Mimers rektor tillät även mental misshandel – predikant fick skrämma med kärnvapenkrig och jordens undergång för att få oss att tro

Tidsoptimisten slog till igen.  Ser att många väntade. Jag ber om ursäkt.

*                             *                         *                *                *                   *                    *

Detta är del två om förtrycket från de kristna lärarna på Mimer – del ett igår

Mimerskolan tvingade dit oss på fritiden för att utsätta oss för en systematisk kristen hjärntvätt Jag undrar än idag på vilket lagrum som rektorn och den övriga lärarkåren stödde sig på då de utsatte oss för detta systematiska övergrepp.

Våra lektioner började 08.20. Men såvida vi inte hade sovmorgon skulle vi vara innanför dörrarna senast 08.05. Då stängdes alla portar. Varje måndag, onsdag och fredag hade vi nämligen lektioner utanför skoltid. ”Lektionerna” innebar att alla elever, jag har tidigare räknat ut att det potentiella antalet på skolan borde ha uppgått till 500, skulle samlas i aulan för att lyssna på predikningar! Dit kom svenska statskyrkan och statskyrkans undergrupper. Dit kom olika missionärer från en rad frikyrkor. Dit kom representanter från frikyrkor som inte hade missionärer. Dit kom Frälsningsarmén samt skolans egna förmågor. Till dessa hörde Galna Astrid.

De brutala fysiska och systematiserade mentala övergreppen
Det unika med mina erfarenheter, från låg- mellan- och högstadiet, är inte endast det naket brutala fysiska våldet. Det är också systematiken i de mentala övergreppen mot oss elever. I lågstadiet drillades vi som små tennsoldater när det gällde att stå upp bredvid vår modul och bli luggade och slagna på fingrarna med linjal. I mellanstadiet förnedrades vi genom att tvingas bada nakna. Killar med killar, tjejer med tjejer. Och i den begynnande och så känsliga puberteten var detta ett ohyggligt övergrepp. Sedan tvingades vi ut i den djupa delen i bassängen, där elever i dödsångest (på grund av rädslan för att drunkna) blev slagna i huvudet av badmästaren med hans metallstång – eftersom nakna och förnedrade 10-åringar i dödsångest inte klarade av att ”ta in” instruktionerna från den djävla sadisten till badmästare. Och lärarna accepterade misshandeln med metallstången och deltog själva i förnedringen av oss. Detta genom att beordra av oss kläderna och inte stoppa badmästaren då han slog oss i huvudet med metallstången. Det fanns systematik i detta.

Och på Mimer var det den kristna lärarkårens, troligtvis egenhändigt påhittade lagrum, som sa att vi skulle ha systematisk kristen indoktrinering i aulan tre gånger i veckan – varje vecka – under tre års tid. Utanför skoltid! Är det någon som förstår hur mycket indoktrinering detta innebär. Låt oss säga att vi skulle komma till Mimer 37 veckor om året. Låt oss sedan vara generösa mot dessa religiösa kristna fundamentalister och säga att vi missade ett antal indoktrineringar på grund av sovmorgnar eller gymnastiklektioner (första timmen) så att vi får 35 fulla veckor kvar. Per år. Det blir tre år, gånger tre dagar i veckan (mån, ons, fre) gånger 35 veckor. Summan av antalet ofrivilliga indoktrinerande predikningar i den kristna tron – utanför skoltid – blir alltså 315 gånger. Detta under min tid på Mimer.

 

Inget annat högstadium i centrala Umeå (Tegs Central, Haga eller Grubbe) hade indoktrinering i kristendom.
Men en sorts skolstadga måste den fundamentalistiska lärarkåren på Mimer ha stött sig på. För att, om jag nu minns rätt, så krävdes det tre anmärkningar för att få en hemanmärkning – som föräldrarna skulle skriva på. Och tre hemanmärkningar gav sänkt betyg i ordning (eller var det i uppförande). Detta ansågs inte vara bra om du skulle ut och jobba efter nian. Som jag gjorde under nästan ett år efter att jag muckat från Mimerfängelset. Så lärarkåren hade skaffat sig 315 ytterligare tillfällen att sätta anmärkningar på oss. Så förutom de vanliga tillfällena som skolgången innebar i form av sena ankomster och slagsmål, viskningar på lektioner eller allmänt oregerligt uppförande (som att slänga kritor i svarta tavlan då läraren vände ryggen till och bli sedd) hade de skaffat sig 315 extra tillfällen att ”sätta dit” dig!

