Uppdat 16.45 Sedan 2012 beräknas 300 medborgare ha lämnat Sverige för att ansluta till IS. 150 har återkommit – ingen har åtalats för extremism

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

Ingress. Ledarskribenter hjälper krigsförbrytare från IS

Oviljan hos regeringen och myndigheterna att ställa de kvarvarande av de cirka 300 svenskar som frivilligt reste iväg för att strida för Islamiska Staten, eller andra militanta terrorgrupper, har passerat det anständigas gräns. De brott som begicks av Islamiska Staten är nämligen oacceptabla. Dit hörde slavhandel där kvinnor och flickor såldes och köptes som sexslavar och våldtogs, där barn tvingades bevittna avrättningen av sina syskon och föräldrar, där påstått religiöst otrogna mördades liksom homosexuella, alltmedan ungdomar och barn hjärntvättades.

Dessa förövare måste drabbas av påföljder för sina brott, verkställda av det officiella samhället, så att de överlevande offren och de anhöriga (både till offer som överlevde och till de som inte längre finns kvar) får stöd genom det officiella samhällets tydliga ställningstagande för offren och mot förövarna. Ett sådant ställningstagande ger drabbade en chans att påbörja den läkningsprocess som de så förtvivlat väl behöver och förtjänar. Jag talar om både överlevande offer och  anhöriga.

 

I. Försvararna av månggifte och barnäktenskap försvarar nu krigsförbrytare från IS

Till de ovilliga myndigheternas hjälp strömmar nu samma, eller näst intill samma, politiska och mediala krafter som under åratal har försvarat det förtryck som islamisterna i Muslimska brödraskapet och Salafist-rörelsen har utövat i Sverige (och i en rad andra europeiska länder) genom att upprätthålla traditionen av månggifte, barnäktenskap och förföljelser av homosexuella, icke-troende och undertryckande av de demokratiska fri- och rättigheter. Dessa politiska och mediala medlöpare till ”brödraskapet” och salafisterna har under många år försökt tysta oss genom att stämpla oss som ”islamofober” och ”rasister”. Det är nu dessa medlöpare som hjälper myndigheterna genom att ”problematisera” övergreppen. Syfte är att, så långt som möjligt, undvika att det officiella samhället i form av regering och myndigheter tar ett tydligt ställningstagande mot alla krigsförbrytare från IS.

Låt mig ge ett par exempel på de politiska och mediala motståndare som kommer att göra allt för att försöka ”problematisera bort” frågorna om skuld och påföljd.

Till dessa hör studieförbundet Ibn Rushd som har försökt stoppa ett möte som jag var med om att organisera på¨Umeå universitet. Men detta studieförbund agerar frontorganisation åt ”brödraskapet” över hela Sverige. En annan motståndare utgörs av Aftonbladet. Dessa kommer att göra sitt bästa för att försöka få de som återstår av de 300 svenska medborgare som enligt Säpo har rest till Irak och Syrien sedan 2012 för att ansluta sig till Islamiska Staten, och andra militanta islamister, bort från riskzonen för att drabbas av åtal för krigsförbrytelser. Bra att veta: av de ursprungliga 300 svenska medborgarna beräknas 50 ha stupat och 100 finnas kvar i krigsområdet. Ingen av de 150  svenska medborgare – ingen alls – som har återvänt har dömts för något brott kopplade IS övergrepp.

En gång till: ingen av de 150 som har återvänt har dömts för något brott kopplat till tiden i IS.

 

II. Ett exempel på en ledarskribent som vill skydda IS-krigarna är Jonna Sima på Aftonbladet

Den 18 februari skrev hon i en kort text – med tanke på alla de teman som hon tog upp – på 2800 nedslag (inklusive blankslag) följande:
”Sverige måste skärpa stödet till IS-krigare -  IS-kalifatet föll i helgen”.

Exakt så skrev hon.

-Jonna Sima hade inte ett enda ord av empati till de kvinnor och flickor som våldtagits under åratal efter att ha sålts som sexslavar,
-hon hade inget att säga till de barn som tvingats bevittna avrättningen av sin familj,
-Sima hade inget budskap till de vars anhörigas huvuden huggits av och slängts i någon massgrav.

