En möjlig förklaring till att stadsdirektör Alfredsson rensade ut ekonomidirektören och budgetchefen. Plus en interpellation till fullmäktige om agerandet håller arbetsrättsligt

Av , , 6 kommentarer 61

Min artikelserier om den svenska politiska fegheten fortsätter. Nästa avsnitt kommer på lördag.

Mitt syfte är i första hand att förklara den svenska politiska fegheten i förhållande till de islamistiska shariaanhängare som – trots att de utgör en minoritet bland muslimerna – försöker påtvinga på en majoritet av muslimer sina värderingarna. Jag har tyvärr tvingats vänta med att fortsätta denna serie på tio blogginlägg trots att dessa redan är skrivna.

-Först på grund av att jag fick ta emot ett dödshot på Rådhustorget intill gågatan lördagen den 7 april.
-Sedan på grund av det, i denna stund pågående, angreppet mot två ytterst kompetenta chefer i Umeå kommun. Det handlar om ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budget- och finanschef Lennart Malm. I mina ögon har dessa stått i spetsen för en förändring vad gäller de beslutsunderlag som de politiska partierna måste ta ställning och agera utifrån. Tidigare har budgetarbetet och speciellt budgetdebatterna till stor del handlat om att klara ett år i taget. Eller för att ställa det hela på sin spets: tidigare handlade det väldigt mycket om ur hand i mun!

 

Susanne Aidanpää står för tre saker:
-kunnande,
-integritet,
-ett långsiktigt tänkande.

Under bland annat hennes ledning har vi, de folkvalda, tvingats ta ställning till budgetunderlag som har visat det sannolika framtidsperspektivet för Umeå kommun under en så lång period som 2014 till 2027 (en fjortonårsperiod). Ekonomifunktionen har börjat leverera prognoser för den långsiktiga framtida utvecklingen.

Framtidsperspektiven bygger bland annat på befolkningsprognoser. Hur stor andel av Umeå kommuns befolkning kommer att arbeta och betala skatt, vid vissa tidpunkter under denna period på 14 år, i förhållande till hur stor andel som kommer att vara barn, skolelever och äldre. Det handlar om de grupper som behöver utbildning, äldre- , individ- och familjeomsorg. Samt hemtjänst. Detta har i sin tur betydelse för behovet av antalet anställda samt för utbyggnadstakten och underhållet av gatunät och fastighetsbestånd. Ekonomiavdelningen har visat att det sannolika är att utgifterna trendmässigt kommer att öka snabbare än skatteinkomster, statsbidrag och taxor tillsammans. Resultatet blir ett växande underskott.

En sådan utveckling kommer även att öka storleken på kommunens låneskuld. Efter den väldiga ekonomiska recessionen, som drabbade över hela världen, och bröt fram åren 2007/08 har räntorna varit onormalt låga. De beslutsfattare som tror att detta förhållande kommer att vara för evigt – att detta undantagstillstånd vad gäller låga räntor egentligen är ett nytt varaktigt tillstånd – kommer med stor sannolik att dra på sig en stor och ökande låneskuld. När då räntorna, förr eller senare, börjar höjas riskerar detta att kvadda den kommunala ekonomin. De ökade kostnaderna för inbetalning av skuldräntor, samt avbetalningar på lånen, kommer ytterligare att bidra till att öka skillnaden mellan utgifterna i förhållande till inkomsterna. Detta på ett negativt sett.

