Ålidhem vid ett avgörande vägskäl – ökad social stabilitet eller inte

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den går både att förklara och förstå.
Men den måste bekämpas. Det är detta som jag och vissa andra gör. Bland annat
__________________________________

 

I. Ålidhem vid ett vägskäl

Ålidhem blev inte som det var tänkt. Åtminstone inte som vissa hade tänkt.

Under hela bostadsområdet rinner en bäck. På vårarna, när vattenståndet var högt, brukade mina klasskompisar paddla kanot i den bäck som då mer påminde om en å. Tanken var, på vissa av ritningarna över Ålidhem, att denna bäck skulle ha fortsatt att ligga i dagen även sedan husen var byggda! Tänk vilken oas Ålidhem skulle ha varit om det ringlat en bäck igenom bostadsområdet, med träd vid strandkanten och folk som stått och försökt dra upp fisk med metspö. Då jag gick på Sofiehemsskolan fanns det nämligen även fisk i bäcken, som finns kvar än idag, nedgrävd, under Ålidhem. Det finns en oändlig potential när det gäller att utveckla Ålidhem. Men tiden håller på att rinna ut. Ett bostadsområde behöver dels en infrastruktur i form av vårdcentral, skolor, bussförbindelser och affärer. På tal om affärer. Den butiksdöd som nu drabbar både Umeå centrum och alla externa köpcentra riskerar slår även mot Ålidhems centrum som kan bli sunkigt och ett ”tillhåll”.

 

II. Ett bostadsområden behöver även social stabilitet. Det är denna som har underminerats på Ålidhem.
Det är den sociala stabiliteten som har underminerats på Ålidhem under en längre tid. Det som krävs är insatser som skapar en större andel boende som inte ser Ålidhem som ett genomgångsområde. Just detta – karaktären av genomgångsområde – var en av svagheterna när det gäller Ålidhems sociala stabilitet redan från första början. Detta berodde på den stora andelen studenter som bodde, och bor, på området.

Studenterna och universiteten (universitetet och skogshögskolan) har utgjort en oändlig tillgång för Umeå kommun. Och för stora delar av norra Sverige. Men ett mynt har två sidor. Det som är bra för Umeå kommun som helhet kan samtidigt göra ett visst bostadsområde sårbart.

Studenterna kommer till Umeå för att plugga. Sedan flyttar de oftast – antingen tillbaka till sin hemkommun eller till något annat ställe där de får jobb (ibland en annan stadsdel i Umeå). Studenterna var aldrig ett problem i sig då Ålidhem tog form. Men det som var nödvändigt, från allra första början, var att Ålidhem även hade ett betydande skikt av personer som inte såg Ålidhem som ett genomgångsområde. Detta innebar folk som har jobb, många av dessa familjer med barn. Det är dessa som skapar den sociala stabilitet som ett bostadsområde behöver.

Det som hänt är att de socialt rörliga studenterna har kompletterats med många arbetslösa. Samtidigt har de som utgör den stabila kärnan på ett bostadsområde (de med jobb varav många utgörs av familjer med barn) blivit för få. Ålidhem idag står vid ett vägskäl. Antingen kommer den sociala stabiliteten att börja öka. Eller så kommer den sociala stabiliteten att fortsätta att minska. Under våren skedde ett knarkrelaterat mord på Pedagoggränd. Detta mord ställde frågeställningen om Ålidhems framtid på sin spets.

Jag anser bland annat att antalet bostadsrätter måste öka. Detta som ett led i att dra fler med jobb, varav många familjer med barn, till Ålidhem. Jag anser också att det krävs en intensifierad ungdomsgårdsverksamhet. Utan denna, och andra typer av åtgärder, är det min övertygelse att den sociala stabiliteten kommer att fortsätta att gå åt fel håll. Återigen: Ålidhem står och väger. Stadsdelen kan utvecklas i en positiv riktning. Men inte utan kraftfulla insatser. Ålidhem kan också komma att präglas av ett ökat inslag av gäng och knark. Det utspelar sig en dramatisk dragkamp om områdets framtid just nu – under ytan.

