev hennes bröst något att driva med. En annan tjej kunde ha haft en rad beundrare för samma, tidigare, kroppsliga utveckling.

Människojakt på gågatan.
Det var vinter och vi gick troligtvis i åttan. Det var sannolikt i februari-mars 1968. Vi såg Kim med en kille (som jag tror) var ett par år äldre än henne. Detta utspelade sig sannolikt under en frukostrast kopplad till en håltimme. Så vi hade tid att dra runt på stan och härja. När vi såg Kim med killen på gågatan såg hon lycklig ut. Den ett par år äldre killen såg också lycklig ut. Vi som kom var ett killgäng från 8F. Åsynen av en Kim som gick där med en kille och såg lycklig ut skapade ett sorts ursinne som för mig, idag, framstår som om det kommit samtidigt för oss alla. Men en av oss kan ha tagit på sig ledarrollen. Någon vrålade Kims öknamn och flocken av killar böjde sig alla ned, som på kommande, och kramade snabbt en snöboll.

Sedan utspelade det sig en människojakt på gågatan. Kims ansikte förvandlades. Hon såg förtvivlad ut. Killen såg bara förvånad ut. Snöbollarna var redan i luften, på väg mot dem, och vi rörde oss nu framåt samtidigt som vi hade plockat upp mer snö och höll på att krama denna till nya snöbollar. Pang, pang, pang. Snöbollarna missade sina mål men smällde i marken. Då förvandlades även killens ansikte. Vi såg skräck. Och Kim försökte få honom att skynda sig därifrån. Men ingen börjar tokspringa direkt. Ingen går ned på knä, knäpper händerna och ber om ursäkt för att du finns till direkt heller. Människor försöker upprätthålla någon form av mänsklig värdighet. Så länge som möjligt. Men vi var som en kavalleripluton som började i skritt, för att sedan övergå till trav. Och vi var nu mycket närmare. Så andra salvan avfyrades. Och nu träffade en del av snöbollarna. Kim och killen började springa. Vi hade på ett tidigt stadium sett att han inte var någon hårding. Han var rädd. Och räddare blev han. Liksom Kim. Här blir mitt minne suddigt. Men jag är nästan helt säkert på att det hela övergick i galopp. I vild galopp.

Både Kim och killen sprang. För livet. Och hälften av oss följde efter. Vissa av grabbarna var riktiga ”hardhitters”. De kastade hårt. Halva styrkan förföljde Kim och killen, skrikande bland annat hennes öknamn. Vuxet folk vek undan. Vi var sannolikt en skräckinjagande syn. Jag tror att Kim och killen räddade sig in i en affär. Troligen sprang de in på Tempo. Ungefär där Utopia nu ligger. Vem fan trodde Kim att hon var. Vi bestämde vem som fick vara lycklig eller inte. Och hon tillhörde inte de som skulle vara lycklig. Ingen tänkte den tanken. Inte på detta tydliga sätt. Men ändå var det så vår reaktion hade varit. Hennes lycka hade väckt ett sorts ursinne. Jag tror även att vi senare frågade ut henne om vilken djävel hon gått omkring med på stan. Och hon fick veta att killen såg förbannat ful ut.

Jag är rädd att vi förstörde något fint. Mellan dom två. Jag är rädd för att hon hittat någon hon aldrig hade kunnat hitta på Mimer på något annat ställe. Och jag är rädd för att vi skrämde bort honom. Från henne. Jag vet inte. Jag vet inte om de var ett par. Men jag är rädd för att vi förstörde något fint. Jag hoppas att jag har fel. Men jag tror att det var just detta som vi åstadkom. Och det är svårt att laga något åt någon. Exempelvis 49 år senare. Times waits for no one. Inte heller på den ångerfulle.

