Islamister och jihadister har redan vunnit segrar som inskränker de demokratiska fri- och rättigheter inom EU-länderna som så många dött för

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

”Om det finns tid och möjlighet att genom diskussioner visa på lögn och vanföreställningar, och på så sätt avvärja det onda genom en process av ökad insikt, är den metod som ska tillämpas mer av diskussion, inte påtvingad tystnad”.

Ingress

Jag avslutade min senaste blogg med följande rader:
Allt fler börjar inse att Sverige är sist i Europa med att förstå vilket hot som islamisterna utgör – och hur viktigt det är att vinna de övriga muslimerna (som förtrycks av islamisterna) till allierade.

Vissa har hört av sig och – även om de betonat att de huvudsakligen gillat det jag skrev – undrat om jag inte överdrev då jag formulerade raderna ovan.

Jag är mycket tacksam för all respons.
Och jag ska försöka ge ett antal skrämmande exempel på hur demokratiska fri- och rättigheter – som människor i upplysningens anda har kämpat och alltför ofta tvingats dö för under flera århundraden – idag pressas tillbaka av just den typ av islamistiska aktivister som jag nämnde i mitt förra blogginlägg.

 

I. Jag tänker använda mig av ett debattinlägg som forskaren Magnus Norell har skrivit för Ledarsidorna.se
Inlägget handlar om ett domslut från ”The European Court of Human Rights” (ECHR) som kom så sent som i slutet av oktober 2018. Den handlar om att det skulle vara hädiskt att kalla profeten Muhammed för pedofil.

Jag har själv aldrig fällt något uttalande om att profeten Muhammed var pedofil .
Men inte desto mindre anser även jag att denna seger för islamistiska aktivister innebär ett väldigt stort nederlag för de demokratiska fri- och rättigheterna!

Varför?

Därför att vi, som Norell mycket förtjänstfullt understryker det, måste kunna hålla isär å ena sidan känslor, å andra sidan demokratiska fri- och rättigheter (som yttrande- och tryckfrihet).

 

II. Känslor
Det finns flera skäl till att jag personligen aldrig fällt något uttalande om att profeten Muhammed var pedofil. Ett avgörande skäl är att jag, under inga som helst omständigheter, vill såra alla muslimer. Muslimerna är inte mina motståndare. Jag ser muslimerna som mina och Arbetarpartiets allierade. Liksom kristna, judar och ateister.

Och det är vår plikt att visa respekt för de troende.

Mina motståndare är de islamister och jihadister (som använder våld som IS) som vill skapa parallella samhällen och ersätta ett styre av allmänna och fria val – för män och kvinnor – med ett styre där ett självutnämnt prästerskap styr en muslimsk del av Sverige genom att tolka delar av Koranen och profeten Muhammeds uttalanden och gärningar (sunna). Jag fäller heller inga kränkande uttalanden om Jesus eller Gud eller Allah eftersom jag ser det som min uppgift att, tillsammans med andra, i och utanför Arbetarpartiet, slå vakt om ett sekulärt och demokratiskt samhälle där kristendom, judendom, islam och ateism liksom hinduism eller buddism etctera ska vara tillåtet. Så länge som tron är personlig och inte gör anspråk på att avskaffa de allmänna och fria valen till den lagstiftande församling som vi kallar riksdagen till förmån för religiösa diktaturer som i Iran eller i Saudi-arabien.

 

III. Demokratiska fri- och rättigheter
Men detta är min och Arbetarpartiets uppfattning och agerande. Vi vill inte såra de människor som är troende. Vi har och har även tidigare haft såväl kristna som muslimer som medlemmar. Vi strävar efter goda relationer med judar och dessa skulle vara välkomna i vårt parti – på samma villkor som alla andra.

