Kan någon lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta o misshandlade utan att kunna stoppa detta? Jo, den som dessutom själv blir förnedrad just inför de barn man inte kan skydda.

De hette Veeti och Aleksi. De kom från Finland och ville bli accepterade. Men det blev de inte.
Istället fick de magnecyl och annat, som femteklassare kunde stjäla ur sina föräldrars medicinskåp, krossat och blandat med Coca Cola. Tanken var att se om de blev fulla. Det blev de. Det kan ha berott på den mytomspunna berusning som alla femteklassare kände till, och som gick ut på att du blev full av en blandning av just magnecyl och Coca Cola. Det kan också ha berott på att de två finska pojkarna fick för mycket magnecyl och liknande. Men raglade omkring gjorde de båda. Och det berodde inte på placeboeffekten. Hela poängen var nämligen att testa om ryktet stämde om magnecyl och Coca Cola-berusningen. Och av effekten på Veeti och Aleksi att döma stämde den. De raglade, som sagt, omkring utanför kiosken och damfriseringen som på denna tid hade adressen Ålidbacken 5.

 

Jag har försökt vara så ärlig som möjligt om min egen roll i de brutaliteter som förekom under min tid i grundskolan. Både i låg- mellan och i högstadiet på Mimer. Det ska jag göra även fortsättningsvis. I detta övergrepp deltog jag inte. Jag tänkte på hur fruktansvärt mina föräldrar skulle ha lidit om det varit jag som råkat ut för detta. Jag minns också hur fruktansvärt jag tyckte det var att pojkarnas pappa själv blev förnedrad av samma killar. Killar som alla var mina vänner och som dessutom, nästan, alla gick i min klass.

Jag tror att jag kunde ha stoppat det som de finska pojkarna blev utsatta för. Jag var i alla fall tolv-tretton år gammal. Och mitt ord hade viss tyngd. Tyvärr gjorde jag inget.

 

Jag och mina dåvarande bästisar ”Packe” och Anders blev plågade av en ”liga” av grabbar som var cirka 14-15 år.
Vi själva var bara tio-elva år gamla. Åldersskillnaden gjorde att ett slagsmål var uteslutet. Killarna i ligan var både fler till antalet och mycket äldre.

Ligaledaren jobbade extra som springgrabb i en livsmedelsbutik som låg i dåvarande Ålidbacken 5 (i dag en samlingslokal med en adress som jag inte kan). Han körde packmoppe och måste alltså ha varit 15 år. Jag tror han var äldst i ligan. Vi grabbar som ligans medlemmar fångade in – slog och djävlades med på olika sätt innan de släppte oss – var endast 10 -11 år gamla. När min farsa fick klart för sig vad som pågick upplöste han ligan på ett ytterst effektivt sätt. Ingen annans farsa kunde det min farsa kunde. Om sanningen ska fram.

Han talade med ligaledaren. Som kaxigt svarade emot. Det var vinter och halt. Farsan ilsknade till och knuffade ”kaxen” mycket, mycket lätt på armen för att understryka att han skulle ge fan i småkillar som mig och mina kompisar. Jag stod intill och såg det hela. Killen tappade balansen, trots att det nästan inte fanns någon kraft i knuffen alls. Men ligaledaren föll i alla, snett mot cementväggen, som han stod intill och slog skallen i. Hårt.

 

Ligaledaren ställde sig långsamt upp. Farsan frågade honom hur han mådde.
”Kaxen” försökte svara kraftfullt med orden ”jag mår bra”. Men hans röst hördes knappt. Farsan sade följande ord till killen: ”det var otur att du halkade”. Ligaledaren viskade tillbaka ”Ja, jag halkade”. Farsan avslutade samtalet med att fråga ligaledaren när han slutade jobba? ”Nu” svarade ledaren. ”Det är bra” svarade farsan ”du måste nämligen gå hem och ligga still eftersom du kan ha fått en hjärnskakning”. ”Okej”, svarade ligaledaren spakt. Efteråt talade farsan med mig. Han frågade om jag sett den lilla knuff han gett killen och jag sade att det hade jag. Farsan fortsatte ”det var tur att han inte slog ihjäl sig mot cementväggen”. Han avslutade ”en vuxen ska, egentligen, aldrig ens röra i en kille i hans ålder hur dum han än är mot småkillar som dig, Hans och Anders”. Packes (Hans) pappa var läkare. Anders pappa var professor i odontologi. Deras farsor var aldrig närvarande. Utom för att tvinga sina söner att ta extralektioner i sådant som sång och pianospel. Min farsa var däremot mycket närvarande. Han tog med mig ut i skidspåret och vallade mina skidor så att jag hade bättre glid än alla andra. Och bättre fäste, också! Han kände Assar Rönnlund, Sveriges bäste på längdåkning. Det var en upplevelse att få följa farsan och handla på Monark där Assar jobbade. När jag tävlade i längd på skidor hade jag ”Assar-mössan” på mig”.

