Den tafsande läraren – och den långa vägen till att bli bodyguard åt en utsatt tjej

Hej igen,

Jag har skrivit så sanningsenligt som jag har kunnat om min tid i grundskolan. Och därför har mina berättelser kommit att handla mycket om den misshandel, både fysiska och mentala, som förekom. Mina berättelser har ibland varit direkt svårlästa på grund av sina råa och mörka inslag. Men denna gång ska jag berätta om något som har två sidor. Dels om det som var och som fortfarande är smärtsamt och skadligt. I allra högsta grad. Dels om en del av tiden på Mimer som inger hopp. Och som jag anser mig kunna vara lite stolt över.

För huvudsakligen innebar tiden i högstadiet på Mimer, som jag skrivit tidigare, att jag kom att bära på ett hat mot de kristna lärarna på denna skola samt på ett självförakt. Detta på grund av det våld jag själv utövade. Men också för att jag inte räddade en av mina bästa kompisar från det övergrepp som han blev utsatt för. Det som hände på Mimer krossade min självbild. Jag tyckte att jag var rätt okej innan jag började på Mimer. Det tyckte jag inte då jag lämnade den skolan.

Men i slutet av nian öppnades det ändå ett antal tillfällen att få vara mänsklig. I slutet handlade det om att skydda tjejerna som hade slöjd med oss killar. Det hände många saker från det vi började sjuan höstterminen 1966 till dess vi gick ut nian vårterminen 1969.

 

Brytningstiden inleds: fysiskt och mentalt, musikaliskt och kulturellt

I mellanstadiet fick tjejerna bröst och blev mycket spännande. Vi killar förändrades ju också. Många killar försökte att nudda tjejernas bröst. Men detta var inte det mest effektiva sättet att närma sig tjejerna. Sådana tilltag kunde resultera i en örfil.

Ett mycket bättre sätt att närma sig tjejerna på var att lära sig att hoppa hopprep. Speciellt långrep. Kunde du ”gå in” fel väg när det hoppades långrep väckte detta allmän beundran bland tjejerna. Detsamma gällde för twistband. Här handlade det också om att hoppa, med lägre eller högre svårighetsgrad, med hjälp av ett långt sammanknutet resårgummiband. Var en kille duktig på långrep eller twistband ropade dessa spännande tjejer ofta ”in” oss killar som ”hållare”. Och när tjejerna själva ”tappade” fick du en chans att visa upp dina färdigheter. Detta gjorde att tjejerna fick upp ögonen för dig.

Allra bäst var det om du hade några åtråvärda skivor, eller Bildjournalen, att låna ut. Här gällde det att vara smart. Vi levde i en dubbel brytningstid. Dels den egna fysiska och mentala brytningstid som åren på mellanstadiet innebar. Dels den kulturella-musikaliska och politiska brytningstid som 60-talet utgjorde. Tjejerna låg långt före oss killar. De fattade Beatles storhet mycket snabbare än vi. När de satt hemma hos varandra oss lyssnade på ”She loves you” och Eight Days A Week” surade vi killar över ”beatlarnas” töntiga långa hår, medan vi cyklade omkring, eller idkade ärtkrig med blåsrör. Fy fan vad pinsamma John, Paul, George och Ringo såg ut.

Men det var bara att kapitulera. Det var tjejerna som bestämde. Skulle du få vara med då de bjöd in till ”ryska posten” i någon källare på Ålidbacken tvingades du att kvalificera dig. Förutom hopprep och twistband gällde det att byta åsikt om Beatles och börja köpa singelskivor. Senare LP-skivor. På vinyl, naturligtvis. Du måste också köpa Bildjournalen och lära dig vad medlemmarna hette i svenska band som Hep Stars, Tages och Shanes. Och även köpa deras skivor. Då hade du något att bytlåna med. Både singlar och ”bildis”. Allra högst i kurs stod det att få ha långt hår. Men det var det ingen kille som fick för sina föräldrar. Eller för lärarna. På mellanstadiet. För oss började mellanstadiet hösten 1963 och slutade våren 1966. Vi var tio år då vi började och 13 då vi slutade (de flesta av oss).

Det var i sanning en brytningstid. John F Kennedy mördades samma höst som vi började i mellanstadiet. Vi hade förstått innebörden av (om än inte varje ord) texten till den första protestlåten ”Eve of destruction” i Berry McGuires version. Många av oss var medvetna om det kalla kriget och kärnvapenhotet, de svartas kamp för medborgerliga rättigheter i USA och någon gång under  1966 blev vi även medvetna om Vietnamkriget. Föräldrarna spelade naturligtvis en stor roll.

