UPPDATERAD VERSION. Genom att ”halshugga” ekonomiavdelningen har cheferna Alfredsson-Forsberg bromsat en modernisering av ledarskapet. Deras falang har inlett ett spel som kan bli farligare än de insett

Av , , Bli först att kommentera 59

Del I. Jag vill sätta in det jag anser vara en form av statskupp i ett större sammanhang.

Jag kommer här också att publicera en balanserad invändning från en chef inom Umeå kommun på ett av mina tidigare blogginlägg rörande statskuppen. Han skrev en kommentar som jag vill att även andra ska läsa. Jag vill att så många som möjligt ska följa en diskussion kring de frågor av avgörande betydelse som står på spel: a) det inför framtiden så nödvändiga förnyelsearbetet, b) behovet och möjligheten av ett arbetsklimat som gör en dialog kring förnyelsen möjlig, c) respekten för medarbetarna – som innefattar rättigheter till egna initiativ utan att behöva oroa sig för att få sparken om utfallet inte visar toppresultat första gången.

Detta är allmänna frågeställningar som uppstår då den lilla arbetsplatsens (delvis) informella beslutsvägar måste ersättas av  behoven hos en större arbetsplatsen som strävar efter en modern arbetskultur – en arbetskultur som måste baseras på gedigna faktaunderlag som talar sitt eget tydliga språk om nödvändiga prioriteringar, och bortprioriteringar, som sedan sprids i syfte att skapa transparens och delaktighet både på bredden och djupet i organisationen. 

Men först vill jag sätta in det jag anser vara en form av statskupp i ett större sammanhang.

Om att sätta ned foten – och berätta om var gränsen går
Jag har i andra sammanhang talat om det stora behov som finns av att kunna sätta ned foten och ha civilkurage nog att berätta att det FINNS gränser för hur långt principerna om en sekulär stat och demokratiska principer som att lagstiftningen sker i riksdag utsedd i allmänna och fria val. Islamisterna utgör en minoritet av muslimerna. Då dessa islamister utmanar det demokratiska systemet genom att arbeta för att skapa ett parallell samhälle, alltså två helt skilda samhällen inom Sveriges gränser, har de passerat gränsen. Islamisterna vill samla de som kommer från muslimska länder i det ena samhället – för att kunna styra denna del av befolkningen via sharialagar som är oförenliga med demokratiska fri- och rättigheter – oavsett om  majoriteten av muslimerna vill eller inte. I detta läge kommer de islamistiska shariaanhängarna som vill ha ett parallellsamhälle att bemötas av ett växande och allt hårdare motstånd. Dessa ord från mig innebär att sätta ned foten.
Det är inte mina formuleringar som är märkvärdiga. Tyngden i mina ord kommer sig av att en överväldigande majoritet av den svenska befolkningen – i vilken huvuddelen av muslimerna ingår – delar min uppfattning.

Det finns också växande behov av att sätta ned foten när det gäller de friheter som det ledande skiktet av politiker och ”politiserade tjänstemän” kan ta sig i förhållande till kommunens anställda och Umeås medborgare.
För mig har gränsen uppnåtts just under de snart åtta år som gått efter valet 2010. Det handlar om de två senaste mandatperioderna. Den förra (2010-2014) lämnar jag därhän idag. De flesta vet ju vid det här laget att dessa fyra år präglades av ekonomiskt oförsvarbara skrytbyggen. Jag vill istället hålla fram tre händelser som ägt rum sedan början av 2016. Dessa händelser har en väldig betydelse var och en för sig. Men när dessa tre händelser läggs samman uppnår de vad som brukar kallas för en ”kritisk massa”. Situationen blir instabil – och explosiv.

 

Del II.

Jag tänker på dessa tre exempel:

1. Det ursprungliga kravet på att arbetarna skulle skriva på det nya kontraktet rörande heltidsmodellen inom fem dagar – eller ta risken att få sparken på grund av arbetsbrist,

2. Det politiska hemlighetsmakeriet kring försäljningen av 1601 av AB Bostadens lägenheter – trots försäkringar från S före valet 2014 om att partiet inte tänkte sälja ut några av AB Bostadens lägenheter,

3. Det av mig beskrivna angreppet på Susanne Aidanpää och Lennart Malm – ekonomidirektör samt budget- och finanschef.

Gemensamt för dessa tre exempel är den totala bristen på respekt för anställda och medborgare. Den bristande respekten kan brytas ned i följande delar:
a) en plan på en större förändring utarbetas av en mindre krets höga politiker och ”politiserade tjänstemän”,
b) detta sker i hemlighet - tanken på dialog med berörda anställda eller hyresgäster lyser helt med sin frånvaro,
c) verkställandet sker ultimativt: antingen ställer du upp på vårt redan tagna beslut – eller så är du vår fiende.

Kommentar A.
Det spelar ingen roll om någon verkligen är helt emot beslutet, eller bara delvis för beslutet och därför vill ha mer fakta eller mer betänketid. För den mindre kretsen av höga politiker och ”politiserade tjänstemän” är ALLA som inte omedelbart är för beslutet till 100 procent samt stöder metoden med vilket beslutet genomfördes till 101 procent fiender. ”Dödliga” fiender. Och detta får fienderna – som kanske endast tillhör släktet ”de saktmodiga” minsann veta – och att de kommer att bli betraktade som just fiender. I evigheters evighet. Amen. 

Kommentar B.
Dessa metoder, med påtagliga inslag av att alla kände alla, gick fortfarande att använda i den lilla skitstad som Umeå var då jag växte upp här på 1950- och 60-talen. Även om modernare metoder hade varit att föredra redan då. Men dessa metoder, som Inga-Britt Ahlenius varnar för, går förbanne mig inte att använda idag – inte om Norrlands folkrikaste kommun ska skötas på ett effektivt och demokratiskt sätt.

För många kunniga tjänstemän med integritet – och denna beskrivning passar på en överväldigande majoritet av tjänstemännen i Umeå kommun – utgör säkert Inga-Britt Ahlenius redan en förebild. Det är inte för inte som hon kallas ”Ms Fearless” internationellt. Denna kvinna är – tillsammans med Hans Blix – de finaste förebilder Sverige har på kunnande och integritet. Men också på modet att stå ensam. Det sista är den kanske allra svåraste av de tre uppräknade egenskaperna. Detta märks idag i form av den tystnad som råder – den olustiga tystnad – efter övergreppet på Susanne Aidanpää och Lennart Malm.

 

Det III.
Egentligen skulle ju artikelserien om den politiska fegheten – i förhållandet till islamister som strävar efter ett parallellsamhälle styrt av sharialagar – ha fortsatt igår. Men istället tvingas jag fortsatta kampen mot den politisk feghet som finns här i Umeå kommun.

Det är dock samma politiker som varken klarar av att hantera islamister som Abu Muadh – vilken anser homosexuella vara ett virus och som förhärligar martyrdöden i strid för organisationer av den Islamiska Statens typ – eller förmår hantera en oenighet när det gäller hur en övergång från gamla och delvis informella arbetsmetoder till nya arbetsprocesser som är mer långsiktiga, transparenta, inkluderande och passar en större stad. Det handlar om ledamöterna i Kommunstyrelsens Arbetsutskott (förkortat KS:au). 

 

Del IV.

Här följer kommentaren från en av cheferna inom kommunen som inte håller med mig när det gäller Aidanpää – Malm.
Det är inte alla som håller med mig, då jag beskriver angreppet mot ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budgetchef Lennart Malm som en ”statskupp”, både riktad mot dessa personer och deras försök att introducera mer effektiva och transparenta arbetsmetoder. Något annat skulle förvåna.

Kommentaren från en kommunal chef:

”Jag håller med om att det inte är kul att bli uthängd i media med allt vad det innebär.
Det är dock något man får räkna med som hög chef.

Jag tycker att du ska fråga verksamhetschefer och anställda på Ekonomifunktionen hur de tycker att arbetet med ekonomin har skötts inom kommunen. De flesta hoppas nog på att de nu kan bli ordning på den cirkus som varit med felaktiga siffror, inesteringsbeslut som måste tas med 1 dags framförhållning mm.

Det är tråkigt för dem personligen men jag är övertygad om att detta var det bästa som kunde hända för att få ordning på kommunens ekonomi. Den gamla stadsdirektören såg nog inte igenom detta men Margaretha är alldeles för erfaren och kompetent för att inte förstå hur illa det har fungerat.”


Del V.
Mitt svar till den kommunala chefen i Umeå kommun:

Tack för ditt inlägg.
Jag har som policy att publicera folk vars åsikter inte överensstämmer med mina. Det tycker jag numera är självklart då jag skriver fler blogginlägg än tidigare. I denna fråga har vi olika uppfattningar du och jag. Jag tror inte att konflikten, som nu ”lösts” på detta brutala sätt, handlar om enskilda händelser. När det gäller enskilda händelser har du, som kommunal chef, långt bättre kunskaper än vad jag har. Och jag understryker också att jag endast TROR när det gäller just enskilda händelser. Men det HAR pågått ett förändringsarbete sedan 2014. Vi i Arbetarpartiet fick verkligen lägga manken till för att utforma en egen budget för innevarande år (2018). Men när vi väl gjort detta förstod vi kommunens ekonomi långt bättre än vi tidigare gjort.

 

Del VI.
Sammanslagningen av de många (elva eller tolv) förvaltningarna till en enda kommungemensam storförvaltning gick vi, som enda parti, emot. Detta innebar inte att vi ville behålla 11 – 12 förvaltningar. Vi ville, och vi vill, ha cirka fyra förvaltningar. Men det BLEV en enda kommungemensam storförvaltning. Nu ska denna bort – och de som satsat sin kropp och sin själ i att få den kommungemensamma storförvaltningen att fungera har delvis tappat sugen. Det är inte endast så att deras jobb har ”underkänts”. Det finns heller ingen plan (förutom Arbetarpartiets, som ännu saknar stödet från en majoritet i fullmäktige) för hur verksamheterna ska organiseras på förvaltningsnivå framöver.

Jag VET att försöket till en förnyelse av arbetet – både när det gäller begripliga ekonomiunderlag för ett långsiktigt budgetarbete, samt organiseringen av arbetet på förvaltningsnivå under de politiska nämnderna har rubbat cirklarna för vissa chefer som vuxit upp i en annan ”verksamhetskultur”.

För mig är Margaretha Alfredssons ”halshuggning” av ekonomiavdelning ett uttryck för ”Reaktionen” från den grupp av chefer som vill ha det som det ”alltid” har varit.

Jag är också väldigt rädd att allt det positiva som blivit resultatet av den förnyelse som pågått sedan 2014 nu ska rinna ut i sanden. Då en stor organisation med uppåt 14 000 individer, och många chefsnivåer liksom informella kanaler, ska fås att ändra arbetsmetoder är krockar i vardagsarbetet – då det nya möter det gamla – oifrånkomliga.
Man kan tolka detta som ett tecken på inkompetens. Eller tolka detta som något oifrånkomligt – som helt enkelt måste ske – i samband med större förändring. Detta gäller för budgetarbetet och för förvaltningsarbetet under de politiska nämnderna.

 

Del VII.
Hur allvarligt man ser på olika missar anser jag, ofta, beror på ens egen inställning till själva förändringsprocessen. Är du negativ till det uttalade målet att förändra arbetsprocesserna kommer du också att hålla emot och kanske göra allt du kan för att organisationen ska stanna kvar i en övergångsfas – under en så lååång tid och destruktiv tid som möjligt. Den som däremot är positiv till en förändring av arbetsprocesserna ser problemen som övergående och kommer att göra allt för att perioden i ”flaskhalsen” – där det nya möter det gamla och problem genom trängsel är oundviklig – blir så kort som möjlig.

Problem förekommer alltid då en organisation befinner sig i den situation som Umeå kommun gör. Frågan är om problemen är ett uttryck för en permanent inkompetens. Eller handlar om en (övergående) krock mellan gammalt och nytt. Bedömningen av  SAMMA händelse/ fel kommer att bli OLIKA, beroende på om du ser eventuella fel som ett uttryck för en PERMANENT inkompetens – eller som en ÖVERGÅENDE krock mellan gamla och nya arbetsmetoder.

 

Del VIII.
I en växande kommun måste moderna arbetsprocesser ersätta äldre och delvis informella beslutsvägar  

Jag inser att det kommer att bli en krock då det nya möter det gamla. Men Umeå är ingen småstad längre utan en mellanstor stad – utom i Norrland – där Umeå är en stor stad.
Det är därför som modernare arbetsprocesser måste ersätta äldre och delvis informella arbetsmetoder. Susanne Aidanpää representerade, tillsammans med Lennart Malm, ett skikt av högre tjänstemän som stod för modernare arbetsprocesser. Arbetsprocesser som var mer långsiktiga, transparenta och inkluderande. De som är delaktiga i detta övergrepp – jag talar i pluralis eftersom jag inte för en sekund tror att Margaretha Alfredsson är ensam ansvarig – borde skämmas. Ni representerar ”Reaktionen” – revanschen för det gamla skikt som trivts med de delvis informella beslutsvägarna. Ni har bidragit till att försöka slå sönder de arbetsprocesser som representerar framtiden.

Men inte bara det.

Om det visar sig att denna dramatiska åtgärd saknade fog så ska ni som aktivt deltog i ”statskuppen” veta en sak: situationen kan aldrig återgå till utgångsläget – till den situation som rådde den femte april – dagen före Margaretha Alfredsson iscensatte statskuppen.

 

Del IX.
Det har nämligen använts alltför brutala metoder – i form av avstängning och indirekta lögner. Avstängningen behöver inte förklaras. Men det kan behövas några ord om hur de indirekta lögnerna fungerar:
a) missbruk av makten. Den som har makt nog att slå till med våldsam hårdhet (stänga ute rent fysiskt) uppnår effekten att vissa kommer att tänka så här: det måste ju ha begåtts något kriminellt när Aidanpää-Malm inte ens släpps in på jobbet.
b) ett medvetet missbruk av låtsasjuridiska termer. Exempel: ”så länge utredningen pågår råder utredningssekretess, säger Birgitta Forsberg”. Eller ”Det råder utredningssekretess. Jag kan inte kommentera ärendet mer än så, säger Margaretha Alfredsson”. Så står det två gånger i VK 12/4).

Detta är tragikomiskt. Det …”råder utredningssekretess” …sägs två gånger i VK av den ena parten i striden Alfredsson-Forsberg. Detta som om dessa båda hade blivit ålagda tystnad från åklagarmyndigheten, polisen eller gud fader själv. Men sanningen är att det är den ena parten (Alfredsson-Forsberg) som själva har introducerat detta – vidunderligt förledande – uttrycket ”utredningssekretess”. Skälet är enkelt: Alfredsson-Forsberg måste till varje pris undvika risken att tvingas besvara följande fråga: ”har Susanne Aidanpää och Lennart Malm begått några handlingar av så allvarlig art att de måste förhindras ifrån att komma in i stadshuset eftersom de då skulle de kunna fortsätta sin diaboliska verksamhet?

Skulle Alfredsson-Forsberg svara JA på denna fråga uttalar de en påvisbar lögn.
Mot bakgrund av den spridning ett sådant påstående skulle få via media skulle Alfredsson-Forsberg senare kunna fällas för grovt förtal. Maxstraffet är två års fängelse. 
Men skulle Alfredsson-Forsberg svara NEJ på frågan faller ju hela upplägget för angreppet mot ekonomidirektören och budget-chefen! Om de inte misstänks för något som innebär att de behöver låsas ute – varför låses de då ute?

