Det ohyggliga är att barnen riskerade att börja förakta fadern för att han inte kunde skydda dem – utan lät sig själv förnedras av samma ligister som misshandlade hans barn

I. Veeti och Aleksi blev inte bara drogade.

När mina kompisar märkte att de kunde djävlas, nästan hur mycket som helst med dessa finska pojkar, trappade de upp. Jag vet att vissa av övergreppet utspelade sig efter att vi slutat hemkunskapen på Vasaskolan. Detta betyder att vi gick i sjuan – alltså i högstadiet på Mimer – den tid och plats då allt våld trappades upp. Det jag inte kommer ihåg är om trakasserierna av den äldre Veeti och den yngre Aleksi började i sexan, eller om det hela började redan i femman. Hur som helst var det redan på mellanstadiet.

Jag har tidigare frågat om någon kan lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta och misshandlade utan att föräldern kan stoppa detta? Och mitt svar är: Det finns det som är värre. Det är när den förälder som saknar makt att skydda sina barn själv förnedras, inför sina barn, av samma ”ligister” som misshandlar förälderns barn.

II. Detta ämne är bland det svåraste och mest ohyggliga jag någonsin skrivit om.

Den ena tanken ledde till den andra, i rasande fart, och efter bara någon sekund drabbades jag av en känsla som endast kan betecknas som fasa. För tänk om det hade handlat om min familj?!

Tänk om jag inte hade haft en farsa som kunde upplösa en ”liga” med ett enda samtal och endast en antydan till en knuff. Tänk om jag inte hade haft en farsa som definitivt blev trodd (av morfar) då han hotade med att slänga ned morfar från stugtaket om morfar en enda gång till hotade mig med stryk bara för att jag ville att farsan skulle komma ned och leka med mig? Min farsa var varm.
Min farsa var hjälpsam. Han var även förlåtande. Men till skillnad från så många andra anser jag inte att han var ”snäll”.
Jag kände min farsa. Han var född 1921 av en ogift mor i en by mellan Umeå och Nordmaling, som resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse mellan min farmor och en gift man, och hade lärt sig att försvara sin mors heder – och att inte acceptera att bli kallad för horunge själv – av större pojkar. Det handlade om att besvara varje nedsättande ord om sin mamma och om sig själv med en smäll på käften. Detta gällde både för farsan och för hans bror. Vissa gånger måste du slåss. Det spelar ingen roll om du vill det eller inte. Detta gäller oavsett om motståndaren är större eller inte. Oavsett om du kommer att vinna slagsmålet eller inte. Du tillåter inte att din mamma, din bror eller du själv – din familj – kallas för vad som helst. Farsan sa aldrig någonsin dessa ord till mig. Och jag växte upp utan att känna till det jag just nu berättat. Den kunskapen har jag fått av olika kusiner. Efter farsans död. Men detta var vad farsan överförde till mig i alla fall. Utan ord och utan att berätta sin egen historia.
När det gällde märktes det att farsan besatt en hårdhet som även kunde skrämma andra vuxna – exempelvis stuggrannar som blev riktiga kaxar efter att ha druckit för mycket i samband med surströmmingspremiären – och som kom över till vår stuga för att tala om vad de tyckte när det gällde parkeringsplatser på ”allmänningen”. Även vår stugförening hade olika viljor i vad mina föräldrar ansåg vara ”skitsaker”.
Jag var alltid rädd att någon stuggranne skulle reta farsan för mycket utan att själv begripa det. Och åka på en redig smäll. Var det något farsan hade svårt med var det sådana fylltuffingar. Men deras besök slutade alltid på samma sätt. Farsan talade om att de skulle lämna vår tomt, snabbt, annars skulle han hjälpa dem. Och OM de fortfarande hade något de ville berätta när de nyktrat till kunde de återkomma. Men NU skulle de gå, av egen kraft, eller med farsans hjälp.
Det var kombinationen av den stadiga blicken, den märkbart tillbakahållna ilskan och det lugna, men samtidigt totalt orädda, kroppsspråket som gjorde att kaxarna förstod att farsan menade allvar om att de skulle gå. Det hände någon att de tittade på farsans bagarnävar. De hängde lugnt där. Men de var dubbelt så tunga som kontorsnissarnas. Och till min ilska snabbare än mina. Vi brukade skojboxas farsan och jag. Han lät mig oftast vinna. Men ibland när jag svingade för våldsamt kom denna blixtsnabba vänster (eller höger) mot någon av mina axlar och det tog så hårt att jag domnade. Och sedan fick jag alltid höra farsans, lite ursäktande, engelska uttal då han sa orden: ”protect yourself at all times” (det sägs alltid i början av en proffsboxningsmatch i engelskspråkiga länder). Följt av: ”vad hade hänt om du haft en sådan usel gard mot Heinz?”
Det värsta var att gubben hade rätt.