Nej. Jonna Sima, Aftonbladets ledarskribent, hade istället en barsk, nästan sträng, uppmaning till Sveriges 290 kommuner som hennes fega regering, och denna fega regerings fega myndigheter, vräkt över ansvaret på när det gäller att ta ansvar för de återvändande IS-krigarna.

Här vill jag stanna upp och säga en sak: IS-krigarna var och är vuxna individer som själva valt, utifrån sin religiösa-ideologiska övertygelse, att åka ned och strida för IS. Personer som i många fall kommer tillbaka med brott på sina samveten och som, både i mängd och brutalitet, inte står Waffen SS efter (Waffen SS var den stridande delen av medlemmarna Hitlers nazistparti).

 

 

III. Kan det innebära problem när IS-krigare kommer hem?

Ja, naturligtvis.
Men på detta hade Jonna Sima ett svar. Liksom i förbifarten – hon hann nämligen även med om att i sin korta text berätta om en konstutställning hon besökt på på Moderna Museet i Stockholm med tavlor som handlade om religion, politik, homosexualitet, bajs och nakna rumpor – hälsade hon följande till Sveriges kommuner:
”De som kan åtalas för terror, mord, och andra brott ska bli det, andra behöver kommunerna skärpa sitt stöd till så att dessa personer kan återanpassas till samhället och demokratiska tankemönster”.

Så sa hon! Frågan är vad hon … tänkte.

Allt är uppenbarligen väldigt enkelt. Bara regeringarna i Frankrike, USA, Tyskland, Storbritannien, Danmark, Norge, Sverige, m fl, lyssnar till Jonna Sima – som flåsade förbi och hann skreva ned en liten text på vägen från en konstutställning till nästa -skulle världsproblemen vara lösta. För om kommunerna skärper sitt stöd hade säkert de över 30 terrorattentat som ägt rum i Europa sedan 2012 troligen aldrig ägt rum (och bl a redaktionen på Charlie Hebdo funnits kvar) Skärp er, bara, och bli friska. Jag anser hon ska pröva om det fungerar på väljarna i Sverige och på partierna i riksdagen.

Vad enkelt allt verkar vara. När en frifräsare som Jonna Sima flåsar förbi. Mellan skrivar-uppdragen.

 

IV. Enkelt med bevis – och återanpassningen fixas i  ett nafs?

De IS-krigare som det finns någon som har filmat, då de exempelvis hugger huvudet av en bror eller syster, make eller maka, far eller mor, kan ju åtalas för ”terror, mord och andra brott”. Bara bevisen finns. Precis som Jonna Sima påpekade. Så dom som det finns bevis mot ska dömas. Och när det gäller de övriga – vilken är alla eftersom ingen av 150 hemkomna har dömts – så handlar det om skärpning.

Sverige borde berätta om detta både i FN och i EU. Skärpning!.

När det gäller de övriga IS-krigarna för Jonna Sima det att låta som om dessa inte har eget ansvar! Detta är logiken enligt Jonna (S). För det är ju kommunerna, och inte de hemkomna, som ska skärpa sig. Egentligen är det IS-krigarna som är offren, låter det som, då man lägger samman vad Sima säger och inte säger.

De stackars IS-krigarna är offer. Offer för sin egen religiösa övertygelse som gjorde att de for ned och kämpade för Islamiska Statens variant av det saudiska systemet i form av sitt wahhabistiska tolkning av islam. Men, som Jonna säger, kommunerna får skärpa sitt stöd så att IS-krigarna ”kan återanpassas till samhället och demokratiska tankemönster”.

Det finns något ”trumpskt” (Som i Donald) över det genialt enkla i Jonna Simas budskap. ”Just say no to drugs”. ”Skärp dig” och respektera andra religioner, ateister, att kvinnorna är jämställda plus allmänna och fria val. Jag menar, hur svårt kan det va?