Dessutom: Ålidhems centrum är en avgörande faktor: ska det bli ett sunkigt tillhåll för gäng – då kommer stadsdelen garanterat att gå åt fel håll. Den överetablering av butiker som skett, och som bara fortsätter, riskerar att få extra svåra konsekvenser på just Ålidhem.

 

III. Ålidhem har alltid varit omdiskuterat.
Det var det första större bostadsområde som byggdes i Umeå kommun under miljonprogrammets epok. Ålidhem skilde sig från andra bostadsområden i Umeå. Först rent fysiskt. Bostadslängorna låg ofta i fyrkanter till vilka man tog sig via (alltför) stora p-platser där man lämnade bilen och gick för att försöka hitta dit man skulle – om man inte hade varit där tidigare. Det fanns inga ”inre” vägar som i det traditionella Umeå. Ålidhem var också platt och tråkigt. Vilket alltså inte hade behövt vara fallet om bäcken, som jag berättade om inledningsvis, hade fått vara i dagen och sätta sin positiva prägel på hela området!

 

IV. Det var även på Ålidhem som den första segregeringen kunde anas mellan svenskar och invandrare.
De första större grupperna av flyktingar bosatte sig ofta på just Ålidhem. Många kom från Iran. Först flydde många från shahen under 70-talet. Den andra vågen kom sedan mullorna tagit över makten 1979. Sedan dess har många invandrare fortsatt att bosätta sig (eller ”bosättas”) på Ålidhem. Länge kunde flyktingarna finna jobb, i Umeå eller på andra ställen i Sverige (ofta efter att ha studerat vid Umeå universitet). Precis som andra umebor. Men idag har invandrare har en lägre andel sysselsatta än andra bosatta i Sverige. För många arbetslösa kommer att påverka ett bostadsområde, oavsett om det handlar om personer födda i Sverige, eller flyktingar. En högre arbetslöshet bidrar till minskad social stabilitet. Det krävs alltså även en satsning på att fler invandrare kommer ut i arbetslivet. Även kvinnorna.

V. De åtgärder som jag har nämnt är nödvändiga, men de tar tid. Vi måste börja omedelbart genom att reagera på det knarkrelaterade mord som skedde på Ålidhem under våren.

För detta mord antyder att knarkhandeln på allvar håller på att etablera sig på bostadsområdet. Jag vill därför uttrycka mig så här: Ålidhem står vid ett avgörande vägskäl.

 

Därför vill jag hälsa dig välkommen till en manifestation fredagen den 31 augusti.

Manifestationens paroll lyder: BEKÄMPA KNARKET – stötta missbrukaren.
Manifestationen är inte partipolitisk.

* Vi samlas på Rådhustorget 18.00.

* Det handlar om ungdomarnas framtid, Umeås framtid och även Ålidhems framtid.

* Återigen: Välkommen!

 _________________________________________________________

Arbetarpartiet utgör en kunnig och orädd opposition som bekämpar skrytprojekt och vill skapa personal- och medborgarmakt i Umeå. Våra motståndare inom S, M, C och V har infört en tre-procentsspärr för att hindra oss från att återväljas till kommunfullmäktige. Hjälp oss därför att få 10 %  av rösterna – så att vi kan fortsätta att utmana de etablerade.

18 kommentarer

  1. Bergis

    Jag växte upp på Ålidhem och var ute och såg kravallerna, slaget om dungen 1977. Ålidhem gick från att vara ett illa omtyckt miljonprogram till ett mera trivsamt område åren mellan 1983 till 2017. Nu har den sociala oron åter igen slagit rot på Ålidhem. Det är inte helt kört men det finns tendenser till social oro.

  2. Leif.petersson

    Ålidhem har alltid varit problem område under min uppväxt i Umeå. Så varför är det panik nu?

        • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

          Det fanns individer som rökte hasch redan på 80- och 90-talet och även tyngre missbrukare. Men den nya är att det pågår en gängbildning och att detta skapar en mer organiserad och öppen knarkhandel. Det går inte att bortse ifrån mordet som hände i våras. Mordet hade med knarkhandeln att göra. Detta visar på det hårdnande klimatet. Och detta är ett nytt inslag sedan 80- och 90-talen. Den ökade oron är inte obefogad.

          • Lennart Sandström

            Det fanns stora heroingäng i Umeå redan före 1977.
            Råkade bo granne med ett gäng.

  3. Bengt Åström

    Samma problem som här i US på Universitet som U of CA Berkley och U of WA. Dessa jättestora universitet har altför stora mängder av studenter som är bara tillfäljdigt deltaglig i samhället.

  4. Patrik

    Två saker:
    1) En eloge till kvartersvärdarna och de som jobbar med utomhusmiljön på Ålidhem. Det har skett en otrolig uppryckning jämfört med hur det såg ut för 10 år sedan. (Även om en fin utomhusmiljö inte räcker som en motvikt mot sociala problem)
    2) Vad händer med Ålidhems Centrum? Planerna på en ny COOP-butik på Carlslid kan tömma centrum ännu mer. Redan idag ger centrum ett tråkigt intryck med ständigt tomma lokaler och butiker som håller några månader innan dom går i konkurs. Tyvärr påminner centrum ibland om några av de mer förfallna förortscentra som ligger utanför Stockholm.

    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Ålidhem har drabbats av den bristande kunskap vad gäller ekonomisk tillväxt som utgör en del av dagens tänkandet hos dagens politiska makthavare. Jag tänker svara utförligt eftersom du tog upp något som jag borde ha tagit upp – men glömde.

      Dagens Umeå är väldigt mycket större än Härnösand. Men dessa två städer liknade varandra innan Umeå fick regionsjukhuset (NUS) och universitetet (senare tillkom även skogshögskolan – ett andra, mindre, universitet). Detta skapade en ”god spiral” uppåt för Umeå. Regionsjukhuset och universiteten innebar en väldig massa jobb och ännu fler människor bland annat genom studenterna. Detta gjorde i sin tur att företag gärna etablerade sig här. Man lokaliserar sig hellre i en stad där antalet människor växer än krymper.
      Men den dagen kom då dessa tillväxtmotorer (NUS och universiteten) inte längre räckte till. Kom ihåg en viktig sak: den positiva utveckling som har gjort att Umeå har vuxit med i snitt 1000 invånare under 50´-60 år beror på politiker som började arbeta för lokaliseringar av regionsjukhuset och Umeå universitet redan på 1940-talet! En av de viktigaste hette Gösta Skoglund, S, som i sin egenskap av medlem i regeringen arbetade väldigt mycket för just Umeå … Men det fanns en hel generation av framsynta politiker som drog åt samma håll. Dagens politiker har s a s levt på lånade meriter. Nu skulle de stå på egna ben. Detta har lett till två katastrofer!

      1. Voo Doo ekonomi nr I: tron på den kulturdrivna tillväxten. Vi behöver alla kultur. Jag vet inte hur det är idg men under en period avsatte två procent av landstingets budget till kultur eftersom fina målningar, en lugn och vacket park med en dam, ansågs läkande. Men detta är ”kulturkonsumtion”. Och den måste få kosta. Men umepolitikerna trodde på Voo Doo – att det fanns något mystiskt väsen som gjorde att den skulle generera tillväxt! Precis som jordbruk och industri. Därav följde satsning på kulturhuvudstadsåret 2014. För att erhålla detta krävdes att Umeå lovade EU att göra investeringar på sju MILJARDER (inte miljoner). I denna vansinneskarriär tillkom Kulturväven och Äventyrsbadet (och detta löfte till EU låg också bakom den miljömässigt idiotiska placeringen av badet). Detta projekt kapsejsade. Dagens politiker är inte av samma kaliber som de på 1940-talet – de har ju fått framgången gratis,

