Polishämtning låg i luften vid mitt besök på Hagaskolan på toalett-jakt. På Mimer var förnedringen total. På killtoan saknades nämligen DÖRRAR !

Till Hagaskolan på jakt efter en toalett med dörr – ett äventyr

Som jag tidigare berättat var Mimer en skola där killar som var större och starkare ofta utsatte andra killar som var mindre och svagare för brutal misshandel och sadistiska övergrepp. Och jag skyller detta på Mimers äldre och förvridet kristna lärarkår. Alla lärare var inte dåliga. Själv tyckte jag bra om vår kvinnliga klassföreståndare. Vissa av tjejerna tyckte att hon favoriserade killarna. Andra tjejer tyckte inte detta. Men hon var ung, såg bra ut, och och var spännande med sina korta kjolar och kjolbyxor (som hennes reaktionära lärarkollegor ogillade starkt har jag senare fått veta). Men vi killar ogillade inte alls hennes kjollängd. Hon kunde också vara ironisk så att det sved. ”Hon var ”en tuff brud” som Lill Babs sjöng.

Vi kan förlåta de kvinnliga lärarna. De besökte aldrig killtoaletten. Men de manliga lärarna var kollektivt skyldiga till helvetet på killtoaletterna. Det gick endast att göra stående behov på killtoaletterna. INGEN vill göra sittande behov. Skälet var, som jag skrev i den förra bloggen, att det inte gick att stänga dörren om sig. Och det berodde alltså inte på dåliga lås till dörrarna. Det berodde på att det inte fanns några dörrar. Och det hade aldrig varit meningen att det skulle finnas några dörrar. Det fanns nämligen inga dörrhållare. Så generation av killar hade aldrig kunna gå på toa anonymt. Tala om att det ”satt i väggarna” på denna gamla realskola.

Ingen vill bli överrumplad av sina fiender sittandes ned på toan. Tänk den totala förnedringen att bli uppsliten från toaletten, ofärdig, med byxorna nere vid anklarna, av en grupp fiender. Den totala förnedringen. Speciellt när historien kom ut över hela skolan. Påbättrad! Eller tänk dig att en eller två av dina fiender gick på dig då du satt ned och sopade till dig då du satt ned. Då var helt försvarslös.

Resultatet var ju att alla killar anmälde behov av toalettbesök under lektionstid. Då detta hände väldigt ofta, vi kunde ju inte gå på toan på rasterna om vi behövde sitta ned, blev lärarna ibland irriterade. även de manliga. Men hur in i helvete kunde de bli det. De visste ju att det saknades dörrar. Ändå fattade de inte.

Det var ju så enkelt: Risken att bli utsatt för ett överfall var väldigt liten om du gick under lektionstid. Risken om du satt ned på toan under rasten var väldigt stor. För vissa killar, som var utsatta även i vanliga fall, var det nästan oundvikligt att de blev utsatta någon för av ”överfall i denna så känsliga och utsatta position om de gick på rasten. Jag har skrivit detta tidigare: jag hatar lärarkåren på Mimer för att de utsatte oss killar för detta. Jag förstår inte hur de tänkte när de berövade oss rätten och möjligheten att stänga en dörr om oss så att vi kunde gå på toan både anonymt och någorlunda tryggt. Den enda förklaringen var att de såg på oss som om vi var djur. För vi blev INTE behandlade som människor.  Vi var bara 13 (eller tolv) år då vi började i sjunde klass på Mimerskolan. Toaletterna var ett av många ångestladdade ställen. Även toaletterna bidrog till att förråa oss.

 

Hagaskolan hade både dörrar på alla toaletter – och lås till dessa!