 

V. Dock, fortfarande inte ett ord från Sima till offren och deras anhöriga.

Är människan medvetet provokativ? Eller är det något som fattas – något trumpskt? Trump och Sima skulle kunna enas om följande:

-Varför fundera på den höga återfallsrisken som bland annat beror på att de som reste ned för att slåss för Islamiska Staten redan var militanta islamister, militanta nog för att åka ned till Syrien och Irak, för att med vapen genomföra ett väpnat jihad för att sprida Kalifatet, eller dö och få ett eget harem med 72 oskulder, under försöket att upprätta Kalifatet,
-Varför tycka att det låter lite tunt då Jonna Sima, flåshurtigt, berättar att kommunerna måste skärpa sitt stöd samtidigt som psykologiprofessorer, forskare i socialt arbete, docenter i rättssociologi oroar sig för att en vanligt Tingsrätt hemma i Sverige, fyra år efter Islamiska Statens största utbredning, kan ha det lite svårt att skaffa fram bevis för att enskilda personer (som på goda grunder kan misstänkas) har begått krigsförbrytelser?
- Varför fundera på att placera IS-krigarna på en internationell brottmålsdomstol som alternativ,
- Varför fundera på för och nackdelar med en internationell krigstribunal som arrangerades efter folkmorden i Rwanda och under krigen då Jugoslavien föll sönder.
- Varför oroa sig för att överlevarna kanske blir utan de rättegångar som de behöver så förtvivlat väl för att kunna överleva,
- Varför känna detta behov av rättegångar för att kunna behålla tron på rättssamhället,
- Varför känna, som många muslimer gör, att det är viktigt att kunna distansera sig från wahhabismen.
- Varför inte istället fixa allt med ett enkelt: The Wall just got ten feet taller”

 

VI. Ska vi ge upp inför problemen och fria krigsförbrytare i brist på bevis, eller lösa problemen och döma krigsförbrytarna – vilken attityd och strävan har vi?

Jag – och ingen annan heller – kan förneka att det finns problem när det gäller bevisning, lagstiftning och straffsatser.

Men vi, den överväldigande delen av Sveriges befolkning, kommer att sträva efter att övervinna problemen vad gäller bevisning, lagstiftning och straffsatser. Vårt syfte kommer att vara att döma förövarna för sina brott och därmed (tillsammans med annat stöd) visa att samhället ställer sig på offrens och deras anhörigas sida – mot förövarna – som utsatt de drabbade för nära nog ofattbara övergrepp. Detta ställningstagande, tillsammans med annat stöd, kan förhoppningsvis bidra till den läkningsprocess som offren och deras anhöriga i många fall kommer att tvingas kämpa med under resten av livet.

Jag vill även betona att ett tydligt ställningstagande från samhällets sida, mot wahhabism – som både Islamiska Staten och den Saudi­ska staten baserar sig på – ger majoriteten av muslimerna i Sverige en chans att sluta upp tillsammans med resten av samhället i ett fördömande av IS.

VII. Ska vuxna människor ta ansvar för sina handlingar?

Tidigare har sådana som Jonna Sima, och liknande personer, anklagat oss för att vi vågat säga sanningen: att islamisterna strävar efter att upprätta parallella samhällen där religionen förvandlas från att vara en privatsak till att ersätta allmänna och fria val – för män och kvinnor – med ett shariastyre. Ett shariastyre innebär tron på en gudomlig rättsskipning – baserad på ett självutnämnt prästerskap som stöder sig på delar av Koranen och berättelser om profeten Muhammeds handlingar och uttalanden – som kan och ska ersätta vår lagstiftning som sker via en demokratiskt vald riksdag.

Det är alltså samma (eller närstående) politiska och mediala källor som tidigare har kastat ur sig uttryck som ”islamofob” och ”rasist” mot oss som nu skyndar att göra sin röst hörd när det gäller de som har återvänt, efter att ha stridigt för en regim som på intet sätt står nazisterna efter i brutalitet, även om Daesh (Islamiska Staten) inte hann våldta och mörda lika många.

V får inte låta så historiskt okunniga personer som vissa ledarskribenter sätta tonen i denna debatt.

 

VIII. ”Mer terror, mer islamism – och ett nytt IS i ny skepnad” säger Jonna Sima utan att fatta någonting

Vi ska här börja ta adjö genom att citera det sista Jonna Sima skriver den 18 februari. Här kommer det: ”Men vi borde ha lärt oss vad den försoningslösa hållningen leder till. Mer terror, mer islam – och ett IS i en ny skepnad.”

Nej, Jonna Sima.

