De som förnekar att finnarna behandlades fördjävligt i Sverige – speciellt de finska barnen – är människor med dunkla motiv

Av , , Bli först att kommentera 27

 

Blogg-berättelsen är klar – jag har skrivit två av två delar och det är fortfarande bara lördag!

Saatana Perkele

 

De flesta personer med rötter i Finland som jag har träffat, bland annat i samband med debatter organiserade av finska klubben, tycker att det är bra att jag berättar hur illa finnarna kunde behandlas i Sverige. Jag beskriver hur det kunde vara i Umeå. Men det som jag beskriver gäller för hela landet. Och det jag berättar är sanningen.

Positiva reaktioner har varit viktiga för mig.

Skälet är att jag har strävat efter att – på ett så sanningsenligt sätt som möjligt – beskriva hur det kunde gå till i Umeå under den tid då jag växte upp. Och då har jag även tvingats beskriva min egen roll. Och ni som har följt mina blogg-berättelser vet att min egen roll inte alltid har varit smickrande. Det är därför som positiva reaktioner har varit viktiga även om jag skulle ha skrivit i alla fall.

Den överväldigande reaktionen då jag har tagit upp hur illa finnarna kunde behandlas har varit positiv. Oavsett om reaktionerna har kommit från personer som gått fram till mig för att snacka efter en debatt eller om det har handlat om reaktioner på mina berättelser på denna blogg.

 

Här ett par reaktioner som är typiska för den verklighet som jag har berättat om – publicerade utan namn

-”Bra skrivet om problem med mobbing och svåra problem i ungdomsåren. Är själv ungefär i din ålder och börjar minnas och tänka på vad som hänt tidigare i livet. Inte varit med om lika mycket våld som du berättar om. Men kan känna skam och besvikelse över mig själv att jag inte handlade bättre och hjälpte dem som var svagare när jag kunde ha gjort det. Men det är sånt som man förstår bättre när man blir äldre. Det var likadant för min far på äldre dar. Gjort är gjort och kan inte ändras. Men man kan försöka göra sitt bästa i den situation man befinner sig nu. Släppa lite på skuldkänslorna, försöka förlåta och förhoppningsvis bli förlåten själv”.

-”Peter Karlsson han med Blå Grodorna har gjort en monolog som heter Aimo och som beskriver just detta med en finsk pojkes mobbning. I detta fall är det syfröken som mobbar finnpojken. Du kan hitta den på Spotify och jag tror också på Youtube om du söker på Peter Karlsson och Aimo”.

 

En person skriver dock att jag inte vet vad jag talar om.

Hans bevis för sitt påstående är att jag använder ett av de två begrepp som användes av alla – barn, elever och av vuxna – då jag växte upp. Det begrepp jag använder är ”finnar”. Det andra begreppet som användes till vardags då jag växte upp har jag ännu inte använt i mina bloggberättelser. Men låt mig i sanningens namn säga som det var även i detta sammanhang. Det andra uttrycket som användes till vardags var ”finndjävel”.

När den person som påstår att jag inte vet vad jag talat om kommenterar mina berättelser låter det så här:

-”Du blandar och ger friskt, blandar ihop saker som du själv inte kan och vet nåt om!
Det enda du vet är om två killar som var finländare.
Det är nämligen så att det du skriver, dvs finnar, det heter inte så. För som jag sa, så verkar inte du veta nån skillnad på finsktalande finländare och svensktalande!”

 

Vilka motiv har de som förnekar sanningen – att finnarna behandlades fördjävligt i Sverige?
Varför vill någon förneka sanningen. För sanningen är att de finnar som utsattes för trakasserierna tog skada. Speciellt skadliga var trakasserierna för de finska barnen. För killar som Veeti och Aleksi. Killar som varken hade en svensk eller finsk identitet utan endast en trasig identitet. För dessa två killar handlade det många gånger om dagliga trakasserier.

Min aggressive kritiker påstår att jag inte kan och vet något. Han skriver även att jag inte verkar känna till att det talas två språk i Finland. Som alla själva kan se ovan skriver han att jag inte verkar ”veta nån skillnad på finsktalande finländare och svensktalande”.

I ett tidigare inlägg verkar denne man tro att det personalen på det hotell i Vasa Stad som vi bodde på i juni 1973 varnade oss för var att tala svenska. Men det personalen varnade oss för var ett ungdomsgäng som höll till vid hotellet – och som brukade spöa fulla svenska som kom vinglande tillbaka till hotellet. Till fots. Därför rådde personalen oss, mycket kraftfullt, att åka taxi ända fram till entrédörren så att det inte hördes att vi talade svenska. Jag ska upprepa vad det var personalen berättade för oss. De sa att killarna i ungdomsgänget lockades dit när de hörde svenska talas. Men de spöade inte folk för att de talade svenska. Ungdomsgänget spöade folk för att de var svenskar. Det är inte svårt att höra skillnad på finlandssvenska och den svenska som talas av oss som fötts i Sverige.

Men jag VET att Finland är ett tvåspråkigt land. Jag vet också att det under decennier har funnits både en Finsk klubb och en Finlandssvensk Förening i Umeå. Men det förändrar inte det faktum att finnarna behandlades fördjävligt då jag växte upp. Och detta gällde inte endast i Umeå utan även i resten av Sverige.

 

Del två: ”Ni måste vara starka pååjka”

Jag var på en facklig kurs på 1980-talet. Där fanns bland annat en facklig representant från Volvo Lastvagnar. Jag berättade lite om det som jag skrivit om är. Han blev glad och vemodig på samma gång. Det märktes att han inte var van med att så pass unga svenskar som jag var då visste något om detta mörka kapitel i den svenska historien. (På tal om det var han inte finlandssvensk).

Finnen från Volvo var imponerande. Allmänbildad på ett ödmjukt och djupt sätt som fackligt aktiva hade på den tiden. De hade studerat genom att ha gått igenom olika kurser, läst själva och sedan kunnat berika sina bokliga kunskaper med egna livs- och arbetslivserfarenhet. Och tvärtom. De hade lyckats se sina livs- och arbetslivserfarenheter i ett större sammanhang tack vare kurser och självstudier. På det påminde han mig om farsan.

Finnen var inte lång men hade den där lättränade muskulaturen som bodybuilders är beredda att mörda för att få. En stark fan, tänkte jag, som själv tränat styrketräning med vikter sedan 1971.

Han berättade att då han som ung kommit till Sverige på 1950-talet och börjat jobba på Gösta Nyström Umeå AB (idag Volvo Lastvagnar) hade han inte varit den ende unga finnen där. En dag hade en äldre finne, som kommit hit till Sverige långt tidigare,  samlat ihop de yngre finnarna som just kommit till Sverige och delgett dem några visdomsord om vad som gällde då man var finne i Sverige.

Och så visade min finske kurskollega mig hur hans, och de andra yngre finska pojkarnas äldre ”mentor” (ett uttryck som de garanterat inte använde) hade avslutat sin lilla föreläsning på 50-talet inne i vad jag tror var matsalen på Gösta Nyströms. Min finske kurskollega gjorde den klassiska posen då man lyfter armarna och knyter nävarna strax intill huvudet samtidigt som man spänner sina bicepsmuskler. Min finske vän hade imponerande biceps såg jag genom skjortan. Men det jag minns, och det som jag alltid kommer att minnas, var det budskap som han och hans generation unga finnar hade fått av av sin äldre kollega och landsman när det gällde hur de skulle klara sig här i Sverige.

Hans ”mentor” hade, samtidigt som han hade lyft armarnas och spänt bina biceps avslutat med följande ord: ”Ni måste vara hårda pååjka” .

Så var det då.

Och så är det fortfarande för hundratusentals finnar då de minns hur Sverige en gång tog emot dem. Och så kan det fortfarande vara – även om det inte är lika vanligt. Sedan kan alla PK-idioter slänga sig i väggen.