Nästa gång jag mötte ligaledaren gjorde jag mig, som vanligt, beredd att springa. Han var äldre men jag var trots det snabbare. Men det enda som hände var att han, mycket spakt, sa: ”säg åt farsan din att han tar det lugnare nästa gång”. Detta var hans exakta ord. Jag svarade att det skulle jag, och för att skydda farsan tillade jag att vi borde sluta bråka. ”Då slutar jag att reta dig” lade jag till. ”Okej” svarade han.

 

Detta ingripande från farsan innebar slutet på ligan.
Vi småkillar behövde aldrig vara rädda igen. För som jag sa: min farsa kunde sådant som de andras farsor inte kunde. Exempelvis tala med ligaledare på hans eget språk. Mina kompisars farsor var läkare och professorer. Min farsa var bagare. När vi talade om hur starka våra farsor var brukade alla berätta vad deras farsor hade berättat för dem om vilka tuffa saker de gjort. Men jag förstod att det bara var prat. Min farsa, däremot, han upplöste den liga som hade plågat oss smågrabbar under nästan ett år. Det tog fem minuter. Men jag skvallrade aldrig för farsan om ligan. Det var farsan som själv såg hur de djävlades med oss genom fönstret, tog med mig och gick upp till ligaledaren och cementväggen. Jag var stolt över farsan då 1963-64. Han dog 2006. Jag är stolt över farsan idag.

 

Men Veetis och Aleksis pappa kunde inte försvara sina två söner.
Jag och mina kompisars var tolv-tretton år. Veeti var ett år yngre än oss. Och Aleksi var 2-3 år yngre. Och de ville bli vänner med oss. Men mina kompisar lurade i dem en brygt som gjorde dem berusade. Det var fruktansvärt. Jag visste att farsan aldrig skulle ha deltagit i något sådant. Jag gjorde det inte heller. Det fanns en ära i vissa slagsmål. Jag kommer att berätta om ett sådant i morgon. Men att lura i pojkar, som var ännu yngre än vad vi varit då ”ligan” plågade oss, en cocktail bestående av magnecyl och Coca Cola så de började ragla, fick lov att sätta sig ned och började att spy, det var ärelöst. Men mest tänkte jag på deras pappa. Och hur han måste ha känt det. Och jag visste att man farsa var bäst. Bättre än Packes och Anders. Även OM de brytt sig så anade jag att de hörde till en annan värld. De visste inte hur man ska tala till en ”ligaledare”.

Och Veetis och Aleksis pappa – han var bara hjälplös. Jag såg att han inte kunde försvara sina pojkar. Jag tänkte ofta på dessa denna familj från Finland.

Hur finnar blev behandlade i Sverige under 50- och även under 60-talet utgör en mörk – mycket mörk – del av Sverige historia. Och det var en sådan skillnad. En tjej som bodde i samma trappuppgång som jag hade också föräldrar som kom från Finland. Och de var exakt som vi. Tjejen gick inte bara i min klass. Hon var också född exakt samma år, månad och dag som jag plus att hon också hade rummet direkt under mitt – vilket var förunderligt – och var en jättebra kompis. Hennes pappa körde lastbil och kände min farsa. Och farsan sa att han var en bra karl. Och då var han det. Bra var därmed också hans fru och döttrar. Det var jag den förste att erkänna.

Så det fanns finnar och finnar. Språket var en avgörande sak. Kläderna en annan. Tänderna en tredje. Barnen i skolåldern, som var födda och uppvuxna i Finland, lyste då ännu ofta (inte alltid men ofta) av fattigdom. Detta gjorde dem annorlunda. Detta bidrog till det som Veetis och Aleksis, och deras pappa och mamma, utsattes för. Och det är smärtsamt att tänka på. Än idag.

Berättelsen fortsätter på onsdag den 27 december.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>