”Man knivhögg anställd” löd en rubrik förra veckan. De som arbetar inom omsorgerna ska INTE RISKERA ATT DÖDAS. Apropå förra bloggen: S har bett om ursäkt – men vi kräver en FÖRKLARING.

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.
__________________________________

 

I. Apropå förra bloggen: En enskild anställda på ”[email protected]” har bett om ursäkt.
Men vi kräver en FÖRKLARING.
Skälet är efter den 23 maj har ”[email protected]” gjort nio utskick rörande valet. Det handlar både om kallelser till möte men även information om för valet viktiga saker som torgmöten, att varje parti självt måste ansöka om tillstånd hos polisen om dessa, sedan information om att torgmötestiderna har ändrats (hela 23 tider under en period på 26 dagar), o s v,  o s v.
Arbetarpartiet hade fallit bort i åtta av dessa nio utskick!

Ur vår synvinkel ser detta mycket konstigt ut.
1. Det fanns ingen logik i att utskicken till just oss slutade komma efter den 23 maj  i år – efter att vi först hade fått samma utskick som övriga partier ända sedan i september 2017,
2. det fanns ingen logik i att vi plötsligt fick ett (1) utskick efter att vi, under en månads ”uppehåll”, blivit utan ett antal utskick,
3. det fanns ingen logik i att vi sedan, återigen, slutade få utskicken med information inför valet och kallelse till möte.

Alltså: Vi vill ha en FÖRKLARING till att vi inte fick åtta av de nio utskicken som alla övriga partier fått.

 

II. Den 9 augusti läste jag följande rubrik: ”Man knivhögg anställd …
Rubriken inledde en beskrivning av de fullständigt oacceptabla förhållande som anställda, som arbetar inom handikappomsorgen för vuxna, påtvingats. Även exempelvis nattpersonal inom äldreomsorgen känner rädsla när de går på passet. Och dessa två grupper är inte ensamma om att känna rädsla.

Vi folkvalda måste vidta SNABBA åtgärder för att få behålla den existerande personalen och ha någon chans att konkurrera om nödvändig och välutbildad personal i framtiden. Citat VK: ”År av hot och våld. I fem år har en person på ett LSS-boende i Umeå använt våld och hot mot både personal och andra boende. Nyligen blev en anställd knivstucken av personen, vilket har lett till dubbelbemanning samt behov av en väktare”.

Efter detta följer en förklaring i artikeln som berör vad som borde vara arbetsplatsens grundläggande karaktär: ”På gruppboendet bor de som har intellektuella funktionsnedsättningar”. Den personal som sökt sig dit har inte gjort detta för att bli utsatt för bland annat mordhot, strypningsförsök och psykiskt illamående som tvingat anställda att gå ned till 30 % med funderingar på att sluta för gott, något som flera redan har gjort alternativt blivit sjukskrivna pga psykisk ohälsa.

Efter incidenten med knivhuggningen bestämde skyddsombudet att personalen skulle avbryta allt arbete med mannen och införde därmed ett s.k. ”skyddsstopp”.

Men den stora frågan nu är hur ledningen hanterar det allt vanligare våld som förekommer på bland annat LSS-boenden. De som sökt sig till ett omsorgsarbete med vuxna, som har funktionshinder, har inte gjort detta för att arbeta i en verksamhet där behovet går mot ett ökat behov av dubbel bemanning och av väktare – men där pengarna för detta saknas. Och även om pengarna fanns är rädslan som driver utvecklingen åt detta håll inget som personalen önskar. Absolut inte. Vad blir nästa steg. Beväpnade väktare? Som USA:s president TRUMP vill öppna för när det gäller lärarna i amerikanska skolor ( de ska kunna bära vapen – tillsammans med vissa pålitliga elever).

Men tillbaka till Umeå:
Från chefshåll bedömer man att den dubbla bemanningen och väktarinsatsen är en kostnad som ”vi får ta”. Men det handlar om över 400 anställda och 44 boenden. Så redan idag handlar det alltså om många, både personal och brukare, och antalet kommer att växa i framtiden.

Men till ledningen hör FRÄMST de folkvalda politikerna.
Den självklara lösningen, anser jag, borde vara att enskilda individer placeras på socialpsykiatrin – om vi ser liv-och-död hotet på kort sikt. Men vi måste också se problemet i ett växande och längre perspektiv. Och sett i ett växande och längre perspektiv måste naturligtvis särskilda boenden som är anpassade för våldsamma individer, både för att skydda brukare och anställda, byggas.