De som inte tål sanningen ska inte läsa min blogg.

 

Till sist: Men min kritiker tillhör inte PK-idioterna. Han tillhör dem med dunkla motiv. Politiskt dunkla motiv.
Det är nu 100 år sedan det finska inbördeskriget började.
Så stig ut ur skuggan och tala klarspråk.

 

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Finnarna har aldrig varit exotiska nog för att ha ansetts varit utsatta för rasism. Men de var tillräckligt olika för att få ett helvete. Speciellt barnen.

Av , , 2 kommentarer 50

Sverige har en enorm skuld för hur illa vi har behandlat finnarna. Speciellt de som kom hit under en period på cirka 20 år mellan mitten på 1950-talet och mitten på 70-talet. Men finnar har aldrig varit ”exotiska” nog för att få statusen att vara utsatta för rasism. De var för lika oss i allmänhet. Men de var för olika oss, under den perioden, för att inte få ett helvete. Detta gällde särskilt barnen. De hade ofta varken en finsk eller svensk identitet. Hur illa deras för äldrar än kunde bli behandlade visste de att de var finnar och att de hade blivit värvade till Sverige för att de behövdes har för att bidra till landets uppbyggnad. Men återigen – det var värst för de finska barnen. Som ofta saknade identitet.

Jag har tidigare berättat om hur Veeti och Aleksi blev drogade.
Detta genom att de blev ”bjudna” på Coca Cola som var preparerad med magnecyl och alla sorts mediciner som vissa av mina vänner fann i sina föräldrars medicinskåp. För att sedan stå och skratta när de finska pojkarna raglade omkring och mådde dåligt.

Jag har tidigare berättat om hur trakasserierna mot dessa finska pojkar började redan i mellanstadiet och trappades upp i sjuan på Mimer – den tid och plats då våldet brutaliserades. Både det mentala och fysiska. De båda finska pojkarna inte i samma ålder – men de var båda yngre än de av mina klasskompisar som stod för pennalismen. Den äldre Veeti var 1- 2 år yngre än plågoandarna. Den yngre Aleksi var 3- 4 fyra år yngre.

Jag har tidigare ställt frågan om någon kan lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta och misshandlade utan att föräldern kan stoppa detta? Och mitt svar var: Det finns det som är värre. Det är att som förälder sakna makt att skydda sina barn från ”ligister”, och dessutom själv bli förnedrad av samma”ligister”, i sina barns ögon.

 

För mig finns det absolut outhärdliga tankar – som ständigt återkommer än idag
Tankar som fått mig att stå blickstilla – med hårt slutna ögon och hårt, hårt knutna nävar – då jag genomlevt det jag tyckt varit absolut outhärdligt. Dessa tankar har kommit över mig då jag varit ensam i skogen eller lägenheten. De har kommit över mig på platser i Umeå där folk kanske har kunnat se mig. Och där jag måste ha sett både underlig och skräckinjagande ut. Exempelvis på en begravningsplats eller längs Rådhusesplanaden.

En sådan tanke har varit att barn som Veeti och Aleksi, så hårt drabbade av trakasserier, trots detta skulle förakta sin pappa mer än vad de hatade sina plågoandar. Detta på grund av pappans oförmåga att garantera sina barn deras trygghet och sin egen heder mot de plågoandar som trots allt endast själva var barn, medan pappan var vuxen. Jag var så rädd att Veeti och Aleksi inte skulle förstå att deras pappa var vilsen och rädd. Hans svenska var dålig, han såg annorlunda ut och han saknade socialt nätverk.

Fast jag fullt ut förstod den hotande tragedi som pågick framför mina ögon gjorde jag inget. Jag kan helt enkelt inte komma förbi att jag inte gjorde något.

 

Jag har talat med många gamla kompisar om denna tid i skolan
Men jag har aldrig orkat tala med någon om just detta. Misshandel mellan ungar, fysiskt och mental, har jag kunnat tala om. På sitt sätt blev det ett sorts normaltillstånd för mig. Och för många andra. Det HAR varit svårt att tala om det. Men inte omöjligt. Men detta. Att plågoandar, genom att djävlas med barn, och dessutom genom att förnedra barnens pappa inför samma barn, skulle kunna vända barnen mot pappan, det är så orimligt orättvist och fel att jag uppfattade det som absolut outhärdligt att ens tänka på det. Ändå tänker jag på det. Än idag. Med tårarna rinnande medan jag skriver.

Det går inte att komma ifrån. Sedan jag besegrat Leppe (läs förra söndagens berättelse) var mitt ord något att räkna med. Jag tillhörde de som både hade bra betyg (det såg morsan till), var duktig i gymnastik och kunde slåss.

Jag kunde ha talat med mina kompisar och sagt att detta var motsatsen till ärofullt. Det var att sänka sig. Jag kunde ha föreslagit ett värdigare mål. Som att kasta sten bredvid fötterna på låtsastuffa raggare som parkerat sina bilar vid Olympiafiket efter Ålidbacken. Eller genom reta de ABAB-vakter som patrullerade i lasarettets källartunnlar genom att låna en trehjulig sparkcykel och köra ifrån dem då de tog upp jakten (en sport som vi redan var i full gång med, men som vi kunde ha utvecklat mycket, mycket mer).

Jag kunde även ha brutit genom att bryta mot regeln att aldrig blanda in en förälder och berätta för min farsa (och i detta fall även för morsan) om vad som pågick. Farsan skulle sannolikt ha tagit ett snack med mina kompisar, helt lugnt, då han skulle ha förstått min känsliga position. Han skulle ha betonat hur hjälplösa dessa killar var nere på Vasaskolan och bett oss spöa de som djävlades med finnarna där. Jag vet att farsan kunde ha löst denna typ av situation. Han besatt en ovanlig förmåga att klara sådant. Men jag gjorde inget. Trots att jag förstod tragedin i situationen. En förälder som själv blev förnedrad i ögonen på de barn han inte kunde skydda. Hur kan man förlåta sig själv för att man var en dålig människa. Jag kan det inte.

Det var därför jag deltog i alla dödslekarna som kom senare. Och som jag skrivit om i tidigare berättelser.

 

Men jag hade underskattat den finske pappan.
Ett par år senare hade de värsta plågoandarna börjat besöka den familj de trakasserat på ett så sadistiskt sätt. Mina kompisar, de som var plågoandar, hade ett tidigt motorintresse. Mitt eget gällde motorcyklar och kom i nian när jag kunde ta körkort till lätt motorcykel. Men kompisarna ville köra gokart. Och på något sätt hade Veeti och Aleksi lyckats berätta att deras pappa kunde en hel del med motorer, trots att han städade på Volvo och inte deltog i bygget av lastbilsmotorer – vilket vi trodde skedde ute på teg – något som var fel.

Denna kunskap om motorer, tillsammans med kunskapen om hur en gokart skulle byggas, gjorde honom intressant. Visserligen som en person att utnyttja. Men trots det som en person de måste samarbeta med. Detta innebar ett tvärstopp för trakasserierna av han båda grabbar Veeti och Aleksi. Det innebar ett stopp för all skit de stoppade ned i denna finska familjs brevlåda. Och ett samarbete tog vid. En gokart skulle byggas. Mina kompisar var mäkta stolta för detta projekt. Och även om samarbetet, ”känslomässigt”, skedde på deras villkor så var det den finske pappan som besatt kunskaperna. Kunskaper som skyddade hans barn. Ibland var de rätt många nere i källare eller i garage. Mina motorintresserade kompisar, pappan till de båda finska pojkarna samt pojkarna själva. Som måste ha känt en stolthet över sin pappa. (Jag skriver måste av två skäl: ”måste eftersom det borde ha varit så på grund av hans kunskaper, ”måste” efter allt annat är outhärdligt att tänka på).