 

Detta nya arbetssätt, och andra förändringar, har kommit sedan bland annat Susanne Aidanpää tillträdde. Jag vet inte vad som har utlöst detta dråpslag riktat mot Aidanpää och Malm. Det jag däremot vet om livet är följande: dråpslaget kommer att skada dessa två individer. Dels på ett personligt sätt. Dels enligt principen ”ingen rök utan eld”. Det jag också vet är att rädslan att säga vad man tycker på arbetsplatserna har ökat under de sista två årtiondena. Dråpslaget mot två av de viktigaste kuggarna i nytänkandet inom Umeå kommun kommer att skapa rädda chefer. Och chefer som är rädda för sina högre chefer kommer, i sin tur, att vara mindre lyhörda för goda idéer underifrån. Det kommer att bli ännu svårare för de på golven (inom omsorgerna, skolsalarna och  kontorslandskapen) att få gehör för sina idéer. Sådana kunskaper kommer att få det ännu svårare än vad det redan är idag att leta sig uppåt inom hierarkierna. Varför? Därför att cheferna är rädda för sina högre chefer! Pyramiderna stärks. Avståndet mellan golvets praktiska kunskaper och de lägre chefer som borde tillgodogöra sig dessa kunskaper kommer att öka. Och lyhördheten att minska. De höga chefernas vilja att lyssna på de chefer som står närmare jobbarna på golvet kommer att minska. Rädda chefer vågar inte lyssna nedåt, och tillvarata idéer från golvet, rädda chefer lyssnar nästa bara åt ett håll. Uppåt.

 

Är en ökad rädsla bland cheferna, så att dessa blir mer ensidiga i sitt lyssnande, en fråga för de folkvalda politikerna. Eller är stämningen bland cheferna, och relationen mellan chefer och övriga anställda, något som de folkvalda politikerna kan bortse ifrån? Det som har hänt ställer denna fråga på sin spets. För mig och för det parti som jag tillhör utgör denna fråga en av de absolut viktigaste inom hela Umeå kommuns verksamhet. För oss är det självklart att en effektiv organisation kräver chefer som både kan lyssna nedåt och uppåt, och som kan vidarebefordra nya erfarenheter både uppåt och nedåt. Det är lika självklart som att ”Lagen om medbestämmande” (MBL) en fråga för de folkvalda. Eller ”Lagen om anställningsskydd (LAS). En effektiv och utvecklingsbar organisation kräver samarbete, förtroende och en känsla av trygghet som innebär att organisationen och dess anställda vågar pröva nya metoder. Och ibland till och med kan misslyckas någon gång. Detta för att lyckas många gånger. Trygghet utgör en förutsättning för utveckling. Medan rädsla bidrar till stagnation – och till att kunskaper och idéer nedifrån nonchaleras.

Ett långsiktigt ekonomiskt beslutsunderlag som tvingar fram debatter om vilka verksamheter och vilka byggprojekt  som ska prioriteras är naturligtvis en avgörande fråga för de folkvalda politikerna och de partier som dessa tillhör?
Och detsamma gäller för vilka verksamheter och byggprojekt som kommunen måste avstå ifrån att ge sig i kast med. Det handlar om att prioritera. Prioritera handlar om att våga välja bort. Detta är en konst. Och denna konst kräver kommunikation uppåt, nedåt samt åt sidorna. Samt en rejäl portion trygghet. Slaget mot Aidanpää och Malm kommer att öka rädslan inom kommunen. Speciellt hos cheferna. Detta kommer att skapa mindre trivsel. Det kommer även att skapa en mindre effektiv organisation.

 

Vi anser att de förändringar som har skett sedan 2014, t ex när det gäller budgetarbete och arbetsmetoder i den nämndstyrda  förvaltningen, representerar steg i rätt riktning. Men detta är inte alltid lätt att se. Då det nya och långsiktiga – men också mer inkluderande – arbetssättet möter det gamla kommer det att ske kollisioner. Två olika arbetssätt kommer att brytas mot varandra och skapa flaskhalsar. Om det nya introduceras samtidigt som nämnderna får mindre pengar att röra sig med, per brukare, är det troligt (mycket troligt) att den förändring som uppfattas som mest påtaglig är de minskade resurserna. Minskade resurser märks omedelbart. Om det nya arbetssättet, där långt fler görs delaktiga i hur utvecklingen ser ut fjorton år framåt, kolliderar med gamla metoder där de anställda utsätts för utpressning är detta också något som riskerar att skymma det nya och positiva.