Däremot anser vi att de demokratiska fri- och rättigheterna absolut måste tillåta en person, eller en tidning, att säga eller skriva vad den vill om vilken religion den vill. Och dessa rättigheter får inte någon domstol som ”The European Court of Human Rights” (ECHR) ta ifrån medborgarna i något EU-land. Det ska inte vara olagligt häda, vare sig det gäller Jesus umgänge med kvinnor eller män, eller att påstå att profeten Muhammed var pedofil. Det är olämpligt i mina ögon och öron men jag är helt emot att det får görs olagligt. Detta är en inskränkning av de demokratiska rättigheterna.

 

IV. Kom ihåg massakern på satirtidningen Charlie Hebdo för fyra år sedan.
Det var den 7 januari 2015 som två beväpnade islamister/jihadister trängde sig in på tidningen varvid tolv personer dödades. Då ställde sig nästan ”hela världen” upp och för en kort period blev det populärt att säga ”Jag är Charlie”. Dessa massprotester mot slakten på satirtidningens tecknare och skribenter var inte för att ”The European Court of Human Rights” (ECHR) skulle göra det olagligt att säga hädiska saker. Tvärtom. Protesterna som hölls av både statschefer och vanliga människor gick ut på att slå vakt om de demokratiska rättigheterna – inklusive rätten att häda.

Låt mig understryka att jag saknar all kunskap om Charlie Hebdos kvalitéer. Jag är alltså varken en anhängare eller en motståndare till tidningen Charlie Hebdo. Men det måste vara tidningens självklara rätt – oavsett om den är bra eller dålig, träffsäker eller plump – att skriva och teckna som de gjorde. Utan att bli mördade.

Om demonstrationerna till stod för satirtidningen Charlie Hebdo inte var för RÄTTEN att häda, utan att DÖDAS, så förstår jag inte vad demonstrationerna syftade till. Det är EN sak att jag och Arbetarpartiet inte hädar. Vi vill inte såra någon troende. Vi slår vakt om ett sekulärt och demokratiskt samhälle, och för oss är det endast destruktivt att häda. Men detta innebär inte att vi förvägrar någon annan rätten att häda. Därför fördömer vi domslutet från ”The European Court of Human Rights” (ECHR) som fällde kvinnan för hädelse.

 

V. Låt mig citera ur delar av hur domen för blasfemi (hädelse) motiveras

Domen i Strasbourg motiveras bland annat av domstolen ECHR med att ”den kan skärpa religiösa fördomar och riskera det religiösa lugnet” (fri tolkning / Jh). Detta är en sekulär motivering till att olagligförklara blasfemi eller hädelse.

Det verkligt farliga med denna motivering är att den backar för just de islamistiska eller jihadistiska mörkerkrafter som var ansvariga för att tolv personer dog vid angreppet på Charlie Hebdo samt för en oändlig rad andra – och ännu mycket blodigare – terrorattentat. Risken för att islamister ska få sin religion kritiserad, på samma sätt som kristendomen har blivit kritiserad, fällde utslaget. Den djupare innebörden av detta är att islamisterna och jihadisterna – genom sin beredskap att använda våld – både har lyckats skaffa sig en religiös särställning och inskränka de demokratiska fri- och rättigheter som så många av upplysningens barn har tvingats dö för att erövra!

Denna dom skapar ett prejudikat som bokstavligt talat innebär en dödlig fara. Personligen anser jag inte att denna dom är legitim!

 

Jag avslutar med ett citat från Norell:
”Domen i Strasbourg är problematiskt på flera andra sätt. ECHR blandar t.ex. ihop rättigheter med känslor. Alla troende har rätt till att fritt utöva sin tro men de har ingen rätt att slippa få sin tro kritiserad och hånad eller att få sina känslor sårade”… För de flesta tänkande människor torde det stå klart att inskränkningar i yttrande- och åsiktsfriheten är av ondo.

_ _ _               _ _ _               _ _ _               _ _ _

Här kommer forskaren Magnus Norells debattartikel

Ledarsidorna.se
Lördag 3 Nov 2018

Blasfemins återkomst

Är det olagligt att kalla profeten Mohammed för en pedofil? Det var den fråga som The European Court of Human Rights (ECHR, baserad i Strasbourg) hade att ta ställning till. Den 25 oktober föll domen. Domslutet blev ett ”ja”!

