Gästskribent från Haga: ”Jag hittade min parkas under trappen insmetad med hundbajs – det var dock en seger att aldrig visa något för någon”.

Jag började skriva dessa berättelser av två skäl.

Det första handlar om att jag aldrig har kunnat förlåta. Inte lärarkåren. Inte vissa elever. Inte mig själv. Det andra skälet är att jag sett sorgens obeskrivliga och nedbrytande kraft. Så jag började skriva i hopp om att kanske kunna – om så bara något lite, lite – lätta på den långlivade sorg som grundskolans helvete skapat även hos andra än mig. I vissa fall tyvärr åtminstone delvis beroende på mig. På vad jag gjorde. På vad jag underlät att göra.

Sedan jag började skriva har jag fått många kommentarer. Dessa har varit uppskattande trots att mina berättelser har varit brutala. Och min egen roll inte vacker. Kommentarerna har kommit i direkt anslutning till bloggen eller via sms, telefon och mail. Och på mailen har jag fått ta del av andras berättelser. För detta är jag väldigt tacksam. Jag är också tacksam för att det som jag har skrivit har uppmuntrat andra till att berätta. Detta var aldrig min avsikt. Men jag är tacksam för att mina berättelser har fyllt den rollen. För några.

I min förra berättelse kom en kille till min klass i vad jag tror var åttan. Han hade blivit så mobbad på Hagaskolan att han hade tvingats byta till Mimer. Jag gav bloggen ett namn som beskrev situation som jag uppfattade den då. Berättelsen hette något i stil med: ”Killen kom till Mimer som ett djur till slakt – efter att ha tvingats byta skola då han blivit så mobbad på Hagaskolan. Och han lade sitt öde i mina händer”. Han var en börda. Men jag kunde inte låta honom gå under. Så jag gjorde en av mina få goda gärningar, genom att ge killen en bra start, samtidigt som jag tänkte att jag skulle besöka Hagaskolan för att se hur tuffa dom egentligen var. Det gjorde jag också. I nian.

Denna berättelse var ursprungligen tänkt att handla om hur ett brödrapar från Finland blev behandlade. Det var nästan obeskrivligt illa. Eller hur hela denna finska familj blev behandlad. Men jag orkade inte fullfölja denna berättelse. Inte än. Därför gick jag över till att skriva om mitt besök på Hagaskolan – på en frukostrast förlängd med en håltimme. Men sedan slog det mig att mitt besök på Hagaskolan kan få vänta en vecka eller två. Istället vill jag låta någon annan, någon som själv gick på Haga, berätta om denna. Där gick du hela grundskolan. Årskurserna 1 – 9.

Jag har publicerat en längre kommentar vid ett tillfälle. Efter att ha bett, och fått, lov att göra detta. Jag behandlar personerna i andras kommentarer, eller i andras berättelser, som i mina egna. Jag skyddar deras identitet. Oavsett om de är offer eller förövare. Den enda som jag inte kan skydda är mig själv. Mot mig själv.

Denna gång har jag bett, och fått, lov att publicera en annan pesons berättelser. Så jag låter strax någon annan ta vid. Han kommer att berätta om Hagaskolan. Just den skola från vilken den kille kom som blivit så mobbad att de skickade i väg honom till oss på Mimer. Som jag sa var Haga en skolan där du kunde gå alla årskurserna i grundskolan: från 1 – 9.

Jag tror inte på sådana skolor.

Over and out.

 

             – – – – – – – –              – –  – – – – – – – – –               – – – – – – – – – –

 

Augusti

Läste ditt blogginlägg om skoltiden.

Det väckte många minnen och många känslor inom mig.

Jag gick på det som var för mig mobbingens högborg. Hagaskolan.

Blev alltid puttad ned först från snöhögen mitt på skolgården på vintertid.

Blev alltid vald sist då man skulle välja lag på gympan

Fick alltid mina ytterkläder stulna från kroken utanför klassrummet.

Mina föräldrar var inte som andras föräldrar så jag tror att det var därför jag blev lovligt byte.

Jag gick aldrig säker någonsin fram till sjunde klass. Då hände något som förändrade mitt liv.

Det var en kompis som dök upp.

Ska försöka samla mig och försöka skriva om detta.

Tyvärr slutade jag skriva uppsats då en fröken i lågstadiet gav mig en röd stor bock i skrivboken för jag hade använt ordet ”egocentrisk”.

Inte för att jag själv var det (jo kanske lite nuförtiden).

Jag försökte bara beskriva hur en person var.

September I.

Hej igen.

Jag slutade min korta historieskrivning som jag kanske lovade fortsätta på då jag gick i trean.

En aspekt som jag aldrig tänkte på som barn var klasskillnader. Nu som vuxen då jag ser tillbaka på min värld vid den tiden så var det bara jag och ett fåtal till som kom gående till skolan söderifrån.

Vi bodde i villa. Jag hade i stort sett inga kompisar i området som jag bodde i. Resten kom gående från andra väderstreck. Arbetarbarn och barn till dom som jobbade på I-20. Sen kom blåbussarna med dom från Bullmark, Sävar o andra byar. Jag var barn, gick i fyran och hade ingen pejling på det där med klass men domen blev stenhård.

Jag blev utfryst.

 

Ettan till trean på Haga gick man i någorlunda säkra lokaler.