Själv är jag övertygad om att den pinsamma perioden av att nudda vid tjejernas bröst skulle ha varit över då vi lämnade mellanstadiet i juni 1966 – de flesta av oss då 13 år fyllda. Dels hade en hackordningen börjat växa fram under mellanstadiet. Vissa killar fick stryk av andra under fyran till sexan. Och utfrysningen av den tjej som jag har kallat för Kim hade börjat. Allt var inte bra. För vissa var livet redan på väg att förvandlas till ett helvete.

Men samtidigt fanns en annan trend. Sättet på vilket vi killar började närma oss tjejerna, och dom oss, hade börjat ta sig allt mer sofistikerade, eller ”vuxna”, former. Många av oss killar hade börjat diskutera vad som måste kallas för politiska teman med varandra. Vi märkte att de vuxna var rädda för ett kärnvapenkrig. Även tjejerna kände till innebörden i protestlåten ”Eve of destruction”, förstod kärnvapenhotet och förtrycket av den svarta befolkningen i USA. Och deras föräldrar var naturligtvis lika rädda som våra för ett kärnvapenkrig. Så när vi lyssnade på skivor tillsammans, killar och tjejer, så talade vi även om allvarliga saker. Inte bara om vilket popband som var bäst. Dessa samtal var sällsynta, det ska medges, men det viktiga var att de förekom. Ofta skedde sådana samtal när vi umgicks, två killar och två tjejer, hemma hos någon tjej medan vi spelade skivor. Efter hitlåten ”Eve of destruction” hamnade artisten Donovan på topplistorna med en annan protestlåt kallad ”Universal soldier”. Denna gav nytt bränsle åt våra samtal. Det borde inte ha funnits något som hindrade att vi hade gått vidare på denna mer sofistikerade (vuxna) väg att umgås på, under högstadiet. Tvärtom.

 

Våldet påverkade alla mänskliga relationeroch slog sönder allt som var bra

Men det visade sig att det var den negativa trenden som segrade. Och det som var lovande raderades ut. Nästan.

Då jag har berättat om våldet på Mimer, inte bara i dessa bloggar utan i muntlig form, har nästan alla värjt sig. Den värld jag talat om har varit så främmande. Det är bara en liten andel av de personer, om de inte själva gick på Mimer, som har kunnat föreställa sig en skola där killarna tvingas ned på knä för att med knäppta händer tvingas be om ursäkt för att de fanns. Detta inför hundratals andra elever. Däribland sina bästa kompisar och den man var så kär i. Alternativet till denna totala förnedring, som jag aldrig tror att de som utsattes för någonsin kommer att glömma, var att istället bli utsatt för en dittills okänd rå form av misshandel. Och ingen hjälp fanns att få. Vad som däremot fanns, var en ständiga oro för att du själv skulle kunna råka ut för denna orimliga valsituation. Speciellt i åttan.

Detta våld påverkade nästan alla relationer. Våldet förvred relationerna. Inte bara mellan killarna. Jag är övertygad om att det även förvred relationerna mellan tjejerna. Och definitivt mellan killar och tjejer. Våldet slog bland annat sönder det spirande, nya, sättet för killar och tjejer att umgås med varandra på som var märkbart mot slutet av mellanstadiet. Detta är denna berättelses hemska del. Och så sorglig.

Det var ingen kille som kunde spöa en tjej och behålla sin respekt. Både killar och tjejer skulle se ned på den som gjorde något sådant. Men det fysiska våld som drabbade så många av oss killar, i form av slagsmål, blod och rädsla, drabbade även många tjejer. Fast på ett annat sätt.

 

Våldet drabbade även tjejerna

Det fanns andra former av fysiskt våld, än en smäll i magen, som tjejerna kunde utsättas för. Av killarna. Våldet gick till så här: Någon gick upp bakom en tjej och lade sedan händerna på hennes bröst. Ofta skrek då den drabbade ”sluta kladda” och försökte ge sin angripare en örfil. ”Kladda”. Det var namnet som tjejerna i högstadiet kallade det som idag benämns ”sexuella trakasserier”. Tjejerna visste att de hade rätt att skrika och försöka slå till förövaren. De hade utsatts för ett tvång och kände sig nedsmutsade (därför begreppet ”kladda”).

Nästan ingen kille skulle ha agerat på detta sätt om inte skolan hade varit så präglad av våld. Jag var beredd att försvara min tjej Linda även om det hade kostat mig livet. Men jag kunde även ha tagit på mig rollen att skydda Lindas kompis. Men det gjorde jag inte. Chansen att detta skulle leda till att jag drogs in i oförutsedda slagsmål var för hög.