 

Del X.
Detta är bakgrund till att den dynamiska duon Alfredsson-Forsberg (DDA-F) myndigt förklarar för olika journalister att det råder utredningssekretess, i första hand under 30 dagar, och att de därför tyvärr inte kan berätta något. Men sanningen är alltså att DDA-F har köpt sig själva en tidsfrist på, i första hand, 30 dagar. Under dessa 30 (eller 60) dagar kommer de att göra allt för att försöka pressa alla – som hyser stor respekt för kunnandet och integriteten hos Aidanpää och Malm – till att vända ryggen åt dessa.

Susanna Aidanpää och Lennart Malm utmålas som brottslingar genom att de utestängs från sin arbetsplats, vilket motiveras med låtsasjuridiska termer, så att Alfredsson-Forsberg ska kunna köpa sig tid nog för att ha en chans att isolera ekonomidirektör Aidanpää och budget- och finanschef Malm från deras nära medarbetare.

 

Del XI.
Dynamiska Duon Alfredsson – Forsberg spelar väldigt högt.
Det är mycket möjligt att Alfredsson-Forsberg spelar högre än vad de själva förstått. Om en en part anklagar sin partner för grov stöld, i samband med uppdelningen av boet vid en skilsmässa, och det sedan visar sig att denna anklagelse var en medveten lögn, kan lögnen explodera i ansiktet på den som förde fram lögnen. Resultatet för lögnaren blir inte endast att förundersökningen mot partnern läggs ned. Den medvetet falska anklagelsen innebär ett brott i sig. Därför kan situationen plötsligt göra en sväng på 180 grader och den som först sprang till polisen med anklagelser kan själv bli den som polisen låser in.

Principen är detsamma i detta fall.

Tänk er in i följande situation:
a) Det visar sig att Alfredsson–Forsberg inte har följt kraven i AB 17, Kap 3, §11 – vilket krävs för utestänga någon från jobbet,
b) Det visar sig inte finnas några problem med ”verksamheten och arbetsmiljön” som motiverar en avstängning,
c) Den dynamiska duon Alfredsson-Forsberg (DDA-F) fälls för förtal, eller till och med för grovt förtal!

Kan Alfredsson – Forsberg i detta läge behålla sina befattningar?
Det var dessa två som, enligt framställningen i VK, satte igång angreppet i syfte att driva bort Aidanpää och Malm från Umeå kommun. Men misslyckas denna blixtattack kan pendeln komma att svänga.

 

Del XII.
Först kommer pendeln att svänga när det gäller det som har med situationen på arbetsplatsen att göra.
Alfredsson–Forsberg har antingen vidtagit en rimlig åtgärd, riktad mot Aidanpää och Malm, då dessa utestängdes från sina arbetsplatser – eller så har de gjort ett grovt övertramp.
Sedan har vi frågan om hur agerandet från DDA-F har drabbat Aidanpää och Malm personligt – vad gäller bristande psykiskt välmående – samt hur detta (grova?) förtal kommer att påverka Aidanpääs och Malms framtida ställning på arbetsmarknad.

Hur ska rättsväsendet se på Alfredsson-Forgsbergs agerande för att skada Aidanpääs-Malms psykiska välmående och framtida ställning på arbetsmarknaden om Alfredsson-Forsberg fälls för förtal, alternativt för grovt förtal?
Och om så blir fallet, hur ska då kommunledningen se på Alfredsson-Forsbergs framtid inom Umeå kommun. Det borde vara omöjligt att inte ställa dessa båda till svars för grovt tjänstefel. Och att inte fälla dessa för grovt tjänstefel.

* Kan Alfredsson-Forsberg behålla sina positioner inom Umeå kommun i en sådan situation?

* Jag är inte säker på att Alfredsson-Forsberg har förstått vilket högt spel de har gett sig in i.

* Det kommer att bli mycket intressant att se vilka ledande politiker som backar upp Alfredsson-Forsberg!

 

Del XIII.
Det är min uppfattning att ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budget- och finanschef Lennart Malm är oskyldiga till dess motsatsen är bevisad. Jag hoppas innerligt att dessa båda har skaffat sig kvalificerade juridiska företrädare så att vi andra får två klarläggande:
- Är Aidanpää-Malm skyldiga till sådana brister vad gäller ”verksamheten samt arbetsmiljön” att de måste utestängas från sin arbetsplats som om de vore kriminella som jobbade på en bank,
- Har Alfredsson-Forsberg agerat rätt i enlighet med AB 17, Kap 3, §11 när det gäller hur det ska gå till när någon avstängs från sin arbetsplats?

Jag hoppas även att det framkommer ifall Alfredsson- Forsberg anser sig ha agerat på uppdrag av – eller med någons goda minne – på den högsta politiska nivån inom Umeå kommun.

Avslutningsvis ett par råd till kuppmakarna:
a) gör en pudel och be snarast om ursäkt offentligt,
b) om Aidanpää-Malm inte vill återvända efter ert övergrepp – vilket naturligtvis är exakt vad ni har räknat med – försök inte undkomma böterna.

För mig har denna strid bara börjat.
Striden utgör en del av kampen för att Umeå kommun ska lämna 1950-talet och ta klivet in i det 20-hundratalet!

Bli först att kommentera

Genom att ”halshugga” Umeå kommuns ekonomiavdelning har cheferna Alfredsson-Forsberg inlett et spel som kan visa sig vara långt farligare än de förstått. Deras utrensning av motståndare kan explodera i deras egna ansikten

Av , , 2 kommentarer 47

I. Delvis uppdaterad version
Det är inte alla som håller med mig då jag beskriver angreppet mot ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budgetchef Lennart Malm som en ”statskupp”, både riktad mot dessa personer och deras försök att introducera mer effektiva och transparenta arbetsmetoder. Något annat skulle förvåna. Jag kommer här nedan dels att publicera en balanserad invändning som jag har fått i form av en kommentar på ett av mina tidigare blogginlägg, dels mitt eget svar till denna chef på Umeå kommun. Jag vill också tacka för tillfället att diskutera allt som står på spel. Men innan jag publicerar kommunchefens kommentar och mitt svar vill jag sätta in det jag anser vara en form av statskupp i ett tråkigt sammanhang.

Det sammanhang som handlar om den svenska politiska fegheten.
Egentligen skulle ju artikelserien om denna fråga, sedd utifrån fegheten gentemot islamister som strävar efter ett parallellsamhälle styrt av sharialagar, ha fortsatt igår. Men istället tvingades jag ta itu med vad jag själv anser vara ett annat uttryck för politisk feghet.

Här i Umeå handlar det dock om samma politiska ledning – ledamöterna i Kommunstyrelsens Arbetsutskott (forkortat KS:au) – som varken kan hantera islamister som ser homosexuella som ett virus samt förhärligar martyrdöden eller en oenighet när det gäller hur en övergång från gamla och delvis informella arbetsmetoder till nya arbetsprocesser som är mer långsiktiga, transparenta och inkluderande.

 

 

Del II.
Om att sätta ned foten – och berätta om var gränsen går
Jag har alltså i andra sammanhang talat starkt om behovet av att kunna sätta ned foten och berätta om var gränsen går när det gäller försvaret av en sekulär stat och av demokratiska principer – som att lagstiftning ska ske av en riksdag utsedd i allmänna och fria val – och inte via ett islamistiskt prästerskap som baserar sig på sharia och som utgör en minoritet bland muslimerna.

Men det även behov av att sätta ned foten när det gäller hur stora friheter som det ledande skiktet av politiker och politiserade tjänstemän kan ta sig i förhållande till kommunens anställda och Umeås medborgare. För mig har gränsen uppnåtts just under de åtta år som gått efter valet 2010. Det handlar om de två senaste mandatperioderna. Den förra (2010-2014) lämnar jag därhän idag. De flesta vet ju vid det här laget att dessa fyra år präglades av ekonomiskt oförsvarbara skrytbyggen. Jag vill istället hålla fram tre händelser som ägt rum sedan början av 2016. Dessa händelser har en väldig betydelse var och en för sig. Men de tre händelserna har också ett par saker gemensamt som när de läggs samman uppnår vad somliga kallar för en kritisk massa: det blir explosivt.

 

Del III.

De tre exempel som jag tänker på är dessa:

1. Kravet på att arbetarna (ursprungligen) skulle skriva på det nya anställningskontraktet rörande heltidsmodellen inom fem dagar – eller ta risken att få sparken på grund av arbetsbrist,

2. Det politiska hemlighetsmakeriet kring försäljningen av 1601 av AB Bostadens lägenheter – trots löftet före valet 2014 från S  om att detta parti inte tänkte sälja ut några av AB Bostadens lägenheter,

3. Den av mig beskrivna attacken på Susanne Aidanpää och Lennart Malm – ekonomidirektör samt budget- och finanschef.

Gemensamt för dessa tre exempel är bristen på respekt för anställda och medborgare. Den bristande respekten kan brytas ned i följande delar:
a) en plan på en större förändring utarbetas av en mindre krets höga politiker och ”politiserade tjänstemän”,
b) detta sker i hemlighet – tanken på dialog med anställda eller hyresgäster som beröras lyser med sin frånvaro,
c) verkställandet sker ultimativt: antingen ställer du upp på vårt redan tagna beslut – eller så är du vår fiende.

Kommentar A:
Det spelar ingen roll om någon verkligen är helt emot beslutet, eller bara delvis för och därför vill ha mer fakta eller mer betänketid. För den mindre kretsen av höga politiker och ”politiserade tjänstemän” är ALLA som inte omedelbart är för beslutet till 100 procent samt stöder metoden med vilket beslutet genomfördes till 101 procent fiender. ”Dödliga” fiender. Och detta får fienderna – som kanske endast tillhör släktet ”de saktmodiga” minsann veta – att som fiender kommer de att bli betraktade. I evigheters evighet. Amen. 

Kommentar B:
Så går det att sköta en liten skitstad som Umeå var på 1950-talet. Men så går det inte att sköta Norrlands folkrikaste kommun efter år 2010.

Del IV

Hör följer nu kommentar från en chef inom Umeå kommun och sedan direkt mitt svar till chefen.

Kommentaren från en kommunal chef:

”Jag håller med om att det inte är kul att bli uthängd i media med allt vad det innebär.
Det är dock något man får räkna med som hög chef.

Jag tycker att du ska fråga verksamhetschefer och anställda på Ekonomifunktionen hur de tycker att arbetet med ekonomin har skötts inom kommunen. De flesta hoppas nog på att de nu kan bli ordning på den cirkus som varit med felaktiga siffror, inesteringsbeslut som måste tas med 1 dags framförhållning mm.

Det är tråkigt för dem personligen men jag är övertygad om att detta var det bästa som kunde hända för att få ordning på kommunens ekonomi. Den gamla stadsdirektören såg nog inte igenom detta men Margaretha är alldeles för erfaren och kompetent för att inte förstå hur illa det har fungerat.”


Mitt svar till den kommunala chefen i Umeå kommun:

Tack för ditt inlägg.
Jag har som policy att publicera folk vars åsikter inte överensstämmer med mina. Det tycker jag numera är självklart då jag skriver fler blogginlägg än tidigare. I denna fråga har vi olika uppfattningar du och jag. Jag tror inte att konflikten, som nu ”lösts” på detta brutala sätt, handlar om enskilda händelser. När det gäller enskilda händelser har du, som kommunal chef, långt bättre kunskaper än vad jag har. Och jag understryker också att jag endast TROR när det gäller just enskilda händelser. Men det HAR pågått ett förändringsarbete sedan 2014. Vi i Arbetarpartiet fick verkligen lägga manken till för att utforma en egen budget för innevarande år (2018). Men när vi väl gjort detta förstod vi kommunens ekonomi långt bättre än vi tidigare gjort.

 

Del V.
Sammanslagningen av de många (elva eller tolv) förvaltningarna till en enda kommungemensam storförvaltning gick vi, som enda parti, emot. Detta innebar inte att vi ville behålla 11 – 12 förvaltningar. Vi ville, och vi vill, ha cirka fyra förvaltningar. Men det BLEV en enda kommungemensam storförvaltning. Nu ska denna bort – och de som satsat sin kropp och sin själ i att få den kommungemensamma storförvaltningen att fungera har delvis tappat sugen. Det är inte endast så att deras jobb har ”underkänts”. Det finns heller ingen plan (förutom Arbetarpartiets, som ännu saknar stödet från en majoritet i fullmäktige) för hur verksamheterna ska organiseras på förvaltningsnivå framöver.

Jag VET att försöket till en förnyelse av arbetet – både när det gäller begripliga ekonomiunderlag för ett långsiktigt budgetarbete, samt organiseringen av arbetet på förvaltningsnivå under de politiska nämnderna har rubbat cirklarna för vissa chefer som vuxit upp i en annan ”verksamhetskultur”.

För mig är Margaretha Alfredssons ”halshuggning” av ekonomiavdelning ett uttryck för ”Reaktionen” från den grupp av chefer som vill ha det som det ”alltid” har varit.

Jag är också väldigt rädd att allt det positiva som blivit resultatet av den förnyelse som pågått sedan 2014 nu ska rinna ut i sanden. Då en stor organisation med uppåt 14 000 individer, och många chefsnivåer liksom informella kanaler, ska fås att ändra arbetsmetoder är krockar i vardagsarbetet – då det nya möter det gamla – oifrånkomliga.
Man kan tolka detta som ett tecken på inkompetens. Eller tolka detta som något oifrånkomligt – som helt enkelt måste ske – i samband med större förändring. Detta gäller för budgetarbetet och för förvaltningsarbetet under de politiska nämnderna.

 

Del VI.
Hur allvarligt man ser på olika missar anser jag, ofta, beror på ens egen inställning till själva förändringsprocessen. Är du negativ till det uttalade målet att förändra arbetsprocesserna kommer du också att hålla emot och kanske göra allt du kan för att organisationen ska stanna kvar i en övergångsfas – under en så lååång tid och destruktiv tid som möjligt. Den som däremot är positiv till en förändring av arbetsprocesserna ser problemen som övergående och kommer att göra allt för att perioden i ”flaskhalsen” – där det nya möter det gamla och problem genom trängsel är oundviklig – blir så kort som möjlig.

Problem förekommer alltid då en organisation befinner sig i den situation som Umeå kommun gör. Frågan är om problemen är ett uttryck för en permanent inkompetens. Eller handlar om en (övergående) krock mellan gammalt och nytt. Bedömningen av  SAMMA händelse/ fel kommer att bli OLIKA, beroende på om du ser eventuella fel som ett uttryck för en PERMANENT inkompetens – eller som en ÖVERGÅENDE krock mellan gamla och nya arbetsmetoder.

 

Del VII.
I en växande kommun måste moderna arbetsprocesser ersätta äldre och delvis informella beslutsvägar  

Jag inser att det kommer att bli en krock då det nya möter det gamla. Men Umeå är ingen småstad längre utan en mellanstor stad – utom i Norrland – där Umeå är en stor stad.
Det är därför som modernare arbetsprocesser måste ersätta äldre och delvis informella arbetsmetoder. Susanne Aidanpää representerade, tillsammans med Lennart Malm, ett skikt av högre tjänstemän som stod för modernare arbetsprocesser. Arbetsprocesser som var mer långsiktiga, transparenta och inkluderande. De som är delaktiga i detta övergrepp – jag talar i pluralis eftersom jag inte för en sekund tror att Margaretha Alfredsson är ensam ansvarig – borde skämmas. Ni representerar ”Reaktionen” – revanschen för det gamla skikt som trivts med de delvis informella beslutsvägarna. Ni har bidragit till att försöka slå sönder de arbetsprocesser som representerar framtiden.

