Hemkunskapslärarinnornas brutala öde – del II

-Bjööörn, hördes vår lärarinna i hemkunskap skrika.

Björn hade gömt sig inne i det stora skafferiet, och där lagt beslag på en stor burk med russin från Kalifornien, som han ljudligt glufsade i sig. Tanken var att Björn skulle befinna sig tillsammans med två andra killar bakom den bänk som bestod av spis, vask och arbetsbord. Utan skolans mat. Men så var alltså inte fallet. Med tanke på situationen var Björn rätt obekymrad. Både av att ha missat uppropet för lektionen i hemkunskap och vad gällde äganderätten till dessa russin. Men det gick att se på honom att russinen var goda. Hans kinder putade ut som på en glad hamster.

Av de fem lärarinnorna kommer jag endast ihåg denna. De andra fyra saknar ansikten. Och röster. Men hon som skrek Bjööörn minns jag väldigt bra. Hon bröt på en lustig dialekt. Söderifrån.

Synen av Björn, obekymrad, komma ut ur skafferiet med kinderna putande av norpade russin var helt obetalbar. Vi började skratta närmast hysteriskt. Det gjorde Björn med. Och tappade ut hälften av russinen ur munnen. På golvet. Som just städats. Detta gjorde att alla skrattade ännu mer. Alla utom fröken. Hennes förtvivlan tilltog.

Det var som sagt inte lätt att vara lärarinna i hemkunskap. Det var en mardröm. Som jag skrev i Del I av ”hemkunskapslärarinnornas öde” hämnades vi på dessa för de brott som den huvudsakligen kristna lärarkåren begick mot oss genom att tvinga oss att lyssna på deras indoktrinering, på vår fritid, tre gånger i veckan, under alla tre årsklasserna i högstadiet. Vi hämnades även på dem för att de aldrig befann sig ute i korridorerna, i omklädningsrummen för gymnastik eller på skolgården där det värsta våldet utövades. Lärarkåren på Mimer svek oss trettonåringar (vissa var fortfarande tolv) då vi började på Mimer. Deras agerande var oförlåtligt. Jag anser att det var rätt av oss att hämnas – alternativet hade varit att utplåna oss själva. Totalt.

Men vi tog ut det på fel lärare – kan jag säga idag
Vi tog ut vår vanmakt på dessa kvinnor. De var fysiskt svagare än oss grabbar, en mot en, något som spelade en direkt eller en indirekt roll i de flesta situationer som uppstod på Mimer. De lärarinnor i hemkunskap var isolerade på Vasaskolan och hade inte stöd från den övriga lärarkåren. De var även minst skyldiga till de övriga lärarnas moraliska svek. Men för oss trettonåringar tillhörde alla lärare vuxenvärlden. De var alla lika skyldiga. Och dessa kunde vi alltså hämnas på. Och det gjorde vi.

Björns tilltag var ganska harmlöst i jämförelse med det som komma skulle. Vi elever som kom till Mimer via lågstadiet på Östermalmsskolan och mellanstadiet på Sofiehemsskolan var vana vid disciplin. Både den järnhårda på Östermalm med dess kvardröjande skolaga och den – också hårda men mer sofistikerade – disciplin som rått på Sofiehemsskolan upptäckte att vi kunde bryta mot reglerna. Den aggressivitet som skapades av det våld vi ständigt hotades av (och ibland drabbades av) i kombination med insikten om att vi kunde uppträda hur som helst var mer än vi kunde klara av. Vi spårade helt enkelt ur.

Vi testade inte gränserna – vi testade hur mycket vi kunde bryta mot gränserna
Mitt eget första, närmast vansinniga, tilltag kom i samband med att vi skulle diska. Före detta hade vi lärt oss dammsuga. Så dammsugaren stod fortfarande framme på golvet. Vi slängde porslin och bestick dit de skulle efter att ha ätit någon rätt som vi hade lagat själva, och saboterat för varandra, så att de blivit oätliga. Tanken slog mig då jag stod och spolade vatten – hur mycket vatten kan en dammsugare ta. Snabbt och med ett uppriktigt intresse för hur mycket vatten en dammsugare kunde suga upp, innan den dog, slog jag igång dammsugaren och började spola vatten rakt ned i ”halsen” på dammsugaren. Jag hade förväntat mig att den skulle börja hosta och dö relativt snart. Men icke. Den bara fortsatte att sluka vatten. Vi satt tre och tre vid den kombinerade spisen, diskhon och arbetsbänken. En av mina två bänkkompisar var ute och gick i lokalerna medan den andre intresserat tittade på. Även tjejerna vid bänken framför oss fann detta, rent vetenskapliga, experiment intressant. Jag mins att jag förväntansfullt tittade på sidorna och golvet på dammsugaren. Skulle den inte börja läka snart? Men icke. Skolans grejer var bra grejer – bättre än vår dammsugare hemma.

Eftersom dammsugaren verkade vara OK ledsnade jag. Och de andra, och återgick motvilligt till handdisken. I detta läge kom ”tredjemannen” i vår bänk tillbaka. Han såg den halvmeterhöga skumhögen vi lyckats skapa genom att överdosera mängden diskmedel cirka fyra gånger och slogs av en i sammanhanget oskyldig idé. Kunde man suga upp skum med dammsugaren. Sagt och gjort. Även han slog på dammsugaren och förde den försiktig över den höga skumpelare som vi lyckats skapa för att skjuta upp själva diskandet. Vad tror ni händer?

Dammsugaren började naturligtvis läka…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>