Jag ber om ursäkt för förseningen – historien om hur finnarna delvis lyckades vinna sina plågoandars respekt fortsätter ikväll om än försenad

Jag har i många årtionden gått och burit på minnen som förmörkat mitt liv. Det har varit viktigt för mig att någon läst det jag skrivit. Därför ber jag alla er som läst det jag skrivit om ursäkt för att jag inte hållit mina löften om när jag ska återkomma med mina berättelser på denna blogg.

Jag har varken hållit dag eller i tid.

Det som skulle ha publicerats igår håller jag på att skriva nu. Men jag ska bättra mig. Från och med nu ska jag skriva på fredagar och publicera det som jag skrivit på lördagen förmiddag.

Detta gäller berättelserna från grundskolan – och den långa skugga som främst högstadiet på Mimer har efterlämnat. Där har jag väldigt mycket mer att berätta. Och det är i en av dessa berättelser (om de finska pojkarna och deras familj) som jag tar en paus just nu.

De flesta som läser det jag skriver vet att jag deltar i Umeås politiska liv. Jag skiljer noga på de blogginlägg som hör till mitt politiska liv och berättelserna från förr – som ännu kasta sin skugga över mitt liv.

Min fru (jag gifte mig den 18 november 2017) frågade mig en gång i början av vår bekantskap om skälet till att jag var politiskt aktiv på det självförbrännande sätt som kännetecknar mig på grund av jag försöker återbetala min skuld. Och svaret är Ja. Till viss del. Men till detta ska läggas en andra del. Det är mina minnen av hur morfar och pappa berättade att det var ”på oss” som överheten sköt i Ådalen 1931 eller på den gradvisa insikten av hur min mammas fostersyster (hennes kusin) togs av samhället och lobotomerades. Med mycket mera. Och övergreppen fortgår idag där arbetare, och tjejer, särskilt kombinationen arbetare och kvinnor, fortfarande är förlorare. Det tredje motivet till att jag strider under demokratiska socialistiska färger är det jag läst mig till i form av historia och teori. Utan ”utbildning” kommer insikterna blir fragmentariska och riskera att enbart bestå av hat. Utan en organisation är detta det öde som hade drabbat mig. Garanterat. Alla dödslekar jag berättat om antyder detta.

Men nu tillbaka till berättelsen om finnarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>