Allt detta kom över mig då vi satt inne på fiket. Hela denna episod, som sannolikt slog sönder något fint, tog bara ett par sekunder att minnas inne på fiket tillsammans med de övriga i kommittén. Jag frågade Anki om jag fick ringa till Kim, säga att jag var ledsen och säga att det skulle betyda mycket för oss alla om hon kom. Anki var tyst en stund och sa sedan: ”Det är nog bäst att jag sköter kontakten med henne. Men  jag tror inte att hon kommer”. Anki var ledsen. Vi var alla ledsna.
Återföreningsfesten blev en succé.
Folk kom långväga ifrån. En kille som gått i en parallellklass till oss, och härstammade från tiden på Sofiehem, bad att få komma. Vårt initiativ hade spridit sig i vissa kretsar. Och visst fick Leif komma. Självklart. Min tjej under större delen av min tid på Mimer kom också. Hennes leende var lika vackert då, 2009, som det varit då vi blev ett par i sjuan på våren 1967. Det var överväldigande. Fantastiskt. Vi hade bland annat en tävling med musikfrågor baserad på låtar som legat på Tio i topp-listorna på den tiden. Och en av mina två bästisar, Linn, fotade och fick gamla foton av andra som han kopierade till alla.
”Ja. Fast ännu värre”.
Ett par veckor efter återföreningsfesten åkte jag hem och hälsade på hos Linn. Vi kom att prata om våra olika klasskompisar. Slutligen kom Kim upp. Vi satt och tittade på ett gammalt klassfoto där Kim var med. Linn frågade mig vad vi hade sett för fel på henne. Han sa ”hon ser ju så snäll och trevlig ut. Söt också”. Jag tror att fotot var från femte klass och därmed från mellanstadiet på Sofiehemsskolan. Vi talade plötsligt som om vi fortfarande gick på mellanstadiet.
”Jag vet inte” svarade jag. Ärligt. Linn och jag pratade lite till, kring olika personer och deras öden – vissa var döda, en av killarna hade tagit livet av sig – men Kim fanns kvar i luften. (Kim hade även varit närvarande under klassens återföreningsfest, hos vissa av oss, i sin frånvaro). Slutligen uttalade Linn försiktigt hennes öknamn och sa, liksom prövande, till mig: ” var vi verkligen så djävliga mot henne”?  Jag svarade, återigen ärligt: ”Ja. Fast ännu värre”.
Jag tänkte på människojakten på gågatan.
I mars förra året tog mitt liv plötsligt en ny vändning.
Det var detta som gjorde att jag måste göra ett nytt försök att berätta om alla outhärdliga minnen från Mimer. Den person som jag lever tillsammans med drabbades under våren i fjol av en smärta och av en sorg, så plötslig och ofattbar, och allt annat förtärande, att jag insåg att jag trots allt aldrig förstått hur hårt sorg kan drabba.
Jag vet att tiden på Mimer påverkat vem jag blev, och vem jag är, än idag. Jag är märkt av Mimer. Jag föraktar mig själv och ursinnet ligger alltid väldigt nära ytan hos mig. Jag har spelat rysk roulette med mitt liv vid så många tillfällen att jag borde ha varit död. Speciellt under min tid som knutte. Har du haft fyra motorcyklar har du även haft många tillfällen att ta chanser som du inte vet om du kommer att klara. Medvetet. Gång på gång på gång. Hade jag inte börjat arbeta politiskt och fått en väg att kanalisera allt självförakt och allt ursinne vet jag inte hur det hade gått. Men min partners sorg och förtvivlan fick mig att inse att det fanns de som måste ha drabbats ännu hårdare av Mimer än mig.
Det tog mig oerhört hårt att Kim inte kom. Detta bekräftade allt som jag själv kommer ihåg. För henne hade inte hotet kommit utifrån, från Heinz och hans fanclib, och allt helvete som fanns i väggarna på Mimerskolan. För Kim fanns hoten i den egna klassen. Vi var de som hade förgiftat hennes liv. Jag skulle vilja be Kim om förlåtelse, på mina egna vägnar och på många andras vägnar. Jag vet att jag kan tala för andra när det gäller detta.

Kanske kan jag, genom att berätta om Mimer, och därmed bryta något av denna äckliga tystnadens kultur som så ofta råder i Sverige, kanske göra något för någon? Kanske. Jag vet att jag har en skuld att betala. Jag vet att andra har en skuld, inte bara till mig utan till många andra, som också gick på Mimer. Men hur de handskas med denna skuld råder inte jag över. Det jag vet är att jag måste försöka betala av på min skuld. Även om detta är fåfängt. För i många fall är det försent. Men efter att ha sett denna omätbara sorg, vid min sida, insåg jag att det var ett måste att försöka. Försöka betala av något.