Men inte bara det.

Om det visar sig att denna dramatiska åtgärd saknade fog så ska ni som aktivt deltog i ”statskuppen” veta en sak: situationen kan aldrig återgå till utgångsläget – till den situation som rådde den femte april – dagen före Margaretha Alfredsson iscensatte statskuppen.

 

Del VIII.
Det har nämligen använts alltför brutala metoder – i form av avstängning och indirekta lögner. Avstängningen behöver inte förklaras. Men det kan behövas några ord om hur de indirekta lögnerna fungerar:
a) missbruk av makten. Den som har makt nog att slå till med våldsam hårdhet (stänga ute rent fysiskt) uppnår effekten att vissa kommer att tänka så här: det måste ju ha begåtts något kriminellt när Aidanpää-Malm inte ens släpps in på jobbet.
b) ett medvetet missbruk av låtsasjuridiska termer. Exempel: ”så länge utredningen pågår råder utredningssekretess, säger Birgitta Forsberg”. Eller ”Det råder utredningssekretess. Jag kan inte kommentera ärendet mer än så, säger Margaretha Alfredsson”. Så står det två gånger i VK 12/4).

Detta är tragikomiskt. Det …”råder utredningssekretess” …sägs två gånger i VK av den ena parten i striden Alfredsson-Forsberg. Detta som om dessa båda hade blivit ålagda tystnad från åklagarmyndigheten, polisen eller gud fader själv. Men sanningen är att det är den ena parten (Alfredsson-Forsberg) som själva har introducerat detta – vidunderligt förledande – uttrycket ”utredningssekretess”. Skälet är enkelt: Alfredsson-Forsberg måste till varje pris undvika risken att tvingas besvara följande fråga: ”har Susanne Aidanpää och Lennart Malm begått några handlingar av så allvarlig art att de måste förhindras ifrån att komma in i stadshuset eftersom de då skulle de kunna fortsätta sin diaboliska verksamhet?

Skulle Alfredsson-Forsberg svara JA på denna fråga uttalar de en påvisbar lögn.
Mot bakgrund av den spridning ett sådant påstående skulle få via media skulle Alfredsson-Forsberg senare kunna fällas för grovt förtal. Maxstraffet är två års fängelse. 
Men skulle Alfredsson-Forsberg svara NEJ på frågan faller ju hela upplägget för angreppet mot ekonomidirektören och budget-chefen! Om de inte misstänks för något som innebär att de behöver låsas ute – varför låses de då ute?

Del IX.
Detta är bakgrund till att den dynamiska duon Alfredsson-Forsberg (DDA-F) myndigt förklarar för olika journalister att det råder utredningssekretess, i första hand under 30 dagar, och att de därför tyvärr inte kan berätta något. Men sanningen är alltså att DDA-F har köpt sig själva en tidsfrist på, i första hand, 30 dagar. Under dessa 30 (eller 60) dagar kommer de att göra allt för att försöka pressa alla – som hyser stor respekt för kunnandet och integriteten hos Aidanpää och Malm – till att vända ryggen åt dessa.

Susanna Aidanpää och Lennart Malm utmålas som brottslingar genom att de utestängs från sin arbetsplats, vilket motiveras med låtsasjuridiska termer, så att Alfredsson-Forsberg ska kunna köpa sig tid nog för att ha en chans att isolera ekonomidirektör Aidanpää och budget- och finanschef Malm från deras nära medarbetare.

 

Del X.
Dynamiska Duon Alfredsson – Forsberg spelar väldigt högt.
Det är mycket möjligt att Alfredsson-Forsberg spelar högre än vad de själva förstått. Om en en part anklagar sin partner för grov stöld, i samband med uppdelningen av boet vid en skilsmässa, och det sedan visar sig att denna anklagelse var en medveten lögn, kan lögnen explodera i ansiktet på den som förde fram lögnen. Resultatet för lögnaren blir inte endast att förundersökningen mot partnern läggs ned. Den medvetet falska anklagelsen innebär ett brott i sig. Därför kan situationen plötsligt göra en sväng på 180 grader och den som först sprang till polisen med anklagelser kan själv bli den som polisen låser in.

Principen är detsamma i detta fall.

Tänk er in i följande situation:
a) Det visar sig att Alfredsson–Forsberg inte har följt kraven i AB 17, Kap 3, §11 – vilket krävs för utestänga någon från jobbet,
b) Det visar sig inte finnas några problem med ”verksamheten och arbetsmiljön” som motiverar en avstängning,
c) Den dynamiska duon Alfredsson-Forsberg (DDA-F) fälls för förtal, eller till och med för grovt förtal!

Kan Alfredsson – Forsberg i detta läge behålla sina befattningar?
Det var dessa två som, enligt framställningen i VK, satte igång angreppet i syfte att driva bort Aidanpää och Malm från Umeå kommun. Men misslyckas denna blixtattack kan pendeln komma att svänga.

 

Del XI.
Först kommer pendeln att svänga när det gäller det som har med situationen på arbetsplatsen att göra.
Alfredsson–Forsberg har antingen vidtagit en rimlig åtgärd, riktad mot Aidanpää och Malm, då dessa utestängdes från sina arbetsplatser – eller så har de gjort ett grovt övertramp.
Sedan har vi frågan om hur agerandet från DDA-F har drabbat Aidanpää och Malm personligt – vad gäller bristande psykiskt välmående – samt hur detta (grova?) förtal kommer att påverka Aidanpääs och Malms framtida ställning på arbetsmarknad.

Hur ska rättsväsendet se på Alfredsson-Forgsbergs agerande för att skada Aidanpäss-Malms psykiska välmående och ställning på arbetsmarknad om Alfredsson-Forsberg fälls för förtal, alternativt för grovt förtal?
Och om så blir fallet, hur ska då kommunledningen se på framtiden för Alfredsson-Forsberg inom Umeå kommun. Det borde vara omöjligt att inte ställa dessa båda till svars för grovt tjänstefel. Och fälla dessa för grovt tjänstefel.

* Kan Alfredsson-Forsberg behålla sina positioner inom Umeå kommun i en sådan situation?

* Jag är inte säker på att dessa båda har förstått vilket högt spel de har gett sig in i.

* Det kommer att bli mycket intressant att se vilka ledande politiker som backar upp Alfredsson och Forsberg!

 

Del XII.
I min bok är ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budget- och finanschef Lennart Malm oskyldiga till dess motsatsen är bevisad. Jag hoppas innerligt att dessa båda har skaffat sig kvalificerade juridiska företrädare så att vi andra inte bara får ett klarläggande i de anklagelser som har riktats mot dessa Aidanpää och Malm.

Det måste även klarläggas om Alfredsson-Forsberg har agerat rätt eller fel – och i så fall hur fel
.

Det jag även hoppas kommer fram är om dessa anser sig ha agerat på uppdrag av – eller med någons goda minne – på den högsta politiska nivån inom Umeå kommun.

För mig har denna strid bara startat.

 

2 kommentarer

En möjlig förklaring till att stadsdirektör Alfredsson rensade ut ekonomidirektören och budgetchefen. Plus en interpellation till fullmäktige om agerandet håller arbetsrättsligt

Av , , 6 kommentarer 61

Min artikelserier om den svenska politiska fegheten fortsätter. Nästa avsnitt kommer på lördag.

Mitt syfte är i första hand att förklara den svenska politiska fegheten i förhållande till de islamistiska shariaanhängare som – trots att de utgör en minoritet bland muslimerna – försöker påtvinga på en majoritet av muslimer sina värderingarna. Jag har tyvärr tvingats vänta med att fortsätta denna serie på tio blogginlägg trots att dessa redan är skrivna.

-Först på grund av att jag fick ta emot ett dödshot på Rådhustorget intill gågatan lördagen den 7 april.
-Sedan på grund av det, i denna stund pågående, angreppet mot två ytterst kompetenta chefer i Umeå kommun. Det handlar om ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budget- och finanschef Lennart Malm. I mina ögon har dessa stått i spetsen för en förändring vad gäller de beslutsunderlag som de politiska partierna måste ta ställning och agera utifrån. Tidigare har budgetarbetet och speciellt budgetdebatterna till stor del handlat om att klara ett år i taget. Eller för att ställa det hela på sin spets: tidigare handlade det väldigt mycket om ur hand i mun!

 

Susanne Aidanpää står för tre saker:
-kunnande,
-integritet,
-ett långsiktigt tänkande.

Under bland annat hennes ledning har vi, de folkvalda, tvingats ta ställning till budgetunderlag som har visat det sannolika framtidsperspektivet för Umeå kommun under en så lång period som 2014 till 2027 (en fjortonårsperiod). Ekonomifunktionen har börjat leverera prognoser för den långsiktiga framtida utvecklingen.

Framtidsperspektiven bygger bland annat på befolkningsprognoser. Hur stor andel av Umeå kommuns befolkning kommer att arbeta och betala skatt, vid vissa tidpunkter under denna period på 14 år, i förhållande till hur stor andel som kommer att vara barn, skolelever och äldre. Det handlar om de grupper som behöver utbildning, äldre- , individ- och familjeomsorg. Samt hemtjänst. Detta har i sin tur betydelse för behovet av antalet anställda samt för utbyggnadstakten och underhållet av gatunät och fastighetsbestånd. Ekonomiavdelningen har visat att det sannolika är att utgifterna trendmässigt kommer att öka snabbare än skatteinkomster, statsbidrag och taxor tillsammans. Resultatet blir ett växande underskott.

En sådan utveckling kommer även att öka storleken på kommunens låneskuld. Efter den väldiga ekonomiska recessionen, som drabbade över hela världen, och bröt fram åren 2007/08 har räntorna varit onormalt låga. De beslutsfattare som tror att detta förhållande kommer att vara för evigt – att detta undantagstillstånd vad gäller låga räntor egentligen är ett nytt varaktigt tillstånd – kommer med stor sannolik att dra på sig en stor och ökande låneskuld. När då räntorna, förr eller senare, börjar höjas riskerar detta att kvadda den kommunala ekonomin. De ökade kostnaderna för inbetalning av skuldräntor, samt avbetalningar på lånen, kommer ytterligare att bidra till att öka skillnaden mellan utgifterna i förhållande till inkomsterna. Detta på ett negativt sett.

 

Detta nya arbetssätt, och andra förändringar, har kommit sedan bland annat Susanne Aidanpää tillträdde. Jag vet inte vad som har utlöst detta dråpslag riktat mot Aidanpää och Malm. Det jag däremot vet om livet är följande: dråpslaget kommer att skada dessa två individer. Dels på ett personligt sätt. Dels enligt principen ”ingen rök utan eld”. Det jag också vet är att rädslan att säga vad man tycker på arbetsplatserna har ökat under de sista två årtiondena. Dråpslaget mot två av de viktigaste kuggarna i nytänkandet inom Umeå kommun kommer att skapa rädda chefer. Och chefer som är rädda för sina högre chefer kommer, i sin tur, att vara mindre lyhörda för goda idéer underifrån. Det kommer att bli ännu svårare för de på golven (inom omsorgerna, skolsalarna och  kontorslandskapen) att få gehör för sina idéer. Sådana kunskaper kommer att få det ännu svårare än vad det redan är idag att leta sig uppåt inom hierarkierna. Varför? Därför att cheferna är rädda för sina högre chefer! Pyramiderna stärks. Avståndet mellan golvets praktiska kunskaper och de lägre chefer som borde tillgodogöra sig dessa kunskaper kommer att öka. Och lyhördheten att minska. De höga chefernas vilja att lyssna på de chefer som står närmare jobbarna på golvet kommer att minska. Rädda chefer vågar inte lyssna nedåt, och tillvarata idéer från golvet, rädda chefer lyssnar nästa bara åt ett håll. Uppåt.

 

Är en ökad rädsla bland cheferna, så att dessa blir mer ensidiga i sitt lyssnande, en fråga för de folkvalda politikerna. Eller är stämningen bland cheferna, och relationen mellan chefer och övriga anställda, något som de folkvalda politikerna kan bortse ifrån? Det som har hänt ställer denna fråga på sin spets. För mig och för det parti som jag tillhör utgör denna fråga en av de absolut viktigaste inom hela Umeå kommuns verksamhet. För oss är det självklart att en effektiv organisation kräver chefer som både kan lyssna nedåt och uppåt, och som kan vidarebefordra nya erfarenheter både uppåt och nedåt. Det är lika självklart som att ”Lagen om medbestämmande” (MBL) en fråga för de folkvalda. Eller ”Lagen om anställningsskydd (LAS). En effektiv och utvecklingsbar organisation kräver samarbete, förtroende och en känsla av trygghet som innebär att organisationen och dess anställda vågar pröva nya metoder. Och ibland till och med kan misslyckas någon gång. Detta för att lyckas många gånger. Trygghet utgör en förutsättning för utveckling. Medan rädsla bidrar till stagnation – och till att kunskaper och idéer nedifrån nonchaleras.

Ett långsiktigt ekonomiskt beslutsunderlag som tvingar fram debatter om vilka verksamheter och vilka byggprojekt  som ska prioriteras är naturligtvis en avgörande fråga för de folkvalda politikerna och de partier som dessa tillhör?
Och detsamma gäller för vilka verksamheter och byggprojekt som kommunen måste avstå ifrån att ge sig i kast med.
Det handlar om att prioritera. Prioritera handlar om att våga välja bort. Detta är en konst. Och denna konst kräver kommunikation uppåt, nedåt samt åt sidorna. Samt en rejäl portion trygghet. Slaget mot Aidanpää och Malm kommer att öka rädslan inom kommunen. Speciellt hos cheferna. Detta kommer att skapa mindre trivsel. Det kommer även att skapa en mindre effektiv organisation.

 

Vi anser att de förändringar som har skett sedan 2014, t ex när det gäller budgetarbete och arbetsmetoder i den nämndstyrda  förvaltningen, representerar steg i rätt riktning. Men detta är inte alltid lätt att se. Då det nya och långsiktiga – men också mer inkluderande – arbetssättet möter det gamla kommer det att ske kollisioner. Två olika arbetssätt kommer att brytas mot varandra och skapa flaskhalsar. Om det nya introduceras samtidigt som nämnderna får mindre pengar att röra sig med, per brukare, är det troligt (mycket troligt) att den förändring som uppfattas som mest påtaglig är de minskade resurserna. Minskade resurser märks omedelbart. Om det nya arbetssättet, där långt fler görs delaktiga i hur utvecklingen ser ut fjorton år framåt, kolliderar med gamla metoder där de anställda utsätts för utpressning är detta också något som riskerar att skymma det nya och positiva.

Ett dundrande exempel på det gamla sättet där vissa (men absolut inte alla) chefer verkade se de anställda som fiender – inte som resurser och samarbetspartners – kunde skådas då den nya heltidsmodellen skulle introduceras. Det val som de anställda på golvet, ursprungligen, ställdes inför då den nya heltidsmodellen skulle införas var detta: ”Skriv under inom fem dagar annars riskerar du att hamna inom kategorin arbetsbrist vilket utgör saklig grund för uppsägning”!

En sådan brutal behandling kan skymma vilken sol som helst.