 

Tvånget att lyssna på prästerna innebär ett systematisk försök till hjärntvätt.
Detta ständiga tvång att komma 15 minuter tidigare, tre gånger i veckan, med en tydlig straffsats för att ”motivera” oss, innebar naturligtvis att högstadiet kändes ännu mer som ett fängelse. Rastvakterna såg till att låsa alla dörrar till skolan för de som kom för sent till predikan (dagens ord). Efter predikan öppnades dörrarna och där stod sedan rastvakterna och räknade syndarna som en annan Sankte Per. Och satte anmärkningar. Det måste ha varit så nära bondesamhällets husförhör som du kunde komma på ett högstadium under åren 1966 till 1969. För mig innebar det att jag inte kunde missa en buss, och sedan springa till lasarettet för att ta en som gick några minuter senare de gånger som min hund tog lite längre tid på sig när det gällde att utföra sin behov. Utan den av lärarkåren självsvåldigt införda morgonpredikan hade jag hunnit i tid till den ordinarie lektionen. Och sluppit anmärkning. Men på grund av lärarkårens stöld av dessa 315 extra kvartar innebar en missad buss, på grund av hund, automatiskt en anmärkning. Det vore, fortfarande idag, intressant att få reda på hur lärarkåren på just Mimers högstadium skaffade sig tillgång till dessa morgonsamlingar och därmed även till rätten att både försöka hjärntvätta och bestraffa oss.

Vi hämnades på det mest oförargliga samfundet av alla: ”Frälsis” (Frälsningsarmén). Skälet var att vi kunde. Någon berättade, säkert någon riktigt idiot till lärare som var helt blind för de våldsamma spänningar som byggdes upp i fängelset Mimer, och som vi tog ut på varandra och på lärare som visade svaghet, att vi inte fick applådera efter att frälsis spelat och sjungit. Det ”brukliga var”, hade idioten sagt, ”att du under tystnad viftar med ett sånghäfte till bifall”.

Detta ”missuppfattades” av oss elever. Grovt. Eller uppfattades inte. Grovt. Så alla elever, i aulan, från sjuor till niornas tp-klasser och eventuella ”obsare”, applåderade hysteriskt efter varje sång frälsis framförde. Dessa kristna soldater i uniform misstänkte nog att vi, kanske, överdrev bifallet, åtminstone en liten aning. För de söta unga tjejerna rodnade lite under de våldsamma bifallen under sina uniformshattar. Detsamma gällde också för de mesiga unga killarna i frälsis. De lite äldre från frälsis höll dock masken. Våra lärare insåg mycket väl vad som skedde. Men de lät det passera. Det var ju inte alltid frälsis som var på besök.

Vi hade en missionär som, enligt hans egna berättelser, hade varit ute på farliga äventyr. Bland kannibaler och lejon. Nästan. Han var en lysande berättare. Hade du tur fick du honom. Men 315 predikningar. Herregud och utan halleluja. De malde ned oss.

 

Strax före avslutningen av sjuan, våren 1967, gjorde sig den kristna lärarkåren skyldig till ett allvarligt övergrepp
Det som vi blev utsatta för var så allvarligt att jag hatar lärarkåren på Mimer än idag. De såg aldrig de fysiska övergreppen på rasterna. Men här var de medansvariga för ett mentalt övergrepp. I mina ögon ingen finns ingen preskriptionstid för deras brott. Långt senare, kanske våren 1970, tog jag upp detta med just ”missionären” – som hälsat på hos kannibaler och lejon – då han besökte Centralgården. Den ungdomsgård där Umeås flesta ungdomar med åldern inne fylkades. Vi återkommer senare till det samtal som då utspann sig

Övergreppet låg i luften. Med 315 tvångsföreläsningar måste det hända någon gång. Och nu hade ”sexdagarskriget” mellan Israel och arabstaterna brutit ut. Detta utlöste övergreppet. Kriget bröt ut den 5 juni. Spekulationerna gick höga om detta åter skulle kunna ställa USA och Sovjetunionen ansikte mot ansikte i ett kärnvapenkrig. Ett sådant hade ju nästan brutit ut fem år tidigare i samband med ”Kubakrisen”. En av de värsta prästerna (med frikyrklig bakgrund) var, vad som brukar kalls för en ”helvetespredikant”, från Finland. Han kunde vräka ur sig vad som helst. Och med sin tordönstämma kunde han fylla varje vrå av aulan med en röstvolym som, även utan högtalare, måste ha närmat sig smärtgränsen på 125 decibell.

