UPPDATERAD VERSION. Genom att ”halshugga” ekonomiavdelningen har cheferna Alfredsson-Forsberg bromsat en modernisering av ledarskapet. Deras falang har inlett ett spel som kan bli farligare än de insett

Del I. Jag vill sätta in det jag anser vara en form av statskupp i ett större sammanhang.

Jag kommer här också att publicera en balanserad invändning från en chef inom Umeå kommun på ett av mina tidigare blogginlägg rörande statskuppen. Han skrev en kommentar som jag vill att även andra ska läsa. Jag vill att så många som möjligt ska följa en diskussion kring de frågor av avgörande betydelse som står på spel: a) det inför framtiden så nödvändiga förnyelsearbetet, b) behovet och möjligheten av ett arbetsklimat som gör en dialog kring förnyelsen möjlig, c) respekten för medarbetarna – som innefattar rättigheter till egna initiativ utan att behöva oroa sig för att få sparken om utfallet inte visar toppresultat första gången.

Detta är allmänna frågeställningar som uppstår då den lilla arbetsplatsens (delvis) informella beslutsvägar måste ersättas av  behoven hos en större arbetsplatsen som strävar efter en modern arbetskultur – en arbetskultur som måste baseras på gedigna faktaunderlag som talar sitt eget tydliga språk om nödvändiga prioriteringar, och bortprioriteringar, som sedan sprids i syfte att skapa transparens och delaktighet både på bredden och djupet i organisationen. 

Men först vill jag sätta in det jag anser vara en form av statskupp i ett större sammanhang.

Om att sätta ned foten – och berätta om var gränsen går
Jag har i andra sammanhang talat om det stora behov som finns av att kunna sätta ned foten och ha civilkurage nog att berätta att det FINNS gränser för hur långt principerna om en sekulär stat och demokratiska principer som att lagstiftningen sker i riksdag utsedd i allmänna och fria val. Islamisterna utgör en minoritet av muslimerna. Då dessa islamister utmanar det demokratiska systemet genom att arbeta för att skapa ett parallell samhälle, alltså två helt skilda samhällen inom Sveriges gränser, har de passerat gränsen. Islamisterna vill samla de som kommer från muslimska länder i det ena samhället – för att kunna styra denna del av befolkningen via sharialagar som är oförenliga med demokratiska fri- och rättigheter – oavsett om  majoriteten av muslimerna vill eller inte. I detta läge kommer de islamistiska shariaanhängarna som vill ha ett parallellsamhälle att bemötas av ett växande och allt hårdare motstånd. Dessa ord från mig innebär att sätta ned foten.
Det är inte mina formuleringar som är märkvärdiga. Tyngden i mina ord kommer sig av att en överväldigande majoritet av den svenska befolkningen – i vilken huvuddelen av muslimerna ingår – delar min uppfattning.

Det finns också växande behov av att sätta ned foten när det gäller de friheter som det ledande skiktet av politiker och ”politiserade tjänstemän” kan ta sig i förhållande till kommunens anställda och Umeås medborgare.
För mig har gränsen uppnåtts just under de snart åtta år som gått efter valet 2010. Det handlar om de två senaste mandatperioderna. Den förra (2010-2014) lämnar jag därhän idag. De flesta vet ju vid det här laget att dessa fyra år präglades av ekonomiskt oförsvarbara skrytbyggen. Jag vill istället hålla fram tre händelser som ägt rum sedan början av 2016. Dessa händelser har en väldig betydelse var och en för sig. Men när dessa tre händelser läggs samman uppnår de vad som brukar kallas för en ”kritisk massa”. Situationen blir instabil – och explosiv.

 

Del II.

Jag tänker på dessa tre exempel:

1. Det ursprungliga kravet på att arbetarna skulle skriva på det nya kontraktet rörande heltidsmodellen inom fem dagar – eller ta risken att få sparken på grund av arbetsbrist,

2. Det politiska hemlighetsmakeriet kring försäljningen av 1601 av AB Bostadens lägenheter – trots försäkringar från S före valet 2014 om att partiet inte tänkte sälja ut några av AB Bostadens lägenheter,

3. Det av mig beskrivna angreppet på Susanne Aidanpää och Lennart Malm – ekonomidirektör samt budget- och finanschef.

Gemensamt för dessa tre exempel är den totala bristen på respekt för anställda och medborgare. Den bristande respekten kan brytas ned i följande delar:
a) en plan på en större förändring utarbetas av en mindre krets höga politiker och ”politiserade tjänstemän”,
b) detta sker i hemlighet - tanken på dialog med berörda anställda eller hyresgäster lyser helt med sin frånvaro,
c) verkställandet sker ultimativt: antingen ställer du upp på vårt redan tagna beslut – eller så är du vår fiende.

