Vad hände alltså med den svenska flyktingpolitiken i november 2015?

Jag lovade att försöka besvara följande fyra frågeställningar.

1. Var det verkligen en ny flyktingpolitik som infördes i november 2015 – eller innebar omläggningen den gången en återgång till en traditionell och för Sverige normal flyktingpolitik?

2. Hur dramatisk blev omläggningen av flyktingpolitiken egentligen när vi tittar på hur många flyktingar och flyktinganhöriga som har beviljats uppehållstillstånd före, under och efter året 2015?

3. Har asylrätten avskaffats då vi tittar på hur många som faktiskt beviljats asyl?

4. Innebar omläggningen av flyktingpolitiken att Sverige vände ryggen åt medmänskligheten och till och med började vandra i en rasistisk riktning?

Låt oss börja med fråga två: Hur dramatisk blev omläggningen av den svenska flyktingpolitiken år 2015 – egentligen?

En avgörande del av ett lands flyktingpolitik handlar om hur många asylsökande som beviljas uppehållstillstånd. Detta kommer självklart att påverka varje samhälles möjlighet att integrera de som flytt sitt hemland när det gäller boende, utbildning, möjlighet att få jobb, mm. Låt oss därför titta på hur många flyktingar, med anhöriga, som beviljades uppehållstillstånd före, under och efter år 2015.

Vi börjar med att jämföra hur många asylsökande som fick uppehållstillstånd. Vi väntar med att utvärdera effekterna av omläggningen av flyktingpolitiken 2015 när det gäller de asylsökandes anhöriga.

Låt oss nu jämföra Sverige med övriga länder inom EU
Detta låter sig göras genom att vi studerar tabellen nedan. I den jämförs Sverige med ett urval av andra länder inom EU när det gäller hur många uppehållstillstånd som de olika länderna beviljade till asylsökande år 2016. Som alla kan se utifrån tabellen handlar det om hur många asylsökande som beviljats uppehållstillstånd – per tusen invånare – i respektive land.

Tittar vi på tabellen framgår det att Sverige beviljade flest uppehållstillstånd åt alla asylsökande i de av oss undersökta EU-länderna under år 2016. Detta med hänsyn taget till befolkningens storlek (i fortsättningen kommer jag att kalla detta för ”per capita”).

Vi vågar faktiskt dra slutsatsen att Sverige beviljade flest antal uppehållstillstånd per capita av alla EU-länder! Överlägset flest.

Vi vågar dra denna slutsats på grund av sammansättningen av gruppen i de av oss undersökta länderna. Här ingår förutom Sverige även Tyskland och grannländerna Norge, Danmark och Finland. Vi har också tagit med Frankrike samt ett genomsnittsvärde för alla de 28 EU-länderna.

Jag kommer inte att jämföra Sverige med Cypern och Malta då jag drar slutsatser. Detta eftersom jag inte anser att dessa två öar [på under en miljon respektive under en halv miljon invånare], kan jämföras med Sverige och övriga EU-länder.
Se tabell 2.

Kommentarer till tabellen:

Tabellen visar att Sverige, ensamt, beviljade nära 11 procent av alla uppehållstillstånd som beviljades av alla 28 EU-länder tillsammans under år 2016. Detta trots att Sverige har mindre än två procent av EU:s befolkning!

De två länder som står ut är Sverige och Tyskland.

Sverige har dock beviljat allra flest uppehållstillstånd till asylsökande. Ännu fler än Tyskland.
Och jämför vi Sverige med grannländerna Norge, Danmark, och Finland är skillnaden väldigt stor. Under 2016 fick 1,3 asylsökande per tusen invånare uppehållstillstånd i grannländerna Danmark och Finland. Under samma år beviljade Sverige 7,2 asylsökande uppehållstillstånd per tusen invånare. Det betyder att på varje asylsökande som har fick uppehållstillstånd i Danmark och Finland fick 5,5 asylsökande uppehållstillstånd i Sverige.

