Det behövdes en ny livsåskådning, som en del i kampen mot orättvisorna i klassamhället, då kristendomen gick tillbaka. Del 4: ”0m politisk feghet”

IV. Kampen mot klassamhällets orättvisor krävde högre löner och ett tryggare liv – men även en ny livsåskådning. Det senare klarade emellertid inte socialdemokratin och fackföreningarna av att frambringa. Detta är arbetarrörelsens, och en av 1900-talets, största tragedier.

 

A. Under 1900-talet avkristnades Sverige.

Men detta skedde utan att någon annan, medveten, livsåskådning trädde in i kristendomens ställe !

Det är detta problem som idag ställs på sin spets. Det är detta problem som blir uppenbart då vissa av oss inte accepterar att samhället ska ge efter då islamister kräver att nuvarande svenska lagar, normer och värderingar ska anpassas, och till och med överges, för att göra islamisterna nöjda. Det gäller exempelvis för barnäktenskap och månggifte, kvinnans ställning och homosexuellas rättigheter.

När jag använder begreppet islamister talar jag om Muslimska brödraskapet och den Salafistiska rörelsen – jag talar inte om muslimer i allmänhet. Detta sagt till motståndare som medvetet missuppfattar vad jag säger.

Nå, åter till det resonemang som jag vill leda i bevis.

Islamisternas krav drar samhället baklänges. Islamisternas krav innebär en total kollision med fundamentala värderingar som både arbetarrörelsen och liberalerna kämpade för, ursinnigt och med kraft, en gång i tiden. Islamisterna ifrågasätter nämligen att alla ska vara lika inför lagen – och att lagen ska vara lika för alla.Det oförlåtliga när det gäller många svenska politiker och myndighetsföreträdare är att de ger efter. De överger för samhället fundamentala värderingar.

Skälet är att de saknar moralisk styrka.

Och detta har sina rötter i att den nya tidens företrädare – socialdemokratin, liberalismen och fackföreningsrörelsen – inte klarade av att ersätta kristendomen med en ny livsåskådning. Vi ska återkomma till detta tema – som är huvudtemat i detta blogginlägg.

 

B. En historisk tillbakablick
Det formella åtskiljandet mellan kyrka och stat i Sverige skedde inte förrän år 2000. Det skedde genom en helt odramatisk omröstning i riksdagen som inte väckte någon större uppmärksamhet utanför riksdagen. Den enorma laddning som finns i kravet på att skilja kyrka från stat – i att avskaffa prästerskapets makt när det gäller att styra av samhällslivet – i länder som Iran och Saudiarabien saknades helt i Sverige när kyrkan även formellt skildes från staten vid millennieskiftet.

Detta brist på dramatik berodde på hur skilsmässan mellan kyrka och stat – eller det slutgiltiga nederlaget för kung och prästerskap då makten överlämnades till en riksdag utsedd i allmänna och fria val – gick till i Sverige.

Sedan 1600-talet, efter att Sverige blivit protestantiskt, smälte kungamakten samman med kyrkans makt (bättre historiker än jag kan hävda att denna sammansmältning hade skett redan tidigare). Sverige fick en statskyrka. Det var just detta, statskyrkan, som var det tydligaste uttrycket för att prästmakt och kungamakt smält samman. Med kungamakten som den dominerande kraften i alliansen med kyrkan.

Då den parlamentariska demokratin infördes i Sverige, låt oss ta åren 1918-1921, saknades inte dramatik. Landet stod på randen till revolution! Men detta innebar inte att det saknades kompromissande. Nej. De krafter – socialdemokratin och liberalerna – som pressade igenom den parlamentariska demokratin (stödda av hotet från masstrejker och andra utomparlamentariska aktioner) kompromissade alldeles för mycket. De tillät både statskyrka och kungahus att vara kvar. Men utan makt över lagstiftningen.

 

C. Folk slutade tro på gud en och en – samtidigt som ingen ny livsåskådning ersatte kristendomen
Sedan dramatiken 1917-18, då kungamakt och präststyre fick ge vika för parlamentarisk demokrati, följde, speciellt efter andra världskrigets slut 1945, stora positiva samhällsförändringar. Låt oss nämnda följande: den som ville ha jobb fick jobb, allt fler kunde studera och ännu fler fick ett tryggare liv i samban med sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det byggdes en miljon större, ljusare och mer praktiska bostäder. Levnadsstandarden ökade.