Kommentar A.
Det spelar ingen roll om någon verkligen är helt emot beslutet, eller bara delvis för beslutet och därför vill ha mer fakta eller mer betänketid. För den mindre kretsen av höga politiker och ”politiserade tjänstemän” är ALLA som inte omedelbart är för beslutet till 100 procent samt stöder metoden med vilket beslutet genomfördes till 101 procent fiender. ”Dödliga” fiender. Och detta får fienderna – som kanske endast tillhör släktet ”de saktmodiga” minsann veta – och att de kommer att bli betraktade som just fiender. I evigheters evighet. Amen. 

Kommentar B.
Dessa metoder, med påtagliga inslag av att alla kände alla, gick fortfarande att använda i den lilla skitstad som Umeå var då jag växte upp här på 1950- och 60-talen. Även om modernare metoder hade varit att föredra redan då. Men dessa metoder, som Inga-Britt Ahlenius varnar för, går förbanne mig inte att använda idag – inte om Norrlands folkrikaste kommun ska skötas på ett effektivt och demokratiskt sätt.

För många kunniga tjänstemän med integritet – och denna beskrivning passar på en överväldigande majoritet av tjänstemännen i Umeå kommun – utgör säkert Inga-Britt Ahlenius redan en förebild. Det är inte för inte som hon kallas ”Ms Fearless” internationellt. Denna kvinna är – tillsammans med Hans Blix – de finaste förebilder Sverige har på kunnande och integritet. Men också på modet att stå ensam. Det sista är den kanske allra svåraste av de tre uppräknade egenskaperna. Detta märks idag i form av den tystnad som råder – den olustiga tystnad – efter övergreppet på Susanne Aidanpää och Lennart Malm.

 

Det III.
Egentligen skulle ju artikelserien om den politiska fegheten – i förhållandet till islamister som strävar efter ett parallellsamhälle styrt av sharialagar – ha fortsatt igår. Men istället tvingas jag fortsatta kampen mot den politisk feghet som finns här i Umeå kommun.

Det är dock samma politiker som varken klarar av att hantera islamister som Abu Muadh – vilken anser homosexuella vara ett virus och som förhärligar martyrdöden i strid för organisationer av den Islamiska Statens typ – eller förmår hantera en oenighet när det gäller hur en övergång från gamla och delvis informella arbetsmetoder till nya arbetsprocesser som är mer långsiktiga, transparenta, inkluderande och passar en större stad. Det handlar om ledamöterna i Kommunstyrelsens Arbetsutskott (förkortat KS:au). 

 

Del IV.

Här följer kommentaren från en av cheferna inom kommunen som inte håller med mig när det gäller Aidanpää – Malm.
Det är inte alla som håller med mig, då jag beskriver angreppet mot ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budgetchef Lennart Malm som en ”statskupp”, både riktad mot dessa personer och deras försök att introducera mer effektiva och transparenta arbetsmetoder. Något annat skulle förvåna.

Kommentaren från en kommunal chef:

”Jag håller med om att det inte är kul att bli uthängd i media med allt vad det innebär.
Det är dock något man får räkna med som hög chef.

Jag tycker att du ska fråga verksamhetschefer och anställda på Ekonomifunktionen hur de tycker att arbetet med ekonomin har skötts inom kommunen. De flesta hoppas nog på att de nu kan bli ordning på den cirkus som varit med felaktiga siffror, inesteringsbeslut som måste tas med 1 dags framförhållning mm.

Det är tråkigt för dem personligen men jag är övertygad om att detta var det bästa som kunde hända för att få ordning på kommunens ekonomi. Den gamla stadsdirektören såg nog inte igenom detta men Margaretha är alldeles för erfaren och kompetent för att inte förstå hur illa det har fungerat.”