Men pojkarna från Finland hade inte min farsa. Det hade inte mina kompisar från Sverige heller. Det är nästan obegripligt hur man tar sina föräldrar för givna.

Jag säger det igen: Detta ämne är bland det svåraste och mest smärtsamma jag någonsin skrivit om. Jag tvingas därför närma mig ämnet steg för steg.

Då det hände – i sjuan, sexan och kanske redan i femte klass – kapslade jag in det i mitt medvetande. Det var helt enkelt för skrämmande för att ens börja tänka på. Jag skriver det igen: den ena tanken ledde till den andra, i en rasande fart, och efter en sekund, eller mindre, drabbades jag av den tanke som var så fasansfull. Tänk om det hade varit vår familj?

III. Hat, självförakt och avståndstagande

Detta är svaret på frågan om vad som KAN hända med de föräldrar som varken kan skydda sina barn mot ligister eller bevara sin egen värdighet i sina barns ögon?

För att förstå måste vi först fråga oss vad som händer med barnen? Vad händer med de barn som märker att deras trygghet i världen, föräldrarna, varken kan skydda dem mot övergrepp från ”ligister” eller ens bevara sin egen värdighet genom en konfrontation med ligisterna?

Det som är så ohyggligt grymt är att det fanns en risk att barnen kom att börja förakta sina föräldrar, speciellt fadern, för att han inte slog ligisterna på käften. Det som är så ohyggligt grymt är att pojkarnas (obefogade) förakt mot sin egen far, som bara ville dem väl i det nya landet och som gjorde sitt allra, allra bästa, riskerade att bli större än det hat som vore berättigat mot de ligister som misshandlade dem själva och som förnedrade hela deras familj.

Det ohyggliga i svaret på vad som hände med barnen är att de kan ha tagit avstånd från sin egen far i besvikelse för att han inte räddade dem och därmed visade att han förtjänade deras respekt.

Hade samma sak utspelat sig i Finland hade fadern alldeles säkert kunnat försvara sina pojkar och sin familj. Där kunde han språket, hade andra vuxna bekanta och var inte rädd för myndigheterna. Men osäkerheten över sina rättigheter i det nya landet Sverige, skammen över att inte kunna språket, berövade denne fader hans kraft.
Så vad händer med denne förälder? Som vet med sig att han sviker sina båda pojkar och hela sin familj och som dessutom känner pojkarnas besvikelse och skam över honom? Han börjar naturligtvis hata de svenska små ligisterna. Han börjar hata de svenska myndigheterna och den svenska skolan och de svenska föräldrarna – som alla är skyldiga till att ligisterna kan gå lös på hans båda pojkar och som slår sönder hans tillvaro. Inklusive bilden han har av sig själv.

Risken var att han började förakta sig själv. Började förakta sig själv för att han inte kunde hindra några (knappt tonåriga) svenska ligister – från Ålidbacken, Gluntens väg och Sofiehem – att droga och spöa hans barn. Och dessutom, kanske, lyckas få hans egna barn att se ned på honom. Kanske till och med att förakta honom. Det finns de som tagit till flaskan för mindre.

Dessa tankar var så skrämmande att jag låste in dem då jag var cirka tolv år gammal och har inte vågat formulera dem förrän nu, just denna kväll, natt och morgon 30-31 december 2017. Ganska exakt 52 år senare.

IV. UPPTRAPPNINGEN AV VÅLDET MOT TVÅ POJKAR URARTADE TILL ATT BLI TRAKASSERIER AV ”FINNDÄVLAR”

Jag vet inte om detta var EXAKT vad som hände hemma hos den, från Finland nykomna, familjen. Men jag vet exakt hur upptrappningen av våldet gick till. Och jag vet att det berodde på två saker. Dels på att pappan inte kom ut och jagade iväg mina kompisar. Detta var ett tecken på svaghet. Och tecken på svaghet är livsfarligt. Dels på att familjen kom från Finland och inte från exempelvis Skåne (där folk också talade så att man inget begrep). Ingen av oss, varken mina kompisar eller jag, vågade angripa vuxna. Men det skrämmande var att kompisarna vågade angripa denna familj: två pojkar, en pappa som framstod som udda och svag. Och en mamma som jag inte minns att jag någonsin såg.

Sanningen är att detta aldrig skulle ha skett om familjen varit från Sverige.

Intill Vasaskolan, där vi hade hemkunskap, fanns en mycket hög stång på vars topp det var meningen att ett trafikmärke skulle sitta. Men trafikmärket var borta. Då vi gick hem från hemkunskapen, som ibland var dagens sista lektion, brukade en klasskompis som jag cyklade hem med ta Veetis cykel och med våldsam kraft kastade den upp i lyften, så att den triangel som en herrcykel är uppbyggd kring liksom omslöt stången, innan cykeln föll ned drygt tre meter till marken. Cykeln var därmed omöjlig att ta därifrån. Och Veeti fick gå från Ålidbacken till Vasaskolan och hem igen.