 

Det är mycket svårt att snabbt få många att uppskatta metoden att sprida kunskaper om framtiden – på bred front – och därmed öka förståelsen för de prioriteringar som måste göras – om denna nya metod sammanfaller med minskade resurser och det gamla gardets brutalitet mot de anställda. Men Arbetarpartiets grupp i fullmäktige har idag en helt annan insikt i kommunens långsiktiga problem – samtidigt som det är vårt mål att öka personalens täthet och inflytande, minska sjuktalen och radera ut den brutala ledarstil med vilket de anställa ursprungligen bemöttes då heltidsmodellen introducerades. På samma sätt som vi anslöt oss till de anställda som protesterade mot de ursprungliga metoderna då heltidsmodellen skulle introducerades protesterar vi idag mot att företrädarna för ett nytt tänkande om att sprida kunskaperna (om framtiden och om behoven att prioritera) utsätts för en brutal misshandel. Mentalt sett. Jag avser ekonomidirektören samt budget- och finanschefen.

 

Som en del i denna protest har vi skrivit en interpellation. Vår tanke är att denna ska tas upp i kommunfullmäktige måndagen den 23 april. Vi vet inte, men vi tror oss veta, att den yttersta orsaken till angreppet på ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budget- och finanschef Lennart Malm beror på det modernare arbetssätt som dessa har försökt introducera i Umeå kommun. Vi vet inte, men vi kan inte blunda för möjligheten att det kan finnas ett samband mellan den tidigare Stadsdirektörens avgång och den nya tillförordnade Stadsdirektörens mycket snabba angrepp på Aidanpää och Malm! Det var nämligen under den tidigare Stadsdirektören som förnyelsearbetet tog fart och personer som Aidanpää och Malm gavs svängrum. Och något som jag VET är att detta inte passade alla. Men om det var detta som låg bakom att angreppet på ekonomidirektören och budget- och finanschefen kom just NU – det vet jag INTE. Men oavsett om närheten i tid mellan den tidigare Stadsdirektörens avgång och angreppet på ekonomidirektören samt på budget- och finanschefen är en tillfällighet, eller inte, tvingas jag konstatera att de främsta representanterna för nytänkande nu är borta. Och i mina ögon utgör detta en tragedi.

 

Jag vill avsluta med att upprepa följande: ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budget- och finanschef Lennart Malm har blivit behandlade på ett sätt som ingen borde bli behandlad. Varken chefer eller de på golvet. Varken de på golvet eller chefer. Tyvärr tyder nu mycket på att arbetet med att introducera nya arbetsmetoderna kommer att bromsas in. Det kanske till och med kommer att ske en baklängesutveckling. Samt en införandet av en ledarkultur som kallas för management by fear.

Det var ett smakprov på management by fear då de anställda gavs valet att skriva under på heltidsmodellen inom fem dagar – eller riskera uppsägning på grund av arbetsbrist.

En sådan nattsvart Reaktion kommer att påverka alla nivåer negativt. I slutänden kommer den att slå mot kommunens barn, skolelever, äldre samt mot underhållet av gatunät och fastighetsbestånd. Vardagsverksamheterna kommer helt enkelt att dräneras på ytterligare resurser. Detta är varken mer eller mindre en tragedi.

Här nedan följer nu interpellationen:

 

”Interpellation till Hans Lindberg – om avstängning av ekonomidirektör och budgetchef

Vi tog plats i Umeå kommunfullmäktige 1991. De åtgärder som nu vidtagits mot ekonomidirektör Susanne Aidanpää och budgetchef Lennart Malm saknar motsvarighet under den period på 26½ år som vi har varit med. Det måste finnas exceptionellt goda grunder för att en tillförordnad (t.f.) stadsdirektör ska slå till, på detta våldsamma sätt, mot de två viktigaste kuggarna i kommunens ekonomiavdelning.

Låt oss jämföra med en expeditionsministär i regeringssammanhang med en t.f. stadsdirektör inom den kommunala förvaltningen. En expeditionsministär utgör en övergångslösning i väntan på att en riktig regering, som åtnjuter riksdagens förtroende, ska tillsättas – via nyval eller en omröstning i den redan valda riksdagen. På samma sätt innebär en t.f. stadsdirektör en övergångslösning i väntan på tillsättningen en riktig stadsdirektör.

I sin egenskap av övergångslösningar förväntas både expeditionsministären och den tillförordnade (t.f) stadsdirektören hålla en låg profil i förhållande till stora eller komplicerade frågor. Eller uttryckt så att alla, både höga tillförordnade och ledande politiker, förstår – de ska endast sköta de löpande ärendena. Och endast dessa. Allt annat är att bryta mot praxis.

Men att bryta mot praxis är just vad Margaretha Alfredsson har gjort. Här har det inte hållits någon låg profil i väntan på att Alfredsson, som jag vill betona är en övergångslösning, blir avlöst av en tillsatt (inte tillförordnad) stadsdirektör. För att på detta sätt medvetet förnedra ekonomidirektören samt budget- och finanschefen, genom att utestänga dem från sina respektive arbetsplatser, innebär den absoluta motsatsen till att hålla en låg profil. Svansföringen blir ännu högre med tanke på att den tillförordnade Alfredsson har slagit till på egen hand, utan att ha innehaft sin post ens en månad, och först därefter informerat kommunalråd som Hans Lindberg och Anders Ågren. Detta enligt den officiella historieskrivningen.

En kontakt med Sveriges kommuner och landsting (SKL) ger vid handen att en åtgärd av denna karaktär kan vidtas om den motiveras utifrån Arbetsgivarekollektivavtalet Allmänna Bestämmelser (AB) 17, Kap 3, § 10.

Men i § 11 (samma kapitel) understryks även hur användningen av möjligheten att stänga av anställda ska hanteras. Där talas om en upptrappning i form av:

-skriftlig varning,
-möjlighet för berörd arbetstagare att yttra sig,
-att lokal arbetstagarorganisation underrättas om den tilltänkta åtgärden,
-att överläggning ska påkallas senast 7 kalenderdagar efter det att underrättelsen mottagits,
-att den skriftliga varningen ska meddelas på sådant sätt att tvekan inte kan uppstå om anledning till åtgärden.

Om dessa föreskrifter från AB 17, Kap 3, § 11 har följts är det helt uteslutet att kommunalråd och KS:au skulle ha varit ovetande om vad som varit på gång. Denna process förutsätter nämligen både tidsåtgång och uppmärksamhet. Detta ifall inte kommunledningen medvetet har hållits ovetande av i detta fall Margaretha Alfredsson.

Mot denna bakgrund vill vi ställa följande HELT AVGÖRANDE fråga:

-Hur har dialogen skötts med Susanne Aidanpää och Lennart Malm innan den dramatiska åtgärden vidtogs att stänga av dem båda från arbetet?

 

Jan Hägglund                         Patrik Brännberg

Arbetarpartiet

 

6 kommentarer

En form av statskupp har skett i Umeå kommun. De två viktigaste och skickligaste ekonomerna har stängts av några dagar innan det offentliga budgetarbetet ska påbörjas. Detta är oacceptabelt

Av , , 11 kommentarer 74

Jag skulle just lägga ut nästa del i min serie av tio blogginlägg om den politiska fegheten i Sverige.

Då hör jag något som gör mig lika ursinnig som då Umeås ledande politiker – i praktiken – vägrade att agera mot religiösa extremister som islamisterna Abu Muadh och (före honom) Hussein Halawa – samt mot den förening som bjudit in dessa båda till Umeå. (Längst ned, som ett PS till denna blogg, finns dessa båda religiösa extremisters uttalade åsikter)

Det jag hör anser jag måste betecknas som en form av ”statskupp” i Umeå kommun. Låt mig strax återkomma till detta.

 

Förutom ursinne drabbas jag av en känsla av overklighet.
Jag får alltså höra att Umeå kommuns ekonomidirektör samt chefen för budget- och finans har stängts av från sina arbeten av den alldeles nye Stadsdirektören Margareta Alfredsson. Ny som Stadsdirektör. Hennes namn är bekant för de flesta. Och inte på något positivt sätt. Senast hon var rejält omskriven var i samband med de mindre smickrande händelserna år 2016 om förhållandena på Samhällsbyggnadskontoret som hon var chef över. Det handlade om fester, skotersafari, utlandsresor och besök på Wallmans salonger för att titta på shower och andra dyra muntrationer – för umebornas skattepengar. Det handlade om mycket tvivelaktiga utlägg som uppgick till långt mer än en halv miljon kronor.

Margareta Alfredsson, högst ansvarig för detta skandalösa slöseri med umebornas pengar, fick sedan ytterligare en förmån, nämligen att utreda sig själv – och sin glada verksamhet …

Statsvetaren Magnus Blomgren kommenterade det lämpliga i att Margareta Alfredsson fick förmånen att utreda sig själv. Hans kommentar till detta var följande:
”det är ett självklart jävsförhållande, man utreder ju sitt eget agerande. Det är ju inte ens jäv, det är beyond jäv” (VK 21/12-2016).

 

Det är denna Margareta Alfredsson som nu befordrats av (återigen) de ledande politikerna i Umeå – till positionen som kommunens absolut högsta tjänsteman / kvinna med titeln t.f. Stadsdirektör. Hennes första beslut är att – naturligtvis på begäran av de ledande kommunalråden och eventuellt andra politiska höjdare – att stänga av Umeå kommuns två ledande ekonomer!

Detta exakt tio dagar innan det offentliga arbetet med 2019 års budget ska påbörjas (nu på måndag den 16 april) !!

Det är på detta sätt som Umeås ledande politiker påbörja det offentliga budgetarbetet.

 

De två som har utsatts för kuppen och stängts av är:

-Ekonomidirektör Susanne Aidanpää. Aidanpää är allmänt känd för sin mycket stora kunnighet och ännu större integritet.
-Budgetchef Lennart Malm: samma omdöme gäller för honom.

En tråkig tradition.
För fyra år sedan sade Aidanpääs motsvarighet upp sig. Hon hade ursprungligen tänkt fortsätta i två år till. Detta är alltså inte första gången som kommunens ekonomiska ledning halshuggs i samband med ett valår. För fyra år sedan berodde detta  huvudsakligen på vänsterpartiets gruppledare – som själv avgick. Idag är det nya aktörer som ligger bakom.

 

Aidanpää och Malm har spelat en avgörande roll i arbetet med att definiera Umeå kommuns långsiktiga ekonomiska problem samt i att föreslå olika åtgärder för att förebygga att kommunens ekonomiska underskottet börjar skena iväg på ett närmast okontrollerbart sätt. Detta exempelvis genom att kommunens växande låneskuld, i kombination med att de idag onaturligt låga räntorna, börjar röra sig uppåt (vilket endast är en tidsfråga). En sådan utveckling skulle i sin tur riskera att nya hårda slag riktades mot vardagsverksamheter som skola, omsorger samt underhåll av gatunät och fastigheter.

Det är ingen hemlighet att ett mer långsiktigt ekonomiska tänkande blivit möjligt – för de politiska partier som velat och vågat ta chansen att titta verkligheten i ögonen – tack vare det ambitiösa arbete som skett under ledning av Aidanpää och Malm. Det är heller ingen hemlighet att detta mer långsiktiga ekonomiska tänkande inte har passat alla. Men denna nya långsiktighet utgör ett verkligt måste för Umeå kommun.

Därför protesterar jag – och det parti som jag tillhör – å det bestämdaste mot de kuppartade metoder som präglar det som nu har skett.

 

Två saker är extra stötande:
1. Den som håller i yxan är en person som visat sig sakna just personlig integritet. Jag ber alla att gå tillbaka till uttalandet från statsvetare Magnus Blomgren här ovan,
2. Formulering i VK om att det är Margareta Alfredsson som informerat kommunalråden Hans Lindberg och Anders Ågren – som om det var Margareta Alfredsson som efter någon vecka på jobbet, utan politisk uppbackning, skulle ha tagit detta extremt dramatiska initiativ och låst ut Aidanpää och Malm.

Detta är ett så absurt försök till verklighetsbeskrivning att det är förolämpande.

Efter Margareta Alfredssons misslyckande på samhällskontoret är hon helt och hållet beroende av att de höga politikerna håller henne bakom ryggen i vad hon än företar sig. Naturligtvis! Blotta tanken på att Alfredsson, efter någon vecka ”vid makten”, på EGET BEVÅG skulle halshugga Umeå kommuns ekonomiavdelning – och det just innan det offentliga budgetarbetet skulle påbörjas – är så orimligt att det (återigen) utgör en förolämpning mot varje tänkande varelses intelligens.

 

Det krävs inte mycket insikt i hur denna kommun fungerar för att förstå att det vuxit fram motsättningar i det slutna budgetarbete som påbörjats för en – två månader sedan. Kanske mot bakgrund av att det är ett valår !Det vore inte första gången som styrande politiker då har velat framställa situationen som bättre än den är. Dels för äran av att ha varit förutseende. Dels för att kunna göra diverse utspel med siktet inställt på röstfiske.
Detta kan i sin tur ha krockat med den långsiktiga och ansvarsfulla ekonomiska hushållning som är Susanne Aidanpääs varumärke.

Jag vill understryka att jag VET inte om det är så. Men det förefaller mig MYCKET TROLIGT.

 

Men en sak VET jag alldeles förbannat säkert:
det kuppartade sätt på vilket Susanne Aidanpää och Lennart Malm har stängts av från sina arbeten utgör en form av ”parlamentarisk statskupp”. Kuppen är till för att skada dessa båda. Och ett mer svinaktigt förfarande får man leta efter.

Fy fan.

_     _     _     _     _     _     _     _     _     _

 

PS. Om Abu Muadh och Hussein Halawa.
Jag vill återigen redogöra för vad som gjorde mig så ursinnig när det gällde passiviteten från de ledande politikerna i Umeå inför besöken i kommunen från de religiösa extremisterna, islamisterna, Abu Muadh och Hussein Halawa.
Först Abu Muadh.
Han ingår i ett nätverk sam har skapat en bördig mylla för de som lyckats rekrytera många svenska ungdomar i Göteborgstrakten till att åka ned till Syrien och strida för Muslimska Staten, som anser att homosexuella är ett virus som gör att föräldrarna måste se till så att sönerna i familjen har ett bra immunförsvar och inte smittas av homosexualitet, som anser att de kvinnor som inte bär slöja och är lurad av Djävulen och att en nygift kvinna ska veta att den största rätten till henne är hennes mans rätt – inte hennes egen, som ursprungligen förnekade massakern på redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo. Det var passiviteten mot besöket i Umeå från Abu Muadh som gjorde mig ursinnig.
Sedan Hussein Halawa.
Det som också gjorde mig ursinnig var också att inget hände efter att samma förening cirka ett år tidigare  bjudit in Hussein Halawa som anser att det kan vara rätt att döda homosexuella – om de påverkar andra att bli homosexuella. DS.

 

 

 

 

 

11 kommentarer

Dödshot är inte roligt. TV 4 Nyhetsmorgon ville ta ned mig till Stockholm för att tala om hoten. Dagens blogg om ”politisk feghet” blir därför annorlunda. Tyvärr.