Jämför vi sedan Sverige med EU som helhet så gäller samma siffror. På varje asylsökande som erhöll uppehållstillstånd, per tusen invånare, inom EU som helhet beviljade Sverige uppehållstillstånd till 5,5 asylsökande! Detta under året 2016.

Därför har Sverige, med mindre än två procent av EU:s sammanlagda invånarantal, beviljat nästan elva procent av alla uppehållstillstånd inom hela EU.

Vad händer då om vi jämför Sverige med Sverige?               

Tab 1: asylsökande som fick uppehållstillstånd – per tusen inv                                                 

År 2015:                             36 630                     3,7
År 2016:                             71 562                     7,2

Migrationsverket

Kommentarer:

Kan vi av denna tabell dra slutsatsen att omläggningen av Sveriges flyktingpolitik 2015 blev så dramatisk som många har gjort gällande? Detta i bemärkelsen att omläggningen innebar en ny och omänsklig flyktingpolitik som vissa till och med har påstått vara rasistisk samt inneburit ett avskaffande av asylrätten?

Då vi jämför Sverige med övriga EU-länder så finns det inget stöd alls för dessa påståenden. Tvärtom! Det sätt som Sverige stack ut var att landet beviljade uppehållstillstånd för 5,5 asylsökande samtidigt som EU, som helhet, beviljade uppehållstillstånd till en (1) asylsökande.

När vi nu jämför Sverige med Sverige visar det sig att antalet asylsökande som fick uppehållstillstånd år 2016 nästan fördubblades i förhållande till år 2015. Det handlar, som alla kan se av tabellen ovan, om att de 36 630 asylsökande som beviljades uppehållstillstånd år 2015 ökade till 71 562 år ifjol.

Så inte heller då vi jämför Sverige med Sverige finns det något underlag för att påstå att omläggningen av den svenska flyktingpolitiken 2015 fick några dramatiska effekter under år 2016. I alla fall inte i omänsklig eller rasistisk riktning.

Men det är naturligtvis en dramatisk förändring att Sverige fördubblade antalet utfärdade uppehållstillstånd på ett enda år mellan 2015 och 2016. Det är också dramatiskt att Sverige beviljar flest uppehållstillstånd av alla EU-länder – faktiskt 5,5 gånger så många som EU-snittet.

Men hur går det med kritiken ”från vänster” mot regeringen?

Låt oss mot bakgrund av våra nya kunskaper om hur många uppehållstillstånd som Sverige beviljade år 2016 i jämförelse med övriga EU-länder, samt med sig självt året innan, åter läsa Vänsterpartiets formuleringar:
”När världen som allra mest behöver stater som står upp för asylrätt och medmänsklighet vänder Sverige ryggen till”.
Eller: ”Vi kan inte göra upp med en regering som har samma retorik och logik som rasisterna”.

Kommentarer:

Det är svårt att förstå varför dessa anklagelser riktas mot den svenska regeringen. Den borde rimligtvis riktas mot regeringarna i de övriga EU-länderna. Det är svårt att förstå kravet på att asylrätten ska återinföras – i Sverige. Det är slutligen svårt att förstå hur Vänsterpartiet kan antyda att just de svenska Socialdemokraterna har blivit rasistiska (”samma retorik och logik som rasisterna”).

Avslutningsvis
Jag anser att de påståenden som förts fram om att förändringen av flyktingpolitiken under hösten 2015 skulle ha varit omänsklig, och till och med rasistisk, saknar all grund.

Åtminstone när det gäller fakta.

Nästa blogg publiceras på söndag.
Då ska vi titta på hur förändringen av flyktingpolitiken 2015 ter sig när vi tar de asylsökandes anhöriga i beaktande.

Svensk asylpolitik förändrades i november hösten 2015.

Detta var året då det anlände exceptionellt många asylsökande till Sverige – nästa hela 163 000. Vissa anser att Sverige då ersatte en lång tradition av human flyktingpolitik med en närmast omänsklig flyktingpolitik. En del av kritikerna har till och med angripit omläggningen under hösten 2015 för att ha varit ett omslag i rasistisk riktning.