Huset satt ihop med matan. I källaren huserade blåvingarna.

Det var nära till lärarrummet. Det kändes tryggt.

Men sen kom fyran. Då blev man förflyttad till klassrummen tvärs över gården i samma hus som gymnastiksalen.

En öken av grus stor och tom och ödslig utan någonstans att gömma sig då man gick till klassrummen. Den som ville jävlas såg precis var man var. Lärare såg man aldrig till utom strax innan lektionerna började då dom kom hastande från lärarrummet på andra sidan gården.

Ytterkläderna som försvann från från kroken utanför klassrummet kunde det ta timmar att hitta igen.

Du måste gå igenom 1-3 huset, fyrornas hus, gymnastiken, femmornas och sexornas hus med långa och ödsliga korridorer som slutade där skolsyster och slöjdsal var.

Sökte gjorde man länge och förtvivlat, för man kunde ju inte komma hem utan den nyinköpta parkasen mitt i smällkalla vintern.

Då skulle ju föräldrarna få veta.

Då skulle dom tala med fröken.

Då skulle helvetet bli värre.

Men till slut låg den någonstans, kanske under en trappa insmetad med hundbajs. Det var dock en seger att aldrig visa något för någon.

Om jag lägger till att jag var tjock som barn och att min kära mor tog dom nyinköpta byxorna från Sven M:s och sydde in en kil därbak gjorde det ju inte saken bättre.

Byxor med kil i baken, slamkrypare, grön parkas o keps.

Kan det bli finare.

Så var mitt liv då jag gick i fyran i rektor Kvarnbrinks rike.

 

I nästa del som kanske kommer:

Allt var inte nattsvart. 

Jag ska nu försöka samla mina förvirrade tankar och skriva några rader om det som var bra och lite annat.

Lev och må

 

September II

Nu fortsätter jag min berättelse.

Det är fredag kväll och jag väntar med spänning på ditt blogginlägg imorgon lördag. Jag tänkte att det var bra att sätta sig och skriva utan att vara påverkad av det som jag kommer att läsa imorgon.

Nåväl: Min Heinz hade flera namn.

En hette Kulik* i efternamn. Jag mins inte förnamnet. Han var kraftig och stor, svarthårig. Om man nu får ta sådana ord i sin mun idag så tror jag att han var av zigenskt ursprung. Jag tror mig minnas att jag till och med var hemma hos honom någon gång. I lägenhet nära Hagaparken.

Han var dock tyvärr helt oberäknelig och jag visste aldrig var jag hade honom. En vacker vårdag då vi radade upp oss efter solväggen utanför skolan gick han förbi, tog mig i håret och körde bakhuvudet med full kraft i tegelväggen. Det röda teglet på Hagaskolan är inte så slätt i ytan så det tog bra. Fort var det gjort och ingen rastvakt i världen kunde se det (om det nu fanns någon ute, det fanns ju kaffe i lärarrummet.)

Jag var livrädd för Kulik han var ju tre nummer större än mig.

Sen fanns det ljushåriga stora skräniga Leif som sedermera fick jobb på slakteriföreningen. Han fann alltid på ett sätt av jävlas med dom som var svagare. Där fick jag min beskärda del av kakan som alla måste äta av. Han skrattade gått åt sina upptåg efteråt.

Det fanns vänner också. Hans namn är för mig idag okänt. Jag minns en mörk vintereftermiddag då jag ville åka skridskor. Jag minns inte vilken klass jag gick i men jag tog på mig skridskorna och skydden hemma och gick från villaförorten till isbanan utanför Hagaskolan. Jag var både dålig på att knyta skridskor och att åka på dom så det gick inget vidare. Där stod jag vid isen med taskigt knutna skridskor och ingen ville va med mig. Humöret var på bottennivå.

Då kom en räddande ängel Han måste minst ha gått i sexan, en storpojke. Han snörde mina skridskor hårt, tog mig ut på isen och hjälpte mig ta dom första skären. Han uppträdde som en storebror, tog hand om mig och lärde mig en massa. Jag fick vara med. Det var en mycket glad pojke som gick hem en timme senare.

Räddningsplankan / sommarlovet.

Det var en paus i allt helvete. Klumpen i magen försvann. Vi flyttade ut till sommarstugan i Täfteå så snart skolan slutade. Frid och ro, två bra kompisar som bodde på gångavstånd / båtavstånd. Höjdpunkterna var då far kom i sin Volvo pv då han slutat jobba på lördagen och hade med sig veckans Kalle Anka. Berghems bryggeris röda Bedford som kom en gång i veckan och sålde läsk. En Rio med sugrör genom korken var aldrig fel. Fri tillgång till en eka med en trehästare på.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –              – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

*/ Efterforskningar visar att Kuligs föräldrar kom till Sverige från ett av de länder som ockuperades av Sovjetunionen efter andra världskriget. Gästskribenten var vid tiden för berättelserna totalt okänd för mig. Men Kulig kände jag till. Han och hans familj brukade besöka våra stuggrannar i Sörmjöle. Kuligs pappa var arkitekt. Umeå är litet. Och var väldigt mycket mindre under 60-talet. Kulig föddes 1954 och dog 1990, ännu inte 36 år fyllda. / Janne H.

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8, 15 och 22 och 22 oktober.