Mina kompisar som varit så djävliga mot finnarna berättade ständigt om gokartbygget. Det fanns alltid en blandning i vad de sa. Dels av stolthet över att snart kunna ha en egen gokart som de fick köra med på en bana (som garanterat hade blivit bilgatan upp efter Ålidbacken, sedan ned efter Gluntens väg och slutligen tillbaka efter Sofiehemsvägen – en triangel som de garanterat inte fick köra på). Dels av behov att upprätthålla sin nedvärderande attityd om den finske pappan och hans två grabbart Veeti och Aleksi. Detta krävdes för balansens skulle. De hade ju tidigare betett sig så svinaktigt mot dessa – och den osynliga modern.

Jag vet inte om denna gokart någonsin blev färdig. Jag tror inte det. Men jag är osäker på hur det egentligen blev med gokarten. Det jag däremot är säker på är att alla gemensamma inköp, alla gemensamma arbetstimmar och all gemenskap kring förväntningar om hur kul de skulle ha med denna gokart gjorde att trakasserierna upphörde: av Veeti och Aleksi, av pappan och det indirekta trakasseriet av mamman.

Jag var inte intresserad av någon djävla gokart. Men jag var intresserad av den roll som de kom att fylla. Arbetet varade under minst ett år. Och även om bygget av aldrig blev klart så föddes en gemenskap som, i takt med plågoandarna ökade mognad och andra problem och intressen i livet, gjorde att den finska familjen fick leva i fred.

Den finske pappan var en bra pappa, han också. Han räddade sina två grabbar från deras plågoandar, och lyckades att få sina grabbar att se hur plågoandarna kom att respektera deras pappa för hans kunskaper. För mig var detta den finske pappans stora seger. För dem var jag mycket anonym. Men ingen följde deras öde mer noggrant än jag. Jag såg allt som hände kring kiosken på Ålidbacken 5 som berörde den finska familjen (själv bodde jag ju på Ålidbacken 3). Bara 20-30 meter bort. Jag fick rapporter från mina kompisar.

 

Än idag gläds jag över den finske pappans seger – och skäms jag över mitt eget svek
Men jag har än idag inte förlåtit mig själv för att jag inte försvarade de båda finska pojkarna och deras familj.

Det tog mig endast 30 sekunder att klara en av Sofiehemsskolans busar (Leppe) i ett slagsmål (se förra söndagen).

Men jag klarade inte att ta steget och försvara de försvarslösa. Trots att detta var något som jag hade klarat med ord.

Min fru har rätt: en stor del drivkraften i livet beror på den skuld jag har att betala tillbaka. Mot mig själv.

För var Veeti och Aleksi finns idag vet jag inte. Och de kan jag aldrig gottgöra. De såg aldrig mig som sin plågoande. Men de visste heller aldrig att räddning bara fanns några meter bort. Men ändå så fjärran.

Fy fan för livet.

Jag måste gå och lyfta skrot nu. Och stärka det pansar som skyddar en från livet.

2 kommentarer

Jag ber om ursäkt för förseningen – historien om hur finnarna delvis lyckades vinna sina plågoandars respekt fortsätter ikväll om än försenad

Av , , Bli först att kommentera 18

Jag har i många årtionden gått och burit på minnen som förmörkat mitt liv. Det har varit viktigt för mig att någon läst det jag skrivit. Därför ber jag alla er som läst det jag skrivit om ursäkt för att jag inte hållit mina löften om när jag ska återkomma med mina berättelser på denna blogg.

Jag har varken hållit dag eller i tid.

Det som skulle ha publicerats igår håller jag på att skriva nu. Men jag ska bättra mig. Från och med nu ska jag skriva på fredagar och publicera det som jag skrivit på lördagen förmiddag.

Detta gäller berättelserna från grundskolan – och den långa skugga som främst högstadiet på Mimer har efterlämnat. Där har jag väldigt mycket mer att berätta. Och det är i en av dessa berättelser (om de finska pojkarna och deras familj) som jag tar en paus just nu.

De flesta som läser det jag skriver vet att jag deltar i Umeås politiska liv. Jag skiljer noga på de blogginlägg som hör till mitt politiska liv och berättelserna från förr – som ännu kasta sin skugga över mitt liv.

Min fru (jag gifte mig den 18 november 2017) frågade mig en gång i början av vår bekantskap om skälet till att jag var politiskt aktiv på det självförbrännande sätt som kännetecknar mig på grund av jag försöker återbetala min skuld. Och svaret är Ja. Till viss del. Men till detta ska läggas en andra del. Det är mina minnen av hur morfar och pappa berättade att det var ”på oss” som överheten sköt i Ådalen 1931 eller på den gradvisa insikten av hur min mammas fostersyster (hennes kusin) togs av samhället och lobotomerades. Med mycket mera. Och övergreppen fortgår idag där arbetare, och tjejer, särskilt kombinationen arbetare och kvinnor, fortfarande är förlorare. Det tredje motivet till att jag strider under demokratiska socialistiska färger är det jag läst mig till i form av historia och teori. Utan ”utbildning” kommer insikterna blir fragmentariska och riskera att enbart bestå av hat. Utan en organisation är detta det öde som hade drabbat mig. Garanterat. Alla dödslekar jag berättat om antyder detta.

Men nu tillbaka till berättelsen om finnarna.

Bli först att kommentera

Hur de finska pojkarna överlevde – förvriden sammanhållning mellan offer och förövare – slagsmålet som gjorde mig till någon att räkna med

Av , , 2 kommentarer 42

Det jag vill berätta, på ett djupare sätt, är de grymheter som de båda finska invandrarpojkarna utsattes för. Men också hur dessa, trots all sadism, ändå lyckades skapa en form av gemenskap med sina plågoandar. Offrens förmåga att skapa en gemenskap med sina plågoandar har räddat liv. Främst i bildlig mening men även i bokstavlig.

Innan jag går in på dessa grymheter mot finnarna vill jag backa tiden ett par-tre år. Det är nödvändigt att först berätta om hur även svenska plågoandar och svenska offer kom att hålla samman inom ramen för någon sorts större gemenskap. Trots stryk och tårar. Det handlade om allianser, brutna allianser som åter byggdes upp, för att åter brytas, om och om igen, under mellanstadiet. Detta innan allt blev så mycket brutalare och grymmare ett par-tre år senare i högstadiet på Mimerskolan.

 

Sofiehemsskolan och mellanstadiets grymheter
Ett av de grymmaste inslagen elever emellan var killarnas brutalitet mot varandra samtidigt som om det såg ut som om vi var kompisar. På ytan. Låt mig ta ett exempel: jag och en av mina bästisar hälsade på hos en klasskompis (detta var nog i sexan). Han hade en väldigt liten stereoanläggning som vi var nyfikna på. Det var hans egen. Min bästis föräldrar hade en stor stereoanläggning och jag hade ingen alls.

Klasskompisens lilla stereo såg förbannat löjlig ut, tyckte vi, och det sa vi till honom i hans rum i hans familjs lägenhet. Vi spelade skivor och det framkom att han hade en ”kass” musiksmak. Han ansåg att ett svenskt popband var (nästan) lika bra som The Beatles. Vi var tvungna att korrigera honom på den punkten. Det var bara inte acceptabelt att han hade så sjuka åsikter om musik. Vi hotade med att förstöra hans skivor med det svenska popbandet om han inte bytte åsikt och det illa kvickt. Han uppträdde då kaxigare mot oss än han någonsin skulle ha vågat på skolgården. Och med all rätt. Vi var på hans hemmaplan. I hans familjs lägenhet. Just detta väckte vårt ursinne. Och trots att vi var hemma hos honom utdelade jag eller min bästis ett blixtsnabbt kroppsslag. Inne på hans rum. Det var outhärdligt att han satte sig upp mot status- och hackordningen bara för att han var på hemmaplan. Detta bestraffades alltså. Ordningen skulle upprätthållas. (Den var inte på något sätt lika fruktansvärt brutal och systematisk som senare på Mimer. Men en status- och hackordning fanns redan i första klass på Östermalmsskolan. Redan då jag var sju år 1960).