Det var vår. Det doftade sommar. Vi hade börjat lugna ned oss. Pressen från skolan, provräkningar och sadismen, avtog. Många av lektionerna blev inställda, eller hölls ute i det fria, i takt med att solen lyste allt starkare. Sommarlovet hägrade. Vi sänkte garden. Det var då som helvetespredikanten slog till. Hårt.

 

Kombinationen av sexdagarskriget och helvetespredikantens längtan efter att själv få uppleva den yttersta dagen, fick alla hans spärrar att släppa. Detta var troligen den enda gång som jag – på grund av den ”normaliseringsprocess” jag själv genomgått i skolan (vad gäller fysiskt och mentalt våld) – förstod att vi elever aktivt utsattes för ett verkligt övergrepp av lärarna (Galna Astrids angrepp på Gunhild undantaget). Helvetespredikantens tal var alltid hotfulla, och högljudda, och den dagen steg hans röst till ännu högre och hotfullare nivåer. Allt till de ”toner” av krig som skreks ut på alla tidningarnas löpsidor från alla kiosker vi cyklade förbi på väg till och ifrån skolan.

Jag minns inte exakt vad helvetespredikanten sa. Men dels tolkade han uppenbarelseboken och blandade sedan samman denna med världsnyheterna i form av sexdagarskriget samt de allmänna spekulationerna om ett kärnvapenkrig. Jag ryser än idag då jag, i mitt inre, återupplever hans röst och den stämning av undergång som han skapade. Undergång och ångest bland eleverna.

Uppenbarelsebokens text lyder ungefär så här: I den yttersta av tider ska Jesus komma tillbaka till jorden. Med sin härlighet. Denna yttersta dag kan inträffa när som helst eftersom tecken antyder detta. Även antikrist har framträtt. Här riktade han vår uppmärksamhet på arabstaterna…  På den yttersta dagen skall Herren Jesus döma alla människor efter deras gärningar. På den yttersta dagen skall världen gå under i eld och ersättas av nya himlar och en ny jord där rättfärdighet råder. Världen ska gå under i eld. Tanken var att rikta vår uppmärksamhet på ett möjligt kärnvapenkrig. Predikanten blev fruktansvärt skrämmande. Hans stämma påminde om metallstaven som vissa fick i huvudet då vi hade simlektioner. Och sedan sade denne predikant från helvetet något som jag kan ta rakt ur minnet trots att det har gått hela 50 år i år:  ”Och titta nu noggrant på det lilla landet Israel för det är därifrån som Jesus ska återkomma”.

Då trillade poletten ned för mig. ”Herregud”, minns jag att jag tänkte, ”det är Armageddon, jordens undergång, och domedagen han vrålar om”. Jag kunde min bibel efter all denna indoktrinering. Innan Jesus återkommer ska ju världen gå under med eld. Och det är ju om denna möjlighet det står om, i varje tidning, om USA och Sovjetunionen drabbar samman med kärnvapen. Jag blev mycket medveten om att det predikanten försökte var att, på ett fruktansvärt grovt sätt, använda hotetom ett kärnvapenkrig och en förestående domedag till att skrämma, utpressa, oss att bli lika toktroende som han. Det är i detta övergreppet består. Och det är för detta övergrepp som Mimerskolans kristna lärarkår är ansvariga. De lät två galningar härja fritt. Dels galna Astrid. Dels denne predikant från helvetet.

 

Jag hade politiskt aktiva föräldrar som en motvikt.
De var socialdemokrater som med stolthet kallade sig för demokratiska socialister, och som alltid diskuterade politik på varje ledig stund med min morfar som var (o-organiserad) kommunist. Och eftersom vi byggt en stuga med honom i Sörmjöle, och både vi och han och mormor bodde där, så hade det alltid först intensiva debatter så länge jag kan minnas. Så även om konflikten i Mellanöstern. Mina föräldrar, jag, alla klasskompisar och 99 procent av den svenska befolkningen stod på Israels sida. Det var enbart de mest troende kommunisterna som stod på arabländernas (jag skriver ”mest troende”, eftersom stämningen var sådan att även de flesta kommunister höll käften). Men morfar höll palestiniernas flagga högt (i diskussionerna inom familjen). Detsamma gjorde vår släkting på längre håll, en jättelik, också o-organiserad, kommunist och hamnarbetare, från Holmsund.