Det fanns inte någon kille som inte visste att det var djävligt fel att ta en tjej på brösten. Och detta beteende hade alltså nästan försvunnit då vi gick ut sjätte klass. Mig veterligt förekom denna typ av våld mot tjejer alltid inför publik. Aldrig utan. Det var med detta som med slagsmålen på skolgården mellan killarna. Dessa skedde (nästan) alltid inför publik. Jag tror inte att någon kille skulle ha betett så illa om han mött samma tjej ensam i korridoren. För killarna var händerna på brösten ett sorts förebyggande slagsmål, fast med tjejer. Om något har haft våldet som drivmotor så var det detta. Men det fick ju naturligtvis inte tjejerna att må bättre då de drabbades.

Övergreppen drabbade killarna som tvingades att stå på knä eller slåss i förebyggande syfte. Och genom att ständigt tvingas oroa sig för detta. Och övergreppen drabbade tjejerna på det sätt jag har beskrivit. När jag tänker tillbaka på den ökade gemenskap som jag tyckte mig ana möjligheten av, bland oss som gick från Sofiehemsskolan, byggd på en växande förståelse av dåtidens stora problem, kan jag bara känna sorg. Möjlighet till ett mer civiliserat beteende slogs bokstavligen talat sönder. Det förbyttes i fysiskt våld med knytnävar och blod eller tog sig formen av sexuella trakasserier. Och väldigt många gick omkring med en nästan ständig rädsla.

Tjejernas våld mot varandra bestod av utfrysning. Det tog längre tid att upptäcka. Men jag vet att det förekom. Och att det var både effektivt och grymt.

 

Ett ljus i mörkret

Under hösten i nian, 1968, försvann våldets källa Heinz Rogersson. Och det var som om hela skolan slappnade av. Givetvis bland oss elever. För lärarna hade aldrig fattat något.

Innan jag går vidare vill jag besvara en fråga: Någon har undrat om vi, när vi själva började i nian, tog hämnd på de små sjundeklassarna. Jag förstår att frågan är ställd för att få veta om Mimer fungerade som de privata internatskolor där exempelvis kungen och Jan Guillou har gått. Där tvingades de unga och små ”första-ringarna” passa upp de tre år äldre och större ”fjärde-ringarna”. En ordning som upprätthölls genom ett grovt pennalistiskt våld. När sedan första-ringarna själva blivit fjärde-ringare tog dessa ofta igen förnedringen genom att själva använda pennalistiskt våld mot nya första-ringare.

Men så var det inte på Mimer. När vi gick i sjuan riktade sig Heinz våld mot oss andra sjuor. Och sjuor slogs mot sjuor. När Heinz blev som vansinnig, i åttan, och började tvinga ned andra killar på knä med knäppta händer, riktade han sig mot andra åttor. Och åttor slogs mot åttor. Det fanns ingen ära i att spöa försvarslösa små sjuor när du själv gick i nian. Detsamma gällde åttorna. Jag tror inte ens att tanken föll någon in.

Så det fanns ingen strid mellan olika årsklasser. Striden stod inom årsklasserna. Då Heinz försvann, jag tror det var tidigt under höstterminen i nian, var det alltså som om hela skolan slappnade av. Nu var det vi killar i nian som var skolans herrar när det kom till slagsmål. Men slagsmålen avtog snabbt liksom oron för att tvingas att slåss. Visst fanns det spänningar mellan en del av oss nior. Men ingen behövde längre oroa sig för fullblodssadisten Heinz. Och utan honom föll även hierarkin, eller hackordningen, samman. Du behövde därför inte längre slåss i förebyggande syfte. Eller bli utmanad av någon annan som tänkte på samma sätt. Även om det alltid finns undantag, och kvarlevor, normaliserades stämningen på skolan. Tjejerna blev åter individer som det blev skamligt att beröra på fel sätt.

 

Min sista fight på Mimer – ett svartsjukedrama

Jag blev angripen en gång i nian av en kille som var större än mig, men inte starkare, och jag tror att skälet var ett svartsjukedrama. Han var troligen kär i en tjej som jag kände djup sympati för. Dum som jag var försökte jag inte utveckla denna relation till något mer. Detta var efter att det tagit slut mellan Linda och mig.

