Överlever S ett dubbelt nederlag som att både förlora regeringsmakten och krympa ytterligare i väljarkåren – eller bevittnar vi nu inledningen på partiets dödskamp?

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den går både att förklara och förstå.
Men den måste bekämpas. Det är bland annat detta som jag och vissa andra gör.

____________________________________

Ingress
Här i Umeå håller socialdemokraterna på att tappa greppet.
Visst har S fortfarande en större andel av väljarkåren här än i övriga Sverige. Men partiet saknar ett långsiktigt mål baserat på Umeås starka sidor som forskning, skogsråvara, industriellt kunnande och tillgång till kapital. Ja, jag talar om Arbetarpartiets framtidsmål i form av en grön industriell produktion.

Men socialdemokratin saknar idag ett värdigt mål (jag räknar inte 200 000 invånare ett visst år som ett värdigt mål). Och utan ett mål kan det inte heller finnas en strategi (ett vägval) för att nå det mål som inte existerar.
Socialdemokratin stod en gång stod för en omvandling av Fattig-Sverige genom, bland annat, full sysselsättning och miljonprogrammet. Eller, när det gällede Umeå kommun, genom ett skickligt agerande (i samarbete med andra partier) som ledde fram till att både regionsjukhuset och universitetet hamnade här. I Umeå.

Men det går inte att leva på framgångar från den tid då Gösta Skoglund, Elon Duvfenberg och Nils Eriksson regerade.

Ett exempel på att S håller på att tappa greppet är att deras första namn, kommunalrådet Hans Lindberg, likt ett bortskämt barn påstår att han har blivit hotad då han kanske tvingas agera på lika villkor i Arbetsdomstolen (min personliga tolkning). Hade Hans Lindberg något vettigt att sysselsätta sig med skulle vi slippa denna uppvisning av bristande ledarskap, avsaknad av proportioner och dåligt skådespeleri. Ta itu med det budgetunderskott på uppåt 1,7 miljarder som hotar år 2028, Hans, och sluta agera inför media så att man tror att du försöker erövra en Oscarsstatyett. Du kommer att misslyckas. Du är en för dålig skådespelare. Försök istället att peka ut en vägriktning för Umeå kommun.

Del II av II

* Alltså: Överlever S det dubbla nederlaget att både förlora regeringsmakten och krympa ytterligare i väljarkåren – eller bevittnar vi nu inledningen på partiets dödskamp – då även LO-väljarna lämnar skeppet?

Detta är en mycket viktig, och svårbedömd, fråga. Kanske blir den lättare att förstå om vi slutar att betrakta socialdemokratin som ett parti och istället betraktar ”rörelsen” som den allians den alltid varit. Det har alltid funnits spänningar mellan exempelvis de LO-baserade ledamöterna i partistyrelse och riksdagsgrupp och de som haft sin bas och utgångspunkt inom statsförvaltningen.

Det är inte svårt att förstå att folk med LO-bakgrund väger tungt inom S. De som har sin bas inom statsförvaltningen har växt fram under de många årtionden som S innehaft regeringsmakten (med början 1932)! Idag finns även ett mer lättflyktigt skikt som består av folk med annan bakgrund än de två nämnda. De har ofta högskoleutbildning och är inte sällan engagerade i någon av partiets sidoorganisationer som ungdomsförbundet SSU, kvinnoförbundet, Tro och solidaritet (den tidigare kristna Broderskapsrörelsen) där vissa har påverkats av islamistiska åsikter (inte muslimska), S-studenter och HBT-socialdemokrater. En fjärde och tyngre grupp utgörs av de hårt pressade kommunpolitikerna. (Självklart överlappar dessa grupper ofta varandra).

Ett parti som utgör en allians håller lättare ihop när allt går bra och det finns ett reformutrymme i samhället på grund av en god ekonomi. Men nu har minst saker förändrats och det på ett dramatiskt sätt. För det första finns det inget ekonomiskt reformutrymme i kommuner ch landsting. Istället pekar allt mer på att Sveriges kommuner och landsting står inför ett verkligt stålbad. För det andra har de traditionella LO-arbetarna blivit färre inom de aktiva S-leden. Exempelvis på valbara platser på socialdemokratins valsedlar – främst till riksdagen. För det tredje har vi den våldsamma utmaningen från SD just bland LO-arbetarna.