Från vänsterpartistiskt håll har bland annat följande hävdats: När världen som allra mest behöver stater som står upp för asylrätt och medmänsklighet vänder Sverige ryggen till”. Eller: ”Vi kan inte göra upp med en regering som har samma retorik och logik som rasisterna”. Från andra håll krävs att ”asylrätten ska återinföras” vilket indirekt utgör ett påstående om att asylrätten nu har avskaffats i Sverige.

Men stämmer det verkligen att en lång tradition av human flyktingpolitik avskaffades till förmån för en närmast omänsklig, kanske till och med rasistisk, flyktingpolitik och att asylrätten har avskaffades hösten 2015.

I ett antal blogginlägg med början kring lunchtid idag ska jag försöka besvara dessa frågeställningar.

Min metod blir dels att använda fakta från bland annat Migrationsverket, Eurostat, Utlendingsdirektoratet (Norge) Udlaendingestyrelsen (Danmark), dels att jämföra Sverige med a) Sverige, b) med andra EU-länder samt c) med hela EU.

1. Var det verkligen en ny flyktingpolitik som infördes i november 2015 – eller innebar omläggningen den gången en återgång till en traditionell och för Sverige normal flyktingpolitik?

2. Hur dramatisk blev omläggningen av flyktingpolitiken egentligen när vi tittar på hur många flyktingar och flyktinganhöriga som har beviljats uppehållstillstånd före, under och efter året 2015.

3. Har asylrätten avskaffats då vi tittar på hur många som faktiskt beviljats asyl?

4. Innebar omläggningen av flyktingpolitiken att Sverige vände ryggen åt medmänskligheten och till och med började vandra i en rasistisk riktning?

Det krävs att några försöker besvara dessa frågor på ett ärligt sätt. Jag tänkte också göra ett försök.

Vi ses vid lunch.

Är hon PSB ?

Frågan ställdes av en manlig ledamot i Umeå kommunfullmäktige utanför mötessalen i syfte att identifiera en kvinnlig ledamot i fullmäktige. Detta skedde under en debatt kring innehållet i en jämställdhetsplan mellan män och kvinnor som just då pågick inne i fullmäktigesalen. Vi talar om den tredje måndagen i september år 1992.

En kvinnlig ledamot hade just hållit ett alldeles särskilt engagerat anförande i frågan. Vi var två killar som stod och resonerade kring jämställdhetsplanen. Vi tillhörde båda två samma parti den gången och vi tillhör båda samma parti idag – även om själva partiet inte är detsamma. Alla i Umeå (med ett enda undantag) lämnade nämligen det gamla Rättvisepartiet Socialisterna / Offensiv år 2010 för att påbörja uppbygget av det nya Arbetarparti som vi tillhör idag. (Det enhetliga utträdet gör att det ofta känns som om det handlade om samma parti – det är nämligen till så stora delar samma partimedlemmar idag som då – även om många nya har hunnit tillkomma). Men slut på utvikningen.

Vi stod alltså utanför fullmäktigesalen och diskuterade hur vi skulle fördela våra inlägg sinsemellan om jämställdhetsplanen.

Uppför trappan kommer en tredje manlig ledamot från ett annat parti. En veteran med många år i fullmäktige bakom sig. Han frågar vad som händer. Vårt parti hade tre ledamöter i fullmäktige vid denna tidpunkt, två killar och en tjej, och vi hade suttit mindre än ett år. Vi hade alla fortfarande svårt med namnen på övriga ledamöter och med deras partitillhörighet. Men vi förklarade för den nytillkomna veteranen att en kvinna just hållit ett väldigt bra inlägg om jämställdhetsplanen. Vi försökte sedan förklara vem hon var genom att beskriva hennes stora ”glada” hår.

Vi avbryts av frågan: – Är hon PSB?
Jag och min partikamrat i fullmäktige tittar undrande på varandra. Som nykomlingar är det många förkortningar vi måste lära oss. En av oss frågar den nytillkomna veteranen vad PSB betyder.