Samtidigt slutade allt fler människor, en och en, efter individuella beslut, att tro på gud och gå i kyrkan. Men formellt fortsatte svenskarna att tillhöra Svenska statskyrkan. Statskyrkan fick i sin tur behålla en rad funktioner inom statsförvaltningen. Det var först under 1990-talet som:
a) folk slutade födas in i statskyrkan,
b) folk på allvar slutade betala skatt till statskyrkan (vilket många gjort under årtionden utan att vara medvetna om det),
c) som skattemyndigheten tog över folkbokföringen.

 

D. Två trender som ledde till förlusten av alla livsåskådningar
För statskyrkans del kom 1900-talet att präglas av en tilltagande obalans mellan form och innehåll när det gällde den kristna livsåskådningens ställning i Sverige. Å ena sidan kvarstod väldigt många som medlemmar i statskyrkan. Å andra sidan trodde allt färre på gud och kyrkobesöken dalade snabbt. Samtidigt hettade det till i den politiska debatten. Inrikespolitiken präglades av frågeställningar som hade med trygghet och levnadsstandard att göra. Utrikespolitiken kom att betyda allt mer för många, främst för unga, som bl a engagerade sig för de svartas rättigheter i USA eller mot kriget i Vietnam. Samhällsutvecklingen dominerades av två trender – trender som drog åt samma håll – men som låg på olika plan.

* Den ena trenden handlade om en allt starkare strävan efter ett bättre liv här på jorden.
Det var den ökade tillgången på jobb, de allt bättre möjligheterna att studera, som tillsammans med framväxten av ett tryggare samhälle besegrade den kristna livsåskådningen. Men konsekvenserna kom att bli väldigt djupgående.

* Den andra trenden handlade om varför och hur folk slutade att tro på gud och gå i kyrkan.
Människornas tro på kristendomen dog inte bort för att den kristna livsåskådningen besegrades av någon ny livsåskådning. Den kristna tron besegrades av framväxten av ett bättre, tryggare och mindre fattigt, samhälle. Då detta skedde gradvist och heller inte samtidigt över hela landet, slutade folk att tro på gud och gå i kyrkan på ett individuellt sätt. En och en. Detta ledde till växande ointresse, inte endast för den kristna livsåskådningen, utan för livsåskådningar överhuvudtaget.

För den absoluta majoriteten av befolkningen var det inte en ny livsåskådning, knuten till den nya tidens representanter i form av socialdemokratin och facket, som besegrade den kristna livsåskådningen. Kristendomen besegrades av en utveckling som försvagade intresset för alla livsåskådningar. Detta utgör en av 1900-talets största tragedier.

Den strävan som fanns efter ett bättre liv på jorden var sund och naturlig. Det av fattigdom och lort präglade Sverige – som dominerade samhället under 30-talet och som levde kvar (i stor utsträckning) långt in på 1950-talet – måste bort. Den striden var självklar. Kampen för jobb, högre löner, försäkringar vid arbetslöshet, sjuk- och ålderdom innebar ett tryggare samhälle. Och den utbyggda offentliga sektorn lade, tillsammans med särbeskattningen, grunden för kvinnans inträde på arbetsmarknaden. I större skala.

Problemet var att den nödvändiga, sunda, kampen för ett rättvisare och tryggare samhälle aldrig förenades med en livsåskådning som kunde fylla det tomrum som kristendomen efterlämnade. De dåvarande riksdagspolitikerna kämpade nästan uteslutande för att övertyga väljarna om att just deras parti var bäst på att höja levnadsstandarden. (Vi talar om S, Vpk, M, C och Fp). Detsamma gällde för de fackföreningar vars medlemsantal ökade samtidigt som antalet kyrkobesökare minskade.