* Socialdemokraterna införde inte alls någon ny flyktingpolitik den 24 november 2015.

Finansminister Magdalena Andersson, och andra, har helt rätt när de säger att Socialdemokraterna vid detta tillfälle återgick till vad som varit den traditionella flyktingpolitiken, både för Sverige och för S. Men detta är svårt, både att tro och acceptera, för socialdemokrater med rötter i partiets sidoorganisationer. Extra svårt är det för de som har sina rötter i Tro och solidaritet. Så flyktingpolitiken har kommit att utgöra en av sprängfrågorna inom S.

Delvis beror detta på socialdemokratins svårighet att vara konsekventa i denna fråga. Det var under Reinfeldts tid som statsminister Sverige öppnade dörrarna på vid gavel när det gäller flyktingpolitiken. Detta genom en uppgörelse mellan Alliansen och MP under år 2011. Men socialdemokraterna ställde sig sedan bakom denna uppgörelse tre år senare (2014)! Det är delvis därför som yngre sossar, uppvuxna med ett litet eller obefintligt reformutrymme och skolade i en ”moralistisk” debatt med SD, ofta få det väldigt svårt att acceptera den sanning som bland andra Magdalena Andersson, med beundransvärd energi, för fram. Då det samtidigt inte finns något egentligt utrymme för positiva reformer (som höjda lägstalöner – inte sänkta) känns det sannolikt mycket svårt för yngre socialdemokrater, skolade i de ibland världsfrånvända sidoorganisationerna, att hantera kritiken från Vänsterpartiet som går ut på att S har övertagit SD:s politik. Men som i så mycket annat är det SD som, i hög utsträckning, har övertagit den traditionellt försiktiga S-politiken vad gäller arbetskrafts- och flyktinginvandring. Detta gäller antalet som Sverige tar emot. Det som är SD:s egen politiska uppfinning handlar om den främlingsfientliga, och tidigare ofta rasistiska, politiken.

* En splittring innebär inte slutet – men…
Samtidigt anser många inom LO att det är verkligheten som partiet tagit till sig. Denna åsikt delas också av många S-märkta kommunpolitiker. Det som kan hända vid ett valnederlag är att de inneboende spänningarna utlöses och att en ny kamp bryter ut som påminner om den efter valnederlaget 2010. Fast då hade S i alla fall ett valresultat på 30,7 procent i ryggen. Vid denna tidpunkt var detta valresultat partiets kanske sämsta någonsin. Men mycket har hänt sedan dess. Idag skulle en intern strid kunna bryta ut inom ett parti som har ett valresultat på endast 25 procent i ryggen, mindre lojala medlemmar och med en kraftigt försvagad ställning bland LO-arbetarna.

Om S förlorar regeringsmakten i detta läge blir det otänkbara tänkbart: två partier skulle kunna uppstå. Men troligare är att stora grupper med sin bas inom sidoorganisationerna lämnar S (för V) tillsammans med de som har sin bas inom statsförvaltningen – som söker sig nya karriärvägar. Kvar blir LO-folket och kommunpolitikerna. Detta gäller för partiets struktur. Vart väljarna tar vägen är det svårare att säga. Det som går att säga är att socialdemokratin troligen står inför sin svåraste kris någonsin sedan partisplittringen 1917.

VALET  2018  BLIR  VERKLIGEN  ETT  ÖDESVAL  FÖR  SOCIALDEMOKRATERNA

____________________________________________________________________________

Stöd en kunnig och orädd opposition, som bekämpar skrytprojekt, att återerövra personal- och medborgarmakt i Umeå – hjälp Arbetarpartiet nå 10 % i kommunvalet för att med råge klara 3-procentspärren etablissemanget satt för att bli av med oss.