Han skrattade överseende. Det högljudda och ”käcka” svaret vi sedan fick var detta: ”påsättningsbar”, och sedan med högre röst ”ÄR HON PÅSÄTTNINGSBAR”?

Jag och kamraten stelnar båda till. Vi och veteranen tillhörde inte endast olika partier. Vid denna tidpunkt var vi direkta politiska fiender. Ändå tilltalade han oss som om vi var ”tre grabbar som förstod varandra”. I denna fråga. Det var som om han ansåg att denna grova jargong stod utanför politiken. Trots att den debatt som just då pågick handlade om en jämställdhetsplan mellan kvinnor och män.

Ingen av oss hade hört förkortningen tidigare. Den självklarhet med vilken han frågat ”om hon var PSB” lämnade inget tvivel om vad som gällde i en rad avseenden:
a) som killar förutsattes vi känna till förkortningen och jargongen,
b) veteranen uppfattade oss som ”tre grabbar” som kunde garva tillsammans – i just denna fråga – politiska fiender eller inte,
c) han ansåg att frågan bara blev roligare av att debatten inne i fullmäktigesalen handlade om en plan för jämställdhet.

Veteranen försvann snabbt in genom dörrarna till salen. Vi med. Det började dra ihop sig till vår tur att äntra talarstolen. Då jag och kollegan senare åter fick tid att kommentera den korta ordväxlingen med veteranen kom vi fram till ytterligare två insikter. Dels det uppenbara: innebörden av begreppet PSB var en ”rolig” bedömning av hur snygg en kvinna var.
Dels att det skulle gynna uppbygget av ett politiskt kontaktnät om du hängde med i jargongen och själv svarade med en kommentar av typen ”på en skala av 1 till 10 … ”.

Det hela var äckligt.
Vi diskuterade hur vi skulle agera direkt efteråt. Hela partiavdelningen i Umeå deltog. Vi var nya och mer rädda än vad övriga partier förstod. Utåt uppträdde vi nämligen alltid väldigt kaxigt. Men kombinationen av uttrycket i sig och tillfället då det fälldes gjorde det hela både äckligt och oacceptabelt. Vi måste agera för kunna se oss själva i spegeln. Partiet gav mig i uppdrag att skriva en debattartikel till VK. Vi anade att det skulle kunna bli ytterligare en storm kring oss. Men det var vår förbannade plikt att ”slå larm”.

Som alla kan se av det handskrivna på kopian av debattartikeln nedan publicerades denna 17 september 1992. Debattartikeln speglar stämningsläget som det var på den tiden rätt bra.

Det och nu gått 25½ år sedan den gången
Veteranen sitter inte längre kvar i fullmäktige. Han finns inte längre kvar i livet. När det gäller kampen för jämställdhet finns det oändligt mycket kvar att göra. Men när det gäller språkbruket – direkt utanför fullmäktigesalen – slipper vi höra denna typ av uttryck.

Men jag har tråkigt nog intrycket av att språket åter håller på att brutaliseras. Detta gäller i form av kvinnoförnedrande kommentarer. Men också i form av rasistiska uttryck och i form av uttryck som förnedrar homosexuella. Jag tror att detta hänger ihop. Språket brutaliseras av en organiserad nazistisk och en bredare rasistisk rörelse i Sverige. Denna vrider klockan bakåt när det gäller språket.

Det är viktigt att bekämpa denna nya våg av reaktionärt språkbruk. Vilka begrepp som är acceptabla när det gäller kvinnor, människor av annan härkomst och homosexuella utgör en del av den politiska striden. I den striden måste vi som är aktiva delta.

Inte minst vi karlar.

(klicka på bilden för att se en större version)

Henrik Agerhäll heter den nazistiske medlöpare som vi anser ska frysas ut i Umeå kommunfullmäktige. Denne Agerhäll valdes inte in i Umeå kommunfullmäktige för att väljarna ville ha någon som förde fram rasbiologiska åsikter eller som hetsade mot folkgrupper. Agerhäll valdes in i fullmäktige eftersom han stod på SD:s valsedel och väljarna förutsatte att han stod för detta partis valmaterial. Trots berättigad kritik mot SD innebar deras valmaterial i Umeå 2014 inte någon hets mot folkgrupp – då skulle nämligen deras valmaterial ha stoppats.

