Finndjävlar kallades dom. Inte alla. Bara de som talade taskig svenska, hade omorderna kläder och fula tänder.

Jag började denna berättelse med att fråga om någon kan lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta och misshandlade, utan att kunna stoppa detta? Mitt svar är, den förälder som dessutom själv blir förnedrad just inför de barn som föräldern inte kan skydda.

Sedan berättade jag om hur Veeti och Aleksi blev drogade och raglade omkring utanför det hus som en gång hette Ålidbacken 5. Och deras pappa kunde inte göra någonting. För hela familjen var hjälplös i ett främmande land. Deras enda önskan var att bli accepterade. Men de talade taskig svenska, hade gammalmodiga kläder, sämre tänder och kom från ett annat land.

Inte från Somalia eller Afghanistan. De kom från Finland.

Någon gång hoppas jag att sanningen om hur vedervärdigt många finnar blev behandlade i Sverige, så sent som under 1960-talet, kommer fram i ljuset. För det är ett verkligt mörkt kapitel i Sveriges historia. Och mörkt lär det fortsätta att vara. För när har det någonsin varit ”inne” att beskriva hur finnarna hade det i Sverige under det optimistiska 60-talet. Beatles ”All you need is love” gällde inte vårt östra ”broderfolk”.

Det är bra att rasistiska attityder från tiden runt andra världskriget dras fram i ljuset när det gäller lappar och zigenare – och att vi därför börjar kalla dom för samer och romer. Men finnarna?

Det är många som vet det jag vet. Men det är få, mycket få, som vill erkänna hur ofta finnarna blev kallade för finndjävlar. Ett begrepp som slogs in i skallen på dom. Med ord och nävar. Det är många som vet det jag vet. Men det är få, mycket få, i detta land fyllt av PK-idioter som vill erkänna hur hatade vi umebor var då vi kom över till Vasa.

Så sent som 1973 blev jag och det sällskap av ungdomar som jag, som en tillfällig 20-årig reseledare, ansvarade för varnade av personalen på det hotell i Vasa där vi bodde för att promenera tillbaka till hotellet efter att ha besökt centrum i Vasa. Hotellpersonalen sa att vi måste åka taxi, ända fram till hotellentrén, för annars skulle vi få ordentligt med stryk av ett gäng finska ungdomar.

Hela eller delar av gänget uppehöll sig ständigt runt omkring hotellet i hopp om att få se fulla svenska komma vinglande tillbaka. Speciellt på lördagar. Hörde gänget några tala svenska kom de springande för att hinna spöa upp hotellets svenska gäster. Personalen berättade att de skulle hinna både slå, sparka och skalla innan polisen kom. Och att det dessutom kunde hända att polisen tog tid på sig …

Hotellpersonalen inskärpte verkligen behovet av att åka taxi, absolut ända fram till hotellfoajén, och att dessutom ha pengarna redo i näven så att betalningen till taxichauffören gick fort. För sedan var det bråttom in i hotellet. Du kunde nämligen få en smäll på käften även då du gick de få steget mellan taxin och den bemannade hotelldörren. Hatet i Vasa var starkt mot oss umebor. Och skälet var att vi i Umeå behandlade finnarna lika djävligt som finnarna blev behandlade i nästan alla andra delar av Sverige.

Hotellpersonalen ljög inte. Jag såg gänget från mitt hotellfönster. De var cirka tjugo ungdomar, i åldrarna allt från tio år till tjugo och stod cirka 30 meter från hotellets baksida. Och väntade. På oss. En av dem såg mig i hotellfönstret, pekade och skrek ”Ruotsi” och slog sedan några slag i luften. Gänget ansåg att de hade skäl att spöa svenskar. Troligen inte för något de själva hade råkat ut för. De flesta var bara runt 15 år. De spöade svenskar för att hämnas för hur illa deras föräldrars generation hade blivit behandlade. Och för hur illa finnarna fortfarande blev behandlade på många håll i Sverige under 1970-talet.

Som en mycket nervös reseledare tackade jag hotellpersonalen för upplysningarna. Min uppgift var att få hem alla ”gymnasieettor” i ett stycke. Så jag talade allvar med den klass som jag, på ett lustigt sätt, kommit att bli ansvarig för. Jag lovade dem att om de drack sprit ute på stan, eller inte åkte taxi ända fram till hotelldörren, eller inte var hemma före en viss tid, så skulle de önska att finngänget fått tag i dem. För jag svor, på finska, att jag skulle sitta uppe tillsammans med nattportieren och pricka av närvaron på varenda djävel i klassen. Och om någon av dem bröt mot mina (mycket nyss skapade) ordningsregler, så skulle jag personligen spöa skiten ur varenda en. (Mitt rykte som mc-knutte kom väl till pass). Och hem kom dom. Själv tog jag aldrig på mig något reseledarjobb igen.

Men jag säger det igen: jag var chockad över hatet.

Men jag visste på vad det berodde. I morgon ska vi återvända till 1965- 66. Detta hopp framåt i tiden, och till Vasa, var nämligen nödvändig för att alla ska förstå hårdheten i umgänget mellan svenskar och finnar. Inte mellan alla svenskar och finnar och inte i alla sammanhang. Men i väldigt många.

Och det är mot denna bakgrund som händelserna på Ålidbacken ska förstås. Händelser som utspelade sig i mitten på 60-talet och vars huvudaktörer dels var svenska killar i tolv-trettonårsåldern, dels en finsk familj där de två grabbarna var minst ett respektive två år yngre.