Tack vare att jag lyssnat till de allt mer intensiva diskussionerna, om Vietnam och Mellanöstern, hemma hade jag definitivt lärt mig att det var president Lyndon B. Johnson (som blivit president efter John F. Kennedy) och Sovjets Nikita ”Krusse” Chrusjtjov som hade liv och död i sin hand. Inte Jesus. Sittandes där i aulan insåg jag att det var något som höll på att gå över styr. Ordentligt. Predikanten hade arbetat upp sig till något som liknade extas. Han vräkte ur sig allt mer osammanhängande, flämtande och högljudda utsagor. ”Detta är inte rätt”. Jag tänkte det, om och om, igen och igen.

Vår klass 7F satt längst fram i aulan, på första bänk, och jag hade placerat mig allra längst ut mot fönstret som vette mot fotbollsplanen. Även om jag var skakad, jag med, hade alla diskussioner gett mig en grund att stå på som nästan ingen, möjligen med undantag för Sam, av mina klasskompisar hade i detta läge. Jag minns än idag att jag tänkte att ”så här får ingen säga, prästen hör inte till skolan, dom tvingar oss att höra på en galning, ingen lärare på samhällskunskapen har sagt något sånt här”. Jag visste att vi blev utsatt för en orätt. Jag visste också att många inte skulle kunna sova. Många var inte så tuffa. Jag var inte heller så tuff som jag gjorde allt för att framstå.

Jag slogs plötsligt av en tanke. Hur mår min tjej Linda? Och Sam, Linn och alla andra. I detta ögonblick kände jag en värme för dem allihop. Det var inte alltid så. Men jag insåg att de alla var utsatta för något hemskt. Och jag med. Jag hade sinnesnärvaro nog att böja mig framåt så långt jag kunde, trots en påtaglig närvaro av lärare som skulle se till att vi satt stilla under dessa ”extralektioner”, och vred huvudet åt höger för att se hur mina klasskompisar hade reagerat. Jag kommer aldrig att glömma vad jag såg.

Allihopa i 7F satt med öppna, eller halvöppna, munnar. De var vita i ansiktet. Anletsdragen var som fastfrusna. Jag såg att Linda (som inte trodde på gud, till skillnad mot mig, som utsatts för indoktrinering med början av farmor från det jag var fyra) såg ut som om hon skulle börja gråta. Det var det flera som gjorde. När jag nu skriver detta, inser jag att det var just i detta ögonblick, när jag såg hur chockade mina klasskompisar var, som jag insåg att vi just då utsattes för var ett övergrepp. Jag var också pressad. Helvetespredikanten hade utnyttjat den oro som även fanns hos mina (och alla andra) föräldrar och som vi ungar kände, och  slagit ihop denna oro med den skrämmande Uppenbarelseboken för att sedan utnyttjat detta för att framfört sitt budskap om jordens förestående undergång. Detta med en frenesi som bara en sjuk djävel som verkligen ville att jorden skulle gå under, fanatiskt övertygad om sin egen ”rättfärdighet”.

Tack vare mina föräldrars ständiga diskussioner med främst morfar om USA kontra Sovjet, om att Röda armén besegrat Hitlers Wehrmacht i Stalingrad, med mera, återvann jag min sinnesnärvaro. Om farsan och morfar var överens om något var det att Röda armén hade räddat oss från Hitler och att ”Krusse” (som ju till och med fanns på våra enkronor om man vred och placerade tummen på rätt ställe), och som hade erkänt Stalins brott (farsans paradargument mot morfar), inte var så dum att han skulle starta ett kärnvapenkrig. Allt detta flög igenom mitt huvud på någon bråkdel av en sekund.