Agerhäll valdes in i fullmäktige eftersom han höll sina verkliga åsikter hemliga, hemliga både för andra medlemmar i SD och för väljarna. När hans verkliga åsikter, och aktiviteter på nätet, avslöjades blev han utesluten ur SD. Efter att ha blivit utesluten ur SD är Agerhäll idag vad som i parlamentariska sammanhang brukar kallas för en ”politisk vilde”. Han kan därmed hetsa mot olika folkgrupper med sina rasbiologiska åsikter hur mycket han vill i form av, exempelvis, ”interpellationer” och andra s.k. ”enkla frågor”. Nu visar alltså Agerhäll sina sanna åsikter – åsikter som han noga hemlighöll i samband med valet. Hans problem är att fullmäktiges presidium stoppar honom från att hetsa mot olika folkgrupper med sina rasbiologiska åsikter.

Presidiet i Umeå kommunfullmäktige stoppar Agerhälls rent brottsliga agerande. Presidiet agerar med auktoritet och heder och i Arbetarpartiet ställer vi oss bakom Rönnmark, Edvinsson och Nilsson. Men som jag skrivit tidigare – vi kan inte låta presidiet föra kampen mot denne nazistiske medlöpare själva. Några argument varför alla ledamöter i fullmäktige bör frysa ut den nazistiske medlöparen Agerhäll:

*Agerhälls agerande har gjort honom till idol exempelvis  i den nazi-influerade nättidningen ”nordfront.se”.
Där utmålas han som ett verkligt offer. För nazisterna i Sveriges och särskilt i Umeås fyller Agerhäll en mycket viktig uppgift. Sådana som Agerhäll bidrar till att stärka den ”nazistiska miljö” som är helt avgörande för om nazisternas försök att normalisera sin närvaro på gator och torg inför årets valrörelse ska lyckas – eller misslyckas.

Så genom sin aktivitet i fullmäktige, i kombination med snyftreportagen om honom i den nazi-influerade tidningen ”nordfront.se”, stärker Agerhäll den nazistiska miljön. Detta oavsett om han själv har ett medlemskort i någon nazistorganisation. Eller inte.

  *Normaliseringsförsöken från NMR – Sveriges mest våldsbenägna nazister – ingår i deras satsning på kommunalvalen. NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) ställer upp i Boden, Ludvika och Kungälv. I deras valsatsning ingår även värvandet av ungdomar i högstadiet och på fritidsgårdarna. Den nazistiska miljö som Agerhäll bistår med hjälper NMR med deras ”normaliseringsprocess”.

*Skapandet av en nazistisk miljö (som alltså Agerhäll bidrar till både i Sverige och i Umeå) är avgörande för om grupper som NMR både ska kunna värva och behålla ungdomar som går i högstadiet och besöker fritidsgårdar. Den 30 januari (dagens då Hitler grep makten i Tyskland) 2016 avslöjades att NMR bedrev en filmklubb i Umeå. Denna filmklubb visar hur medvetet grupper som NMR försöker skapa just nazistiska miljöer där hard core-nazister kan umgås med ungdomar som är vilsna och nyfikna – i syfte att värva dessa högstadieelever – i fritidsgårdsåldern.

Bra att veta: I ungdomsgården ”Fryshuset” i Stockholm tilläts nazisterna under 90-talet ha ett eget rum med ”brun” utstyrsel. Det var vedervärdigt.

Arbetarpartiet syftar till att åstadkomma en total bojkott i Umeå kommunfullmäktige av den nazistiske medlöparen Agerhäll. Vi hoppas att bojkottmetoden kommer att sprida sig till andra fullmäktigen i Sverige där folk också tvingas dras med rasbiologiska åsikter som innebär hets mot folkgrupp. Vi vill självklart alla ledamöter i Umeå kommunfullmäktige deltar i denna utfrysning av den nazistiske medlöparen Agerhäll..

