I valet mellan LOV och LOU måste vi formulera oss för att inte skapa onödig oro hos vårdtagare, anställda och hemtjänstföretag. Men vi har behövt tid och bytt ståndpunkt p g a nya kunskaper och andras agerande

Jag och de övriga inom Arbetarpartiet inser att vi måste snabba på.

A. Det finns en parallell som slår oss med full kraft.

Vi har varit väldigt kritiska mot det som har hänt när det gäller kommunens tjänsteorganisation. År 2009 restes frågan om att slå samman antalet förvaltningar från cirka tio till en. Och så skedde. Men innan den nya stora kommungemensamma förvaltningen kom på plats krävdes både ”omstart 2015” samt massor med blod, svett och tårar. Och sedan, då denna omställningsprocess hade börjat rulla, bättre och bättre enligt vår uppfattning, revs allt upp.

Initiativet kom från partierna i Alliansen och Vänsterpartiet. Ett argument var att tjänstemännen hade fått för stor makt. Vår uppfattning var att det inte var alla politiker som hängde med. Men det var inte detta vi ville peka på just nu.

Det fattades ett nytt beslut.
Och den stora kommungemensamma förvaltningen bröts åter upp i mindre förvaltningar. Igen. Denna process – från cirka tio förvaltningar med var sin politisk nämnd, till en enda stor kommungemensam förvaltning som ”servade” alla politiska nämnder, och sedan tillbaka till vad som i princip var utgångsläget – tog cirka tio år. Tio år präglade av blod, svett och tårar. Det var tio år bortkastade år.

Och under denna tid skapades en väldig oro, som är oundviklig, då väldigt många anställda svävade i okunnighet om sina nya roller och ansvarsuppgifter. Tio år som präglades av arbetsgrupper och av möten, av projektgrupper och av möten, och av möten och av möten och av möten. Inte undra på att det var svårt att få tag på vissa chefer under denna period av möten, oro och blod, svett och tårar.

B. Inom Arbetarpartiet inser vi att vi inte kan bidra till en ny karusell av osäkerhet i samband med valet mellan LOV och upphandling enligt LOU.

Vi hade tänkt presentera ett ställningstagande först efter nyår. Men ju längre vi dröjer desto större oro skapar vi hos:
* de drygt 1600 brukare / vårdtagare som valt privata utförare,
* hos de 18 privata hemtjänstföretagen;
* hos personalen i dessa företag,
* hos alla tusentals anhöriga.

Vi måste därför snabba på vårt ställningstagande.

Om inte de privata hemtjänstföretagen får snara besked kommer de snart att ta det säkra före det osäkra och påbörja uppsägning av kontrakt på leasingbilar, lokaler och anställda – eventuellt i onödan – och därför måste vi presentera var vi står. Snarast.

C. Detta ställningstagande kommer att bli ett sorts ”juridiskt” ställningstagande – mellan två olika lagar eller lagsystem.

Men, vilket vi både har sagt och skrivit tidigare, det finns problem som måste rättas till oavsett om den den framtida hemtjänsten kommer att baseras på LOV (lagen om valfrihet) eller om den framtida hemtjänsten kommer att baseras på LOU (lagen om offentlig upphandling).

Till dessa problem hör bland annat:
a) en långsiktigt tryggad ekonomi för Umeå kommun – vilket verkar vara i det närmaste omöjligt att klara om inte de större partierna vågar erkänna existensen av ett skenande, och hotfullt, budgetunderskott,
b) tillräckligt med personal,
c) en tillräckligt stor andel väl utbildad personal,
d) en höjd ersättning per utförd hemtjänsttimme,
e) och så vidare.

För oss innebär valet mellan LOV och LOU inte slutet på debatten, varken om hemtjänsten eller om den del av äldreomsorgen som sker i form av särskilda boenden, utan för vår del kommer den att fortsätta.

Det finns dessutom hemtjänst som berör socialpsykiatrin – som har sina speciella problem och behov.

Men ingenting gynnas av att vi drar ut på tiden.

D. Men vi har behövt den tid som vi har tagit oss. Och denna tid behövde vi verkligen. Vi hade till och med hade bestämt oss för vilken sida vi skulle välja. Men så tog vi oss ytterligare tid. Och under denna respit bytte vi sida.

Och nu är vi i färd med att formulera vårt ställningstagande.
För oss är detta mycket svårt.

Men nu måste vi skynda på.