Ett dundrande exempel på det gamla sättet där vissa (men absolut inte alla) chefer verkade se de anställda som fiender – inte som resurser och samarbetspartners – kunde skådas då den nya heltidsmodellen skulle introduceras. Det val som de anställda på golvet, ursprungligen, ställdes inför då den nya heltidsmodellen skulle införas var detta: ”Skriv under inom fem dagar annars riskerar du att hamna inom kategorin arbetsbrist vilket utgör saklig grund för uppsägning”!

En sådan brutal behandling kan skymma vilken sol som helst.

 

Det är mycket svårt att snabbt få många att uppskatta metoden att sprida kunskaper om framtiden – på bred front – och därmed öka förståelsen för de prioriteringar som måste göras – om denna nya metod sammanfaller med minskade resurser och det gamla gardets brutalitet mot de anställda. Men Arbetarpartiets grupp i fullmäktige har idag en helt annan insikt i kommunens långsiktiga problem – samtidigt som det är vårt mål att öka personalens täthet och inflytande, minska sjuktalen och radera ut den brutala ledarstil med vilket de anställa ursprungligen bemöttes då heltidsmodellen introducerades. På samma sätt som vi anslöt oss till de anställda som protesterade mot de ursprungliga metoderna då heltidsmodellen skulle introducerades protesterar vi idag mot att företrädarna för ett nytt tänkande om att sprida kunskaperna (om framtiden och om behoven att prioritera) utsätts för en brutal misshandel. Mentalt sett. Jag avser ekonomidirektören samt budget- och finanschefen.

 

Som en del i denna protest har vi skrivit en interpellation. Vår tanke är att denna ska tas upp i kommunfullmäktige måndagen den 23 april. Vi vet inte, men vi tror oss veta, att den yttersta orsaken till angreppet på ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budget- och finanschef Lennart Malm beror på det modernare arbetssätt som dessa har försökt introducera i Umeå kommun. Vi vet inte, men vi kan inte blunda för möjligheten att det kan finnas ett samband mellan den tidigare Stadsdirektörens avgång och den nya tillförordnade Stadsdirektörens mycket snabba angrepp på Aidanpää och Malm! Det var nämligen under den tidigare Stadsdirektören som förnyelsearbetet tog fart och personer som Aidanpää och Malm gavs svängrum. Och något som jag VET är att detta inte passade alla. Men om det var detta som låg bakom att angreppet på ekonomidirektören och budget- och finanschefen kom just NU – det vet jag INTE. Men oavsett om närheten i tid mellan den tidigare Stadsdirektörens avgång och angreppet på ekonomidirektören samt på budget- och finanschefen är en tillfällighet, eller inte, tvingas jag konstatera att de främsta representanterna för nytänkande nu är borta. Och i mina ögon utgör detta en tragedi.

 

Jag vill avsluta med att upprepa följande: ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budget- och finanschef Lennart Malm har blivit behandlade på ett sätt som ingen borde bli behandlad. Varken chefer eller de på golvet. Varken de på golvet eller chefer. Tyvärr tyder nu mycket på att arbetet med att introducera nya arbetsmetoderna kommer att bromsas in. Det kanske till och med kommer att ske en baklängesutveckling. Samt en införandet av en ledarkultur som kallas för management by fear.

Det var ett smakprov på management by fear då de anställda gavs valet att skriva under på heltidsmodellen inom fem dagar – eller riskera uppsägning på grund av arbetsbrist.

En sådan nattsvart Reaktion kommer att påverka alla nivåer negativt. I slutänden kommer den att slå mot kommunens barn, skolelever, äldre samt mot underhållet av gatunät och fastighetsbestånd. Vardagsverksamheterna kommer helt enkelt att dräneras på ytterligare resurser. Detta är varken mer eller mindre en tragedi.