En gång, när jag hade en håltimme kopplad till lunchrasten, gick jag ända från Mimer till Hagaskolan. Vi hade hört att de hade toaletter med dörrar där! Väl framme på Hagaskolan började jag vandra i korridorerna på denna skola som var byggd på längden. Inte på höjden som Mimer var. På jakt efter en åtråvärd toalett med dörr. Det måste ha varit på vårvintern i nian. Jag kände mig totalt orädd för alla elever jag mötte på Haga. Vissa nickade, igenkännande, då vi hade mötts på någon av Umeås ungdomsgårdar (Centralgården, Mariehemsgården eller den i källaren på Tegskyrkan). Nickade igenkännande. Eller så vek de undan. Jag hade Mimer stämplat ”all over”. Jeans och jeansjacka, mitt i smällkalla vintern, ingen mössa eller handskar, en röd scarf runt halsen och händerna djupt nere i byxfickorna. Ur den ena bröstfickan stack en pipa uppkäftigt fram, med tobak och piprensare, och ur den andra en stor Prince samt en snygg bensintändare. Jag var på en plats som kunde ha varit farlig. Men det faktum att jag kom från ”värstingskolan” innebar trygghet i ett läge som detta.

På vägen genom Hagaskolans mer moderna design, med de (som jag tyckte) oändligt långa korridorerna, blev jag identifierad som en utböling av ordningsläraren eller ”Förste Vaktläraren”. Han ”grep” mig och släpade in mig till rektorn på Haga. Rektorn hette Ingvar Kvarnbrink.

Rektor Ingvar Kvarnbrink höll ett osande tal för mig.
Han frågade vad jag gjorde där. Han skrek inte, men han talade väldigt högt väldigt arg. Han var upprörd på allvar över min närvaro. Jag kommer så väl ihåg själva rytmen i hans framställning av de många problem han liksom anförtrodde mig, som ju var en främling för honom. Just då. Hans sätt att tala var effektfull och lät ungefär så här:

– Och du vet, lika väl som jag, att det förekommer en massa stölder här,
– Och du vet, lika väl som jag, att äldre typer som du kommer hit och säljer hasch och gud vet vad,
– Och de vet, lika väl som jag, att folk som inte går på skolan ska hålla sig härifrån.

Sedan hämtade han luft och frågade mig om jag kunde legitimera mig.

Jag svarade, smickrad över att ha blivit beskriven som en ”äldre typ”, att jag bara gick i nian. Fast på Mimerskolan. Och att jag hade tagit en promenad till Hagaskolan eftersom jag hade hört att det fanns toaletterna med dörrar och lås här!

Jag insåg, ögonblickligen, hur provokativt det lät. Kvarnbrink blev urförbannad. Han trodde, naturligtvis, att jag drev med honom. Leta toaletter med dörrar och lås: ”Kan du inte komma på en bättre lögn” halvskrek han.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag insåg att ett samtal till polisen nu hängde i luften. Men sanningen var ju att jag hade gått ända till Haga för att få besöka en toalett i lugn och ro. Det var både komiskt och sorgligt på samma gång.

Vad heter du fräste Kvarnbrink?
”Jan Hägglund”, svarade jag. ”Har du någon legitimation” frågade rektorn. ”Nej” svarade jag. (Det hade man inte på den tiden – om man inte hade tagit körkort). Kvarnbrink tystnade och tittade stint på mig. ”Vad gör din mamma och pappa”, frågade han sedan? ”Farsan är jobbar alldeles i närheten av Hagaskolan, på I 20-regementsbageri. Och morsan jobbar på inköpsavdelningen på lasarettet”, svarade jag. Det var pressande. Särskilt pressande var det eftersom jag kände att en polisanmälan låg i luften.

”Är du Ruby och Lennarts grabb”, frågade Kvarnbrink överraskad?
”Ja, svarade jag”, lite osäkert, och frågade sedan ”känner du dom”? Ja, för fan”, svarade Kvarnbrink, plötsligt märkbart lättad. ”Hälsa dom från mig, hälsa dom från Ingvar Kvarnbrink”. Efter någon sekunds tystnad fortsatte han ”Kommer du ihåg att hälsa – och att jag heter Ingvar Kvarnbrink”? ”Ja”, svarade jag. Konfunderad. Vad hade mina föräldrar med en rektor på Hagaskolan att göra?