 

E.  Käre läsare, skynda inte förbi detta med en axelryckning, utan kom ihåg att när vi talar om kristendomen talar vi om en livsåskådning som har en tusenårig tradition i Sverige.
När en tusenårig livsåskådning försvinner lämnar den ett väldigt tomrum efter sig. Detta även i det nya och tryggare samhälle, med bättre bostäder och högre löner, som arbetarrörelsen var i full färd med att skapa. Visst hade pionjärerna, de liberala och socialistiska, själva en livsåskådning som gav dem styrkan att genomdriva stora och nödvändiga samhällsförbättringar. Men de generationer av ”förvaltare” som följde pionjärerna i spåren förstod inte behovet av att kombinera ett tryggare liv – fler jobb till högre löner, bättre bostäder och sjukvård – med en ny livsåskådning som kunde fylla tomrummet efter kristendomen. Istället kom samhällsutvecklingens effektivitet i allt högre grad att mätas endast i form av ökad BNP-tillväxt. Men detta är inte nog.

Exempel.
Om ökad BNP-tillväxt speglar en samhällsutveckling där fler får bättre sjukvård och utbildning, där investeringar i grön industri ökar – för att rädda klimatet och öka antalet jobb – samtidigt som de sociala klyftorna i samhället minskar. Då är detta ”bra”. Men om ökad BNP-tillväxt speglar en utveckling med ökade sociala klyftor, mer konsumtion för de som befinner sig på samhällets ljusa sida men färre jobb och sämre hälsa för de som befinner sig på samhällets mörka sida – samtidigt som klimatet tar ännu mer stryk. Då är detta inte bra. Inte bra alls.

 

F. Förmår människan ta sitt öde i egna händer?

Så sent som 1975 antog socialdemokratin ett partiprogram i vilket bland annat följande stod att läsa:
”… I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll …”.

Men idag har socialdemokratin gett upp tron på att löntagarna kan ta över ”produktionen och dess fördelning”. Därför har den ovan citerade portalpassagen strukits ur partiprogrammet.

Då socialdemokratin och facken övergav tron på att människan förmådde ta sitt öde i egna händer – genom att S och LO kapitulerade för de blinda marknadskrafterna – förlorade arbetarrörelsen vad som i religiösa termer kallas sin ”själ”.

Både socialdemokratin och liberalismen har, efter 1960- och 70-talets stora reformer, enbart talat om den viktiga men inte tillräckliga BNP-tillväxten. För som jag försökte visa i avsnitt G. ovan: BNP-tillväxt kan spegla helt olika utvecklingstrender.

Antingen styr löntagarna, och de äldre som tidigare varit löntagare, produktionen och dess fördelning och på sikt därmed hela  samhällsutvecklingen – inklusive samhällets miljöpåverkan.
Eller så erbjuds en växande del av befolkningen endast löften om en ökad konsumtion, i en allt avlägsnare framtid, på bekostnad av klimatet. Löften om ökad konsumtion – men aldrig strid för att erövra makten över samhällsutvecklingen och därmed också över det egna livet.

Tror du inte på att människan förmår ta kontroll över sitt eget öde måste du acceptera att kontrollen över människan överlåts till någon eller något annat:

Det finns endast två alternativ:
* kontrollen överlåts till en gudstro,
* kontrollen överlåts till marknadskrafterna.

 

G. Ett samhälle som inte hålls samman av en livsåskådning försvagas och frambringar fega politiska företrädare

Eftersom socialdemokratin har övergivit den filosofiska ståndpunkt som fortfarande fanns i partiprogrammet från 1975 – att människan är kapabel att ta kontroll över samhällets utveckling och därmed även över sitt eget öde – kommer både parti och fack att tvingas retirera:
– retirera inför marknadskrafternas härjningar,
– retirera inför de aggressiva islamisterna.

Och detta är vad som sker just i detta ögonblick!

Arbetarrörelsen – socialdemokratin och LO-facken – retirerar idag för inför EU:s nyliberala ekonomiska politik. Socialdemokraterna retirerar även inför islamisterna i Muslimska brödraskapet och den Salafistiska-rörelsen.

Utan övertygelse att människan kan ta kontroll över samhällsutvecklingen och därmed över sitt eget öde finns det ingen inre styrka kvar hos dagens företrädare för arbetarrörelsen.

Utan denna övertygelse, eller livsåskådning, är både socialdemokratin och fackföreningarna dömda att förlora sin identitet. Och existensberättigande.

Frågan är hur snabbt detta kommer att ske.