Jag tänkte på farsan som alltid, till min stora förtjusning, väste ”rör på benen djävla svartrock” då vi skulle in på pastorsexpeditionen för att hämta något personbevis. Han och morsan hade med glädje befriat mig från pressen att konfirmeras. Farsan skulle ha slagit ned prästen, tänkte jag, mig tillfredställelse, för att svartrocken utövade en ny typ av sadism mot oss ungar, slog det mig plötsligt. Och troligen skulle farsan även ha skrämt skiten ur ”räkan” eftersom det var hans fel som släppt in svartrocken i skolan. Jag minns hur chocken gav plats för en värme och tacksamhet över mina föräldrar, och morfar, för jag kände mig inte ensam längre. Genom alla deras bråk och olika ståndpunkter gick ändå en råd tråd av att detta var en fråga som avgjordes av människor och inte av helvetespredikantens gud. Jag repade mod.

 

Vad skulle farsan ha gjort – efter att ha sopat till svartrocken – tänkte jag?
Jag visste plötsligt. Direkt efter att denna domedagspredikan var slut nästan sprang jag fram till Linda, la armen omkring henne, samtidigt som jag ropade lågt men hörbart åt alla i klassen som var på väg till samma klassrum: ”svartrocken har fel, lille Jesus kommer inte, och det blir inget kärnvapenkrig, för ”Kusse” är inte så dum”. Under alla de hemska åren på Mimer var detta en av de saker som jag faktiskt gjorde bra. Jag visste helt plötsligt att jag kunde få chocken att släppa hos mina klasskompisar, i alla  fall hos de flesta, och jag gjorde mitt bästa. Det var inte det att mina föräldrar tillhörde ett visst parti som gav mig denna styrka. Det var att de tillhörde något parti och ständigt talade och debatterade om världshändelserna i min närvaro som gav mig möjligheten att göra något. Fast min pappas motvilja mot svartrockar spelade definitivt in. Också.

 

Långt senare, år 2007, i samband med farsans begravning, berättade min kusin saker om pappa som jag inte hade vetat. Jag visste att min farfar inte var pappas biologiska far. Min jag visste inte att pappa var resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse mellan farmor och en gift man, med barn, i den lilla byn Håknäs söder om Umeå. Jag visste inte att farmor tog mannen till tinget men att han svor sig fri. Detta under en tid då få hade råd med en dagstidning och nästan ingen med radio. Denna rättegång var något byn kunde tala om i tio år. Och inte blev det mindre att tala om då farmor nu var mor till två oäktingar. Pappa och hans äldre bror Nisse. Och de båda bröderna fick försvara sin mors heder på skolgården i Håknäs. Med nävarna. Farmor själv fick slåss mot präster som trakasserade henne, samt mot fattigdomen, som innebar att hon periodvis tvingades låta sina båda pojkar bo hos de bättre bemedlade, och snälla bönderna Käck. Det fanns fyra av dem i Håknäs. Det var dessa erfarenheter av livet – plus att han hade varit inkallad båda omgångarna under ”beredskapsåren” och legat så nära gränsen att han själv sett tyskarna (han berättade för mig att både och hans och hans kompisar visste att de skulle dö snabbt om tyskarna fick order att angripa Sverige) – som gett farsan ”stålet” som ibland skymtade fram. Den sida som gjorde att han kunde skrämma folk genom sin blick och tonfall, och även slåss, om det behövdes. Därav också hans påtagliga motvilja mot svartrockar.

Efter detta övergrepp övertog jag hans motvilja mot svartrockar. Jag varken känner, eller är, hatisk mot kristna eller mot folk med annan religion. Tvärtom har jag alltid haft troende kompisar och vänner. Jag vet att vissa tjejer i klassen var aktiva i något kristet samfund. Jag var inte arg på dem. De var lika chockade som alla oss andra. De ville inte att domedagen skulle komma via något kärnvapenkrig. Som predikanten från helvetet. Själv trodde jag fortfarande på gud då jag gick ut Mimer. Efter all indoktrinering var en diffus tro på gud som en sorts försäkring, var det många som hjärntvättats på samma sätt som jag, trodde på. Och senare i livet, har lärt känna folk som både är muslimer och judar. Men handlade det om hat från min sida. Och det riktades mot Mimers lärarkår. Med tiden kom jag att hata dem, inte bara för allt vad de valde att inte se, utanför den kristna religiösa fanatism som var det som ”fanns i väggarna”. Enligt min mening. Dessa lärare var, nästan alla, förrädare mot oss ungar. Och just då äcklades jag av alltihop: av prästerna, av kyrkorna och främst av den kristna lärarkåren på Mimer.