Här nedan följer nu interpellationen:

 

”Interpellation till Hans Lindberg – om avstängning av ekonomidirektör och budgetchef

Vi tog plats i Umeå kommunfullmäktige 1991. De åtgärder som nu vidtagits mot ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budgetchef Lennart Malm saknar motsvarighet under den period på 26½ år som vi har varit med. Det måste finnas exceptionellt goda grunder för att en tillförordnad (t.f.) stadsdirektör ska slå till, på detta våldsamma sätt, mot de två viktigaste kuggarna i kommunens ekonomiavdelning.

Låt oss jämföra med en expeditionsministär i regeringssammanhang med en t.f. stadsdirektör inom den kommunala förvaltningen. En expeditionsministär utgör en övergångslösning i väntan på att en riktig regering, som åtnjuter riksdagens förtroende, ska tillsättas – via nyval eller en omröstning i den redan valda riksdagen. På samma sätt innebär en t.f. stadsdirektör en övergångslösning i väntan på tillsättningen en riktig stadsdirektör.

I sin egenskap av övergångslösningar förväntas både expeditionsministären och den tillförordnade (t.f) stadsdirektören hålla en låg profil i förhållande till stora eller komplicerade frågor. Eller uttryckt så att alla, både höga tillförordnade och ledande politiker, förstår – de ska endast sköta de löpande ärendena. Och endast dessa. Allt annat är att bryta mot praxis.

Men att bryta mot praxis är just vad Margaretha Alfredsson har gjort. Här har det inte hållits någon låg profil i väntan på att Alfredsson, som jag vill betona är en övergångslösning, blir avlöst av en tillsatt (inte tillförordnad) stadsdirektör. För att på detta sätt medvetet förnedra ekonomidirektören samt budget- och finanschefen, genom att utestänga dem från sina respektive arbetsplatser, innebär den absoluta motsatsen till att hålla en låg profil. Svansföringen blir ännu högre med tanke på att den tillförordnade Alfredsson har slagit till på egen hand, utan att ha innehaft sin post ens en månad, och först därefter informerat kommunalråd som Hans Lindberg och Anders Ågren. Detta enligt den officiella historieskrivningen.

En kontakt med Sveriges kommuner och landsting (SKL) ger vid handen att en åtgärd av denna karaktär kan vidtas om den motiveras utifrån Arbetsgivarekollektivavtalet Allmänna Bestämmelser (AB) 17, Kap 3, § 10.

Men i § 11 (samma kapitel) understryks även hur användningen av möjligheten att stänga av anställda ska hanteras. Där talas om en upptrappning i form av:

–skriftlig varning,
-möjlighet för berörd arbetstagare att yttra sig,
-att lokal arbetstagarorganisation underrättas om den tilltänkta åtgärden,
-att överläggning ska påkallas senast 7 kalenderdagar efter det att underrättelsen mottagits,
-att den skriftliga varningen ska meddelas på sådant sätt att tvekan inte kan uppstå om anledning till åtgärden.

Om dessa föreskrifter från AB 17, Kap 3, § 11 har följts är det helt uteslutet att kommunalråd och KS:au skulle ha varit ovetande om vad som varit på gång. Denna process förutsätter nämligen både tidsåtgång och uppmärksamhet. Detta ifall inte kommunledningen medvetet har hållits ovetande av i detta fall Margaretha Alfredsson.

Mot denna bakgrund vill vi ställa följande HELT AVGÖRANDE fråga:

-Hur har dialogen skötts med Susanne Aidanpää och Lennart Malm innan den dramatiska åtgärden vidtogs att stänga av dem båda från arbetet?

 

Jan Hägglund                         Patrik Brännberg

Arbetarpartiet ”

 

6 kommentarer

  1. Kommunal chef

    Jag håller med om att det inte är kul att bli uthängd i media med allt vad det innebär.
    Det är dock något man får räkna med som hög chef.