Sedan jag börjat skriva om Mimer har folk hört av sig.

Det handlar om människor som jag inte träffat sedan jag gick ut Östra gymnasiet 1973. Jag har även fått mail från Norge. Och kommentarer från en ort på amerikanska västkusten med orden ”jag minns det som igår”. Dessa kontakter har alla en av två saker gemensamma: de handlar om folk med minnen från Mimer. En kille har också velat berätta om hur outhärdligt det kunde vara även på andra högstadier i Umeå.

Så jag fortsätter skriva.
På måndag om mitt svek mot Sam. Jag kommer aldrig över att jag svek den andre av mina två bästisar (Sam) då han hade behövt mig som allra mest. Mot Heinz. Sam och jag borde ha gjort ett försök att befria skolan från denne djävul vid detta tillfälle. Men jag svek.  Jag har föraktat mig själv för detta i snart 50 år. Men även för att jag var en av dom som gjorde Kim illa. Och spöade andra för att inte själv åka ned i hackordningen.
Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: 19, 24 och 29 augusti.

6 kommentarer

  1. Nicke Grahn

    Tack för det du skrev. Jag gick inte heller på högstadiets återföreningsfest. Högstadiet på Platåskolan i Ö-vik 1980-83 var likadant.

    Men det är bättre i skolorna nu.

  2. Kenth

    Började i skolan i Hörnefors några år innan du slutade på Mimer…allt var gammaldags i dagens ögon sedda.
    Den generationen som var lärare o rektorer var en egen samhällsklass och de var ansedda
    och ingen skulle få hitta något fel hos dem o deras arbetsplats.Mycket tystades ner för att inte nå allmänheten. Dyslexi,mobbing,behov av stödhjälp
    fanns då som nu men inte i deras ögon. Det var först långt senare efter generationsskiften i lärarkåren
    där sk. vanliga svenskar blivit lärare som detta uppdagades. Tyvärr så lider/led många av sin
    fostran i grundskolan livet ut utan någon som helst hjälp. Jag själv har lyckats lägga grundskolan
    bakom mej men visst…kommer tråkiga minnen tillbaks i omgångar om än inte lika ofta som förr.

    • Johan

      Det Jan och Kenth berättar anser jag att det går utmärkt att applicera på hur Umeå styrts och styrs i dagsläget. Mobbning ser tyvär likadan ut var den än förekommer. Citat Kenth ” Den generation som var lärare (läs umepolitiker) och Rektorer (läs Baltic) var en egen samhällsklass och de var ansedda och ingen skulle få hitta något fel hos dem och deras arbetsplats. Mycket tystades ned för att inte nå allmänheten.”
      Mobbning ska aldrig tystas ned, tack Jan för din berättelse.

  3. Gjallarhornet

    Läser med stort intresse om dina skolminnen. Undrar bara om de namn du anger är personernas riktiga namn? Om svaret är ”ja” tycker jag nog att de exponeras för offentligheten onödigt mycket, såväl mobbare som mobboffer. Hur resonerar du där? Vänliga hälsningar.

    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Hej. Alla personer som pekas ut som förövare eller offer har fingerade namn. Vi ett och annat tillfälle, då en person har spelat en helt neutral roll, har jag använt ett riktigt namn. Ibland är det bara ett förnamn, ibland är det ett smeknamn. Men jag är väldigt medveten om att skydda identiteter på offer och förövare. Heinz Rogersson hette exempelvis inte Heinz Rogersson. Och Kim Ulveaus hette också något annat.
      Tack för att du hörde av dig.
      Vänliga hälsningar,
      Janne H.

      • Gjallarhornet

        Bra resonemang. ”Heinz Rogersson” lät förvisso som ett alias. Jag gick också på Mimer men är av annan årgång. Kan trots det känna igen vissa saker. Ser fram emot fler kapitel i serien! Trevlig helg!

Lämna ett svar till Kenth Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.