I domen skriver ECHR b.la. att ett sådant omdöme är kränkande mot islams profet och att uttalandet ”goes beyond the permissible limits of an objective debate”, samt att uttalandet ”could stir up prejudice and put at risk religious peace”. Ett domslut som innebär ett grundskott mot fri- och rättigheter som européer, under flera hundra år, dött och blött för att bli av med.

 

Bakgrunden är denna:

2009 kallade en österrikisk kvinna – ES – profeten Mohammeds äktenskap med Aisha för just pedofili. Hon dömdes av en österrikisk domstol för att ha ”talat nedsättande om religion”. Domen överklagades alltså och ECHR:s beslut betyder att den ursprungliga domen står fast.

ECHR menar vidare att den österrikiska domstolen “carefully balanced her (ES) right to freedom of expression with the rights of others to have their religious feelings protected”. ECHR menar också att ES uttalande “aimed at demonstrating that Mohammed was not a worthy subject of worship” och att “Presenting objects of religious worship in a provocative way capable of hurting the feelings of believers….could be conceived as a malicious violation of the spirit of tolerance”. EHCR menade också att ES uttalande var ärekränkande (defamatory) gentemot islams profet.

ECHR har tyvärr en historia av att stödja blasfemilagar och har tidigare hävdat att blasfemilagar är kompatibla med de mänskliga rättigheter (human rights law) som också finns inskrivna i EU-ländernas lagar. Flera EU-länder har t.ex. blasfemilagar kvar i sina statuter och även om de inte alltid följs utgör de en hämsko för sund demokratisk debatt och kritik mot religioner. Och så sent som dagen efter domen i Strasbourg (där ECHR håller till) höll Irland en folkomröstning om landets blasfemilagar där en förkrossande majoritet röstade mot att behålla dessa lagar.

I exempelvis Storbritannien hölls den sista blasfemirättegången 1977, där en privatperson (Mary Whitehouse) stämde tidskriften Gay News för att ha publicerat ett poem hon ansåg kränkande mot kristendomen. Hon vann när domen överklagades och Överhusets laglorder skrev i domen att blasfemilagar ”safeguard the internal tranquility of the Kingdom” och att ”not only to respect the differing religious beliefs, feelings and practices of all but also to protect them from scurrility, ridicule and contempt”. Det är 41 år sedan detta skrevs men det som har hänt sedan dess är i många stycken precis det att äldre tiders blasfemilagstiftning har bytts ut mot nya lagar riktade mot s.k. ”hate-speech” och inskränkningar i det som betraktats om hån eller liknande. Som exempel räcker det med att betrakta alla nya förordningar runt om i västvärlden (i synnerhet inom akademin) om ”trigger-warnings”, ”safe spaces” och krav att slippa lyssna till åsikter man inte gillar. Idén om att något är blasfemiskt försvann alltså inte även om blasfemilagar försvunnit (i England togs de bort så sent som 2008) och, som sagt, de finns kvar på en del håll även i Europa.

Domen i Strasbourg är problematiskt på flera andra sätt. ECHR blandar t.ex. ihop rättigheter med känslor. Alla troende har rätt till att fritt utöva sin tro men de har ingen rätt att slippa få sin tro kritiserad och hånad eller att få sina känslor sårade. 

Blasfemilagar var, precis som lorderna i England skrev 1977, lika mycket till för att skydda den interna sammanhållningen och säkerställa internt lugn. I början gällde det enbart kristendom, men under andra hälften av 1900-talet när Europa blivit betydligt mer religiöst pluralistiskt och kulturellt diversifierat, utsträcktes blasfemin till andra religioner. Det här tog aktivistiska islamister snabbt fasta på och en rad attacker på yttrande- och åsiktsfrihet har blivit allt vanligare runt om i Europa, inklusive polisanmälningar.