Killen flög på mig, helt oväntat, i ett av vindfången på baksidan av Mimer. Smart gjort av honom eftersom jag inte kunde manövrera i detta lilla utrymme och han kunde utnyttja sin större tyngd. Det var tydligen brottning som gällde. Han, som var den anfallande, använde varken ansikts- eller kroppsslag. Efter att han hade försökt få ned mig på golvet med sin blixtattack, men misslyckats, tröttade jag ut honom till dess att han drog sig tillbaka.

Tjejen i fråga iakttog uppgörelsen (hon och jag hade just avslutat ett samtal då killen gick till angrepp). Jag tittade ofta åt hennes håll under matchen. Hon såg mycket olycklig ut. Jag kan ju ha fel. Men jag tror inte det. Den killen och jag hade aldrig utväxlat ett enda ord under hela tre år på Mimer. Därför tror jag att det var ett svartsjukedrama. Från hans sida. Han var mer klarsynt än vad jag var. Jag borde ha försökt att utveckla relationen till denna unga kvinna. Det låg liksom ”något” i luften. Tror jag. Jag får trösta mig med att hon fick köpa av mig nästan alla mina finaste LP-skivor till vrakpris. Pengarna gick till mellanöl.

 

Slöjdlärare Emil Koriander

Det lugn som utbredde sig på skolan sedan Heinz försvunnit gjorde att civilisationen började återvänd bland eleverna. Den av våld  undertryckta trenderna för mänsklig samvaro gjorde come back. Det gick rätt fort också. Själv uppfattade jag det som att vi delvis kunde ta vid där vi slutat på vårterminen 1966 då vi gick ut mellanstadiet. Många av oss började lägga märke till annat än hotande faror i form av slagsmål. Sedan tog det oss inte lång tid att upptäcka att tjejerna var hotade. Av en lärare. En slöjdlärare. Han hade ett namn från växtriket. Han hette E. Koriander.

Ursprungligen hade det varit ovanligt många tjejer som valt vad som allmänt kallades för ”killslöjd”. Jag kommer inte ihåg om det varit många tjejer på trä- och metall ända från sjuan. Eller om tjejerna bytte till ”killslöjd” i åttan eller nian för att få bättre slutbetyg. Snacket gick nämligen att E. Koriander gav höga betyg. Men det jag kommer ihåg är två saker: dels att det en gång var rätt många tjejer som hade ”trä- och metall” tillsammans med oss killar. Dels att de började byta tillbaka till syslöjd i rask takt. Vi killar ville veta varför.

Svaret vi fick chockade oss. Det handlade om slöjdläraren, anförtrodde tjejerna oss. Han tafsade på dom. Helvete. Ingen gubbdjävel tafsar på ”våra” tjejer. Och ingen lärardjävel. Detta ökade mitt och många andras hat mot Mimers lärarkår ytterligare.

Plötsligt hörde vi alla samman. Förvånande många i den klass som jag gick i, i nian, hade antingen gått i samma klass som mig redan på Sofiehemsskolan. Eller gått i parallellklassen på Sofiehem. Många hade jag lärt känna redan i fyran. Andra hade kommit till under vägen. Jag tror att jag kände en sorts ömhet för de flesta av mina klasskamrater mot slutet av nian. Det var som om livet hade började återvända. Åtminstone kändes det så just då.

Trä- och metallslöjden var ett tillfälle att ta igen sig på. Slöjdläraren älskade att berätta om sig själv och om sina utlandsresor. En kille i klassen var specialist på att locka E. Koriander att snacka bort hela dubbeltimmen i slöjd. Jag hade haft E. Koriander i slöjd redan i lågstadiet. Då jag gick på Östermalmsskolan. Dock ej i mellanstadiet. Jag gillade honom inte i lågstadiet och jag gillade honom inte i högstadiet. Så jag snackade med farsan om honom. Och berättade att han gav sig på tjejerna i klassen.

Detta fick farsan att tända till. Ordentligt. E. Koriander var en snål djävel, fick jag veta. Då han och farsan stötte på varandra ute på dans, i deras ungdom, försökte E. Koriander alltid bomma cigaretter. Men inte bara en, som man gör. E. Koriander brukade be om en tre – fyra stycken. Och aldrig ge tillbaka. Farsan gillade honom inte. Det var ett bra tecken. Jag ville ha farsan bakom ryggen om det skulle bli en öppen konfrontation med E. Koriander. Sedan var det även en annan sak. E. Korianders fru var sjuksköterska och hade begått ett grovt tjänstefel, mot mig, i samband med en operation då jag var 6 år. Detta resulterade i att jag fick klaustrofobi och hon en prickning. Detta var ju inte E. Korianders fel. Men det talade inte heller till hans fördel. Jag samlade på mig anledningar att ta itu med gubbdjäveln på allvar om det skulle behövas.