Det blev högljutt inne i klasskompisens rum. Han mamma eller pappa kom in i hans rum och påpekade att vi förde oväsen. Jag och min bästis avlägsnade oss då. Ut ur lägenheten. När vi gick var det han som sa ”hej då”. Vi sade ingenting. Tystnaden utgjorde ett dubbelt hot. Det fysiska hotet sa: vänta tills på skolgården i morgon. Men det värre hotet sa (vi gick då i sexan på Sofiehemsskolan) ”ingen kommer att tala med dig i morgon”. Det var därför som han, som vi uppträtt så illa emot, var den som sade ett ängsligt ”hej då”. Och vi bestraffade honom genom vår tystnad då vi gick. Ett ”subtilare” hot.

 

Sadistisk bestraffning genom isolering
Varför var han så angelägen om att förlåta oss? Därför att han hade inga andra än oss. Eller de som vi lätt kunde ta ifrån honom. Vi som bestämde kunde ta in killar i en ”inre” krets. Och vi kunde frysa ut andra. Detta var ren sadism. Jag känner endast förtvivlan då jag tänker på vad vi gjorde. Metoden var att spräcka en vänskap för att isolera någon. Han som hade dålig musiksmak hade en kompis som inte heller tillhörde den inre kretsen. Vi bestraffade killen med dålig musiksmak genom att ta in hans kompis i den ”inre” kretsen, den krets som alla ville tillhöra, vilket innebar att dessa två slutade att vara kompisar! För ett tag. Det var priset för att få tillhöra den ”inre” kretsen. Ville du bli upptagen i denna ”inre” krets var priset att bryta gamla lojaliteter och acceptera nya.

Tjejerna agerade ofta så mot varandra. Deras metod var utfrysningens. Någon gång kunde en tjej utdela en örfil till en annan tjej. Men det var ytterst sällan. Utfrysning var vad som gällde bland dem.

 

Växlande nätverk öppnade chansen för en väg tillbaka
Vi var tio år då vi började fjärde klass i mellanstadiet (vissa var endast nio). Vi var tretton år fyllda då vi lämnade mellanstadiet genom att gå ut sjätte klass (vissa var endast tolv). Detta var åren 1963 – 1966. Både vår låga ålder och 60-talets tidsanda, som även vi småglin uppfattade med mordet på John F Kennedy, musikskiftet och med striden vi killar förde med föräldrarna för att få ha långt hår (beatlesfrisyr), garanterade ständiga förändringar.

Så allianserna växlade. Även den ”inre” kretsen växlade. Därför behövde de flesta inte vara isolerade så länge. Det som ofta hände var att det uppstod bråk mellan de tongivande personerna i den inre kretsen. Det låg liksom ständigt i luften. Och då ledarskapet i ”kretsen” sprack så öppnade sig chansen för de som varit utfrusna under en period att göra sig nyttiga. Inget gav så stora öppningar för de utfrusna som ett ”krig” mellan de två killar som utgjort själva kärnan i den inre kretsen.

Det blev antingen ett slagsmål mellan de två mest tongivande. Men detta hade båda mycket att förlora på. Därför blev det oftare ett gruff där värderingar kring frågor som popband och deras låtar var vad det handlade om – på ytan. Och två läger uppstod som samlade anhängare.

Men under konflikterna låg ofta något djupare.
Positionen i klassrummet kunde kollidera med positionen på skolgården. Om en känsla växte fram som sa att någon gynnades av läraren, när det gällde vad som hände under lektionstid eller vid betygssättning, kunde detta tas igen i form av knuffar, brottning eller genom regelrätta slagsmål på skolgården.

Detta hände både tjejer och killar. Inte slagsmål. Men känslan av orättvisorna. En tjej, vars pappa var advokat, ansågs länge vara klassens smartaste och snyggaste. Detta var alltså i mellanstadiet. Men slutligen kom eleverna i hela klassen att vända sig emot henne. Både killar och tjejer. Hennes pappa var advokat och hela klassen ansåg att hon fick mer beröm på lektionerna och högre betyg än vad hon borde ha. Detta eftersom läraren tog hänsyn till pappans högstatusyrke. Det gick så långt att läraren tvingades tala ut med klassen om detta. Hon började bli mobbad. Läraren blev arg och skulle säga åt oss på skarpen. Men i ett sådant läge slöt alla elever upp mot läraren. Den inre kretsen såväl som de utfrusna (skulle någon ha svikit i ett sådant läge hade den eleven aldrig fått några kompisar). Vi var alla överens. För vi visste ju att hon blev favoriserad. Jag minns denna episod väl. Läraren blev rädd. Och det var tjejerna som var hårdast både mot läraren och den favoriserade tjejen i klassen. En rädd lärare var ovanligt på mellanstadiet dessa år. Detta öppnade för en gemenskap mellan alla – utom för tjejen i fråga.

(Denna episod visar också på tjejernas roll. När de var eniga skrämde de lärarna mer än vi killar. Men hela klassens enighet var det som skrämde mest. De tjejer som tog denna strid mot läraren blev väldigt väl behandlade av oss killar. De fick hög status och slapp undan tafsandet under mellanstadiet. De kunde be om hjälp mot killar i andra klasser. De fick beskydd).

Men spänningar uppstod ständigt bland vissa av killarna. Ett skäl var att även bland oss ansågs vissa vara gynnade och andra missgynnade av läraren. Men det gällde också i allt högre grad att testa vem som var starkast. Som jag tidigare sagt: det fanns ett antal brödra-gäng på Sofiehem. Vissa av eleverna hade tuffa ”raggarbrorsor”. Andra hade äldre bröder som satt i ungdomsfängelse. Dessa killar rökte ofta och tog efter sina bröder genom att slåss. De tog igen dåliga resultat på lektionerna genom att uppträda som kungar på rasterna. Och skrämmas eller slåss. De var aggressiva men i längden tappade vi andra respekten för dem. Det slutade oftast med att de synades på gymnastiken. Det gick att spela hårt speciellt ishockey. Men vi ”slogs” ofta om att vara högst uppe på den väldiga snödumpningshögen på skolgården. Och då räckte dessa killar sällan till mot oss som tränade.

Slogs och grät
Till skillnad mot på Mimer gav sig äldre ofta på yngre. Någon hederskodex fanns inte. En sexa gav sig på mig då jag gick i fyran. Jag grät över chocken att helt plötsligt ha blivit angripen av någon så stor. Det var ett beställningsjobb av någon av ”busarna” på Sofiehem. Med tårarna rinnande, och ursinnigt sammanbiten, fortsatte jag brottningsmatchen mot den mycket större killen. Och jag märkte att han inte kunde vinna över mig om han inte övergick till boxning. Jag hade en sådan kondis att om jag bara inte gav mig så vann han inte. Andra gav upp när de var nedbrottade. Men inte jag. Det gjorde inte ens ont. Jag var bara rädd men rädslan gjorde mig endast mer beslutsam att ALDRIG ge upp. En ursinnig lärare kom och avbröt matchen.Visserligen hade jag gråtit men jag gav aldrig upp mot den stora sjätteklassaren. Sådant gjorde att alla kom och frågade hur läget var. Sådant gav respekt.