Av , , 4 kommentarer 38

Kära läsare,

Jag har varit aktiv i politiska sammanhang sedan 1975. I Umeå kommunfullmäktige har jag varit ledamot sedan 1991. Under dessa år har jag blivit utsatt för många hot. Direkta och indirekta. År 1999 sköts den fackligt aktive syndikalisten Björn Söderberg till döds. Vid husrannsakan hos de som tros ha utfört mordet hittade ett större antal namn. Dessa var personer som de nazister som mördade Björn Söderberg ville ”få bort”. Jag var en av dessa. Men inte endast det. Inte endast jag utan även min familj var kartlagt med personnummer, och så vidare. Även min då 75-åriga mamma!

Under årens lopp har jag, via polisen, fått reda på att jag stått på ytterligare två sådana listor. Efter mordet på Björn Söderberg löd en rubrik så här: Hägglund på nazistisk dödslista.

Det är mindre roligt att se sitt namn i sådana sammanhang.

Hoten och trakasserierna började ganska snart efter att jag tog plats i Umeå kommunfullmäktige. Vanligtvis har de kommit från nazistiska kretsar. Men ibland händer det att personer blir fixerade vid en som ibland syns i media och på torg. Det har jag också varit utsatt för.

Däremot har jag aldrig tidigare fått höra att jag ska få ”skallen inslagen”. Inte heller har jag, tidigare, fått höra följande: ”säger du ett ord till i mikrofonen dödar jag dig”.

Jag önskar inte att någon – vänner eller fiender, politiska motståndare eller allierade – ska behöva titta in i ögonen på en person som uttalar dessa ord på 2 meters håll med ett tonfall som om personen verkligen menade vad han sa.

 

Det är många politiskt aktiva som utsätts för berättigad kritik. Jag har själv gått hårt fram och andra har gått hårt åt mig. Men det har handlat om politiska åsikter och politiskt agerande.

Tyvärr ökar de fysiska hoten. Årets valrörelse riskerar att bli den värsta i modern tid när det gäller just fysiska hot. Årets valrörelse kommer troligen också att bli en av de hårdaste valrörelserna rent politiskt. I detta läge kan den hårda politiska debatten riskera att få labila personer att begå våldshandlingar. Partierna i Umeå kommunfullmäktige har under de senaste slutit upp på en gemensam manifestation i samband med Kristallnatten. Detta för att gemensamt uttrycka sin avsky både för nazismens brott mot judarna i Tyskland på 1930-talet och mot den anti-semitism (judehat) som blivit allt starkare under senare år runt om i Europa – däribland i Sverige.

Det skulle vara värdefullt om partierna i Umeå kommunfullmäktige kunde göra ett gemensamt uttalande – ett sorts upprop eller öppet brev – riktat mot de allt vanligare hoten och trakasserierna som folkvalda tvingas utstå. Ofta vanliga fritidspolitiker utan varje form av personskydd.

Du som vill se och höra om det som hände mig på Rådhustorget, i höjd med gågatan, nu i lördags kan klicka på denna länk: https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/3965926

Nästa blogg kommer i morgon.

4 kommentarer

UPPDATERAD VERSION med länkar. Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – del ett av tio.

Av , , 1 kommentar 48

Många av er läsare har troligen läst, eller sett på TV, om det jag var utsatt för i lördags. Medias fortsatta intresse idag har gjort att de länkar som jag utlovade i går har dröjt.

Förutom lokala media vill TV 4 Nyhetsmorgon flyga ned mig till Stockholm. Jag sade ja. Det är inte acceptabelt att bli utsatt för det råa hot som jag blev. Det är för övrigt inte rimligt att bli hotad över huvud taget.

Här nere kommer nu länkarna.
De är tre till antalet. Varje länk är skrämmande i sig. Men tagna tillsammans är de tre länkarna mer än skrämmande. De pekar på att om inte du och jag, om inte vi och ni,  tillsammans slår vakt om den sekulära staten och systemet med fria och allmänna val till en riksdag som beslutar om de lagar efter vilket samhället ska styras – då kan det demokratiska samhället komma att hotas. Inte idag. Inte i morgon. Men dagen efter i övermorgon. Bildligt talat. Detta om vi sviker. Och tillåter framväxten av ett parallellsamhälle vars innebörd är att majoritetssamhället styrs av lagar stiftade av riksdagen som utsetts i fria val – samtidigt som en minoritet av islamister tillåts använda sharialagar för att förtrycka den majoritet av muslimer i Sverige som inte vill ha sharialagar.

Vissa kommer att gapa om att jag är en ”alarm-ism”. Andra ur kretsen ”V med vänner” har redan försökt stämpla mig som islamofob och rasist. Inget kunde vara mer fel.

Jag ber er läsare att döma själva. Här följer nu tre länkar. Om du inte redan har läst gårdagens blogg ligger texten kvar under länkarna.

 

Några korta ord om varje länk.

1. Den första länken innehåller ett citat från den socialdemokratiska sidoorganisationen ”Broderskapsrörelsens” tidning från 1998. Alltså bara från året före överenskommelsen ingicks mellan Socialdemokraterna och en – det Muslimska brödraskapet närstående – islamistisk organisation. Citatet fanns på tidningens förstasida och går rakt på – när det gäller hur många väljare S har att hämta bland muslimerna i Sverige. Ingen finess. Bara NAKET röstfiske.
Se länk: http://blogg.vk.se/janhagglund/wp-content/uploads/sites/288/2018/04/Broderskap1998.jpg

 

2. Den andra länken utgörs av en krönika från Sydsvenskan (9 maj 2006). Krönikan kommenterar ett reportage gjort av Uppdrag Granskning där bland annat ovan nämnda citat från den socialdemokratiska tidningen ”broderskap” finns med. Men krönikan från Sydsvenskan nämner även ett annat avslöjande från Uppdrag Granskning. Detta visar ytterligare ett exempel på det NAKNA röstfiske som S ägnade sig åt.
Två dagar före valet 2002 talade dåvarande ordföranden i Sveriges Muslimska Råd (Mahmoud Aldebe) om för deltagarna på fredagsbönen att de skulle rösta på Socialdemokraterna. Detta skedde i den stora moskén på Södermalm i Stockholm!  Du som tycket att namnet Aldebe låter bekant har rätt. Mahmouds fru Ebtisam Aldebe tillhörde de två nämndemän i Solna Tingsrätt som dömde till en misshandlad kvinnas nackdel genom att bland annat hänvisa till att äktenskapet var ingått enligt sharia.
Se länk: https://www.sydsvenskan.se/2006-05-08/hand-i-hand-med-hamas

3. I den tredje länken kan du själva se uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Sveriges Muslimska Råd – en det Muslimska brödraskapet närstående organisation. Här vill jag göra ett betydelsefull tillägg.

Det som började som ett naket röstfiske har sedan dess VIDAREUTVECKLATS. I kampen om den de muslimska rösterna gjorde Socialdemokraterna – och sedan även andra riksdagspartiet – upp med den minoritet av muslimer som utgjordes av islamister och shariaanhängareDet är nämligen dessa – den islamistiska minoriteten - som är organiserade. Och det är med de organiserade som regeringar och kommunstyrelser gör upp. Så fungerar Sverige. ”Ge oss en ombudsman att tala med”!

Den majoritet av muslimer som accepterar det sätt som Sverige styrs på har nämligen ingen anledningar att dra sig undan samhället och organisera sig separat i en strävan att skapa ett parallellsamhälle!

VIDAREUTVECKLINGEN har inneburit att dörren har öppnats – för den islamistiska minoriteten – inte bara till platser i kommuner, landsring och riksdag. I tävlingen om att vinna röster öppnade riksdagspartierna även sina interna strukturer för islamisterna! Så medlemmar i Muslimska brödraskapet, eller islamister som delar deras uttolkning av islam, kunde även infiltrera de olika riksdagspartierna. Omar Mustafa tog sig, för en kort period, in i Socialdemokraternas partistyrelse. Och Mehmed Kaplans interna ställning inom Miljöpartiet slungade denne islamist och shariaanhängare ända in i den svenska regeringen!

I den tredje länken kommer först överenskommelsens NAKNA syfte. Det som resulterade i att dörrarna öppnades när det gäller platser på valsedlarna för islamisterna (som alltså utgör en minoritet av muslimerna i Sverige). Sedan följer en artikel där vår tidning ”Nya Arbetartidningen” kommenterar överenskommelsen. I slutet av vår artikel kan du ladda ned överenskommelsen Mellan S och islamisterna i sin helhet.

Se länk: http://arbetartidningen.se/2016/10/socialdemokraternas-kompromiss-med-islamisterna/

En slutkommentar.
När du har tagit del av innehållet i dessa tre länkar tycker jag att du ska läsa min blogg här nere. Jag tycker absolut att du ska läsa den om du inte redan gjort detta. Men jag vill att du läser om den ett varv till efter att du tagit del av länkarna. Det jag skrivit i bloggen hamnar i ett nytt ljus (eller mörker) mot bakgrund av innehållet i de tre länkarna här ovan.

Fundera sedan på om du håller med mig om att den sekulära staten och det demokratiska samhället kan komma att hotas.
Om inte idag så framöver. Ta dig slutligen en funderare på om du kan fortsätta att stå bredvid som en (orolig) åskådare till händelseutvecklingen. Eller om du vill bidra till försvaret av en sekulär stat och ett demokratiskt samhälle.
VILL du bidra finns jag endast ett telefonsamtal bort.

- – - – -

Gårdagens blogg

Ingress.
Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt. Den är högst reell. Och den går både att förklara och förstå. Men effekterna är mycket farliga. Vanliga muslimer lämnas nämligen i sticket, liksom kristna från andra länder, medan extrema islamister gynnas.

 

Del I: Överenskommelsen mellan Socialdemokratin och en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation.

Denna överenskommelse utgör det absolut avgörande bidraget till den institutionaliserade politiska fegheten i allmänhet, och till eftergiftspolitiken mot islamister i synnerhet, under de senaste två årtiondena.

Överenskommelsen ingicks år 1999. Den avslöjades av den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg. Överenskommelsen ligger idag ute på nätet och är tillgänglig för alla. Den ingicks formellt mellan en sidoorganisation till Socialdemokraterna som då hette Broderskapsrörelsen och idag har bytt namn till ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”. Den det Muslimska brödraskapet närstående organisationen hette ”Sveriges Muslimska Råd”.

Göran Persson fick varningar från Carina Hägg och även från andra – men kombinationen av naivitet och viljan att kapa åt sig röster tog överhanden. Det fanns teoretiskt sett uppåt en halv miljon röster att hämta bland muslimerna i Sverige. Detta gjorde att den förre partiledaren och statsministern Göran Persson inte tog varningarna på allvar.

 

Överenskommelsen

Denna gick ut på att det islamistiska nätverket runt det Muslimska brödraskapet skulle påverka sina församlings- och föreningsmedlemmar att rösta på (S) i valen. I utbyte mot detta skulle Socialdemokraterna avstå ett antal platser på valsedlarna till kommuner, landsting och även till riksdag.

Lägg noga märke till detta:
Socialdemokraterna skulle inte avstå dessa platser till duktiga individer som visat sig villiga att arbeta för socialdemokratins värderingar – och som råkade ha en muslimsk tro. Om så vore fallet finns inget att invända. Men så var alltså inte fallet. Överenskommelsens innebörd var att Socialdemokratin avstod ett visst antal platser till den islamistiska organisationen ”Sveriges Muslimska Råd”. Sedan blev det upp till denna organisation att självt – i ett andra steg – fylla de av socialdemokratin ”friställda” platserna med personer som islamisterna i Sveriges Muslimska Råd tyckte var lämpliga. Men vilka dessa var hade egentligen inte (S) med att göra!

 

Det talas numera ofta om krig via proxies (ombud).
Det vi såg i form av denna överenskommelse år 1999 var det omvända – en uppgörelse så ljusskygg att den måste ske via proxies (ombud). Muslimska brödraskapet använde sig av en av sina många nätverksorganisationer. Och Socialdemokraterna använde sig av en av sina sidoorganisationer.

Lägg alltså detta på minnet:
(S) avstod inte platserna på sina valsedlar till individer som först hade visat sig vara beredda att arbeta för socialdemokratins värderingar och som dessutom hade en muslimsk tro. Det hade varit bra gjort. Nej! (S) avstod ett visst antal platser till en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation vid namn Sveriges Muslimska Råd. Sedan kunde denna organisation själva välja ut personer som antingen var med i (eller delade) det Muslimska brödraskapets islamistiska tolkning av islam.

Kom ihåg: islamisterna utgör en minoritet av Sveriges muslimer. Uppgörelsen mellan (S) och det Muslimska brödraskapet närstående gav denna minoritet av islamister ett väldigt inflytande över alla muslimer i Sverige. Vid tiden för uppgörelsen (1999) kan agerandet från Socialdemokratin fortfarande skyllas på bristande kunskap och på röstfiske (även om detta är allvarligt nog. Men idag är situationen värre. Idag finns det en strömning inom socialdemokraterna som arbetar aktivt FÖR islamisterna. Vi ska återkomma till dessa islamistiska medlöpare i framtida bloggar.

Islamisternas tolkning av islam syftar till att återskapa ett nytt kalifat. Detta innebär att det Muslimska brödraskapet har samma mål som den Islamiska Staten! Skillnaden är att Muslimska brödraskapet arbetar långsiktigt. De använder inte våld. Inte i Europa. Inte idag.

 

                                                          Fungerade uppgörelsen? Absolut Ja.

Under en lång tid fungerade uppgörelsen för båda parter. Socialdemokraterna hade köpt sig (ja, just det, köpt sig) en många röster. Låt oss nämna några helt osannolika valresultat bland annat i Malmö i samband med valen närmast uppgörelsen. Det vinns valdistrikt i Malmö där S fick nästa uppåt 90 procent av rösterna. Detta sammanföll inte sällan med att den allmänna röstbenägenheten i dessa valdistrikt var låg. Så islamisterna kunde mobilisera medborgare som ofta befann sig i utanförskap och inte deltog i allmänna val till att gå och rösta – på socialdemokraterna. Det var nästan som att återföda kollektivanslutningen. Nästan.

För då andra partier insåg vad som skett började dessa göra detsamma som Socialdemokraterna. Detta gynnade ju de islamister som stod det Muslimska brödraskapet nära. Konkurrensen om muslimernas röster ökade.

Resultat: islamisterna kunde ”ta mer betalt” i form av krav på antalet platser på olika valsedlar (riksdag, landsting och kommun) desto fler riksdagspartier som började delta i budgivningen för att islamisterna skulle påverka församlingsmedlemmar, och folk runt omkring dessa, hur de skulle rösta.

 

Den största triumfen

Islamisterna satsade inte endast på att komma in i kommuner, landsting och riksdag på denna sätt. De satsade även på att ta sig in i de olika riksdagspartiernas ledningar. En islamist, Omar Mustafa, kom ända in i Socialdemokraternas partistyrelse. (men där tog det stopp – och han tvingades avgå).

 

Men den ojämförligt största triumfen var att islamisterna till och med lyckades få in en representant i den själva regeringen! Jag syftar på den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan. Han kom in i regeringen via det av snäll-ism och naivitet starkt präglade  Miljöpartiet.

 

Misstroendevotum hade varit på sin plats

En islamist (sharia-anhängare) i regeringen utgjorde ett monumentalt nederlag för hela det politiska systemet i Sverige. Detta borde ha lett till ett misstroendevotum mot hela regeringen.

Men eftersom alltför många av riksdagspartierna hade deltagit i ”budgivningen” – lovat bort både platser på valsedlar samt positioner inom de egna interna partistrukturerna – och därför själva hade smutsiga händer så hände nästan ingenting.