Det var kurdernas heroiska och försoningslösa kamp på marken som besegrade IS. Inte att fegt vika undan på det sätt som du förespråkar. Det var tidigare den Islamiska Staten som, i brist på motstånd, utvecklade en försoningslös hållning – som genom denna fick fienden att fly. Och som därför kunde ta fångar, halshugga eller sälja dessa, eller våldta och hjärntvätta dessa.

Det var bristen på sådana som kunde besegra IS på marken som gav upphov till mer terror, mer islamism – och mer IS. Detta både vad gäller det av Kalifatet kontrollerade ytan, storleken på den kontrollerade befolkningen och dess dragningskraft på potentiella IS-krigare från Europa. Det var bristen på försoningslöst kämpande kurder som gav upphov till att IS förmådde utveckla mer av terror, mer av islamism – och till ett nytt och starkare IS mellan åren 2013 och 2015.

IS förstår endast ett enda språk – sitt eget.

Detsamma gällde för Waffen SS (den del av Hitlers nazistparti som kämpade militärt). Det var inte eftergifter och krypande som de som stred i SS förstod. Vissa ondskefulla rörelser, som själva kämpar med vapen i hand, måste mötas med vapen i hand. Det gick inte med Sveriges eftergiftspolitik under kriget. Det gick inte med Sveriges politik att sopa alla gamla (50 000 organiserade) nazister under mattan efter kriget. De tog sig in överallt: i S-regeringen ett kort tag efter kriget, i FP-regeringen så sent som på 70-talet, i riksdagen för flera partier, i affärslivet, i statsförvaltningen, inom polis och militär. För att inte tala om i kungahuset. Och denna brist på vilja, inom det officiella Sverige, gjorde det så mycket lättare att knyta samman nazismens utlöpare från andra världskriget med ny-nazisterna under 80- och 90-talen.

Ibland måste man strida för de demokratiska rättigheterna. Ibland duger det inte med att, som Jonna Sima, i hennes fullständiga brist på kunskaper om nazism eller militant islamism, vika undan. Det duger inte med att vika ned sig. Det duger inte med att låta en ny generation av krigsförbrytare av SS-dimensioner få försvinna in i den stora tystnaden – en gång till.

För denna gång kommer dessa inte att behöva gömma sig. De kommer att ha en publik att framträda inför. De kommer att ha massor med street cred som kan användas för att vinna nya anhängare till IS. Det är genom att göra som Jonna Sima föreslår som vi kan vara säkra på att IS återföds.

 

Avslutning

Det var alltså exakt detta misstag som Sverige gjorde efter andra världskriget. Återigen: Dessa nazister tog sig in i affärslivet, de fanns alltid kvar inom polisen och militären, inom statsförvaltningen samt inom riksdag och till och med bland ministrarna. Precis som Mehmet Kaplan.

Jonna Simas råd är ett recept för att ge IS en andra chans.

Låt oss inte ge IS en andra chans. Låt oss ställa oss på offrens och deras anhörigas sida, låt oss kräva att rättssamhället lever upp till bevis och låt oss till sist göra så att muslimerna kan distansera sig det wahhabistiska IS.

Vi ska inte låta dessa förbrytare komma undan för att det, alltid i modern tid, har funnits juridiska problem med att bestraffa obeskrivliga massmord i samband med krig. Vi ska sträva efter att lösa problemen och klara av att ställa krigsförbrytarna inför rätta. Vi ska inte försöka skydda oss bakom problemen för att låta krigsförbrytarna komma undan.

Vi lyssnade inte till den typ av opinionsbildare som skyddade månggifte och barnäktenskap igår. Vi ska inte skydda de IS-krigare som vill komma hem idag.

De måste få betala ett pris för sina handlingar – låt oss därför inte lyssna till medlöpare som Jonnas Sima.

 

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

6 kommentarer

  1. Jonsson

    Jonna Sima torde vara skolad i ”den rätta läran” för att kunna bli opinionsbildande ledarskribent på AB. På Bommersvik?
    Sima får tas med en näve salt.
    Sittande Löven-regeringen lär inte vara att räkna med när det gäller lagförande nu heller.
    Vår inte demokratiskt valda ”regering” EU-kommissionen får gripa in och ta sitt ansvar. Allt utom kulturpolitiken verkar vara deras område idag. EU vill ju gärna ha lagstiftande funktion och annars har de ju sitt s. k. ”flernivåsystem” att ta till. Detta system löper kors och tvärs inom EU:s instanser, och gentemot medlemsstaterna. De borde kunna komma fram till lösningar! Medborgarna borde kunna kräva åtgärder från EU:s makthavare.
    Trump och Sima kan man gott strunta i.
    Landsfader Löfven verkar ointresserad. Han för en egen kamp mot extremism. FN likaså nonchalanta.