Men oavsett vad det var som sprängde allianserna mellan de tongivande killarna i den inre kretsen så började båda (för det var oftast två som ”kom ihop sig”) att samla anhängare. Och då två tidigare ”samregerande” kungar började strida mot varandra var alla välkomna till något av de två lägren. Killar som tidigare blivit utfrusna välkomnades (utan några ceremonier, men alla visste ändå att det var så det var) till något av de två nya lägren. En kille som tidigare haft låg status kunde bli en av de två (tidigare samregerande, men numera stridande) ”kungarnas” högra hand. Status- och hackordningen gjordes om.

Detta hörde på något sätt åldern till. Men just ”rörligheten” var positiv för de som ville in från ”kylan”. Det slog dock sällan fel: de båda tidigare ”kungarna” försökte ofta, via trevare, återuppbygga sin vänskap. Perioderna av stora spänningar som delade upp klassen i två läger var jobbiga. Ofta återuppstod den ursprungliga status- och hackordningen efter ett viss tidsperiod. För att sedan spricka igen.

 

Min upphöjelse till någon att räkna med
Jag höll mig borta från slagsmål så mycket jag kunde. Jag blev testad en hel del i fyran då vi kom, från Östermalmsskolan, till Sofiehem. Jag fick försvara en del andra från Östermalmsskolan. Men det var inte kul att slåss. Så jag undvek detta. Men det var svårt. En av skolans ”busar”, död idag, utmanade mig offentligt. Han kallades för ”Leppe”, var tuff, rökte och gick en klass under mig men vi var födda samma år. Vi träffades för att göra upp i vinkeln på Ålidbacken 2 där det finns en kort gångtunnel. Och på 1960-talet ett raggarfik som hette Olympia, ett kontor för Handelsbanken samt någon klädesaffär. Jag hade Linn med mig som sekundant. Leppe hade en lite äldre raggarkille med sig, utrustad med en butterflystillett som han gjorde konster med för att imponera, som sin sekundant. Han var äldre än oss andra. Jag och Linn tittade på varandra. Vi bedömde att han var ofarlig. Trots stilett och allt. En ärlig sekundant.

Vi började med att snacka regler. Detta var ett formellt utlyst slagsmål – med regler och sekundanter. Nästan alla på skolan kände till det. Men vi som skulle slåss ville inte ha insyn. Jag hade läst att boxaren Sonny Liston brukade vinna sina matcher i förväg genom att stirra ut sina motståndare. Psyka dem helt enkelt. Liston var min tidigaste idol vad gällde boxning och efter många decennier med Ali blev Liston år 2003 återigen min stora idol vad gäller boxning (efter att jag läst en biografi om honom). Därför sade jag med en kaxighet som jag inte kände: ”jag vill att vi boxas, jag är en tränad boxare”. Boxning var den blodigaste formen av slagsmål. Då slog du mot både ansikte och kropp. Till saken hörde att jag inte alls hade tränat boxning. Men det visste inte Leppe. Han tvekade. ”Brottning” blev hans förslag. Jag såg att hans tidigare självförtroende var skakat. ”Bra”, tänkte jag ”Listons taktik  fungerar”.

Så jag accepterade (spelat) tveksamt att brottas (men detta var exakt vad jag ville). Adrenalinet pumpade. Detta formella slagsmål var som en boxningsmatch. Och publik hade vi, fast den var liten. Busen Leppe, som velat ha slagsmålet tillstånd, började med att säga att han skulle ta mig med ett ”jutsu”. Och kom emot mig med armar som såg ut som om han slagit knut på dom. Självmant. Lynn skrattade högt åt Leppes försök att verka farlig. ”Du tar honom lätt, Hägglund”, hörde jag Linn skrika. Uppmuntrande och själv exalterad.

Det gjorde jag också. Leppe var tyngre men jag tränade ständigt längdlöpning, slalom, skridskor samt med den tidens alla träningsredskap. Och hade väldigt starka ben samt en kondis som var enorm. En seg och ettrig en. Efter en kort men våldsam inledande brottning kände jag att han tog slut. Då vräkte jag ned oss båda på marken och rullade runt till dess att jag satt ovanpå Leppe med hans armar låsta av mina knän. Han var helt fast. Själv hade jag båda händerna helt fria. Jag kunde slå honom rakt i ansiktet eller kittla honom. Ett lustigt val i denna spända situation. Tänk att kittla honom. Jag skrattade. Leppe trodde att jag skrattade åt honom och blev räddare. Bra.

Sekundanterna var där för att se till att allt gick juste till. Och jag ville inte ha ett krig med Leppes två bröder och alla djävla raggare som de i sin tur kände. Så jag varken slog eller kittlade utan frågade: ”ger du dig”. Efter en besviken tystnad mumlade Leppe: ”Okej”. Bra tänkte jag. ”Försök inget dumt nu då jag släpper upp dig”, sa jag, och släppte upp honom. Leppe höll sitt ord. Detta var mitt första slagsmål med sådana formella regler och efter en sorts hederskodex. Det var på hösten i femman – eller i sexan. Jag var elva eller tolv år gammal.

Jag och Linn hörde lite senare Leppe säga anklagande till sin sekundant ”Varför grep du inte in, du hade ju kniv och allt”? Linn och jag blev iskalla av rädsla. Men sekundanten svarade Leppe ”Detta var er sak, småglin, jag var bara med för att kolla att ni slogs juste”. Linn och jag bestämde oss för att den blivande raggaren var 16 år, eftersom hade inte hade någon bil utan promenerade, trots sin raggarfrissa. Och en juste typ. Trots allt.

Nästa dag spred sig ryktet på Sofiehemsskolan. Jag hade tagit ned Leppe, som många var rädda för, på 30 sekunder. Mitt rykte på Sofiehemsskolan steg sky high.

 

Jag svek de två finska pojkarna
Det var därför som jag senare ständigt löpte en risk att hamna i slagsmål. På Mimer hade Leppe kompisar. Och även för vissa andra innebar denna seger att jag var en ”skalp” att ta (spöa). Det var något jag förbannade. För jag visste att det var just så. Å andra sidan betydde mitt ord något. Efter segern över Leppe tillhörde jag både ”de tuffa” och de som var ”duktiga” i skolan. Ett ben i båda lägren. Det var också därför som mitt ord betydde en del. Jag kunde vinna stöd i flera läger. Om jag hade tur. Det var därför som jag hade kunde ha räddat de två finska pojkarna.

Men jag svek dem. De två pojkarna från Finland förväntade sig inget av mig. Visste knappt vem jag var. Men jag förstod den tragedi de gick igenom. Mina föräldrar hade förklarat saker för mig redan då jag var liten.

Jag blev tidigt bekant med en helt annan, och långt värre, brutalitet som inte många visste något om vid min ålder. Sinnessjukdom. Mentalsjukhus. Lobotomi. Min mammas fostersyster (kusin) spärrades in på Umedalen då hon var 15 år. Samma år som jag föddes. Märta hette hon och var en av mina första barnvakter. Hon lobotomerades då hon var tjugo år 1958. Utsattes sedan för varma och kalla bad, spännbälte, massor av el-chocker och en ännu våldsammare medicinering. Både sommarvikarier och läkare har brutit mot sin tystnadsplikt då de hört vem jag var släkt med. Hon var en ”legend” inom vården av sinnessjuka (som vi sade på den tiden). Jag kunde överföra Märtas hjälplöshet till den finska familjens. De var inte sinnessjuka. Inte alls. Men de var hjälplösa. Precis som Märta. Och det var hemskt att höra mina kompisar skryta om vilka svinerier de utsatte familjen för. Ändå gjorde jag inget. Jag var bara tyst. Fast jag visste att jag såg en tragedi utspelas.

Nästa lördag: Hur den finska familjen skapade en sorts ”gemenskap” med sina plågoandar.