I USA kallar man detta förfarande för ”Lawfare”, alltså en sorts krigföring med andra medel. Syftet är inte i första hand att vinna, utan att skrämma andra till tystnad. Budskapet är att om ”ni kritiserar mig/oss blir det väldigt jobbigt”.  Ett samtida fall i Sverige är polisanmälningarna mot Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson (S).

Ett ytterligare problem uppstår också på grund av ECHR:s dom. Nämligen att eftersom det alltså är ärekränkande att kalla Mohammed för pedofil, följer att några av islams grundtexter blir ytterst problematiska. I t.ex. den hadithsamling som kallas Bukhari Hadith, av många ansedda som den mest trovärdiga hadithamlingen, står uttryckligen att Mohammed gifte sig med Aisha vid sex års ålder och fullbordade äktenskapet (alltså hade sex med) Aisha när hon var nio år, något som vi idag inte har några problem med att kalla för pedofili. De flesta av oss har samtidigt inga problem med att andra normer existerade tidigare och att kontext är viktigt. Men eftersom det enligt ECHR var ärekränkande att ens nämna detta faktum gör att problemet blir betydligt större, eftersom det i konsekvensens namn kan bli knepigt att citera islams grundtexter utan att riskera att fällas för ärekränkning.

Det bör också understrykas att ECHR nämner som skäl för att bekräfta den tidigare domen att det som alltså står i islamiska texter kan störa den religiösa freden (”could stir up prejudice and put at risk religious peace”). Fundera på den formuleringen; en europeisk domstol har alltså i det 20:e århundradet – och efter sekel av religiösa stridigheter och krig för att nå fram till en situation där sekulära och demokratiska överväganden ska styra – lämnat fältet fritt för religiösa dogmatiker att styra debatt och bestämma var gränsen för yttrandefriheten ska gå. För de enda religiösa som ”stir up prejudice and put at risk religious peacce”, är faktiskt de som tar till våld för att hindra, stoppa och förfölja de som kritiserar den egna religiösa traditionen. Och eftersom det, om man ska följa domen i Strasbourg, fortfarande är lagligt att kritisera andra döda individer, förutom Mohammed, skapar det ett kusligt prejudikat där våldsbejakande islamister får lagligt skydd att fortsätta ge sig på misshagliga individer. Trettio år efter Ruskdieaffären är vi tillbaka på ruta ett.

När sårade känslor blir föremål för rättsliga prövningar är vi illa ute och har både moralsikt och juridiskt hamnat på ett sluttande plan. Därför är det oerhört viktigt att bekämpa även dessa nya former av sekulära blasfemilagar, precis på samma sätt som vi bekämpat de äldre religiösa blasfemilagarna. Och det tål att påpekas att de som riskerar att råka mest illa ut av dessa nygamla tankar om blasfemi är just de minoriteter som dessa lagar är tänkta att skydda. För de flesta tänkande människor torde det stå klart att inskränkningar i yttrande- och åsiktsfriheten är av ondo.

För att citera Louis D. Brandeis – domare I USA:s högsta domstol 1916-1939 –  och en förkämpe för dessa fri- och rättigheter: “If there be time to expose through discussion the falsehood and fallacies, to avert the evil by the process of education, the remedy to be applied is more speech, not enforced silence”.  (Se tolkning nedan Jh).

Det måste därför även framöver vara helt i sin ordning att kalla Mohammed för pedofil, och för andra, om de så önskar, att bemöta det.

Magnus Norell

Adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy i Washington DC.
Senior Policy Advisor vid The European Foundation for Democracy i Bryssel.

 

Tolkning
”Om det finns tid och möjlighet att genom diskussioner visa på lögn och vanföreställningar, och på så sätt avvärja det onda genom en process av ökad insikt, är den metod som ska tillämpas mer av diskussion, inte påtvingad tystnad”.

 

 

_________________________________________

Du som vill läsa mina hittills åtta blogginläggen
om den svenska politiska fegheten kan göra det här.
Gå bara in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer fler inlägg om den svenska politiska fegheten.