Del V.
Mitt svar till den kommunala chefen i Umeå kommun:

Tack för ditt inlägg.
Jag har som policy att publicera folk vars åsikter inte överensstämmer med mina. Det tycker jag numera är självklart då jag skriver fler blogginlägg än tidigare. I denna fråga har vi olika uppfattningar du och jag. Jag tror inte att konflikten, som nu ”lösts” på detta brutala sätt, handlar om enskilda händelser. När det gäller enskilda händelser har du, som kommunal chef, långt bättre kunskaper än vad jag har. Och jag understryker också att jag endast TROR när det gäller just enskilda händelser. Men det HAR pågått ett förändringsarbete sedan 2014. Vi i Arbetarpartiet fick verkligen lägga manken till för att utforma en egen budget för innevarande år (2018). Men när vi väl gjort detta förstod vi kommunens ekonomi långt bättre än vi tidigare gjort.

 

Del VI.
Sammanslagningen av de många (elva eller tolv) förvaltningarna till en enda kommungemensam storförvaltning gick vi, som enda parti, emot. Detta innebar inte att vi ville behålla 11 – 12 förvaltningar. Vi ville, och vi vill, ha cirka fyra förvaltningar. Men det BLEV en enda kommungemensam storförvaltning. Nu ska denna bort – och de som satsat sin kropp och sin själ i att få den kommungemensamma storförvaltningen att fungera har delvis tappat sugen. Det är inte endast så att deras jobb har ”underkänts”. Det finns heller ingen plan (förutom Arbetarpartiets, som ännu saknar stödet från en majoritet i fullmäktige) för hur verksamheterna ska organiseras på förvaltningsnivå framöver.

Jag VET att försöket till en förnyelse av arbetet – både när det gäller begripliga ekonomiunderlag för ett långsiktigt budgetarbete, samt organiseringen av arbetet på förvaltningsnivå under de politiska nämnderna har rubbat cirklarna för vissa chefer som vuxit upp i en annan ”verksamhetskultur”.

För mig är Margaretha Alfredssons ”halshuggning” av ekonomiavdelning ett uttryck för ”Reaktionen” från den grupp av chefer som vill ha det som det ”alltid” har varit.

Jag är också väldigt rädd att allt det positiva som blivit resultatet av den förnyelse som pågått sedan 2014 nu ska rinna ut i sanden. Då en stor organisation med uppåt 14 000 individer, och många chefsnivåer liksom informella kanaler, ska fås att ändra arbetsmetoder är krockar i vardagsarbetet – då det nya möter det gamla – oifrånkomliga.
Man kan tolka detta som ett tecken på inkompetens. Eller tolka detta som något oifrånkomligt – som helt enkelt måste ske – i samband med större förändring. Detta gäller för budgetarbetet och för förvaltningsarbetet under de politiska nämnderna.

 

Del VII.
Hur allvarligt man ser på olika missar anser jag, ofta, beror på ens egen inställning till själva förändringsprocessen. Är du negativ till det uttalade målet att förändra arbetsprocesserna kommer du också att hålla emot och kanske göra allt du kan för att organisationen ska stanna kvar i en övergångsfas – under en så lååång tid och destruktiv tid som möjligt. Den som däremot är positiv till en förändring av arbetsprocesserna ser problemen som övergående och kommer att göra allt för att perioden i ”flaskhalsen” – där det nya möter det gamla och problem genom trängsel är oundviklig – blir så kort som möjlig.

Problem förekommer alltid då en organisation befinner sig i den situation som Umeå kommun gör. Frågan är om problemen är ett uttryck för en permanent inkompetens. Eller handlar om en (övergående) krock mellan gammalt och nytt. Bedömningen av  SAMMA händelse/ fel kommer att bli OLIKA, beroende på om du ser eventuella fel som ett uttryck för en PERMANENT inkompetens – eller som en ÖVERGÅENDE krock mellan gamla och nya arbetsmetoder.

