Mimerskolans efterspel. Nedskallad tre gånger i samma slagsmål på Barnens Dag 1969 och ett knivslagsmål utanför ”Versan” – motståndaren höll i kniven

Del I.

Jag lämnade grundskolan och Mimer i början på juni 1969. Men Mimerskolan har aldrig lämnat mig.

Jag har berättat om de dödslekar vi höll på med i Bågenhuset fyra våningar upp där Kafé Mekka ligger efter att vi slutat på Mimer. På många sätt finns jag fortfarande kvar på Mimerskolan – på dess skolgård och i dess korridorer. En av de som skrivit till mig och som också minns terrorn bor på den amerikanska västkusten. Det är en vän till mig från mc-tiden. En annan som skrivit till mig bor idag i Norge. Vi har lärt känna varandra på grund av dessa bloggar. Han gick på Hagaskolan.

Jag har insett att min syn på fysiskt våld är annorlunda än de flesta andra människors. Det är en av de saker jag ärvde från Mimerskolan. Det handlar inte om att jag slåss. Inte idag. Men jag är alltid beredd på att slåss. När jag träffar jobbigt gapiga killar, i varierande åldrar, och det gör man ju faktiskt rätt ofta, har jag kommit på mig själv med att tänka: ”jag undrar hur många raster du skulle ha klarat på Mimer”.

En storvuxen och högljudd kille, som var van att ta stor plats, drog automatiskt till sig de som ville slåss. På Mimerskolan. Oftast var gaphalsarna snälla grabbar som bara var valpiga. Men det valpiga var sååå lätt att ”läsa”. Det som helt korrekt utlästes var svaghet! I slagsmål. Och det bröt inte mot någon informell hederskodex, som vi hade, att en mindre kille gick på en större.

I sådana här fall var utgången alltid given.

Den litet större ville aldrig slåss. Även om han var tyngre och starkare. I teorin. Men rädslan gjorde att valpen inte tänkte så. Rädslan förlamar. Den som vet hur det känns att få en smäll rakt i ansiktet, och vet hur ens eget blod smakar, har ett avgörande övertag. Det hade aldrig ”valparna”. Den mindre kunde därför förnedra den större precis hur mycket som helst. Jag talar inte bara om Heinz. Jag talar om en del av dem som slogs redan på Sofiehemsskolan och som sedan fortsatte på Mimer. Inte sällan ingick de i Heinz hejarklack.

Även i det politiska livet tänker jag ofta: ”jag undrar hur många raster du skulle ha klarat dig på Mimer?
Stora valpiga typer, som viftar med armarna och och ben och ”hörs” – även de som inte ens irriterar mig – gör att jag tänker på hur de skulle ha tagits ned på Mimer. Snabbt, hårt och blodigt.

Det var fel. Ingen förtjänar detta bara för att de är gapiga. Men många av dem förtjänade ett ”håll käften”. På en arbetsplats, eller i ett politiskt parti, måste du förtjäna din rätt att gapa. Du har inte rätt att komma och ”ta över” utan att ha förtjänat respekt. MISSFÖRSTÅ MIG INTE. Mimer var skadligt för mig. Jag lider fortfarande av det jag gjorde mot andra, och andra gjorde mot mig, under min tid på Mimer.

Jag anser inte att gapiga killar, i olika åldrar, varken då eller nu, som kommer och stjäl utrymme av andra, ska utsättas för fysiskt våld. Men ”de gapiga” ska inte gapa innan de har bevisat sin lojalitet mot sina klasskamrater, eller senare i livet, mot sina arbetskamrater i kampen mot en djävlig chef eller genom att har stått upp för sitt eget parti då det blåser.

Det är inte samma sak att förstå varför vissa fick på käften som att tycka att det var okej. Det var ofta brutalt. Både fysiskt och mentalt. Idag skulle rubriceringen vara misshandel. Ibland grov. Så det var inte okej. Men det många borde ha haft, och det gäller än idag, är att någon sagt åt dem att ”hålla käften tills du visat vad du går för”.

Du måste alltid förtjäna ditt utrymme. Det är del ett. Men du måste också få hjälp att förtjäna ditt utrymme. Det är del två.

Det finns ingen självklar rätt att få ta plats på en arbetsplats eller i ett parti. Du kan inte bara börja gapa om hur saker och ting ska göras. Det bästa är att någon, fredligt, tar ned gaphalsar jorden. Det går snabbast och är nyttigt för gaphalsen (valpen). Och sedan måste någon ta på sig att hjälpa gaphalsen (valpen) att visa hur man förtjänar andras respekt.

Alternativet är att gaphalsen blir utfryst.

Och sedan tvingas säga upp sig. Eller lämna ett parti. För att sedan fortsätta att repetera sitt misstag – gång på gång. Både på arbetsplatser och inom partier finns det folk som ständigt kommer i konflikt med allt och alla. De tror att de har någon gudagiven rätt att gapa först och ”bevisa sig” senare. Men det är naturligtvis tvärtom. På de arbetsplatser och inom de partier som jag känner till har detta gällt. De flesta gaphalsar som får en tillsägelse, och sedan också får hjälp att agera på ett respektfullt sätt mot de som redan har visat lojalitet eller offrat något, kommer snabbt på rätt kurs. Sedan kan de börja ta utrymme. Någon enstaka gång finns det idioter som helt enkelt har svårt för att fatta. Trots kombinationen av kritik och stöd förmår de inte ta till sig varken behovet av ödmjukhet eller goda råd. Då blir det problem.