För nu tafsade alltså E. Koriander på tjejerna i klassen. En av Mimers alla lärardjävlar. Det var bara oacceptabelt. Han skulle få veta vilka som bestämde på skolan. Nämligen vi. Tjejerna skulle försvaras till varje pris. Tyvärr var många tjejer så äcklade att de bytte tillbaka till ”tjejslöjden” ändå.

Vi killar fortsatte i alla fall att göra vårt bästa för tjejerna. Det var inne i materialrummet, ett inre rum dit E. Koriander brukade gå tillsammans med eleverna för att välja ut det trästyckte som skulle användas för arbetet, där tafsandet brukade ske. Jag minns när Aino blev ombedd att följa med E. Koriander. Hon var en av de sista kvarvarande tjejerna. Aino vände sig om och tittade efter oss killar. När hennes ögon mötte mina släppte jag omedelbart det jag höll på med, klappade Björn lätt på armen, och han hajade direkt.

I detta läge gick Aino, långsamt, med E. Koriander in i materialrummet, så att jag och Björn skulle hinna dit. Sedan stod vi två grabbar och hängde på var sin sida av dörröppningen. Vi tittade utmanande på E. Koriander. I ögonen. Vi ville att han skulle veta att vi visste. Det naturliga var att han skulle ha beordrat oss tillbaka till vårt jobb. Terminen närmade sig sitt slut och det var bråttom. Men han vågade inte. Han visste vad det var fråga om. Och han aktade sig djävligt noga för att så mycket som nudda vid Aino.

Tyvärr fortsatte tjejerna att lämna ”trä- och metall”. Till slut var det endast Aino kvar. Då blev det till en verklig hedersfråga att hon skulle kunna gå ut nian tillsammans med oss. Det var ju vad hon ville. Men som ensam tjej var hon rädd. Hon frågade om vi kunde garantera att läraren inte skulle kunna komma åt henne. Vi gav vårt ord. Och vi höll det. E. Koriander var nu rädd för oss.

Men djävlar. Aino var sen med sitt arbete. Och i nian hade vi äntligen fått lediga lördagar. För att hon skulle hinna bli klar med sin skohylla (tror jag det var) tvingades hon komma till skolan på lördagarna, då hela skolan var stängd, och jobba ensam. Ensam med E. Koriander. Aino blev rädd. Vid denna tid var vi endast sju elever kvar. Sex killar och Aino. Alla andra hade övergett E. Koriander. Jag stannade kvar hos E. Koriander för att jag ville ha bra betyg i slöjd. Jag hade inte tänkt lära mig sy den sista terminen.

Men att vi bara var sex killar gjorde att urvalet av body guards till Aino var litet. Men, jag hade också svårt att hinna klart med min hatthylla. Så Aino och jag ingick en överenskommelse: när jag kunde ha extra slöjd på lördagar så skulle Aino komma hon med. På det sättet skulle hon alltid ha en livvakt. Jag var stolt över att hon litade på mig så mycket. Så Aino och jag kämpade i stort sett ensamma med E. Koriander, på lördagarna, för att få våra respektive hatt- och skohyllor klara innan terminen var slut. Vi lyckades också med detta. Och därmed var vi klara med Mimer.

Hur våra betyg blev? Snacket om att E. Koriander gav höga betyg var inte överdrivet. Men denna gång överträffade han sig själv. Troligen som ett led i kampen om eleverna. Av hans totalt sju elever fick fem av oss femmor och två fick fyror. Betygssnittet låg alltså på 4,7 ! Det måste ha varit svenskt rekord. Jag tillhörde de som fick en femma. Det berodde på en kombination av två faktorer: dels var E. Koriander rädd för mig, dels hade jag och Aino verkligen slitit för att få våra hyllor klara. På våra lediga lördagar. Men det viktigaste för mig var det betyg som Aino gav mig. Genom det förtroende hon visade. Det är en av de få ljusglimtar som jag tog med mig från Mimer. Det är en av de få saker som jag vet att jag gjorde bra.

Aino och jag talade en del om detta på vår återträff 2009. Jag märkte då att det förtroende jag en gång fick av henne fortfarande betydde mycket för mig, då, för åtta år sedan.

Och det betyder mycket för mig än idag.

- – -          – - -          – - -

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti,
den 10, 15, 24 och 25 september,
den 1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober.

den 25 och 26 november

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>