    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Till Jonsson
      I Sverige är det just handfallenheten som är extrem. Även om här finns extremister, vilket vi såg på Drottninggatan, och vi vill inte fler sådana tragedier. Det började resa ner folk till Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS) redan 2012. Det var under Reinfeldt II. Och det fortsatte att resa ned folk efter valet och regeringsskiftet 2014. Det handlar om något mycket djupt i det svenska etablissemanget. Både inom Alliansen och inom Socialdemokratin som tidigare var partier som det gick att lita på, någorlunda, i denna typ av frågor (vad man än tyckte om vissa av dessa partier i andra frågor). Men det har skett en förändring på bred front. De som ska företräda Sverige, vilket innebär att skydda dess medborgare, gör inte detta längre. Det nuvarande demokratiska systemet bygget helt och hållet på partierna i riksdagen. Det finns inget maktdelningssystem som i exempelvis USA där en president har den verkställande makten, Kongressens (senst och representanthus) den lagstiftande makten och Högsta Domstolen den dömande makten i viktiga frågor. Men i Sverige vilar ALLT på riksdagen. Fungerar inte partiernas SAMSPEL riksdagen så upphör RIKSDAGEN att fungera, och upphör riksdagen att fungera så upphör Sverige att fungera POLITISKT. Och detta är vad som skett. Varför. Det beror på följande:
      Socialdemokraterna dominerade helt och hållet svensk politik under perioden 1932 – 2006. De var endast borta från regeringsmakten nio år under denna tid (1976 – 82, 1991 – 94). Under de senaste 25 åren har det skett en, men desto mer dramatisk, förändring inom den svenska partipolitiken.
      Jag ska visa med en liten tabell:
      Partierna år 1994 år 2010
      S X – 17, 0
      Alliansen Y – 1,2
      V+MP Z + 1,2
      SD 0 + 17,5

      Det STORA statsbärande partiet under alla dessa årtionden har hamnat under 30 procent. Nästan fyra av tio (nästan) har lämnat S efter 1994. Det parti som de grupper som har lämnat S har gått till är SD (vissa har bytt parti från S till SD, andra yngre som tidigare skulle ha gått till S har gått direkt till SD utan att passera S) räknas inte till något block. Inte än i alla fall. Därmed har det uppstått ett system med tre partipolitiska block i riksdagen. Detta klarar inte Sveriges politiska system.

      De forskare som, om ett antal år, ger sig på att analysera kommer efter mycket om och men att komma fram till två saker:
      1. kampen om väljarna ledde både Socialdemokraterna och Alliansen till att göra två väldiga misstag: de övergav sina respektive ideologier för att bli ”snällister” både vad gäller flyktingfrågan och frågan om hotet från islamisterna,
      2. Detta gav SD möjlighet att växa på ett sätt som det inte finns någon motsvarighet till i historien – och detta kan inte det politiska systemet hantera.

      Varför? Skälet är att SD en gång var ett RENODLAT nazistiskt parti som idag NMR är. De hade rakade skallar, skrek Sieg Heil och gjorde hitlerhälsning. Detta var under 1990-talet. Jag såg dem själv. SD:s motsvarigheter i Norge, Danmark och Finland har inte denna nazistiska bakgrund. Så sent som under hösten 2015 uteslöt SD hela sitt eget ungdomsförbund. Skälet är att det fanns för många nazister i detta. Det är endast 3,5 år sedan. Detta kan man bedöma på två sätt. Det enda är att Jimmie Åkesson och de andra i partiledningen för SD verkligen menade allvar med att rensa bort nazismen ur partileden. Det andra sättet att bedöma det som hände är att SD:s partiledning skyddade nazisterna i partiet ända fram till hösten 2015.