Många av de killar som slogs redan på Sofiehemsskolan och fortsatte att slåss på Mimerskolan hade blivit misshandlade hemma. Inte alla. Heinz tror jag absolut inte hade blivit utsatt för någon misshandel hemma. Jag är helt övertygad om att han tillhörde ett av dessa mänsklighetens undantag som njuter av att förnedra och misshandla andra. Utan någon förklaring i form av en svår barndom. Men även Heinz förstod reglerna. I förhållande till andra killar. Han misshandlade ”bara” andra sjuor då han gick i sjuan, åttor då han gick i åttan och aldrig små svaga typer. Det fanns ingen ”ära” i detta. Motståndaren skulle vara någon som var relativt stor och stark själv.

Många av de killar som slogs hade alltså ett helvete hemma. Jag lärde känna de flesta av dem, senare, och vi snackade en hel del om tiden på Mimer. Idag är flera av dem döda. Dessa slagskämpar var extra känsliga då någon ny och gapig ”valp” dök upp och tog för stor plats genom att exempelvis tala om vilka lärare som var idioter och vad som borde göras med dem. Det var sååå lätt att veta vad som skulle hända. Sååå förutsägbart. Det fick en smäll och bröt samman. Och slutade gapa om vilka lärare som var bra och dåliga. Exempelvis. Var det rätt. Nej. De borde istället ha fått en tillsägelse att de inte visste något men att de skulle ställa upp i den kamp vi andra elever förde mot djävliga lärare. Och inte gapa. Så tyckte jag då och så tycker jag än idag.

 

Naturligtvis tänker nu många så här: ”men du själv då, Hägglund, du är ju själv en gapig djävel både i kommunfullmäktige och på torgen i Umeå”?

Det stämmer. Men när jag gapar inom det parti jag tillhör, eller för partiets räkning mot våra motståndare, gör jag det från en position där jag har visat lojalitet mot mina partikamrater. Sedan händer det naturligtvis att jag gapar för ofta – men det är en annan sak.

Problemet är hur man ska behandla de som gapar och tar för stort utrymme – innan de har bevisat något.
De som gapar innan de har bevisat något, och som inte har något syfte i form av att föra fram sina arbetskamraters eller sitt partis åsikter, utan som bara gapar för att få höra sin egen röst, utgör alltid ett problem. På skolgården handlade det om att ha bevisat att du var pålitlig och ställde upp mot de lärare som måste ”tas ned” (ibland på riktiga grunder, ibland på felaktiga). Men poängen var att du måste bevisa din lojalitet med de övriga eleverna i klassen. Du fick absolut inte smöra för lärarna i syfte att få högre betyg. Ville du ha bra betyg skulle du få det utan att smöra.

Även om jag lämnade Mimer, har alltså Mimer aldrig lämnat mig.
O
m du som läser detta är en gapig kille som sitter i Umeå kommunfullmäktige – har jag garanterat tänkt att jag undrar hur många raster du skulle ha klarat dig på Mimer utan att ha åkt på en rejäl smäll. Eller blivit så skrämd att du hade varit beredd att ställa dig på knä med knäppta händer och be om ursäkt för att du fanns till. Jag skrev inledningsvis att jag har insett att min syn på fysiskt våld är annorlunda än den syn som de flesta andra människor har. Det är både bra och dåligt. Dåligt eftersom jag ibland har svårt att förstå rädslan hos de som har blivit hotade av rasister och nazister på nätet.

Bra eftersom jag fattar att Sverige under 80-talet, och ett par årtionden före och efteråt, varken var eller är normen för hur resten av världen var och är. Jag fattar hur skört allting är bättre än många andra. Jag såg den svenska välfärdsstaten födas. Och jag är med vid dess långsamma och fula sönderfall.

 

Del II

Det är tragikomiskt det här med normer.

För många universitetstyper (och deras mänskliga svans) är det högsta politiska mode att gå till storms mot ”normerna”. Och många normer är verkligen dåliga. Men det tragikomiska är att många av dessa normbekämpare ofta själva är väldigt beroende av normer. För att kunna fördöma så många normer som varande dåliga måste normbekämparna ha något att jämföra med. De måste ha en uppsättning av egna ”idealnormer” (olika för olika normbekämpare).