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november,
3, 6, 7, 10, 17, 27, 29, 31 december,
1 januari,

 

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Det mesta kunde läkas ihop mellan förövare och offer – men inte allt

Av , , Bli först att kommentera 8

Jag har kört fast.

Jag vet vad jag vill säga. Visst finns det forskning på detta – bland vuxna. Och bland barn. Men vi var barn som förändrades så snabbt. Jag struntar i forskningen. Jag tänker ge min egen förklaring till samvaron mellan förövare och offer.

Men jag har kört fast.

Jag blir inte klar förrän efter 24.00.

 

Förlåt käre läsare.

Bli först att kommentera

Vad höll plågoandarna samman med deras offer trots övergrepp av både mental och fysisk karaktär?

Av , , Bli först att kommentera 10

Hej,

Jag brukar ofta skriva berättelserna om min skoltid på söndagar. Men denna helg har jag varit på ett Vinterläger. Därför skriver jag i morgon, måndag 8 januari.

Det jag då kommer att berätta om är det som höll samman plågoandarna med deras offer, trots övergrepp av både mental och fysisk karaktär, ofta brutala.

Detta ”samspel” kan verka obegripligt för många. Speciellt idag då våldet på skolorna inte är lika accepterat som det var under min tid i grundskolan. Jag ska i alla fall försöka förklara vad jag tror låg bakom detta, på många sätt, förunderliga samspel.

 

Bli först att kommentera

Attityden till proteströrelsen i Iran visar socialdemokraterna djupa förändring – från Olof Palmes tid till Margot Wallströms

Av , , Bli först att kommentera 37

Under Olof Palmes 70-tal kritiserade Socialdemokraterna övergreppen i världen:

*1972 i december: Palme riktar våldsam kritik mot USA:s barbariska bombningar av Hanoi,
*1975 i april: Han myntade uttrycket ”så talar diktaturens kreatur med varandra”, angående hur de högsta partibossarna i Tjeckoslovakien behandlade oppositionella,
*1975 i september: lördagen den 27 september avrättade Spaniens fascistiske diktator Franco fem oppositionella. Detta ledde till väldiga demonstrationer runtom i världen. Bland annat i Umeå där mellan 1000- 2000 personer deltog! Palme kallade de ansvariga fascisterna för ”Satans mördare”.

Jämför detta med utrikesminister Margot Wallström (S).

Hon och övriga ledamöter i Sveriges regering vågar inte ta ställning för proteströrelsen i Iran – mot den snart 40-åriga islamistiska diktaturen. Idag agerar nämligen Sverige på samma sätt som andra EU-länder, exempelvis som gamla kolonialmakter med intressen i mellanöstern som Storbritannien och Frankrike, vilket är ett resultat av medlemskapet i EU.

Margot Wallström och andra företrädare för EU-länderna påstår att de fördömer våldsanvändning och uppmanar, myndigt men förrädiskt, regimen i Iran att respektera yttrande- och mötesfriheten  SAMTIDIGT som dessa EU-företrädare VÄGRAR ATT TA STÄLLNING FÖR PROTESTRÖRELSEN – mot den islamistiska diktaturen i Iran!

 

EU:s så kallade ”utrikeschef” (läs utrikesminister) Frederica Mogherini har enligt DN fällt följande yttrande:”Vi har varit i kontakt med de iranska myndigheterna och vi förväntar oss att rättigheten till fredliga demonstrationer och yttrandefrihet kommer att garanteras” (min kursivering/Jh).

Detta yttrande är ofattbart svekfullt.

Den blivande EU-staten ”förväntar” sig alltså att rättigheter ska ”garanteras” i den snart 40-åriga islamistiska diktaturen för de som organiserar demonstrationer mot denna diktatur! EU förväntar sig samma rättigheter när det gäller den yttrandefrihet som skulle hota diktaturens överlevnad! Tala om falskspel och kryperi för mullorna i Iran från EU:s sida.

Men för att göra det hela ännu mer osmakligt likställer EU:s ”utrikesminister” Frederica Mogherini proteströrelsen med den islamistiska diktaturen.

EU kräver nämligen endast att diktaturen ska garantera ”rättigheter” för ”fredliga” demonstrationer.

Tror Margot Wallström, Frederica Mogherini och andra EU-bossar att det är möjligt för demonstranterna att bestämma om demonstrationerna ska bli fredliga – eller om de ska bli våldsamma? Det är naturligtvis INTE möjligt för demonstranterna att bestämma detta. Nej. EU-bossarna kräver rättigheter endast för fredliga demonstrationer för att slippa VÄLJA SIDA mellan proteströrelsen i Iran och den islamistiska diktaturen i samma land (medvetna som EU- bossarna är om att regimen i Iran nästan  alltid provocerar fram icke-fredliga demonstrationer).

Med denna EU-logik skulle aldrig Sverige under Tage Erlander,Olof Palme och Ingvar Karlsson ha kunnat ge stöd till en enda befrielserörelse. Inte i Vietnam på 1960- och 70-talen. Inte till Palestina idag. Frågan är: Varför kan Margot Wallström ge stöd till palestinierna (vilket är helt rätt, enligt min mening, bara detta inte betyder att staten Israel ska utplånas) men inte till proteströrelsen i Iran.

Är alla palestiniers demonstrationer fredliga?

Det är NATURLIGTVIS de diktatoriska mullorna som – tillsammans med sina lydiga ”revolutionsgardister” – avgör hur fredliga demonstrationerna i Iran blir, detta eftersom det är mullorna och ”revolutionsgardisterna” som avgör om de ska angripa demonstranterna och döda, skada och fängsla dessa. Eller INTE angripa demonstranterna för att döda, skada och fängsla desamma..

MEN EU-REPRESENTANTERNA VÄGRAR VÄLJA SIDA.

 

En fråga till EU:s ofattbart fega representanter:
Hur kan ni vara så ofattbart fega att ni helt öppet ställer er VID SIDAN AV den kamp som representanterna för proteströrelsen i Iran för just nu. Ni vägrar stödja demonstranter som med sina liv som insats kämpar för:
* demokratiska fri- och rättigheter – mot den islamistiska diktaturen,
* en satsning på jobb och ett bättre liv – mot arbetslöshet, korruption och mullornas stöd till diktatorer som Bashar al-Assad i Syrien.

 

Vi måste stödja proteströrelsen – mot diktaturen i Iran.
Demokratiska socialister, borgerliga anhängare av demokratiska fri- och rättigheter samt socialdemokrater som vill slå vakt om det utrikespolitiska arvet efter Olof Palme måste gemensamt ta ställning för proteströrelsen i Iran – mot den islamistiska diktaturen.

Internationell solidaritet innebär inte att underordna sig EU:s överstatliga stormaktspolitik – även om detta just är vad dagens ledare inom Socialdemokrater trumpetar ut.

Alla demokratiskt sinnade partier och personer måste stödja proteströrelsen i Iran – i dess kamp mot den islamistiska diktaturen. Den svenska regeringens (S+MP) vägran att välja sida – och därmed vägran att stödja proteströrelsen – mot den islamistiska diktaturen kommer inte att glömmas.

Till alla socialdemokrater som vill slå vakt om det utrikespolitiska arvet efter Olof Palme, och ni är många, gör gemensam sak med oss som stöder proteströrelsen – mot den islamistiska diktaturen i Iran.

 

Bli först att kommentera

Proteströrelsen i Iran måste stödjas – men Sveriges regering vägrar utmana den islamistiska diktaturen

Av , , Bli först att kommentera 47

Alla demokratiskt sinnade partier och personer måste stödja proteströrelsen i Iran – i dess kamp mot den islamistiska diktaturen. Kravet på att ta ställning gäller även den svenska regeringen. Men S och MP vägrar välja sida. Detta svek kommer inte att glömmas.