      2. Voo Doo ekonomi nr II: tron på att bara vi ökar antalet köpcentra kommer detta även att öka tillväxten. Först hade vi centrala Umeå. Sedan började de ”externa” köpcentra växa upp. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att sådana kan döda en stads centrum. Jag har själv, sett många städer av Umeås storlek och mindre, som drabbats av detta fenomen. Alltså: först ut var Ersboda och området kring Coop. Sedan kom Strömpilen. Slutligen var det tänkt att klockarbäcken skulle bli det tredje och sista externa köpcentrat. Men så kom IKEA/Avion. Då började butiksdöden på allvar (tillsammans med den utdragna ombyggnationen av Umeå centrum). Butiksdöden drabbar även Strömpilen, IKEA/Avion, Klockarbäcken samt en rad lokala centra som Ålidhem. Det VET jag. Hur det är på Ersboda vet jag inte. Men om det byggs ett nytt köpcentra, på andra sidan av vägen, måste detta drabba butikerna på Ersboda. Hårt.

      Men tror du att detta räcker för att dagens generation av makthavare (även jag är politiker, men kallar mig FOLKVALD) ska fatta vinken. NEJ. De planerar just nu, på I 20 -sidan av vägen till Botsmark som går förbi Ersboda (väg 364), att bygga en YTTERLIGARE köpcentra på en yta DUBBELT så stor som ”flygfältet” där IKEA/Avion ligger. Men precis som kultur inte skapar tillväxt så innebar ständigt nya köpcentra inte mer pengar att dela på för affärerna. Det är klart att affärerna i sig behöver personal. men idag innebär nya affärer på ett ställe att andra affärer dör på andra ställen. Och med dem försvinner jobb. Men trots detta ska detta nya köpcentra byggas. Om dagens politiker/makthavare får bestämma.

      Detta innebär ytterligare ett hot mot Ålidhem.

      Jag har svarat utförligt. Detta då du tog upp något som jag borde ha tagit upp. Jag ska komplettera mitt blogginlägg om Ålidhem med en kommentar om Ålidhems centrum.
      Tack för hjälpen

      PS. Glöm aldrig: dagens politiker är INTE de som ”drog igång” Umeå på 1940-talet. De är, minst sagt, sämre. DS:

  5. Pär

    Det är sorgligt vad som händer nu med Ålidhem. Det har ju aldrig varit de välbeställdas hemvist, men när jag växte upp där på 70 och 80-talet var området tryggt. Numera drar nog sig många för att gå ut på kvällen där, eller ens att passera genom området när det är mörkt. Mycket beror detta på den pågående segregeringen som tycks vara politikernas lösning för de välbeställda, påbekostnad av alla andra. De packar avsiktligt ihop invandrare, arbetslösa, och studenter på samma område. Dvs de som har lite och behöver mycket. Sen förundras de över att brottsligheten ökar, tryggheten förvinner, och att folk flyr området. Det finns en lösning som tyvärr inte är populär i de övre delarna av samhället. Sluta segregera och skapa fattiga bostadsområden.

    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Du har en helt riktig problembeskrivning, även om folk fortfarande vågar gå ut på kvällen (fast vissa ser sig om över axeln). Däremot så är det inte så lätt att bara ”sluta segregera och skapa fattiga bostadsområden” när väl ett område har drabbats av djupgående problem. Självklart så bör saker kunna diskuteras öppet, som segregering. För att undvika att misstagen som lett fram till dagens situation på Ålidhem och Östra Ersboda inte ska upprepas. Men uppgiften nu är att vända trenden på dessa två områden (och om vi inte agerar snabbt – även på Mariehem!). Det svåra är just att vända trenden. Jag har skrivit om detta i en annan kommentar till detta blogginlägg.