För att få andra ledamöter delta i vår bojkott av den nazistiske medlöparen Agerhäll kommer vi att göra en ”walk out” (lämna fullmäktigesalen) vid de tillfällen då Agerhälls egna motioner/ interpellationer/ enkla frågor ska behandlas. Vårt syfte med att lämna fullmäktigesalen är att påminna övriga ledamöter om att de bör följa vårt exempel – och bemöta Agerhäll med en iskall tystnad istället för att låta sig luras upp i talarstolen.

Kampen mot nazister som NMR är bokstavligen talat en kamp på liv och död. Nazisternas alla mord på oliktänkande från 90-talet och framåt visar att det verkligen är så. Vår bojkottmetod, och vårt försök att sprida denna, ingår i vårt arbete för att isolera NMR och andra nazister. NMR försöker normalisera sin närvaro. Vi försöker isolera dem. Det gäller att välja sida. Det är NU, inte i morgon eller nästa månad, som du måste välja sida om du ska göra något eller inte.

Trots all denna kunskap har kritik riktats mot oss i Arbetarpartiet för att vi agerar för en bojkott av den nazistiske medlöparen Agerhäll. Kritiken kommer från ett extremt litet antal, sällsynt politiskt naiva, personer. Vore dessa jurister skulle de tillhöra gruppen okunniga jurister. De anser nämligen att Agerhäll valdes in i fullmäktige genom en ”demokratisk process”som innebär att det skulle vara moraliskt fel att bojkotta honom.

Vi ska besvara detta förvirrade resonemang i flera steg:
1. lögn och hemlighetsmakeri (Agerhälls metod) ingår vanligtvis inte i en ”demokratisk process”,

2. Oavsett HUR Agerhäll har valts in fullmäktige är det upp till partiets eget ansvarstagande om det vill bojkotta en person och därmed försvåra för nazister att dra in ungdomar – som går i högstadiet och besöker fritidsgårdar – i nazistiska miljöer.
Det händer ständigt att ledamöter låter bli att delta i debatter som andra har tagit initiativ till. Varför skulle då alla, likt en skock får, spela nazisterna i händerna genom att INTE bojkotta just den nazistiske medlöparen Agerhäll? Det är endast de som medvetet eller omedvetet vill spela Agerhäll i händerna som motsätter sig en bojkott.

3. Vid varje fullmäktige lämnar ett större eller mindre antal ledamöter salen då andra ledamöter talar. Detta har alltid hänt under mina 26½ i denna församling. Det är både en laglig rätt och en moralisk skyldighet att försvåra för Agerhäll att stärka den nazistiska miljön i Umeå. De enda som kan ha något emot detta är nazisterna i Umeå och deras övriga medlöpare. Den lilla grupp som tror att det skulle bryta mot någon ”demokratisk process” att bojkotta Agerhäll i debatten – och genom att göra en ”walk out” från fullmäktigesalen då han talar – utgör en stödtrupp för Agerhäll. Varken de vill det eller inte.

Avslutningsvis: vem är Agerhäll?
Han är en person som blivit utesluten ur SD för sin hets mot folkgrupper genom sina rasbiologiska åsikter. Det är skandal om denne representant för en minoritet, bland en minoritet av en minoritet, ska få fortsätta och sätta dagordningen i Umeå kommunfullmäktige på det sätt som han har lyckats med hittills.

Fryser vi inte ut Agerhäll hjälper vi honom att skapa en nazistisk miljö och underlättar för NMR att normalisera sig inför valet den 9 september i år. Möter vi inte Agerhäll med iskyla sviker vi ungdomar i den ålder då de går i högstadiet och besöker fritidsgårdar. Vi ska motarbeta NMR, som redan har bidragit till att driva bort Judiska Föreningen från sin plats på Backen, och inte genom passivitet hjälpa dem att normalisera sig själva och sin närvaro i Umeå. Detta är vad vår bojkott av Agerhäll handlar om.

Bojkotta Agerhäll i fullmäktige.
I enighet.
NU.