    Jag tycker att du ska fråga verksamhetschefer och anställda på Ekonomifunktionen hur de tycker att arbetet med ekonomin har skötts inom kommunen. De flesta hoppas nog på att de nu kan bli ordning på den cirkus som varit med felaktiga siffror, inesteringsbeslut som måste tas med 1 dags framförhållning mm.

    Det är tråkigt för dem personligen men jag är övertygad om att detta var det bästa som kunde hända för att få ordning på kommunens ekonomi. Den gamla stadsdirektören såg nog inte igenom detta men Margaretha är alldeles för erfaren och kompetent för att inte förstå hur illa det har fungerat.

    Svara
    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Tack för ditt inlägg.
      Jag har som policy att publicera folk vars åsikter inte överensstämmer med mina. Det tycker jag numera är sjäkvklart då jag skriver fler blogginlägg än tidigare. I denna fråga har vi olika uppfattningar du och jag. Jag tror inte att konflikten, som nu ”lösts” på detta brutala sätt, handlar om enskilda händelser. När det gäller enskilda händelser har du, som kommunal chef, långt bättre kunskaper än vad jag har. Och jag understryker också att jag endast TROR när det gäller just enskilda händelser. Men det HAR pågått ett förändringsarbete sedan 2014. Vi i Arbetarpartiet fick verkligen lägga manken till för att utforma en egen budget för innevarande år (2018). Men när vi väl gjort detta förstod vi kommunens ekonomi långt bättre än vi tidigare gjort. Sammanslagningen av de många (elva eller tolv) förvaltningarna till en enda kommungemensam storförvaltning gick vi, som enda parti, emot. Detta innebar inte att vi ville behålla 11 – 12 förvaltningar. Vi ville, och vi vill, ha cirka fyra förvaltningar. Men det BLEV en enda kommungemensam storförvaltning. Nu ska denna bort – och de som satsat sin kropp och sin själ i att få den kommungemensamma storförvaltningen att fungera har delvis tappat sugen. Det är inte endast så att deras jobb har ”underkänts”. Det finns heller ingen plan (utom Arbetarpartiets som ännu saknar stödet från majoriteten i fullmäktige) för hur verksamheterna ska organiseras framöver.

      Jag VET att försöket till en förnyelse av arbetet, både när det gäller begripliga ekonomiunderlag för ett långsiktigt budgetarbete, samt organiseringen av förvaltningsarbetet under de politiska nämnderna (som ju är de som ska använda de pengar som anslås via budgeten) har rubbat cirklarna för vissa chefer som vuxit upp i en annan ”verksamhetskultur”.

      För mig är Margaretha Alfredssons halshuggning av ekonomiavdelning ett uttryck för ”Reaktionen” från den grupp av chefer som vill ha det som det ”alltid” har varit.

      Jag är väldigt rädd att allt det positiva som blivit resultatet av den förnyelse som pågått sedan 2014 nu ska rinna ut i sanden. Då en stor organisation med uppåt 14 000 individer och många chefsnivåer ska fås att ändra arbetsmetoder kommer krockar att ske i vardagsarbetet – då det nya möter det gamla. Man kan tolka detta som ett tecken på inkompetens. Eller så tolkar man det som något oifrånkomligt – som helt enkelt måste ske – i samband med större förändring. Detta gäller för budgetarbetet och för förvaltningsarbetet under de politiska nämnderna.

      Hur allvarligt man ser på olika missar anser jag, ofta, beror på den inställning man har till själva förändringsprocessen. Den som är negativ till det uttalade målet att förändra arbetsprocesserna kommer att hålla emot och därmed göra allt för att organisationen ska befinna sig i en övergångsfas – under en så lååång tid och destruktiv tid som möjligt. Den som är positiv till att förändra arbetsprocesserna ser problemen som övergående och kommer att göra allt för att perioden i ”flaskhalsen”, där det nya möter det gamla och trängsel samt problem uppstår, blir så kort som möjligt.