 

I.  Patetiskt, skamligt och ett rent förräderi
Margot Wallström och andra företrädare för EU-länder påstår att de fördömer våldsanvändning och uppmanar, med ett grötmyndigt men förrädiskt, tonfall regimen i Iran att respektera yttrande- och mötesfriheten – samtidigt som EU-företrädarna inte tar ställning för proteströrelsen mot den teokratiska diktaturen!

EU:s så kallade ”utrikeschef” (läs utrikesminister) Frederica Mogherini har enligt DN fällt följande sanslösa yttrande:”Vi har varit i kontakt med de iranska myndigheterna och vi förväntar oss att rättigheten till fredliga demonstrationer och yttrandefrihet kommer att garanteras”.

Detta är ett av detta sekels dummaste och fegaste yttrande!

Den blivande EU-statens nuvarande utrikesminister ”förväntar” sig alltså (från den snart 40-åriga islamistiska diktaturen) att rättigheter som har med demonstrationer och yttrandefrihet att göra ska ”garanteras”. Av diktaturen själv!

För att riktigt krypa i smutsen för mullorna lyckas EU:s utrikesminister Frederica Mogherini få med (i sitt svekfulla uttalande) att förväntningarna endast gäller det EU fegt kallar för ”fredliga” demonstrationer.

 

II. Tre frågor till dessa professionella utrikespolitiska svikare:

1. Finns det någonting som hänt efter mullornas maktövertagande 1979 som gör att någon – Sverige som nation eller EU som en stat i vardande – kan förvänta sig något annat än brutalt våld från den islamistiska diktaturen i Iran när det gäller en intern proteströrelse?
2. Hur kan någon, även professionella utrikespolitiska svikare, tro att deras ”kontakt” med myndigheterna i Iran innebär att de NU kan förvänta sig att demonstrationer och yttrandefrihet ska ”garanteras”. Av diktaturen själv?
3. Men det är faktiskt ännu värre än det låter.
EU-ledarna kräver inte bara ”garantier” av den islamistiska diktaturen i Iran. I sitt krypande för mullorna kräver de även att de demonstrationer som organiseras av proteströrelsen (mot mullornas diktatur) ska vara ”fredliga”! Tror dessa professionella svikare att det är möjligt för demonstranterna att bestämma om demonstrationerna ska bli fredliga – eller om de ska bli våldsamma? Naturligtvis inte. Det är de diktatoriska mullorna som, tillsammans med deras lydiga redskap ”revolutionsgardisterna”, avgör hur fredliga demonstrationerna blir. Och detsamma gäller för omfattningen av yttrandefriheten. Denna avgörs också av de diktatoriska prästerskapet och deras lydiga redskap ”revolutionsgardisterna”.

 

III. Har dessa professionella svikare ingenting lärt på snart 40 år?

Sanningen bakom uttalandena från Sveriges utrikesminister Margot Wallström och från vad som i praktiken är hennes chef (EU:s ”utrikesminister”) Frederica Mogherini är att de helt öppet ställer sig VID SIDAN AV den kamp som representanterna för proteströrelsen i Iran för just nu – på liv och död.

Med sina liv som insats strider proteströrelsen för:
* demokratiska fri- och rättigheter – mot den islamistiska diktaturen,
* en satsning på jobb och ett bättre liv – mot arbetslöshet, korruption och mullornas stöd till diktatorer som Bashar al-Assad i Syrien.

Det är en skam att Sveriges regering inte tar ställning för proteströrelsen – mot den snart 40-åriga teokratiska diktaturen i Iran. Men Sverige måste nu agera på samma sätt som gamla kolonialmakter i mellanöstern som exempelvis Storbritannien och Frankrike. Detta utrikespolitiska kryperi är ett av de många pris som Sverige måste betala för sitt medlemskap i EU.

 

IV. Den tid känns väldigt avlägsen då Olof Palme kritiserade övergreppen i världen:

*1972 i december: Palme riktar våldsam kritik mot USA:s barbariska bombningar av Hanoi,
*1975 i april: Han myntade uttrycket ”så talar diktaturens kreatur med varandra”, angående hur de högsta partibossarna i Tjeckoslovakien behandlade oppositionella,
*1975 i september: lördagen den 27 september avrättade Spaniens fascistiske diktator Franco fem oppositionella. Detta ledde till väldiga demonstrationer runtom i världen. Bland annat i Umeå där mellan 1000- 2000 personer deltog! Palme kallade de ansvariga fascisterna för ”Satans mördare”.

Jämför detta med Margot Wallström.

Denna socialdemokratiska utrikesminister som inte vågar ta ställning för proteströrelsen i Iran – mot den snart 40-åriga islamistiska diktaturen i samma land. Detta är skamligt.

Det utgör ett rent förräderi mot de som just nu offrar sina liv i kamp för demokratiska fri- och rättigheter. Wallströms och socialdemokraternas agerande utgör även ett förräderi mot vad som en gång var socialdemokratins egen utrikespolitik.

 

V. Vi måste stödja proteströrelsen i Iran.
Oavsett om vi är demokratiska socialister av Arbetarpartiets typ som även kämpar för löntagarmakt på arbetsplatserna, eller är borgerliga anhängare av demokratiska fri- och rättigheter, måste vi alla gemensamt ta ställning för proteströrelsen i Iran – mot den islamistiska diktaturen.

Detsamma gäller för de socialdemokrater som vill slå vakt om sitt eget utrikespolitiska arv.

Slut upp tillsammans med oss till stöd för proteströrelsen i Iran. Visa att ni inte har gått på bluffen att internationell solidaritet numera går ut på att underordna sig EU:s överstatliga stormaktspolitik.

Bli först att kommentera

Irans religiösa diktatur utmanas åter – allt stöd till den folkliga proteströrelsen

Av , , 2 kommentarer 48

Den islamistiska diktaturen i Iran utmanas åter.

Denna blogg har två olika inriktningar. Dels återfinns berättelser från den tid då jag gick i grundskolan samt åren därefter som kom att präglas av mina upplevelser från främst högstadiet på Mimerskolan. Dels innehåller bloggen politiska kommentarer till vad som pågår i Umeå men också till vad som sker i Sverige och i den vida världen. De folkliga protester som just nu pågår i Iran tillhör det absolut viktigaste i den vida världen idag.

För protesterna mot den islamistiska diktaturen är de största sedan 2009. Hundratusentals iranier har gått ut på gatorna runt om i landet. Uppgifter pekar på att det som ursprungligen utlöste denna protestvåg var höjda priser på basvaror och den omfattande korruptionen. Men under rörelsens tillväxt har protester även kommit att riktas mot den religiösa diktaturens tvångslagarna – exempelvis mot slöjtvånget. På sina håll har man även krävt den Högste Religiöse Ledaren Khameneis avgång.

Exakt hur omfattande demonstrationerna är verkar vara svårt att säga. I Iran kontrolleras media av den islamistiska diktaturen. Regimen har stängt ned sociala medienätverk som demonstranterna använt för att sprida information. Därför är det även svårt att kunna bedöma hur många demonstranter som dödats, skadats och fängslats. Men åtminstone två slutsatser kan dras: protesterna har varit kraftfulla vilket i sin tur har skakat regimen så mycket att den inte har vågat använda hela sin våldsapparat mot de som gått ut på gatorna. Detta i rädsla för att provocera fram än större protester.

Det är svårt att föreställa sig livet i en islamistisk diktatur. Att inte kunna gå på gatan i vilka kläder man vill. Att inte kunna anordna en fest i sitt hem utan att vara rädd för att den religiösa polisen bjuder in sig själv. Eller att inte kunna sitta bredvid sin kvinnliga klasskamrat på väg hem från skolan.