Efter cirka tre veckor, en tidsperiod då cykeln låg ute på marken, helt oskyddad för väder och skadegörelse, hade pappan lånat en stege och lyft upp cykeln från marken över toppen på stången. Nästa dag stod Veetis cykel i sitt ställ på Vasaskolan igen. Men vi hade både hemkunskap och gymnastik på Vasaskolan. Och hade koll även på denna skolgård. Omedelbart när min kompis såg Veetis cykel gick han fram till cykelstället. Bar den låsta cykeln fram till stolpen och slängde den med samma våldsamma kraft över stolpen.

Denna gång vet jag inte hur länge Veetis cykel fick ligga ”fastlås” av stången. Det allra värsta var dock att bristen på motstånd eskalerade övergreppen. Nu började de av mina klasskompisar som tyckte att detta var kul att trakassera hela familjen. Det var som om de hamnat i ett sorts feberrus över att ha upptäckt sin egen makt. De stoppade ned hotbrev och äckliga saker från marken i den finska familjens brevinkast. Och krävde betalt för att sluta. En gång när vi i ”cykelpatrullen” samlades vid kiosken på Ålidbacken 5 kom mina klasskompisar, de av kompisarna som djävlades med familjen, vrålskrattande och berättade följande för mig: ”och då vi krävde betalt för att sluta stoppa ned saker i brevlådan såg vi en hand innanför brevlådan med en enkrona i”. Och de fortsatte: ”Den dumma djävla finnen betalade oss en enkrona”!

Det har aldrig varit ”inne” i Sverige att syna våra övergrepp mot vårt finska ”broderfolk”. Vi upprörs idag över att invandrare kan bli trakasserade och misshandlade. Med rätta. Men ingen har skrivit historien om HUR djävligt finnarna bemöttes här i Sverige. Sverige, detta PK-iternas förlovade land.

V. Det fanns ingen som helst ära i att spöa försvarslösa småpojkar från Finland.

Småpojkar som var för rädda för att ens lyfta en hand för att skydda sig själva. Eller sin cykel. Jag minns att det var med en starkt stigande olust som jag följde upptrappningen. Och detta angrepp på familjen var för mycket. Detta krävde ett resonemang med farsan och morsan. Jag måste få veta hur jag skulle hantera situationen. Och jag förstod att det var bråttom.

Framgången med ”utpressningen” hade gett blodad tand. Det talades redan om att kräva en ”femma” nästa gång. Eller att hälla in en vätska av något slag i brevlådan. Mina klasskompisar var inga dårar. De var mina vänner som hade tappat den moraliska kompassen totalt. Deras föräldrar var inte lika närvarande som mina. SPECIELLT inte deras farsor.

Jag förstod att det mesta de sa bara var snack. Men risken fanns att två av dem, som av någon anledning var speciellt aggressiva när det gällde den finska familjen, kunde hetsa varandra att hitta på något som gick riktigt åt helvete.

Så jag förstod att det var bråttom. Det var med föräldrarna som med lärarna på den tiden. Du blandade nästan aldrig in dem. Det enda exempelvis visste om Heinz var att det var en kille som jag behövde träna lite för att klara mig mot (sagt av mig med ett alldagligt tonfall). Så att jag tog upp frågan om vad vissa av kompisarna gjorde mot den finska familjen utgjorde ett verkligt undantag. Men det var bråttom. Det som skett innebar att en gräns var passerad och händelserna hade växt både åskådare som mig och ”de aktiva” ur händerna. Om ett nytt angrepp på familjen – d v s på vuxna – verkligen kom tillstånd i form av utpressning, eller vätska genom brevlådan, kunde allt gå över styr. Jag var rädd för jag uppfattade situationen som både skrämmande och farlig. Både för den finska familjen och för mina inblandade kompisar.

Och själv hade jag varit feg länge nog när det gällde övergreppen mot Veetis och Aleksis. Men att angreppen hade riktats även mot föräldrarna i familjen från Finland krävde att jag gjorde någonting. Gång på gång malde tankarna: ”Tänk om det varit vår familj”. Eller grannflickans familj. Hon som var född samma dag som jag.

VI. Nästa gång ska jag skriva om två frågor:

* om att det fanns svenskar som både respekterade och gillade finnar: bland annat på farsans jobb.
* när är du gammal nog för att andra ska kunna kräva att du sätter stopp för övergrepp?
Väldigt mycket av det jag har skrivit om handlar i grunden om just detta.

Ni som anser att detta ansvar kommer i låg ålder, vilket är min uppfattning, får gärna höra av er. Ni som anser att åldern då ansvar kan utkrävas får också gärna höra av er. Detta är en oändligt svår fråga.
Och jag sitter inte inne med Sanningen.

Vi ses vid 12.00-tiden på nyårsdagen – alltså på måndag.

GOTT NYTT ÅR.