”Bra, och håll dig på Mimer i fortsättning”. Han hade blivit en aning vänligare då han förstått vilka mina föräldrar var. Men han avslutade bistert. ”Ok” svarade jag, lättad över att slippa polisinblandning. För, som sagt, det hade legat i luften, alltså att Kvarnkrink och ”Förste Vaktläraren” hade ringt efter polisen. Speciellt då jag svarade att jag var på Hagaskolan på jakt efter en toalett – med dörr och lås. Uppenbarligen övergick det även dessa herrars föreställningsförmåga att det kunde vara som på Mimer.

Det blev inget toalettbesök på Haga för mig. Jag såg de trygga, dörr- och låsförsedda, och därför så åtråvärda toaletterna. Men magen var så ”låst” efter striden med ordningsläraren och rektorn, samt oron för att polisen skulle komma, att det enda jag kunde göra var att traska tillbaka till Mimer.

Varför blev jag identifierad via mina föräldrar och deras jobb. Kvarnbrink var socialdemokrat och det var mina föräldrar också. Morsans namn, taget från USA, var mycket ovanligt. ”Ruby”. Och farsans arbetsplats på bageriet intill Hagaskolan var känt för varje unge och lärare på Hagaskolan. ”Jag skulle hälsa från rektorn på Hagaskolan till er” sa jag senare, till mina föräldrar. ”Hur känner du Ingvar” undrade de båda förvånat. ”Det var ett skolbesök”, svarade jag, utan att gå närmare in på detaljerna. Och med detta lät de sig nöja. Helt planenligt. Men jag insåg då att Umeå var en liten stad som hade ögon och öron överallt. Alla kände alla.

 

Folk frågar mig alltid varför det inte monterades upp dörrar inne på killtoaletten på Mimer.
Jag svarar som sanningen är: det var aldrig meningen att det skulle finnas några dörrar nere på killtoaletten. Det fanns, som sagt, inga dörrhållare. Det hade heller aldrig funnits några dörrhållare på killtoaletten. På Mimer satt bokstavligen brutaliteten i väggarna. Eller så satt brutaliteten i bristen. På dörrar. För på Mimer var allt brutalt.

 

På vägen tillbaka från Haga till Mimerskolan småsjöng jag på en låt från The Animals. Låten var från 1965 och på talspråk hette den ”We gotta get outta this place”. Titeln fick mig naturligtvis att tänka på Mimerskolan.

Texten går så här – lyssna på låten på youtube. Den var mycket speciell för sin tid. Före sin tid.

 

In this dirty old part of the city
Where the sun refuse to shine
People tell me there ain’t no use in trying

Now my girl you’re so young and pretty
And one thing I know is true
You’ll be dead before your time is due
I know

[Pre-Chorus]
Watch my daddy in bed and tired
Watch his hair been turning gray
He’s been working and slaving his life away
Oh yes, I know it

He’s been working so hard
I’ve been working too babe
Every night and day
Yeah yeah yeah yeah

[Chorus]
We gotta get out of this place
If its the last thing we ever do
We gotta get out of this place
Cause girl, there’s a better life
For me and you

 

[Verse 2]
Now my girl you’re so young and pretty
And one thing I know is true, yeah
You’ll be dead before your time is due
I know it

[Pre-Chorus]
Watch my daddy in bed and tired
Watch his hair been turning gray
He’s been working and slaving his life away
I know, he’s been working so hard

I’ve been working too, babe
Every day baby
Yeah yeah yeah yeah

[Chorus]
We gotta get out of this place
If its the last thing we ever do
We gotta get out of this place
Girl, there’s a better life
For me and you

[Bridge]
Somewhere baby
Somehow I know it baby

 

[Chorus]
We gotta get out of this place
If its the last thing we ever do
We gotta get out of this place
Girl, there’s a better life for me and you

[Outro]
Believe me, baby
I know it, baby
You know it, too”.

 

 

En kommentar

  1. Mats Sundbaum

    Jan Hägglund
    En fantastisk berättarbegåvning. Jag hoppas att du du använder ditt material och skriver en eller flera böcker. Förutom fantastiska berättelser skulle det även bli en samlad dokumentation hur livet var i Umeå under 50 – 60 talet.

Lämna ett svar till Mats Sundbaum Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.