Ta Centern. De har ”berikat” rättssystemet i Solna genom att släppa in två sharia-anhängare i Tingsrätten. Des två centerpartiska sharia-anhängarna som har infiltrerat rättsväsendet har backats upp av en annan nämndeman, från Sundbyberg, som är miljöpartist och heter Robert Ahl. Denna Robert Ahl är vice ordförande i Stadsmiljö- och tekniska nämnden hemma i Sundbyberg. Men det finns även exempel på att islamistiska sharia-anhängare tagit sig fram inom Moderaterna. En tog sig till och med in i riksdagen. I Frankrike hade ett antal huvuden fått rulla … rent politiskt sett.

Så ni läsare förstår säkert vad jag menar med att överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och de islamister som står Muslimska brödraskapet nära har bidragit till den politiska fegheten i Sverige. När det avslöjades att Mehmet Kaplan var islamist och hade kontakter med president Erdogan i Turkiet (vars parti utgör det Muslimska brödraskapets politiska gren i detta land) hade det varit på sin plats med ett misstroendevotum mot en så aningslös regering.

Men detta skedde inte.
För ”budgivningen” på de muslimska rösterna till islamisterna – liksom löften till islamisterna om platser inom partiernas egna strukturer – hade gjort att de alla var delaktiga i vad som håller på att utvecklas till att bli ett hot mot den sekulära staten och det demokratiska samhället.

 

Och därför denna – den politiska feghetens – dånande tystnad

Det borde ha blivit ett misstroendevotum då Mehmet Kaplan avslöjades. I Sverige hotas det med misstroendevotum för både för lite och för stort – men inte i detta katastrofala fall.Skälet är att de allihopa hade smutsiga händer. Men helheten av detta blev en kollektiv feghet av monumentala mått.
En minister i den svenska regeringen som stod president Erdogan i Turkiet än statsminister Stefan Löfven; en svensk minister som var islamist och därmed satte sharialagar högre än systemet med allmänna och fria en lagstiftande församling (riksdagen) som stiftar lagar och utser regeringsbildare.

När något sådant avslöjas, utan att det får omvälvande konsekvenser både för regering och en rad enskilda riksdagspartier, då har vi fått ett inslag som präglas av en ondskefull politisk feghet.

En farlig politisk feghet.

1 kommentar

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt. Del ett av tio.

Av , , 9 kommentarer 61

Jag utsattes för ett hot igår då jag talade på Rådhustorget. Jag har agerat politiskt med mikrofon i hand under 35 år – men aldrig tidigare känt mig nödsakat att tillkalla polis. Därför kom Del I i serien om politisk feghet senare än tänkt var.

URSÄKTA.

 

Ingress.
Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt. Den är högst reell. Och den går både att förklara och förstå. Men effekterna är mycket farliga. Vanliga muslimer lämnas nämligen i sticket, liksom kristna från andra länder, medan extrema islamister gynnas.

 

Del I: Överenskommelsen mellan Socialdemokratin och en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation.

Denna överenskommelse utgör det absolut avgörande bidraget till den institutionaliserade politiska fegheten i allmänhet, och till eftergiftspolitiken mot islamister i synnerhet, under de senaste två årtiondena.

Överenskommelsen ingicks år 1999. Den avslöjades av den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg. Överenskommelsen ligger idag ute på nätet och är tillgänglig för alla. Den ingicks formellt mellan en sidoorganisation till Socialdemokraterna som då hette Broderskapsrörelsen och idag har bytt namn till ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”. Den det Muslimska brödraskapet närstående organisationen hette ”Sveriges Muslimska Råd”.

Göran Persson fick varningar från Carina Hägg och även från andra – men kombinationen av naivitet och viljan att kapa åt sig röster tog överhanden. Det fanns teoretiskt sett uppåt en halv miljon röster att hämta bland muslimerna i Sverige. Detta gjorde att den förre partiledaren och statsministern Göran Persson inte tog varningarna på allvar.

 

Överenskommelsen

Denna gick ut på att det islamistiska nätverket runt det Muslimska brödraskapet skulle påverka sina församlings- och föreningsmedlemmar att rösta på (S) i valen. I utbyte mot detta skulle Socialdemokraterna avstå ett antal platser på valsedlarna till kommuner, landsting och även till riksdag.

Lägg noga märke till detta:
Socialdemokraterna skulle inte avstå dessa platser till duktiga individer som visat sig villiga att arbeta för socialdemokratins värderingar – och som råkade ha en muslimsk tro. Om så vore fallet finns inget att invända. Men så var alltså inte fallet. Överenskommelsens innebörd var att Socialdemokratin avstod ett visst antal platser till den islamistiska organisationen ”Sveriges Muslimska Råd”. Sedan blev det upp till denna organisation att självt – i ett andra steg – fylla de av socialdemokratin ”friställda” platserna med personer som islamisterna i Sveriges Muslimska Råd tyckte var lämpliga. Men vilka dessa var hade egentligen inte (S) med att göra!

 

Det talas numera ofta om krig via proxies (ombud).
Det vi såg i form av denna överenskommelse år 1999 var det omvända – en uppgörelse så ljusskygg att den måste ske via proxies (ombud). Muslimska brödraskapet använde sig av en av sina många nätverksorganisationer. Och Socialdemokraterna använde sig av en av sina sidoorganisationer.

Lägg alltså detta på minnet:
(S) avstod inte platserna på sina valsedlar till individer som först hade visat sig vara beredda att arbeta för socialdemokratins värderingar och som dessutom hade en muslimsk tro. Det hade varit bra gjort. Nej! (S) avstod ett visst antal platser till en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation vid namn Sveriges Muslimska Råd. Sedan kunde denna organisation själva välja ut personer som antingen var med i (eller delade) det Muslimska brödraskapets islamistiska tolkning av islam.

Kom ihåg: islamisterna utgör en minoritet av Sveriges muslimer. Uppgörelsen mellan (S) och det Muslimska brödraskapet närstående gav denna minoritet av islamister ett väldigt inflytande över alla muslimer i Sverige. Vid tiden för uppgörelsen (1999) kan agerandet från Socialdemokratin fortfarande skyllas på bristande kunskap och på röstfiske (även om detta är allvarligt nog. Men idag är situationen värre. Idag finns det en strömning inom socialdemokraterna som arbetar aktivt FÖR islamisterna. Vi ska återkomma till dessa islamistiska medlöpare i framtida bloggar.

Islamisternas tolkning av islam syftar till att återskapa ett nytt kalifat. Detta innebär att det Muslimska brödraskapet har samma mål som den Islamiska Staten! Skillnaden är att Muslimska brödraskapet arbetar långsiktigt. De använder inte våld. Inte i Europa. Inte idag.

 

                                                          Fungerade uppgörelsen? Absolut Ja.

Under en lång tid fungerade uppgörelsen för båda parter. Socialdemokraterna hade köpt sig (ja, just det, köpt sig) en många röster. Låt oss nämna några helt osannolika valresultat bland annat i Malmö i samband med valen närmast uppgörelsen. Det vinns valdistrikt i Malmö där S fick nästa uppåt 90 procent av rösterna. Detta sammanföll inte sällan med att den allmänna röstbenägenheten i dessa valdistrikt var låg. Så islamisterna kunde mobilisera medborgare som ofta befann sig i utanförskap och inte deltog i allmänna val till att gå och rösta – på socialdemokraterna. Det var nästan som att återföda kollektivanslutningen. Nästan.

För då andra partier insåg vad som skett började dessa göra detsamma som Socialdemokraterna. Detta gynnade ju de islamister som stod det Muslimska brödraskapet nära. Konkurrensen om muslimernas röster ökade.

Resultat: islamisterna kunde ”ta mer betalt” i form av krav på antalet platser på olika valsedlar (riksdag, landsting och kommun) desto fler riksdagspartier som började delta i budgivningen för att islamisterna skulle påverka församlingsmedlemmar, och folk runt omkring dessa, hur de skulle rösta.

 

Den största triumfen

Islamisterna satsade inte endast på att komma in i kommuner, landsting och riksdag på denna sätt. De satsade även på att ta sig in i de olika riksdagspartiernas ledningar. En islamist, Omar Mustafa, kom ända in i Socialdemokraternas partistyrelse. (men där tog det stopp – och han tvingades avgå).

 

Men den ojämförligt största triumfen var att islamisterna till och med lyckades få in en representant i den själva regeringen! Jag syftar på den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan. Han kom in i regeringen via det av snäll-ism och naivitet starkt präglade  Miljöpartiet.

 

Misstroendevotum hade varit på sin plats

En islamist (sharia-anhängare) i regeringen utgjorde ett monumentalt nederlag för hela det politiska systemet i Sverige. Detta borde ha lett till ett misstroendevotum mot hela regeringen.

Men eftersom alltför många av riksdagspartierna hade deltagit i ”budgivningen” – lovat bort både platser på valsedlar samt positioner inom de egna interna partistrukturerna – och därför själva hade smutsiga händer så hände nästan ingenting.

Ta Centern. De har ”berikat” rättssystemet i Solna genom att släppa in två sharia-anhängare i Tingsrätten. Des två centerpartiska sharia-anhängarna som har infiltrerat rättsväsendet har backats upp av en annan nämndeman, från Sundbyberg, som är miljöpartist och heter Robert Ahl. Denna Robert Ahl är vice ordförande i Stadsmiljö- och tekniska nämnden hemma i Sundbyberg. Men det finns även exempel på att islamistiska sharia-anhängare tagit sig fram inom Moderaterna. En tog sig till och med in i riksdagen. I Frankrike hade ett antal huvuden fått rulla … rent politiskt sett.

Så ni läsare förstår säkert vad jag menar med att överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och de islamister som står Muslimska brödraskapet nära har bidragit till den politiska fegheten i Sverige. När det avslöjades att Mehmet Kaplan var islamist och hade kontakter med president Erdogan i Turkiet (vars parti utgör det Muslimska brödraskapets politiska gren i detta land) hade det varit på sin plats med ett misstroendevotum mot en så aningslös regering.

Men detta skedde inte.
För ”budgivningen” på de muslimska rösterna till islamisterna – liksom löften till islamisterna om platser inom partiernas egna strukturer – hade gjort att de alla var delaktiga i vad som håller på att utvecklas till att bli ett hot mot den sekulära staten och det demokratiska samhället.

 

Och därför denna – den politiska feghetens – dånande tystnad

Det borde ha blivit ett misstroendevotum då Mehmet Kaplan avslöjades. I Sverige hotas det med misstroendevotum för både för lite och för stort – men inte i detta katastrofala fall.Skälet är att de allihopa hade smutsiga händer. Men helheten av detta blev en kollektiv feghet av monumentala mått.
En minister i den svenska regeringen som stod president Erdogan i Turkiet än statsminister Stefan Löfven; en svensk minister som var islamist och därmed satte sharialagar högre än systemet med allmänna och fria en lagstiftande församling (riksdagen) som stiftar lagar och utser regeringsbildare.

När något sådant avslöjas, utan att det får omvälvande konsekvenser både för regering och en rad enskilda riksdagspartier, då har vi fått ett inslag som präglas av en ondskefull politisk feghet.

En farlig politisk feghet.

 

PS. Egentligen skulle jag ha lagt ut lite länkar som hjälper dig, käre läsare, att själv studera överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och den Muslimska brödraskapet närstående organisationen. Men det som hände på torget igår gör att media har velat nå mig. Därför kommer länkarna i morgon. DS.

9 kommentarer

Jag kommer att publicera en serie artiklar om svensk politisk feghet som innebär att vanliga muslimer lämnas i sticket, liksom kristna från utlandet, medan extrema islamister gynnas. Hans Lindberg kommer inte undan att han vek ned sig för Abu Muadh

Av , , 6 kommentarer 75

Vanliga muslimer lämnas i sticket – men extrema islamister gynnas

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt.
Fegheten är högst reell och går både att förklara och förstå. I en rad fall har svenska politiker och myndigheter gett efter när de har utsatts för press från islamister. Myndigheterna har inte satt stopp för månggiften och barnäktenskap – om de ingåtts innan parterna kom till Sverige. Politiker och myndigheter saknar helt enkelt den nödvändiga moraliska styrka som krävs för att kunna sätta ned foten och säga Nej – i Sverige gäller svenska lagar och inte sharia.

Till detta kommer att det finns nära kopplingar mellan å ena sidan exempelvis Socialdemokraterna och Miljöpartiet, å andra sidan Muslimska brödraskapet via buffertorganisationer. Tyvärr.

Jag tänker publicera tio blogginlägg i rad. De är redan skrivna och kommer därför på utlovad dag – och inte dagen efter.

Det blir ett blogginlägg varannan dag under tre veckor. Det första kommer på söndag 8 april.

Vissa saker kommer de som läst mina blogginlägg att känna igen – fast nu kommer resonemangen att vara mer bearbetade. Annat material kommer att vara nytt. Det viktiga i serien blir HELHETEN.

Det finns tre skäl till att jag skriver denna serie av artiklar.

* Det första skälet är att vanliga muslimer lämnas i sticket – samt även kristna som kommit till Sverige från andra länder – medan extrema islamister gynnas,

* Det andra skälet är Socialdemokraternas agerande – för även deras brist på agerande utgör ett agerande – i samband med att Abu Muadh kom till Umeå och förläste nu i mars samt därförinnan Hussein Halawa före honom.

Någon eller några måste dra en gräns – och visa att det finns de som kommer att ta den nödvändiga debatten med det partiliknande Muslimska brödraskapet och alla dess sidoorganisationer samt medlöpare inom svenska riksdagspartier.

Saknar andra folkvalda mod kommer jag och det parti jag tillhör att dra denna gräns. Vi är ju inte ensamma. Vi vet att vi har en majoritet bakom oss – den finns bara inte inne Umeå kommunfullmäktige. Och de som vill ansluta sig vet numera var de ska vända sig.

* Det tredje skälet är de övriga partiernas agerande i Umeå kommunfullmäktige – som faktiskt chockerade mig. Det var ingen överraskning att Vänster- och Miljöpartierna skulle motarbeta varje handling som pekar ut islamisternas fruktansvärda angrepp på kvinnor, barn, homosexuella samt de förhärligande av martyrdöden som bidragit till den atmosfär som underlättat rekrytering till Islamiska Staten.

V och MP räds all debatt som gäller frågor som innebär kamp mot hedersförtryck och islamism. Vänsterpartiets förre ordförande i Umeå sade under en debatt i fullmäktige att det gynnade rasisterna – bara att frågan om hedersförtryck diskuterades ! Det börjar också bli känt att Miljöpartiet samt Schvänstern (V-påverkade sossar) så gott som alltid håller med V – just i dessa frågor.

Men varför agerade inte gruppledarna för M, C, KD och L?

 

Det enda stödet, i den egentliga debatten, kom från en modig kvinnlig liberal som länge varit engagerad i kampen mot både hedersförtryck och islamism. Oklart är dock om hon har sin gruppledare inom Liberalerna i Umeå med sig. Jag saknade alltså Anders Ågren, Mattias Larsson, Veronica Kerr samt Peder Westerberg (M, C, KD och L). Men jag gladde mig desto mer åt Ulrica Westerlund (L).

Delvis gladde jag mig även åt Ari Leinonen.
Leinonen tillhör en av de tre falanger inom S – den som jag kallar ”de insiktsfulla”. Varför jag bara gladde mig delvis åt det Ari Leinonen sa i talarstolen var att han, i slutänden, höll med Hans Lindberg – som tillhör (S)trutsfalangen inom S – om att inget kunde göras. Utom att skriva ett brev.