Hur gick det för Galna Astrid, som misshandlade Gunhild,
och som hade guds änglar i baksätet då hon körde sin stora vita Mercedes. Svaret är att kärringen alltid körde för fort. Och hon startade alltid med rivstart. Konstigt, så djupt religiös som hon var, tyckte vi. En gång, hösten 1968, hade hon för bråttom i väg hemifrån. Änglarna hann helt enkelt inte in i hennes ”mercha” en morgon. Hon bodde på Mariehem. Och de av eleverna på Mimer som också bodde på Mariehem, och cyklade till skolan, brukade se henne komma brakande nedför Mariehemsbacken i minst 70 knyck. På den tiden var vänsterkurvan i slutet av backen mycket feldoserad. Kurvan var inte lägre på vänster sida trots att det var en vänstersväng. Snarare tvärt om. Men Galna Astrid hade aldrig brytt sig. Änglarna… Men just denna morgon hade hon, som sagt, kört ifrån dem. Någon annan förklaring finns inte till vad som sedan hände. Det finns de som hävdar att kurvan faktiskt var feldoserad, att det var höst och så kallt att frosten skapat halka och att Astrid körde för fort. Tro mot vetenskap. Det som alla är överens om, även Galna Astrid, är att hon vred ratten åt vänster men att bilen fortsatte rakt fram – och susade  genom luften – för att landa mitt på villatomten som idag ligger bakom det skyddande plank som du kan se när du åker nedför Mariehemsbacken.

Hur det gick för Galna Astrid? Änglarna måste ha hunnit upp henne – i sista stund. För kärringen klev ur bilen chockad men oskadd. Jag tror det var Håkan som var den förste som bevittnat händelsen och som kom till skolan. Upphetsad som den bara kan bli som har en verklig nyhet (breaking news) att berätta. ”Astrid körde ifrån änglarna och sedan av vägen och in på villatomten nederst i backen”. Ryktet spred sig som en präriebrand över hela Mimerskolan. Galna Astrid hade alltså kört av vägen i Mariehemskurvan. Hon hade glömt änglarna hon alltid hade i baksätet hemma. Det var underbart. För bra för att vara sant. Vi kunde leva på detta i en månad. Och hon tvingades berätta om luftfärden på lektionerna. ”Tror fröken att hon kan flyga”, minns jag att någon frågade, ”apropå hennes (starka) tro”.

Men detta var endast ett litet ljus av humor i ett stort och grymt mörker.
Vardagen var ändå att vi tvingades att lyssna på denna indoktrinering 315 gånger utanför skoltid under tiden på Mimer. Gunhild blev faktiskt misshandlad av Galna Astrid. Vi översattes av ett verkligt mentalt övergrepp av hevetspredikanten. Det våld som satt i Mimers väggar berodde enligt mig på den typ av auktoritär kristen lärarkår som härskade på skolan. När jag talade med missionären 1970 (jag tror det var då), om det som hände den där gången under sexdagarskriget, visste han precis vad jag menade. Han berättade också att detta hade lett till en intern diskussion bland lärarna på Mimerskolan. Men inte till något mer.

Jag skrev att ”The Summer of Love 1967 aldrig kom till Mimer. Det gjorde däremot Umeås första, öppna, transperson ”Bertilda” från Levar som ligger strax norr om Nordmaling. Bertilda försökte äta en lunchbricka (korv med mos) i det som idag är vänortsparken. Det gick inte bra. Inte bra alls. För detta var Mimerskolans elevers ”hood”.

Framöver ska jag berätta hur Bertilda förnedrades av den kristne rektorn,
Detta sedan Mimers värstingar, var färdiga. Jag stod bredvid. Ingrep inte. Det hade varit farligt för mig. Men jag borde ha gjort det. Detta är en av alla saker som jag inte är stolt över i den svarta historien om Mimer. En annan är om hur pojkarna från Finland blev behandlade. En tredje är hur du vissa morgnar bestämt dig för att spöa någon eftersom du visste att det var dags att förebygga att du skulle riskera att åka ned i hackordningen.

 

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10, 15 och 24 september.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>