      Men ingen kan förneka SD:s styrka. Och det som nu hänt är att varken S eller Alliansen vågar ändra sina positioner i dessa frågor eftersom oppositionen INOM deras egna partier utmanar sin egen partiledning och säger ”om vi gör si eller så” hamnar vi för nära SD! Så det är inte endast det övergripande partipolitiska systemet som har g

  2. Jonsson

    Javisst, (SD) håller på att knapra i sig (S). Moderaterna var bara förrätten – serverad av Reinfeldt.
    Sossarnas nedförsbacke började dock innan (SD) bildats.
    Det är charmigt med godhetssignalerande, åsiktsrapande ledartexter från Aftonbladet, men lösningarna står knappast att finna där.
    Sverige driver herrelöst och som EU-skeptiker får jag hoppas att EU tar ansvar. De för samtal, har jag förstått.
    Ideologier förknippar jag med valrörelser – inte övrig tid.
    Löfvens fokus nu är att få högvinst i EUP-valet. Kriser i Sverige får vänta. (M) kommer nog att repa sig till 2022.
    Göran Persson såg till att ge ut vitboken? – ”Om detta må ni berätta”. Där står inget om partiets egna rötter i nationalsocialismen. Persson styrde landet hårdhänt. Inte konstigt att han förlorade 2006, trots mantrat – nu går det bra för Sverige.

    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Ja, socialdemokraterna gjorde ett verkligt dåligt val 1998. Men på den tiden så gick de väljare som lämnade S i stor utsträckning till Vänsterpartiet. Så Schymans dubbelspel inför valet 1998 innebar att vi nästan fördubblades från ca sev procent till cirka tolv procent. Detta trots att Schyman stödde 90 procent av västvärldens mest hårdhänta nedskärnings- och besparingsprogram som Göran Person (till en början som finansminister under Ingvar Carlsson, sedan som statsminister med Per Nuder som finansminister). Det handlade om att skära- eller spara hela 126 miljarder med början 1994. Gudrun Schyman hängde med på 114 av dessa 126 miljarderna. Men hittade en förevändning att hoppa av en tid före valet och drev sedan valrörelsen i princip i opposition mot sig själv. (De sista 16 miljarderna hjälpte Centern under Olof Johansson till med så att Socialdemokraterna och Persson/Nuder gick i mål). Detta är vad jag menar med Schymans dubbelspel.

      Men sedan fortsatte vänsterpartiet att ställa sina mandat till S-Perssons förfogande. Och detta märkte arbetarväljarna redan i valet 2002. Där tappade V större delen av sin ”oärliga” framgång 1998. Så från valet 1998 till valet 2010 gick en stark ström av väljare från S till både M och SD. Dock, en sak bör noteras, Moderaterna har legat kring ”drygt 20 procent” under årtionden. Deras exceptionella valresultat år 2010 berodde på att många av de väljare (främst arbetarväljare) gjorde en tillfällig mellanlandning hos M just i valet 2010. Därför låg både S och M på 30 procent av väljarkåren fast med S några tiondelar högre (S på ca 30,7 procent jmf med M på ca 30,2 procent). Men denna nivå var inte normal för M. Det var inte Moderaternas nya ”normalläge” i väljaropinionen. Så i valet 2014 berodde Alliansens tillbakagång nästan helt och hållet på att Moderaterna tappade väljare (jag tror att 70 procent av Alliansen tillbakagång berodde på Moderaternas tillbakagång). Och de arbetarväljare som hade ”mellanlandat” hos M i valet 2010 – och som till stora utgjordes av de rastlösa grupper som brutit upp från S men som ännu varken hittat tillbaka till S eller hittat någon ny och fast politisk-ideologisk hemvist. Det blev visserligen ett regeringsskifte i valet 2014. Men detta berodde inte på att s+MP+V gick framåt. De tre hade tillsammans på tiondelen av en procent (40,1 tror jag det var) samma valresultat till riksdagen som fyra år tidigare. Regeringsskiftet 2014 berodde på Alliansens/Moderaternas tillbakagång till SD – eftersom SD:s röster i praktiken inte räknades av något av blocken vid denna tid. De hade gjort upp om att det block som blev störst av S+MP+V-kontra Alliansen skulle ta hand om regeringstaburetterna. Det svenska politiska systemet kan inte klara dagens situation med tre block.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>