 

Jag är fruktansvärt besviken på kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg (S). Han gjorde ingenting åt islamisten Abu Muadh då denne kom till Umeå för att hålla föredrag den 10 – 11 mars.

Lindberg gjorde inget trots att jag, redan för över ett år sedan, berättat för honom om tidigare besök i Umeå från Hussein Halawa – en extrem islamist som anser att det kan vara rätt att döda homosexuella (om dessa påverkar andra att bli homosexuella). Lindberg hade haft över ett år på sig att förhindra kommunalt stöd till personer och föreningar som missbrukar yttrandefriheten på detta fruktansvärda sätt. Över ett år – utan att göra någonting!

Hans Lindberg – regeringschef för Umeå kommun – har hittills alltid använd en kombination av de två metoder som brukar tillskrivas strutsar och gäss. När det stormar stoppar han huvudet i sanden – till dess att han tror att ”faran är över”. Han låtsas också alltid att det är bra väder – även om regnet öser ned (det vill säga Lindberg agerar som en gås – som vattnet bara rinner av).

Men, Hans Lindberg, dessa metoder är inte acceptabla i frågor som handlar om:
*demokratin – kontra avskaffande av demokratin,
* liv – kontra död.

Det kommer inte att fungera att agera som en struts – eller en gås. Inte denna gång.

 

Någon eller några måste dra en gräns – och angripa de som representerar den oacceptabla politiska fegheten.
Därför denna serie artiklar om orsakerna till den svenska politiska feghet som Hans Lindberg utgör en del av. Tillsammans med två av tre falanger inom S – Schvänstern och övriga (S)trutsar.

V och MP utgör feghetens apostlar när det gäller islamism. Dessa båda partier drar sig aldrig för att svika vanliga muslimer eller kristna från utlandet – som också drabbas av extrema islamister.
Frågan är: Var står partierna i Alliansen i Umeå?

 

Del I i serien av artiklar om källorna till den svenska politiska fegheten börjar i morgon söndag 8 april. Sedan kommer alltså del II på tisdag den 10 april, del III på torsdag den 12 april, och så vidare.

Jag har tagit till mig av kritiken och ska därför inte skriva så långa bloggar. Mina inlägg kommer att vara kortare.

Men desto hårdare.

 

 

 

 

 

6 kommentarer

UPPDATERAD VERSION av del 2 i fullmäktigerapporten. Vilka bekämpar islamisternas parallellsamhälle och vilka sviker. NYA INSLAG om S passivitet och de skrämmande frågor som väcks

Av , , 16 kommentarer 65

Jag är så upprörd att jag ska publicera en artikelserie på denna blogg om den institutionaliserade svenska politiska fegheten.

Förord.
Debatten i fullmäktige 26/3 handlade dels om Abu Muadh, dels om den förening som inbjudit honom och tidigare även imamen Hussein Halawa. Debatten utgick, som sig bör, från de frågor som vi i Arbetarpartiet hade ställt.

Dessa frågor var:
1. Ska Umeå kommun upplåta lokaler åt en person som sprider sådana värderingar?
2. Ska Umeå kommun betala ut ekonomiskt stöd till en förening som tar hit sådana föreläsare?
3. Ska Umeå kommun hålla en sådan förening med lokal?

 

Avsnitt A.
Finns det en motsatsställning mellan fria demokratiska val och sharia – eller inte?

I första delen av rapporten, påbörjad i lördags, berättade jag både om vad dessa två imamer står för. Men också om Arbetarpartiets tidigare kontakter med Islamiska Föreningen i Västerbotten. Jag vill att alla – medlemmarna i vårt parti och islamiska föreningen samt läsarna av denna blogg – ska förstå att vi menar allvar när vi i artikel efter artikel skriver att vi ser en majoritet av muslimerna i Sverige som våra allierade i den kamp vi för mot islamisterna.

Vad menar vi då med islamister?

Idag styrs landet via de lagar som beslutas i den lagstiftande församling som kallas riksdag i Sverige (parlament i Storbritannien och förbundsdag i Tyskland). Lagarna som styr landet stiftas alltså av den riksdag som är utsedd genom fria val. De vi anser vara våra allierade är den majoritet av muslimer som liksom vi stöder denna ordning. I grunden bygger den på en tro på att människan kan styra sig själv. Detta i ”upplysningens” tradition vars barn både liberalismen och socialismen utgör.

Med islamister avser vi de som vill införa sharialagar i Sverige. Detta innebär tron på en gudomlig rättsskipning. Grunden till denna utgörs av 350 verser ur Koranen – islams heliga bok som anses ha berättas för profeten Muhammed av Allah via ängeln Gabriel. Förutom dessa verser ur Koranen bygger sharialagarna även på profetens sunna (hans uttalanden och gärningar nedtecknade som berättelser). Det är på denna grund som ett prästerskap, som utses av tidigare präster, ska stifta de lagar som styr samhället.

Dessa två system kan inte samexistera. Därför arbetar idag islamisterna, främst i form av det Muslimska brödraskapet, för att skapa ett parallellsamhälle i Europas länder. Detta för att skydda muslimerna från inflytandet från de länder som styrs via fria val till en lagstiftande församling som riksdagen. Islamisterna i det muslimska brödraskapet vill skydda människor från den svenska majoritetsbefolkningens inflytande.

 

Avsnitt B.
Debatten handlade om att bekämpade idén om ett parallellsamhälle – eller inte.

På ytan handlade debatten om de tre frågorna vi ställde.
Men det sätt som olika partier, och som olika representanter för partierna, agerade hade helt och hållet att göra med följande två frågor:

I. vilka vill slå vakt om det system som vi har idag, med fria val till en lagstiftande riksdag, för alla i Sverige och därmed avvisa alla tankar på sharialagar och ett parallellsamhälle, och vilka uttalade inte sitt stöd till de fria valen – i motsatsställning till prästvälde och sharialagar?

II. vilka erkände att det finns islamister som systematiskt arbetar för ett parallellsamhälle där sharialagar ska gälla för den del av Sveriges befolkning som kommer från huvudsakligen muslimska länder – och vilka erkände inte att det finns islamister som arbetar för ett parallellsamhälle?

 

Den första frågan är naturligtvis beroende av det andra. De som inte erkänner att det existerar islamister som:

1. infiltrerar rättssystemet – som exempelvis i Solna,

2. infiltrerar de politiska partierna – och tar sig ända in i regeringen som Mehmet Kaplan

3. praktiserar månggifte, och vill att majoritetssamhället ska acceptera detta,

4. praktiserar barnäktenskap, och vill att majoritetssamhället ska acceptera detta,

5. ställer krav på separata tider för män och kvinnor på badhusen, och kräver acceptans,

6. kräver en statligt finansierad högskoleutbildning, för bl a imamer, och kräver acceptans,

7. kräver stopp för att manliga förskollärare ska få byta blöjor på flickor, som kan bli orena, och kräver acceptans – vad annars.

De som inte inser att kravet på

8. böneutrop ingår i en allmän offensiv från islamisternas sida, som ett av de övriga sju exempel jag just räknat upp …

… är inget att räkna med när det gäller försvaret av:
att  lagarna som bestämmer hur Sverige ska styras stiftas av riksdagen – som utses i fria val.
att  alla i Sverige – oavsett om de tillhör majoritetsbefolkningen eller kommer från ett muslimskt land -  ska omfattas av samma lagar och samma principer för lagstiftningen.

Det sätt på vilket partierna, och dess representanter, besvarade de tre frågorna hade helt och hållet att göra om de erkänner att det finns islamister som arbetar för ett parallellsamhälle som ska styras av sharialagar – eller om de inte erkänner att det finns islamister som arbetar för parallellsamhällen som ska styras efter sharialagar.

Hur partierna och deras debattörer tog sig an de ursprungliga tre frågorna speglade på ett tydligt sätt om de insåg att det krävs en kamp mot de islamister som strävar efter ett parallellsamhälle – eller inte. Och enligt min åsikt är det på denna grund som insatserna från partierna och deras representanter ska bedömas när det gäller fullmäktige den 26/3!

 

Avsnitt C.
Skulle Muslimska brödraskapets medlemmar avrättas – Nej, anser Arbetarpartiet!

innan jag går vidare vill jag komplettera det jag skrev om igår, rörande Arbetarpartiets tidigare relationer
med Islamiska Föreningen i Västerbotten. Den senaste gången som jag erbjöds att komma till denna förening var år 2013 eller 2014. Det handlade om att vi tänkte genomföra en protest mot att nära 700 dödsdomar hade utfärdats mot medlemmar i Muslimska brödraskapet i Egypten. Däribland mot den förre presidenten Muhammad Mursi.

Alla som har läst mina blogginlägg vet att vi i Arbetarpartiet ser just det Muslimska brödraskapets som huvudkraften bakom de islamister som driver på för sharialagar och ett parallellsamhälle – i Sverige och i många andra europeiska länder. ”Brödraskapet” är våra uttalade politiska motståndare. Men detta innebar inte att vi accepterar massavrättningar av dess medlemmar. Vi skulle inte heller acceptera massavrättningar av moderaternas partikamrater utomlands.
Därför genomförde vi en protest på Rådhustorget mot verkställandet av dödsdomarna mot Muslimska brödraskapets medlemmar i Egypten. En protest till vilken vi alltså inbjöd medlemmarna i Islamiska Föreningen i Västerbotten.

Tyvärr ledde min inbjudan detta till att en minoritet av föreningens medlemmar blev fruktansvärt upprörda – och arga på mig. Andra blev glada över inbjudan. Och ytterligare andra bad om ursäkt för de som hade skrikit ut sin ilska mot mig. Jag tog inte illa vid mig. Ledningen för Islamiska Föreningen i Västerbotten visste vilken inbjudan som jag skulle framföra och de var positiva till denna. De var också olyckliga över de ilskna utbrott som kom från en del av dess medlemmar. Själv vet jag inte vad som låg bakom och vill inte spekulera.

Vårt torgmöte gick ut på att upplysa den egyptiska ambassaden i Sverige om att det finns de som protesterar mot de annonserade massavrättningarna av ”brödraskapets” medlemmar. Och det var alltså till detta offentliga torgmöte som vi inbjöd IFV:s medlemmar. Och vissa, inte många, kom till detta offentliga möte mot massavrättningar. Det betyder inte att vi tror att de som inte kom ville att ”brödraskapets” medlemmar skulle avrättas. Det handlade om nästan 700 dödsdomar. Bland de dödsdömda fanns alltså den tidigare presidenten Muhammad Mursi

Med detta vill jag understryka två saker:
att  vi har haft ett långvarigt utbyte i form av ömsesidiga inbjudningar med Islamiska Föreningen i Västerbotten (IFV),

att  Arbetarpartiet inbjöd IFV:s medlemmar att delta i en protest här i Umeå mot hotande massavrättningar av medlemmar i Muslimska Brödraskapet i Egypten år 2013 eller (troligen) år 2014.

 

Avsnitt D. Muslimska brödraskapet bör anses vara ett politiskt parti – och vi uppmanar dem att vara ärliga nog och framträda som ett sådant

Vi har under mer än två årtionden arbetat aktivt för att Islamiska Föreningen i Västerbotten och dess medlemmar ska utgöra en del av samhällslivet här i Umeå. Det är mer än övriga partier i Umeå kommunfullmäktige kan säga. Men vi kan samtidigt kritisera det Muslimska brödraskapet. Det bästa sättet att beskriva det Muslimska brödraskapet på är att jämföra det med ett – extremt – politiskt parti. Och sådana partier kritiserar vi varje dag!

När det gäller den Islamiska Föreningen i Västerbotten har den, vilket dess inbjudningar till imamer som Abu Muadh och Hussein Halawa visar, blivit en extrem religiös församling. DETTA BEKLAGAR VI MYCKET. Men vi kommer inte att avstå ifrån att kritiserar denna församling endast för att den är islamistisk. Naturligtvis inte. Vi kommer att kritisera IFV på samma sätt som vi har kritiserat kristna religiösa församlingar, exempelvis Livets Ord, och extrema judiska bosättare i Palestina, genom alla årtionden.

Arbetarpartiet tillhör inte den sanslöst handfallna huvudfåra i svensk politik som inte förmår göra något – utom att slå till reträtt – bara för att ett politiskt parti eller en religiös församling använder namnet ”muslimska” eller ”islamisk” i namnet på ett parti eller församling.

Kanske skulle det vara lättare för fler partier, deras olika falanger och representanter i Umeå kommunfullmäktige att fatta vad som är vad om de insåg att Muslimska brödraskapet kan jämföras med ett politiskt parti och Islamiska Föreningen i Västerbotten med en extrem religiös församling.

Vi i Arbetarpartiet ser Muslimska Brödraskapet som en extrem politisk motståndare som vill avskaffa den politiska demokratin för delar av befolkningen i Sverige och påtvinga dessa en form av religiös diktatur. Den som vill ha något att jämföra med kan studera utvecklingen i Turkiet under president Recep Tayyip Erdogan. Den tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan stod, enligt min mening, närmare Erdogan, än Stefan Löfven.

Arbetarpartiets metod är därför att peka ut PARTIET det Muslimska Brödraskapet – och tvinga fram en debatt med dess anhängare. Detta anser vissa ”till vänster” vara rasism. Vi själva anser att vi slår vakt om de demokratiska fri- och rättigheterna. Alldeles speciellt för människor som kommer från muslimska länder. Samt att denna ”vänster” alldeles särskilt sviker kvinnor och barn som kommer från dessa länder.

Som privatperson lyckades ja, tillsammans med två andra privatpersoner, tvinga ut ”brödraskapet” i en politisk debatt i samband med att ”brödraskapets” motsvarighet till studiet förbundet ABF – nämligen studieförbundet Ibn Rushd – försökte stoppa en föreläsning som jag var med om att arrangera tillsammans med de två andra privatpersonerna och ett annat studieförbund. Jag ser detta som en stor framgång, att lyckas tvinga ut Ibn Rusdh / Muslimska Brödraskapet i en debatt, efter allt de gjort i mörkret för att stoppa ett offentligt seminarium på Umeå universitet med en erkänd forskare.

Men, ändå, demonstrerar till ”brödraskapets” försvar då deras medlemmar döms till massavrättningar. Vi anser inte att Muslimska brödraskapets anhängare ska dödas.

 

Avsnitt E: Vilka yttrade sig i debatten i Umeå kommunfullmäktige den 26/3?

(S)trutsarna inom S backade ur. Helt. Sade inte ett ord.

De insiktsfulla inom (S) fick ta över. Och gjorde som vi förväntat. Deras händer var bundna – inget kunde göras. Men vi fick i alla fall beröm. Representanten för De insiktsfulla inom (S) sade var att vi i Arbetarpartiet tog ett stort ansvar genom att resa dessa svåra men viktiga frågor – om Abu Muadhs åsikter samt om hur en förening skulle behandlas som gång på gång tar hit denna typ av predikant. Representanten sade vidare att Socialdemokraterna höll med oss när det gällde predikantens åsikter och det olämpliga i att inbjuda sådana. Men, men, men, de inte kunde inte göra något.