 

Del VIII.
I en växande kommun måste moderna arbetsprocesser ersätta äldre och delvis informella beslutsvägar  

Jag inser att det kommer att bli en krock då det nya möter det gamla. Men Umeå är ingen småstad längre utan en mellanstor stad – utom i Norrland – där Umeå är en stor stad.
Det är därför som modernare arbetsprocesser måste ersätta äldre och delvis informella arbetsmetoder. Susanne Aidanpää representerade, tillsammans med Lennart Malm, ett skikt av högre tjänstemän som stod för modernare arbetsprocesser. Arbetsprocesser som var mer långsiktiga, transparenta och inkluderande. De som är delaktiga i detta övergrepp – jag talar i pluralis eftersom jag inte för en sekund tror att Margaretha Alfredsson är ensam ansvarig – borde skämmas. Ni representerar ”Reaktionen” – revanschen för det gamla skikt som trivts med de delvis informella beslutsvägarna. Ni har bidragit till att försöka slå sönder de arbetsprocesser som representerar framtiden.

Men inte bara det.

Om det visar sig att denna dramatiska åtgärd saknade fog så ska ni som aktivt deltog i ”statskuppen” veta en sak: situationen kan aldrig återgå till utgångsläget – till den situation som rådde den femte april – dagen före Margaretha Alfredsson iscensatte statskuppen.

 

Del IX.
Det har nämligen använts alltför brutala metoder – i form av avstängning och indirekta lögner. Avstängningen behöver inte förklaras. Men det kan behövas några ord om hur de indirekta lögnerna fungerar:
a) missbruk av makten. Den som har makt nog att slå till med våldsam hårdhet (stänga ute rent fysiskt) uppnår effekten att vissa kommer att tänka så här: det måste ju ha begåtts något kriminellt när Aidanpää-Malm inte ens släpps in på jobbet.
b) ett medvetet missbruk av låtsasjuridiska termer. Exempel: ”så länge utredningen pågår råder utredningssekretess, säger Birgitta Forsberg”. Eller ”Det råder utredningssekretess. Jag kan inte kommentera ärendet mer än så, säger Margaretha Alfredsson”. Så står det två gånger i VK 12/4).

Detta är tragikomiskt. Det …”råder utredningssekretess” …sägs två gånger i VK av den ena parten i striden Alfredsson-Forsberg. Detta som om dessa båda hade blivit ålagda tystnad från åklagarmyndigheten, polisen eller gud fader själv. Men sanningen är att det är den ena parten (Alfredsson-Forsberg) som själva har introducerat detta – vidunderligt förledande – uttrycket ”utredningssekretess”. Skälet är enkelt: Alfredsson-Forsberg måste till varje pris undvika risken att tvingas besvara följande fråga: ”har Susanne Aidanpää och Lennart Malm begått några handlingar av så allvarlig art att de måste förhindras ifrån att komma in i stadshuset eftersom de då skulle de kunna fortsätta sin diaboliska verksamhet?

Skulle Alfredsson-Forsberg svara JA på denna fråga uttalar de en påvisbar lögn.
Mot bakgrund av den spridning ett sådant påstående skulle få via media skulle Alfredsson-Forsberg senare kunna fällas för grovt förtal. Maxstraffet är två års fängelse. 
Men skulle Alfredsson-Forsberg svara NEJ på frågan faller ju hela upplägget för angreppet mot ekonomidirektören och budget-chefen! Om de inte misstänks för något som innebär att de behöver låsas ute – varför låses de då ute?

 

Del X.
Detta är bakgrund till att den dynamiska duon Alfredsson-Forsberg (DDA-F) myndigt förklarar för olika journalister att det råder utredningssekretess, i första hand under 30 dagar, och att de därför tyvärr inte kan berätta något. Men sanningen är alltså att DDA-F har köpt sig själva en tidsfrist på, i första hand, 30 dagar. Under dessa 30 (eller 60) dagar kommer de att göra allt för att försöka pressa alla – som hyser stor respekt för kunnandet och integriteten hos Aidanpää och Malm – till att vända ryggen åt dessa.

Susanna Aidanpää och Lennart Malm utmålas som brottslingar genom att de utestängs från sin arbetsplats, vilket motiveras med låtsasjuridiska termer, så att Alfredsson-Forsberg ska kunna köpa sig tid nog för att ha en chans att isolera ekonomidirektör Aidanpää och budget- och finanschef Malm från deras nära medarbetare.