      Sammanfattningsvis: problem förekommer alltid. Frågan är om problemen är ett uttryck för en permanent inkompetens. Eller en övergående krock mellan gammalt och nytt. Domen över SAMMA händelser kommer att bli OLIKA, beroende på om man ser fel som begåtts som ett uttryck för en PERMANENT inkompetens – eller som en ÖVERGÅENDE krock mellan olika arbetsmetoder.

      Jag inser att det kommer att bli en krock då det nya möter det gamla. Men Umeå är ingen småstad längre utan en mellanstor stad – utom i norrland – där Umeå är en stor stad. Därför måste arbetsprocesserna förändras. Och Susanne Aidanpää representerade, tillsammans med Lennart Malm, framtiden. De som är delaktiga i detta övergrepp – för jag tror inte för en endaste sekund att Margaretha Alfredsson är ensam – borde skämmas.

      Men inte bara det. Om det visar sig att denna dramatiska åtgärd saknade fog så ska ni som aktivt deltog i ”statskuppen” veta en sak: sakerna kommer inte att gå tillbaka till utgångsläget – till hur det var den femte april – till dagen före Margaretha Alfredsson iscensatte statskuppen. Det har nämligen använts för drastiska metoder i form av avstängning. Det har ljugits, indirekt, genom ett missbruk av låtsasjuridiska termer. Exempel: ”så länge utredningen pågår råder utredningssekretess, säger Birgitta Forsberg”. Eller ”Det råder utredningssekretess. Jag kan inte kommentera ärendet mer än så, säger Margaretha Alfredsson”. Detta är tragikomiskt. ”… Råder utredningssekretess …” sägs två gånger i VK artikeln – som om det var ett påbud från åklagarmyndigheten eller från polisen. Men så är det inte. Det är i själva verket ett påbud från duon Alfredsson-Forsberg i syfte att slippa svara på frågor! Och skälet till detta är att de inte vet vad de ska svara om de får några frågor.

      Men duon Alfredsson – Forsberg har skaffat sig 30 dagar för att försöka förmå någon att säga något ofördelaktigt om ekonomidirektören och budget- och finanschefen som de försöker framställa som brottslingar genom uttryck som att det ”råder utredningssekretess”!

      Duon Alfredsson – Forsberg spelar högt. Det är mycket möjligt att de spelar högre än vad de själva förstår. Om en kvinna anklagar sin man för grov stöld, i samband med uppdelning av boet vid en skilsmässa, och det sedan visar sig att anklagelsen var en medveten lögn kan denna explodera i ansiktet på den som utslungade denna lögn. Det blir inte endast en nedlagd förundersökning mot mannen. Den medvetet falska anklagelsen innebär ett brott i sig. Och det kan plötsligt bli den som först sprang till polisen med anklagelser som sedan blir hämtad av polis!

      Principen är detsamma i detta fall.

      Låt oss tänka oss in i denna situation:
      a) Det visar sig att Alfredsson – Forsberg inte har fullföljt kraven i AB 17, Kap 3, §11?
      b) Det finns inte arbetsmiljöproblem av påtalad art;
      c) Den dynamiska duon Alfredsson-Forsberg tvingas betala böter för förtal?

      Kan Alfredsson – Forsberg i detta läge behålla sina befattningar? De satte igång detta angrepp i syfte att fälla Aidanpää och Malm. Men misslyckas denna blixtattack handlar det först om det juridiska. Men Alfredsson – Forsberg har även försökt förstöra ryktet och förtroendet för två personer. Vilket ansvar vilar plötsligen då på dessa två som har försökt fälla andra på vad som vilat på falska grunder – och misslyckas. Hur kommer Alfredssons – Forsgrens eget rökte att bli i framtiden om de båda kommer att uppfattas som ”de där” som kastade skit på andra – utan att kunna bevisa något.