Ute i världen härskar våldet. Våld mellan stater, nationaliteter och människor. Den som står främmande inför våldet står egentligen också främmande för verkligheten. Men det gör inte jag. Jag vet att våldet, i fysiska och i andra former, utgör en av de mest betydelsefulla (om ej inte den enda) normerna i umgänget mellan stater, nationaliteter och individer. Våld är exempelvis normalt för att försvara orättvisor som inte borde vara norm-ala. Det krävs makt för att upprätthålla orättvisor. Och statlig makt har alltid byggt på våld. Eller på allas vetskap om statens möjlighet och rättighet att använda våld. Sverige ”tror inte” på våld. Sverige tror på FN. På just detta sätt är Sverige ett skämt. Våld är ett naturligt (naturligt som i ofta förekommande) kommunikationsmedel stater emellan. Men våldet tilltar också mellan olika nationaliteter/etniciteter inom en rad stater. Och på en individuell nivå har kvinnor och barn har alltid utsatts för våld i hemmen. Till detta kommer ett nytt inslag i det svenska samhället. Hedersvåldet. Under de sista åren har hedersvåldet börjat diskuteras – trots ett hårt motstånd. Vi som tar upp frågan om hedersvåld i Umeå kommunfullmäktige anklagas för att spela rasisterna i händerna. Det är ett typiskt exempel på hur vissa grupper och individer  förnekar verkligheten.

Det borde inte vara så att våld är ett ”naturligt” sätt att kommunicera. Men det är så verkligheten ser ut. Den som vägrar att fatta detta vägrar också att uppfatta verkligheten och världen som den verkligen är. På det sätter har förståelsen för våldet varit en tillgång för mig. Våldet har hjälp mig att förstå världen som den verkligen är – och inte som de flesta av oss tycker att den borde vara.

 

Del III
Jag har just skrivit fyra omfattande blogginlägg om svensk flyktingpolitik. Det här skriver jag som en övergång till framtida berättelser från skoltiden. Och från åren efter.

Jag tänker börja med att skriva om ett besök på Hagaskolan som jag gjorde i nian. Det var nämligen omöjligt för oss killar att gå på toaletterna på Mimerskolan. Vi killar saknade nämligen dörrar som vi kunde stänga om oss, om vi skulle behöva sätta oss ned på toan! Vi saknade inte lås. Vi saknade själva DÖRRARNA!

Fattar ni vilken situation man skulle befinna sig i om ens fiender dök upp? Eller en grupp av ens fiender. Som kunde rycka upp dig från toalettstolen innan du var klar och få sig ett ordentligt garv. Det skulle vara var den totala förödmjukelsen. Särskilt när historien sedan spreds över hela skolan. Det hände aldrig mig. Situationen gick att tänka sig in i. Därför undvek jag att utsätta mig för sådana risker. Men andra blev överfallna. Någon kunde också gå fram och klippte till dig i ansiktet då du satt ned.

Jag förlåter ALDRIG lärarna på Mimer som inte ens kunde ge oss och dörrar till toaletterna. Kan någon fatta hur in i helvete korkade de var.

Därför tog jag mig till Hagaskolan, på en kombinerad frukostrast och håltimme, på jakt efter en toalett. Och för att hälsa – hälsa på de som jag kände på den skolan. Men det slutade i ett djävla rabalder. ”Vaktläraren” grep mig – som om jag var en knarklangare, minst – och jag släpades in till rektorn. Det som sedan följde hade sina poänger.

 

Del IV
Jag ska också berätta om mina två värsta slagsmål. Och om hur våldet som jag utsattes för då också gjorde mig mindre rädd för fysiskt våld. Det handlar om:
- då jag blev nedskallad tre gånger av boxaren Björn. Och reste mig upp – två gånger. Dumt gjort mot en fullständigt överlägsen motståndare. Men det handlade om min värdighet. Och trovärdighet. Mitt uppträdande skulle ”komma ut”.
- ett slagsmål utanför Universum (då norra Europas största krog) på nyårsafton 1970-71 som slutade i Tingsrätten eftersom en kniv blandades in. Jag vill understryka att det inte var jag som höll i kniven. Det var min motståndare. Jag vill också berätta att det är en overklig känsla att vända sig om och se en person springa efter en, med en kniv i handen, höjd till hugg.

Sånt glömmer man inte så lätt.

Kan jag fortfarande slåss? Det handlar främst om förmågan att acceptera smärta och ett visst mått av egna skador. Och förmåga och ”acceptans” att tillfoga andra människor vissa skador. Blir jag exempelvis angripen av nazister, fysiskt, kommer jag att försvara mig. Fysiskt. Om någon skadar mitt barn, fysiskt, är det möjligt att jag kommer att skada den personen. Fysiskt. Det är en fråga om tid och plats. Jag förlåter inte sådant. Och jag glömmer det aldrig.

Mimer lever kvar i mig. Och det kommer den skolan alltid att göra. Jag var ingen slagskämpe. Men jag kunde slåss. Och jag slogs. Det gör jag fortfarande. Fast i ord och i skrift. Men jag har hållit mig beredd på fysisk kamp sedan jag gick ut från Mimer. Och de slagsmål som jag kommer att skriva om ägde rum efter att jag hade lämnat Mimer.

Jag håller mig fortfarande beredd. Det är därför jag tränar. Inte för att det skulle vara hälsosamt. Jag tränar endast för att kunna försvara mig om någon skulle angripa mig och de mina. Fysiskt. Tyvärr har detta skett.

Men ibland är man inte ensam om att få fatta det beslut som vore det rätta.

Mina berättelser från skoltiden och åren efter börjar om.
På måndag.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>