 

Del XI.
Dynamiska Duon Alfredsson – Forsberg spelar väldigt högt.
Det är mycket möjligt att Alfredsson-Forsberg spelar högre än vad de själva förstått. Om en en part anklagar sin partner för grov stöld, i samband med uppdelningen av boet vid en skilsmässa, och det sedan visar sig att denna anklagelse var en medveten lögn, kan lögnen explodera i ansiktet på den som förde fram lögnen. Resultatet för lögnaren blir inte endast att förundersökningen mot partnern läggs ned. Den medvetet falska anklagelsen innebär ett brott i sig. Därför kan situationen plötsligt göra en sväng på 180 grader och den som först sprang till polisen med anklagelser kan själv bli den som polisen låser in.

Principen är detsamma i detta fall.

Tänk er in i följande situation:
a) Det visar sig att Alfredsson–Forsberg inte har följt kraven i AB 17, Kap 3, §11 – vilket krävs för utestänga någon från jobbet,
b) Det visar sig inte finnas några problem med ”verksamheten och arbetsmiljön” som motiverar en avstängning,
c) Den dynamiska duon Alfredsson-Forsberg (DDA-F) fälls för förtal, eller till och med för grovt förtal!

Kan Alfredsson – Forsberg i detta läge behålla sina befattningar?
Det var dessa två som, enligt framställningen i VK, satte igång angreppet i syfte att driva bort Aidanpää och Malm från Umeå kommun. Men misslyckas denna blixtattack kan pendeln komma att svänga.

 

Del XII.
Först kommer pendeln att svänga när det gäller det som har med situationen på arbetsplatsen att göra.
Alfredsson–Forsberg har antingen vidtagit en rimlig åtgärd, riktad mot Aidanpää och Malm, då dessa utestängdes från sina arbetsplatser – eller så har de gjort ett grovt övertramp.
Sedan har vi frågan om hur agerandet från DDA-F har drabbat Aidanpää och Malm personligt – vad gäller bristande psykiskt välmående – samt hur detta (grova?) förtal kommer att påverka Aidanpääs och Malms framtida ställning på arbetsmarknad.

Hur ska rättsväsendet se på Alfredsson-Forgsbergs agerande för att skada Aidanpääs-Malms psykiska välmående och framtida ställning på arbetsmarknaden om Alfredsson-Forsberg fälls för förtal, alternativt för grovt förtal?
Och om så blir fallet, hur ska då kommunledningen se på Alfredsson-Forsbergs framtid inom Umeå kommun. Det borde vara omöjligt att inte ställa dessa båda till svars för grovt tjänstefel. Och att inte fälla dessa för grovt tjänstefel.

* Kan Alfredsson-Forsberg behålla sina positioner inom Umeå kommun i en sådan situation?

* Jag är inte säker på att Alfredsson-Forsberg har förstått vilket högt spel de har gett sig in i.

* Det kommer att bli mycket intressant att se vilka ledande politiker som backar upp Alfredsson-Forsberg!

 

Del XIII.
Det är min uppfattning att ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budget- och finanschef Lennart Malm är oskyldiga till dess motsatsen är bevisad. Jag hoppas innerligt att dessa båda har skaffat sig kvalificerade juridiska företrädare så att vi andra får två klarläggande:
- Är Aidanpää-Malm skyldiga till sådana brister vad gäller ”verksamheten samt arbetsmiljön” att de måste utestängas från sin arbetsplats som om de vore kriminella som jobbade på en bank,
- Har Alfredsson-Forsberg agerat rätt i enlighet med AB 17, Kap 3, §11 när det gäller hur det ska gå till när någon avstängs från sin arbetsplats?

Jag hoppas även att det framkommer ifall Alfredsson- Forsberg anser sig ha agerat på uppdrag av – eller med någons goda minne – på den högsta politiska nivån inom Umeå kommun.

Avslutningsvis ett par råd till kuppmakarna:
a) gör en pudel och be snarast om ursäkt offentligt,
b) om Aidanpää-Malm inte vill återvända efter ert övergrepp – vilket naturligtvis är exakt vad ni har räknat med – försök inte undkomma böterna.

För mig har denna strid bara börjat.
Striden utgör en del av kampen för att Umeå kommun ska lämna 1950-talet och ta klivet in i det 20-hundratalet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>