      Det är inte alls säkert att de kan få behålla sina pojkar.

      Svara
    • Sven

      Margareta Ås ”erfarenhet” är just att låta cirkusen eskalera. Prioritet på INTE fatta beslut utan bara klia rygg på politiker.
      Meritlistan talar för sig själv.

      Svara
  2. Undrande

    Alfredsson är det inte hon som var chef för samhällsbyggnads kontoret när vi grävde i it-skandalen med läsplatta som julklapp och en massa fester?
    Att man får man bli tillförordnad kommundirektör efter en sådan grej är märkligt i mina ögon.

    Svara
  4. jonas

    Alfredsson borde snarast befrias från den syssla som hon nu har och socialdemokraterna borde befria sitt kommunalråd, Hans Lindberg, från det uppdrag som han har. Det behövs en rejäl upprensning inom kommunstyret.

    Svara

Lämna ett svar till jonas Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Presentation

Om kommentarer på bloggen
Jag kommer endast att publicera kommentarer av seriös karaktär som relaterar till innehållet i blogginläggen.

Vill du kontakta mig - om innehållet i bloggen eller något annat? Hör av dig!
Telefon: 070-293 74 61,
090-19 47 35
E-post: [email protected]

Korta fakta:
Sysselsättning: Ansvarig utgivare för Veckans Nyheter och ordförande för Arbetarpartiet
Född: På Umeå lasarett, har förblivit Ume trogen och är tillräckligt gammal för att ha tagit körkortet
Familj: Dotter född på Första Maj (när annars?) 1991 samt Marika
Bor: Nydalavägen, Berghem
Bil: Volvo
Hobby: Styrketräning, film och historia, exempelvis andra världskriget
Bästa maträtten: Marikas Janssons frestelse
Förebilder: Sonny Liston (boxare), Keith Richards (Stones), Inga-Britt Ahlenius (anti-korruptionskämpe), Saga Norén (Länskrim Malmö) och Susanne Aidanpää-Ernstson (koncern-VD)
Musik: Rolling Stones, Dylan och i stort sett allt annat
Bästa egenskaper: Uthållig och stabil då det blåser
Sämsta egenskaper: Kolerisk, störande tidsoptimist och ofta för hjälpsam
Senast lästa bok: En deckare i Harry Bosch-serien
Favoritplats i Umeå: Gamla tågbron vid Tallberg strax före Nyåker (visserligen Nordmaling men i alla fall).
Det bästa med Umeå:
1. Var man än befinner sig tar det högst fem minuter att nå skogen med cykel.
2. Utan att blunda för problemen så är attityden mot folk födda utomlands och mot hbtq-personer bättre än på många andra ställen, vilket bidragit till att nazister, och rasister som SD, haft svårare att etablera sig här än på andra platser.
Det sämsta med Umeå:
1. Maktkoncentrationen: eliten inom politik, ekonomi, media, finkultur och elitidrott är ihopväxta genom tusen trådar och hjälps åt att tysta den stora opinion som finns bland umeborna mot alla satsningar på skrytprojekt som Kulturväven, ett överdimensionerat Äventyrsbad och liknande.
2. Ointresse för grön industri: makteliten försöker inte ens samordna resurserna hos universitet och företag för produktion av exempelvis miljövänligt bränsle; förutsättningarna finns för en helt ny bransch med gröna industrijobb och inkomster som även skulle trygga jobben inom vård-skola-omsorg. I detta sammanhang vill jag också nämna att det behövs en ny debatt och Lag om Medbestämmande på arbetsplatserna eftersom löntagarna har pressats tillbaka till 1970-talet. Fackföreningsrörelsen måste gå i spetsen för den kampanj som krävs för en sådan maktförskjutning till löntagarnas förmån 2.0.

Sök
Senaste inläggen
Tidigare inlägg