  6. ML

    Jag har svårt att se att man kan förändra Ålidhem, annat än att införa någon slags sociala åtgärder som inte innefattar bostadsrättsbyggen. Östra Ersboda och Ålidhem är Umeås sorgebarn, men på Östra Ersboda så finns det både radhus och villor för flera miljoner att köpa, men vad hjälper det när det är beteenden hos socialt utsatta människor som måste förändras? ”White flight” ifrån problemfyllda områden är inte konstigt, men att tro att det löses med bostadsbyggen är nog naivt. Varken du eller jag bor på Ålidhem eller Östra Ersboda, även om vi skulle KUNNA köpa bostäder där och som du tror, genom det ”hjälpa till” att få bostadsområdena bättre…

    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Tack för ditt inlägg
      Min arbetsplats, sedan 34 år tillbaka, ligger på Ålidhem. Varje dag besöker jag Ålidhems centrum för att handla lunch. Jag har i snitt varit ute och ”knackat dörr” på Ålidhem varannan vecka under alla dessa 34 år – sommar som vinter, under valrörelser och även de övriga åren – vilket betyder att jag har talat med folk på detta bostadsområden vid väldigt många tillfällen (då vi även haft bokbord och möten på stadsdelens centrum). Jag har talat med studenter, barnfamiljer, invandrare, arbetslösa med missbruksproblem, m fl. En av de saker som ålidhemsborna ville, och fortfarande vill, är att tala om just Ålidhem.

      Jag tror inte att EN åtgärd räcker för att vända trenden på Ålidhem. Det krävs självklart flera. Jag tycker att detta framgick tydligt av det jag skrev tidigare. Jag håller med om att bostadsrätter inte är den FÖRSTA åtgärden, och att den kan verka främmande idag, men när vi väl har svängt utvecklingen åt rätt håll så måste det även till bostadsrätter. Detta för att BEFÄSTA vändningen. Fler boendeformer och flera upplåtelseformer måste ingå i programmet för att vända utvecklingen på Ålidhem. Det som jag ser som den mest OMEDELBARA uppgiften idag är att bromsa rörelsen mot gängbildning och knarkhandel. Knarkhandeln på Ålidhem har jag sett med egna ögon. Den sker provocerande öppet.

      Det positiva måste också framhållas. Det har byggts nya hyresrätter på tidigare parkeringsplatser. Innergårdarna är trevligare och det finns miljöprojekt. Men detta räcker inte till för att öka den sociala stabiliteten. Ett av problem redan från första början med Ålidhem bestod i att de som planerade stadsdelen trodde att studenthushåll skulle komma att ha lika många bilar (och därmed behövde lika mycket parkeringsyta) som hushåll med arbetande. Därför fick området gigantiskt stora, tomma och smärtsamt tråkiga parkeringsplatser. Detta bidrog även till att den sociala balansen blev sned mellan studenter som såg Ålidhem som ett ”naturligt” genomgångsområde, och de med jobb och barn som – åtminstone inte till en början – såg Ålidhem som ett genomgångsområde. Ålidhem är ett av exemplen på hur miljonprogrammet har misslyckats. Men det finns även lyckade exempel när det gäller miljonprogrammet.

      Du och jag anser båda att problemen på Ålidhem och Östra Ersboda är stora. Men jag tycker inte att vi bara kan ge upp något av dessa bostadsområden. Det vore att svika de boende. Till detta ska läggas att de samhällsekonomiska kostnaderna skulle bli astronomiska.

      Ålidhems och Östra Ersbodas problem är inte enbart ett problem för de som bor på dessa områden. Det är hela Umeås problem. Misslyckas vi som ska ta ansvar riskerar problemen i dessa områden att sprida sig till andra områden. Detta inkluderar knarkhandeln. Jag ser läget som kritiskt när det gäller Ålidhem. Men inte som HOPP-löst. Jag tänker arbeta mot gäng och knark samt för Ålidhem och andra utsatta områden. Det finns goda krafter att bygga på, både vad gäller Ålidhem och Östra Ersboda, och det gäller att hitta och organisera dessa. Jag tänker inte ge upp. Jag hoppas att inte heller du ger upp.

      Till sist: Jag är initiativtagare till en partipolitiskt obunden manifestation på temat ”Bekämpa knarket – stötta missbrukaren”.
      Manifestationen hålls fredagen den 31 augusti 18.00. Samling och avslutning på Rådhustorget. Det blir fackeltåg, om tillstånd till facklor ges av polisen, samt anföranden. Välkommen.

Lämna ett svar till Jan Hägglund Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.