Kristerssons misslyckande får S-ledningen att hoppas på koalition med C och L. Men Annie Lööf är rena giftet för arbetarrörelsen. S måste istället återvinna arbetarna från SD

I.   Annie Lööf (C) – knyten till storfinansens superlobby-organisationer och ett gift för arbetarrörelsen

Den maktsugna nyliberala centerledaren Annie Lööf, håller öppet för regeringssamarbeten både åt höger och vänster. Hennes egentliga lojalitet återfinns emellertid inte hos Sverige. Hennes lojalitet återfinns i de idéer som bland annat producerats av  den internationella nyliberala super-lobbyorganisationen kallad Trilaterala Kommissionen. Lööfs engagemang i den nämnda kommissionen gör henne högst olämplig som samarbetspartner till en arbetar- och folkrörelse i en framtida koalitionsregering.

The Trilateral Commission
Den Trilaterala Kommissionen grundades under 1970-talet med syfte att ostört och utan folklig insyn föra samtal och försöka påverka olika regeringar runtom i världen i nyliberal riktning. Den består av ledande personer inom näringslivet och banksektorn. En mindre andel är aktiva politiker. En statsminister eller överhuvudtaget en person på någon ministerpost eller uppdrag som partiledare bör absolut inte var medlem i den här typen av organisationer. En ”superlobbygrupp” som är odemokratisk i sin natur.

Vad som sägs i diskussionerna på Trilaterala Kommissionens slutna möten vet bara det fåtal som deltar. Kommissionens uppfattningar kommer dock emellanåt fram i ljuset genom olika former av tryckta publikationer. År 1975 gav de ut en skrift med titeln ”The Crisis of Democracy”. I denna redovisade kommissionen förvånansvärt öppet sina antidemokratiska uppfattningar. De skrev bland annat att de anser att samhället har fått ett ”överskott av demokrati” och att demokratin bör begränsas och hållas inom vissa ramar. Vidare att demokratin enbart är en form av politiskt styre, som inte är applicerbar i alla lägen.

”Demokratin alltför utbredd”
Som ett exempel på att demokratin blivit alltför utbredd i det amerikanska samhället framhöll kommissionen den svarta medborgarrättsrörelsen under 1960-talet!

Deras slutsats var att det vore bättre om enbart en begränsad del av befolkningen utnyttjade sina demokratiska rättigheter – inte alla! Den här typen av resonemang finns genomgående i dokumentet ”The Crisis of Democracy”. En av de som förde fram uppfattningarna om ”överskott av demokrati” var den polsk-amerikanske diplomaten Zbigniew Brzezinski. Brzezinski kom sedermera att bli nationell säkerhetsrådgivare åt president Jimmy Carter åren 1977-1981. Detta är alltså den organisation som Annie Lööf är medlem i.

Det politiska systemet i Sverige bygger på att befolkningen väljer ledamöter till riksdagen, som i sin tur utser en statsminister som ska bilda regering. Det är sedan de folkvalda som fattar politiska beslut om vilka lagar som ska stiftas. Till den Trilaterala kommissionen väljs inga personer överhuvudtaget, utan de handplockas av de hittillsvarande medlemmarna – en liten elitgrupp med tydlig agenda. Slutenheten och hemlighetsmakeriet kring Trilaterala kommissionen har gett upphov till en rad konspirationsteorier rörande hemliga sällskap som styr världens regeringar. Detta är trams. Samhällets toppar har i alla tider haft ett behov av att samtala öppet om världsutvecklingen utan insyn från allmänheten och media. Trilaterala kommissionen är en organisation som fyller detta syfte. I USA finns en rad lobbyorganisationer. Detta är också en lobby-organisation, men på internationell nivå och i superformat, en demokratins fiende.

Och därmed även arbetarrörelsens.

II.  Annie Lööf är olämplig som minister i varje regering.
Annie Lööf har fått sitt medlemskap i kommissionen därför att dess medlemmar tror att hon kan få stor möjlighet att påverka svensk politik och fungera som en mellanhand för kommissionens nyliberala intressen.

Elitens intressen är att gynna just eliten.

Annie Lööf passar som hand i handske ihop med Trilaterala kommissionens politiska inriktning. Hon är ledare för Centerpartiet – Sveriges mest nyliberala och fackföreningsfientliga parti . Hon har tidigare angett Margaret Thatcher – som försökte krossa den brittiska fackföreningsrörelsen för att kunna angripa välfärdssystemen i Storbritannien – som en av sina personliga idoler. En annan av Annie Lööfs idoler förebilder är Ayn Rand – en av nyliberalismens ”gurus”.

Den Trilaterala kommissionen är till sin natur och lobbyverksamhet en odemokratisk institution. Genom sin närvaro legitimerar Lööf denna. Skulle Socialdemokraterna bilda en koalitionsregering tillsammans med ett centerparti under Annie Lööf tar de ett riktigt gift i båten (som sedan inte skulle vara Socialdemokraternas båt).

III. S måste välja: ta strid för att återvinna väljarna från SD – eller gå under som folkrörelse och arbetarnas huvudparti
Det finns endast ett sätt för Socialdemokraterna att åter kunna regera och det består i att återvinna arbetarväljarna från SD. Det finns ytterst få personer som de svenska arbetarna och fackföreningsrörelsen  tycker så illa om som Annie Lööf. Tar S detta gift i båten (Lööf och hennes värdering) innebär detta samtidigt att arbetarrörelsen avsvär sig alla ambitioner när det gäller att återvinna de arbetare som gått från S till SD. Bildar Socialdemokratin en koalitionsregering tillsammans med Centern och Liberalerna (L vill gå med i Nato och även bilda ett Europas Förenta Stater) påbörjar socialdemokratin en omvandling från en arbetar- och folkrörelse till ett parti vars identitet kommer att omvandlas och till natur bli borgerligt. Denna process kan sedan ta fem år eller femton.

Men om dagens S-etablissemang anser att statsmakten är viktigare att slå vakt om (under ytterligare några år) än det snart 130-åriga arvet som arbetarnas huvudparti, så kommer omvandlingen till ett borgerligt parti att äga rum. Alternativet är naturligtvis att socialdemokratin sätter sig målet att återvinna arbetarväljarna från SD.

VI.  När processen, inom exempelvis ett parti, ska analyseras räcker det inte med att värdera vad ett parti GÖR.
Det handlar även om att värdera vad ett parti AVSTÅR ifrån att göra.

Här handlar det varken mer eller mindre om ett slutgiltigt vägval.

Ska etablissemanget inom S satsa på det kortsiktiga målet att klänga sig fast vid några ministerposter till priset av att de måste acceptera en politik som är anti-facklig och som siktar på att avskaffa det återstående välfärdssamhället. Eller ska S-ledningen sätta sig målet att slå vakt om fackliga rättigheter och välfärdssamhället genom att ta strid med SD om arbetarväljarna och därmed även om sin ställning som arbetarnas huvudparti. Det är sorgligt att se representanterna för en hel historisk tradition påbörja förberedelserna för ett politiskt och socialt självmord.

Annie Lööf utgör ett politiskt gift som utgör en för detta självmord passande ingrediens.