De kunde inte göra något varken då det gäller inbjudningen av Abu Muadh eller Husseini Halawa. Inte heller kunde de göra något åt IFV som bjudit in dessa imamer. Men, vi fick veta att en representant för (S)trutsarna inom S hade skrivit ett brev till justitieministern och bett denne att se över rättsläget i dessa frågor. Så att något kan göras – i framtiden. Jag sammanfattar vad representanten för De insiktsfulla inom (S) sa för hela partiets räkning – och lägger till min egen slutsats:
a) bra att ni i Arbetarpartiet tog upp frågan,
b) vi håller med er om Abu Muadhs åsikter,
c) vi kan inte göra något – utom att skriva brev.

Men det finns ingen som helst garanti att detta brev blir behandlat före valet. Och efter valet är kanske S borta ur regeringsbilden. De insiktfulla inom S tillhörde i alla fall inte våra motståndare. Synd bara att de endast utgör en falang av tre inom S – och inte den starkaste.

Min kommentar: för sent och för lite.

Liberal kämpe: En kvinnlig representant, känd för sitt engagemang mot hedersförtryck och islamism, gav oss stöd. Hon gjorde ett påpekade som (på ett ungefär) gick ut på att Socialdemokraternas ledare Hans Lindberg, och hans parti, åtminstone kunde ha tagit avstånd -via sin blogg eller via ett pressmedelande – från Abu Muadhs åsikter och det olämpliga i att inbjuda honom. Det enda som Socialdemokraterna dittills hade gjort var att peka på vad det inte kunde göra.
Ungefär så uttryckte sig denna kvinnliga liberala kämpe.
Min kommentar: Så rätt, så rätt.
Jag hoppas bara att hon representerar hela det Liberala partiet i Umeå. Det är nämligen hon som ensam får dra hela lasset när det gäller frågor som har med hedersförtryck och islamism att göra – då dessa debatteras i fullmäktige. Gruppledaren i Liberalerna lyser alltid med sin frånvaro när dessa frågor debatteras i fullmäktige. Tyvärr.

 

Avsnitt F: Nu över till en översikt av våra aktiva motståndare

Ett uppvärmande förord alltså om aktörerna i debatten.
-Vänsterpartiet: Ständigt islamisternas bästa vänner – ständiga svikare när det gäller de vanliga muslimernas intressen. Ständigt påpekande att det gynnar rasisterna om fullmäktige ens diskuterar hedersförtryck -  ständiga svikare av de som drabbas av hedersförtryck.

-Schvänstern: Den falang in (S) som alltför ofta – väldigt ofta – hänger i Vänsterpartiets politiska bakhasor.

-Miljöpartiet: Ständigt agerande som Vänsterpartiet i frågorna om islamism och hedersförtryck – fast bara i mindre doser.

Det parti som slår an tonen för denna trio är Vänsterpartiet. Just därför har vi i Arbetarpartiet myntat ett passande uttryck för dessa. Uttrycket är ”V med vänner”.

Låt mig säga att dessa, för oss i Arbetarpartiet, tävlade i feghet. Just Vänsterpartiet, Schvänstern och Miljöpartiet. Dessa tre grupperingar, som i frågor om hedersförtryck och islamism, utgör EN SAMLAD GRUPPERING VAD GÄLLER FÖRSVARET AV STATUS QUO (att inte göra något). Detta oavsett partitillhörighet.

Det måste kännas som en väldig triumf för Vänsterpartiet att kunna ta ifrån Socialdemokraterna både deras lokala regeringskollega här i Umeå (Miljöpartiet) och en av de tre falangerna inom S självt. På motsvarande sätt måste detta kännas väldigt politiskt pinsamt för Socialdemokraterna. Men låt mig trösta ledaren för hela (S) – och tillika ledaren (S)trutsfalangen inom partiet Hans Lindberg – ni utgör alla bara varianter på en sak. Vi ska inte göra något – i alla fall INTE NU.

Detta var den minsta gemensamma nämnaren för alla i debatten – utom för oss i Arbetarpartiet och den kvinnliga kämpen inom Liberalerna som jag hoppas representerar hela detta parti.

 

Avsnitt G: De fegas debatt

Vad har då Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Schvänstern att säga – mer utvecklat:

* (V) hade – som vanligt – svårt med att ta ställning. Typexemplet är Jan-Olov Carlsson. För honom är saker alltid ”komplicerade”. Carlsson skulle ha varit orolig om folk inte varit för ”ängsliga” för att agera. Som han själv. En krampaktig försvarare av status quo. Detsamma gällde för alla andra från detta parti – när det gäller att bekämpa islamism och hedersförtryck. Men till Carlssons  fördel ska sägas att han inte brukar anklaga oss för att ”gynna rasisterna” (i alla fall inte i fullmäktige) – som andra i (V) gör.
Däremot är Vänsterpartiet nationellt mer aktiva än Jan-Olov Carlsson. (V) gav både islamister (och troligen) även salafister en plattform i flera av sina egna tåg och möten på 1 Maj i fjol. Detta kunde iakttagas på flera platser i Sverige 2017. Vänstern är islamisternas bästa försvarare. Utan (V) skulle islamisterna i Muslimska brödraskapet tappa en av sina mest aktiva medlöpare.

Vår kommentar: V tog inte ställning mot ett parallellsamhälle styrt av sharialagar för folk från muslimska länder i debatten i fullmäktige. Detta framgick i kommentarerna till våra ursprungliga tre frågor.

Men det är värre än så. V försöker dessutom lamslå alla som vill bekämpa de aktiva islamisterna – som bland annat försöker genomföra de åtta punkter som jag räknat upp ovan – genom att lamslå Socialdemokraterna och andra harhjärtade. Detta passar både ”(S)trutsarna inom S och Schvänstern inom samma parti. Det är en skam för S att de övertar V:s politik.

 

* (MP) var som vanligt när det gäller frågor om hedersförtryck och islamism – det vill säga som V – fast i mindre dos.

Min kommentar: MP tog inte ställning mot ett parallellsamhälle styrt av sharialagar för folk från muslimska länder i debatten i fullmäktige. Detta framgick i kommentarerna till våra ursprungliga tre frågor.

 

 * Schvänster-falang inom S – ständigt lyssnande på V.
Dessa tycker inte om att det talas om ”vi och dom”. Schvänstern tycker att det är så hemskt att någon pekar ut någon eller något som motståndare. Och att vi dessutom angrep HELA studieförbundet Ibn Rusdh ”bara” för att de försöker stoppa det fria ordet är upprörande för Schvänstern. Då uppstår en valsituation! Och i en valsituation kan någon tvingas välja exempelvis mellan demokrati och diktatur.
Själv anser jag att detta är vad politik handlar om. Och att kritisera de som försöker att – med hjälp av skattepengar – tysta det fria ordet i samband med offentliga möten på Umeå universitet med forskare ÄR ETT MÅSTE anser vi i Arbetarpartiet. Detta till skillnad från representanter för Schvänstern.

Min kommentar: Schvänster-falangen inom S tog inte ställning mot ett parallellsamhälle styrt av sharialagar för folk från muslimska länder. Detta framgick i kommentarerna till våra ursprungliga tre frågor.
(Tyvärr gällde samma sak för (S)trutsarna).

 

Avsnitt H: Den smärtsamma fråga som måste ställas – är socialdemokraterna bundna av 1999 års uppgörelse med ”brödraskapet”?

Det är inte roligt att ställa denna fråga.
Men Socialdemokraternas passivitet är både uppseendeväckande och upprörande. Varför gick Umeås styrande parti inte ut tidigt och (som vi uppfattade att den liberala kvinnliga kämpen menade) åtminstone tog avstånd – via bloggar eller via ett pressmedelande – från Abu Muadhs åsikter och det olämpliga i att inbjuda honom. Det enda som Socialdemokraterna dittills hade gjort var att peka på vad partiet inte kunde göra.

Arbetarpartiet anser inte att denna debatt är svår.
Det handlar, huvudsakligen, om politiskt mod. Och, den som är utrustad med bara en liten, liten dos mod, är det inte svårt att skaffa sig de nödvändiga kunskaperna i dessa frågor. Kunskaperna ligger bara där och väntar. För de som vågar se dem.

För antingen bekämpar man Islamiska brödraskapets försök att införa ett parallellsamhälle i Sverige för folk som kommer från muslimska länder. Eller också gör man det inte. Detta är en absolut avgörande fråga i dagens politiska debatt – och politiska agerande. Detta både för partier, falanger inom partier samt för personer som är politiskt aktiva.

Antingen kämpar man för att alla – oavsett om de tillhör den svenska majoritetsbefolkningen eller kommer från muslimska länder – ska ha de rättigheter och skyldigheter som lagen säger.
Eller så öppnar man för sharia – vilket just nu sker i en rad kommuner i en rad frågor
. Bland annat i de åtta frågor som jag räknade upp tidigare i detta blogginlägg.

Detta är inte komplicerat. Däremot gör det alla politiskt harhjärtade blötdjur förbannat ängsliga: för det här innebär ju konfrontation och konflikt. Men ibland är detta nödvändigt – om de demokratiska fri- och rättigheterna ska kunna bevaras. För alla.

TA VÄXJÖ OCH BÖNEUTROPEN
-Hur kan Vi bli annat än ursinniga över det obeskrivliga fega, och odemokratiska, i Stefan Löfvens handling – då han överlåter åt Sveriges 290 kommuner att själva överlåta att avgöra om de ska tillåta böneutrop eller inte – och därmed ställa riksdagen och grundlagen åt sidan,
-Hur kan Vi undgå att bli annat än ursinniga över det obeskrivligt fega, och odemokratiska, i att kommunledningen i Växjö i sin tur överlåter till en enskild nämnd som ”Miljö- och hälsoskyddsnämnden” att avgöra frågan – och därmed ställer kommunfullmäktige åt sidan,
-Hur kan Vi undgå annat än att bli ursinniga över det obeskrivligt fega, och odemokratiska, i att denna politiska nämnd sedan förklarar att den i slutänden inte ens betraktar detta som en politisk fråga !!!
”För oss handlar detta om ljudnivån och ingenting annat” säger nämndens ordförande (Dagens Samhälle 28/3 nr 12, 2018). Och då är vi nere på mätningar gjorda av kommunanställda – tjänstemän eller arbetare som avläser ett instrument.

Alltså: antingen en fråga för riksdagen och grundlagen – eller för kommunanställda som avläser ett instrument utan att politikerna tar något ansvar över huvud taget. Gissa vilka partier som stödde Stefan Löfvén? Naturligtvis: Vänster- och Miljöpartierna. ”The inseparables” (de oseparerbara) i dessa frågor.

Schvänstern och (S)trutsarna i Umeå, eller i rikspolitiken, ska inte tro att de kommer undan med detta. Och detta innebär även att ”de insiktsfulla inte heller kommer undan. De tre falangerna inom S plus V och MP kommer att tvingas ut och förklara sig – och försvara sig. (S)trutstaktiken kommer helt enkelt inte att fungera i denna fråga – Hans Lindberg och Stefan Löfven.

VI  GARANTERAR  ATT VI  KOMMER  ATT  JAGA  ER  MED  DESSA  FRÅGOR.
Det går bra att snacka demokrati då det inte kostar något. Men det var NU som det gällde. Och det fanns betydligt fler som svek demokratin än som försvarade densamma.

För att avrunda detta avsnitt med tre nya frågor till Socialdemokraterna i Umeå – för denna här gången:

1. Den person på JO som vi talade med sade att det är svårt för en kommun att agera mot en förening som bjuder in sådana som Abu Moadh. Men det är lättare om föreningen (Islamiska Föreningen i Västerbotten) hyr av ett kommunalt bolag.
Och det är just vad Islamiska Föreningen i Västerbotten gör. Arbetarpartiet ska driva denna fråga i botten. Går det att ta ifrån föreningen deras lokal ska vi ta reda detta är möjligt. Och återkomma till dig med nya frågor – Hans Lindberg.

2. Och varför, varför, kunde inte Socialdemokraterna med dig Hans Lindberg i spetsen göra som den liberala kämpen ansåg: ta ställning mot islamister som Abu Muadh – via ett blogginlägg eller via ett pressmedelande?

3. Är ert oförklarliga och oansvariga agerande här i Umeå, före debatten i fullmäktige 26/3, ett resultat av uppgörelsen från 1999 mellan Socialdemokraternas riksorganisation ”Tro och solidaritet” och det Muslimska brödraskapet närstående ”Sveriges Muslimska Råd, så att ni – här i Umeå – på något sätt har händerna bakbundna på grund av denna uppgörelse? (Uppgifterna om att ni ingick denna uppgörelse med islamisterna kommer från en tidigare riksdagskvinna från era egna led och denna uppgift går definitivt att lita på).

Om det är så att ert agerande beror på uppgörelsen från 1999 kan endast gud hjälpa er – om ni tror på en sådan.

 

Avsnitt i: Det är inte Arbetarpartiet som delar in folk i ”vi och dom”

Det är INTE Arbetarpartiet som agerar för att det ska bli ”vi och dom”.
Det är de som idag, medan du läser dessa rader, arbetar för att skapa parallellsamhällen som står för ett ”vi och dom”. Men inte i ord – ord brukar störa politikens prinsessor-på-ärten-av-båda-könen. Utan i praktisk, politisk, handfast handling. Det är Muslimska Brödraskapet, och deras tio-femton underorganisationer, som aktivt agerar för att skapa ett verkligt ”vi och dom” i form av ett Sverige indelat i två parallella samhällen med två separata rättssystem. Och detta gör ”brödraskapet” med stöd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet samt Schvänstern och (S)trutsarna – i Umeå och i resten av Sverige.

Dessa tre – V, MP och Schvänstern – utgjorde inget annat än medlöpare till Muslimska brödraskapet i debatten i Umeå kommunfullmäktige den 26/3.

-Vi hoppas på att Socialdemokraterna kan ta sig samman – men hoppet börjar falna.
-Tyvärr måste jag skriva att även Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna svek i denna debatt.

Naturligtvis har dessa tre borgerliga partier något skäl till att de höll tyst i debatten kring dessa frågor som i grunden handlade om demokratiska fri- och rättigheter. Antagligen var det fel parti, som tog upp rätt fråga, fast vid fel tillfälle och på fel sätt. Eller någon annat skit. Men faktum kvarstår tyvärr:
Varken M, KD eller C tog ställning mot ett parallellsamhälle styrt av sharialagar för folk från muslimska länder.Detta genom att avstå från att delta i den egentliga debatten.

Jag vill avsluta med att återigen tacka för stödet från den kvinnliga kämpen från Liberalerna. Och återigen uttrycka min förhoppning att hon hade hela det lokala partiet bakom sig.

 

PS. Jag kan ha begått en orättvisa mot C – inte på grund av vad S-O E sade om presidiets agerande – för det hade inte med de tre frågeställningarna att göra. Utan beroende på att jag kan ha missat något som gruppledaren i C sade. Och i så fall kommer ett tillrättaläggande från min sida med en ursäkt i efterhand.  DS.

 

16 kommentarer

Del 2 av rapporten från debatten om Abu Muadh i Umeå kommunfullmäktige måndagen 26 mars är under utarbetande. Den beräknas bli klar vid mittnatt.

Av , , Bli först att kommentera 22

Rapporten kommer att innehålla ytterligare information om våra tidigare kontakter med Islamiska Föreningen i Västerbotten. För att understryka det jag skrev i går. Vi bryr oss.

 

Men i första hand kommer rapporten att redovisa vad de olika politiska partierna i Umeå kommunfullmäktige gjorde. Och – FRAMFÖR ALLT – inte gjorde.

Det var en seger för fegheten – det kan jag säga redan nu!

Bli först att kommentera