För många umebor har det varit en självklarhet att stödja kampen mot den religiösa diktatur som 1979 kidnappade kampen mot shahens USA-stödda diktatur. I nästan 20 år har bussförarna i Teheran kämpat för rätten att organisera sig fackligt. En kamp som vi, och andra organisationer i Umeå, uppmärksammat vid ett flertal tillfällen – bland annat på första Maj. 2009 var Umeå en av de orter i Sverige där solidaritetsmanifestationer hölls till stöd för de som demonstrerade för demokratiska rättigheter i Teheran.

Den kamp som nu åter blossat upp i Iran måste stödjas av alla som försvarar demokratiska fri- och rättigheter däribland rättigheterna för Irans kvinnor. För oss demokratiska socialister i Umeå har solidariteten med Iran stått högt på dagordningen redan innan shahen föll i slutet på 1970-talet. Det måste den fortsätta att göra. Ned med den religiösa diktaturen i Iran.

2 kommentarer

Redan vid elva år är du medveten om att det är ett övergrepp att droga småpojkar som är 2-3 yngre än dig

Av , , Bli först att kommentera 12

Jag deltog inte i övergreppen på de finska småpojkarna.
På den tiden fanns det vissa slagsmål som var ärofulla. Och andra som var skamliga. Om Heinz, som terroriserade hela Mimerskolan, hade försökt röra (brutala sexuella ofredanden enligt dagens sätt att se på det han gjorde) min tjej Linda hade jag försvarat henne oavsett om jag hade blivit ihjälslagen. Detta berodde på att hon var mitt livs första kärlek och att det dessutom låg i linje med den hederskodex som jag och många andra höll oss med. Det spelade sedan ingen roll om jag hade förlorat med stor blodförlust och svår hjärnskakning. Jag skulle strax fylla 15 eller hade nyss fyllt 15 då situationen att utmana Heinz blev akut. Jag har nämnt detta tidigare. Många gånger. Men denna gånger gör jag det av ett annorlunda skäl. En av de två frågeställningarna för denna blogg handlade om när det är rätt att börja ställa krav på unga människor att inte begå övergrepp.

Annorlunda uttryckt: när kan vi kräva av unga människor att de ska förstå konsekvenserna av sina handlingar?

OM det var så att de av mina klasskompisar som drogade Veeti och Aleksi med magnecyl (och annat de hittat i sina föräldrars medicinskåp) blandat med Coca Cola hade fyllt 13 år – vilket vi gjorde på vårterminen i sjätte klass – var de absolut medvetna om att de begick ett övergrepp. Men enligt min uppfattning var de medvetna om att denna, avancerade fler-stegs-handling var djupt orätt, redan vid elva års ålder. Och det förhåller sig på samma sätt när det gäller att stoppa ned äckliga (onämnbara) saker i brevlådan och sedan kräva pengar för att sluta. Det är en enkel handling att brotta ned någon, eller att utdela ett kroppsslag, och detta kan ske i hastigt mod. Det går även att be om förlåt för detta. Och sedan är saken ur världen. Men de övergrepp som skedde mot de finska småpojkarna var så mycket mer utstuderade. Min gissning är att såväl ”drogningen” och kravet på att få pengar (en krona) för att sluta stoppa ned saker i brevlådan utfördes av killar som var tolv-tretton år gamla. Av sjätteklassare. Vi var tolv då vi började och tretton då vi gick ut sexan. Och då visste killarna vad de gjorde.

De visste att de kunde terrorisera denna familj just för att de kom från Finland. Den tragedi som de kanske åstadkom inom familjen, som jag skrev om i föregående blogg, kan ingen kräva att killarna skulle förstå. Många vuxna fattar inte sådant – det är min erfarenhet. Men hur in i helvete fel det är att droga, som i att förgifta, andra pojkar som är 2-3 år yngre än vad man själv är, det begriper mycket väl tolv-trettonåringar. Detsamma gäller övergreppet mot den finska familjen. Ett övergrepp som kunde ske eftersom främst pappan var så försvarslös.

För mig har detta en stor betydelse. Det har haft betydelse under hela mitt liv.

Jag har anklagat mig själv för saker som jag gjorde mot andra i just den åldern. Jag har varit förbannad på killar för vad de gjorde mot mig. I den åldern. Och jag fattade tragedin, i grova drag, som den finska familjen drabbades av.

Jag hade tur. Jag fick en moralisk kompass av mina föräldrar. Jag klarade inte alltid av att leva upp till den. Men jag visste vad som var rätt och fel. Naturligtvis var synen på våld väldigt annorlunda då än idag. Men jag visste i alla fall vad som var alldeles fel våld.

Jag vill inte börja lagstiftningsvägen.

Det jag vill säga är detta: idag bortförklaras en rad övergrepp som ungar begår med dess låga ålder. Jag vänder mig emot denna ”bortförklaringsmentalitet”. Detta betyder inte att jag vill sänka åldern för när det gäller ungdomars straffmyndighetsålder. Det betyder inte heller att jag vill skärpa straffen. Jag vill över huvud taget inte börja lagstiftningsvägen.

Mitt mål med att resa denna fråga är att sätta fokus på föräldrarna. Föräldrarna ska veta att deras små änglar verkligen ÄR änglar. Men att de SAMTIDIGT kan vara riktiga djävlar. Deras små änglar gör saker som de VET är fel. Det handlar inte om att ”han eller hon” är ju så ung. Visst är det skillnad mellan djupet på insikten hos en 42-åring med egna barn, en 22-åring som just börjat jobba och en tolvårig skolelev. Men det är ändå så att tolvåringen vet vad som är rätt eller fel.

Och det är detta som stora grupper av föräldrar måste konfronteras med.

Hur ska det kunna bli någon ordning i skolan om inte föräldrarna åläggs ett föräldraansvar. Hur ska skolan både kunna vara en ”kunskapsskola” och syssla med ”demokratisk fostran” om inte föräldrarna tar sin del av ansvaret.

Eller ännu värre: hur ska skolan klara sina uppdrag om föräldrarna skyller på skolan både för att deras barn misslyckas med att lära sig kunskaper och lära sig vad som är rätt och fel. Jag anser att det finns många bra lärare. Jag anser att det finns många mindre bra lärare. Men oavsett vilken form av lärare det handlar om måste även dessa förstå vilka krav de kan ställa (och inte kan ställa) på eleverna.

Mitt budskap är detta: vi ska inte börja med att diskutera i termer av ”brott och straff”. Vi ska börja med att diskutera vad ungdomar förstår och inte förstår när det gäller vad som är rätt och fel. Sedan ska vi diskutera föräldrarnas ansvar för att skapa en miljö i skolan som utgör den grund som lärarna har att arbeta utifrån.

Jag bygger detta på mitt eget liv. Och i mitt liv ingick alla klasskamrater som jag kände plus deras föräldrar. Vi visste alla väldigt mycket mer om vad som VAR rätt och fel än vad som ”samhällets” olika instanser verkar anse idag. Jag påstår inte att vår VETSKAP om vad som var rätt och fel innebar att vi inte gjorde det som var fel. Sannerligen inte. Allt som jag har skrivit handlar om hur ända in i helvete mycket fel som vi gjorde. Och som JAG gjorde.

Det jag vill ha sagt är att jag visste. Och har därför aldrig kommit över det jag gjorde.

Det som vi måste kunna diskutera i Sverige är vad vi kan förutsätta att ungar vet är fel. Och sedan närma oss ungarna mycket mer som vi närmar oss äldre barn än yngre. Mycket mer som vi närmar oss barn som FÖRSTÅR än som INTE förstår.

De av er som VILL förstå mig – ni kommer att förstå. De av er som inte VILL förstå mig – ni kommer INTE att förstå.

GOD FORTSÄTTNING.

* * * * *

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november,
3, 6, 7, 10, 17, 27, 29, 31 december,
1 januari,

Bli först att kommentera