Inom skolvärlden sägs ofta att det är mobbaren som borde flyttas, och inte den mobbade.
Detta är inte alltid lätt i praktiken. Men det är åt detta håll som vi måste sträva. Tyvärr har inte den insikten nått fram till de som leder verksamheten på, exempelvis, LSS-boendena i Umeå.

Här verkar det vara personer som tar till kniv som ska få utgöra normen medan personalen – som av naturliga skäl är rädda att bli skadade eller dödade och därför arbetar under ständig rädsla – både för sin egen, sina arbetskamraters och för brukarnas del ses som problemet.

Från chefshåll sägs det nämligen följande enligt VK: ”Vi behöver se till att brukaren mår bra och det får vi göra genom att anpassa det aktuella boendet”. Det är klart att det måste finnas en stark och målveten strävan efter att brukaren ska ”må bra”. Ingen vill detta mer än personalen. Det som det handlar om är att det går inte att vissa brukare ska må bra genom att andra brukare och personalen oroar sig för att priset innebär att de blir knivskurna. Kanske till döds!

Jag har länge ansett att ordet ”utmaning” missbrukas och har blivit en riktig landsplåga.
Men sällan har ordet ”utmaning” framstått som så makabert som då en chef i praktiken kallade balansgången mellan en VISS brukares välmående och rädslan hos ALLA andra brukare och personal för att bli knivskurna av den förstnämnde för en ”utmaning”.

Interpellation till Individ- och Familjenämndens ordf. Andreas Lundgren

Jag har varit med och skrivit ett antal frågor till ordföranden i Individ- och familjenämnden Andreas Lundgren.

Bakgrunden till ”interpellationen” – som frågorna heter – är dels rädslan hos personal och brukare för vissa andra brukare. Dels det att personalbehovet MYCKET SNART kommer att bli ännu mer akut än det redan är.

Låt oss titta på Umeå kommuns personalbehov när det gäller undersköterskor fram till 2028:

* äldreomsorgens behov av personal ligger på över 2900 nya anställda,
* även om äldreomsorgen fick alla nya undersköterskor skulle det fattas 200,
* om äldreomsorgen fick 40 % av de nya (landstinget konkurrerar) fattas 800,
* kommunens tjänstemän tror dock att kommunen endast får cirka 25 – 30 procent!

Det betyder att bristen på undersköterskor om tio år kommer att ligga på cirka ett tusen!

Med största sannolikhet är situationen liknande inom funktionshinderomsorgen. Och den attityd som framkommer på chefsnivå är antingen förankrad, eller inte förankrad, inom individ- och familjenämnden. Jag tänker på att det indirekt ses som en ”utmaning” att både få VISSA brukare att må bra samtidigt som andra brukare och persobalen inte blir exempelvis knivskurna (till döds eller med skador).

 

Mot denna bakgrund vill jag – och många med mig – ställa följande frågor:

1. Är det acceptabelt med en arbetsmiljö där ca 400 anställda, i mindre eller större utsträckning, arbetar med oro för att bli utsatt för dödligt våld och olika former av sexuella övergrepp?

2. Är det acceptabelt att, i denna kvinnodominerade verksamhet, med en arbetsmiljö där personalen måste kalla in väktare och även hitta en kollega varje gång de ska utföra någon aktivitet med vissa brukare?

3. Hur längre dröjer det innan Umeå kommun påbörjar bygget av, för farliga brukare särskilt anpassade, boenden vad gäller personaltäthet, specialiserad utbildning, risktillägg, utrustning och antal brukare?

4. Det är uppenbart att omsorgspersonalen inte har rätt att freda sig på det sätt som en kriminalvårdare har, trots att vissa brukare inom funktionshinderomsorgen är farligare än de inom fängelsemurarna: Vad mer krävs det för att bygga särskilda boenden – en form av kommunal motsvarighet till den slutna vården inom psykiatrin?

 

_________________________________________________________

Arbetarpartiet utgör en kunnig och orädd opposition. Vi bekämpar skrytprojekt och vill bygga på personal- och medborgarmakt. Våra motståndare inom S, M, C och V har infört en tre-procentsspärr för att hindra vårt återval till Umeå kommunfullmäktige. Men dagens politiska makthavare måste tvingas att lyssna. Hjälp oss därför att uppnå 10 % och därmed erhålla större tyngd.