14oo Mail bevisar att biblioteket köpte in Sarrazins bok, som sen försvann. Bibliotekarier som censurerar böcker befinner sig på ett sluttande plan

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten – hör av dig
____________________________

Brevet som bevisar censuren
Här nedan finns ett av bevisen på att Umeå stadsbibliotek både har köpt in Thilo Sarrazins bok och sedan undviker att förklara varför boken inte längre går att låna på stadsbiblioteket – utan endast kan fås via fjärrlån (från andra bibliotek). Det faktum att boken inte kan lånas i Umeå, trots att det tydligt och klart står nedan att ”Boken köptes in …” utgör beviset på att boken har funnits på Umeå stadsbibliotek, men inte längre finns där.

Skälet är naturligtvis att boken har plockats bort! Och det är detta som utgör censuren!

 

KOMMENTAR

Här ber jag läsaren att lägga märke till ett antal saker.

För det första: bibliotekarien erkänner att boken verkligen har köpts in av Umeå stadsbibliotek – och följaktligen borde boken gå att låna.

För det andra: bibliotekarien vill undvika att ge ett direkt svar på frågan om varför boken inte går att låna trots att den är relativt nyinköpt. Därför kommer tre avledande manövrer
* Den första består i påståendet att boken skulle ha köpts in i tron att den var skönlitterär. Men ett sådant misstag är otänkbart med tanke på vem bokens författare är. Inköparna känner till Thilo Zarrazin. Men misstaget är även otänkbart med tanke på titeln. Då det kommer en bok på tyska finns det vanligtvis sammanfattningar / recensioner både på tyska och på engelska. Och den som har köpt in boken har sannolikt läst det som finns att läsa om boken – på minst ett av dessa två språk. Det påstådda misstaget är helt osannolikt.
* Den andra avledande manövern består i en fullständigt ologisk mening. Meningen börjar så här: ”facklitteratur på tyska placeras bland den svenska litteraturen…”. Kommentar: Men varför då inte hitta boken åt låntagaren – OM boken verkligen står kvar bland den svenska litteraturen. Sedan följer nästa del av samma ologiska mening, som lyder ” … vi köper dock väldigt lite facklitteratur på tyska eftersom det är liten efterfrågan…”. Kommentar: Självklart är efterfrågan liten. Men det är fortfarande ett mysterium varför bibliotekarien inte kan leta reda på boken – OM boken finns kvar.
* Den tredje avledande manövern består i att erbjuda ett fjärrlån. Kommentar: Tanken är att låntagaren därmed ska låta sig nöja. Men låntagaren lät sig inte nöja. Bibliotekarien besvarade nämligen aldrig frågan varför boken var borta. Det som däremot framkom var att Umeå stadsbibliotek verkligen hade köpt in boken i fråga. Det enda resultatet av mail-brevet är att mysteriet tätnar. Naturligtvis.

Det viktiga i detta mail-brev, avsett att avleda låntagaren, är inte det som står i själva raderna. Det viktiga är vad som står mellan raderna och som ska få läsaren att själv dra slutsatsen att, eftersom biblioteket köpte in boken av misstag, är boken nu bortslängd. Och att det är därför som boken inte kan lånas ut av Umeå stadsbibliotek. Det står även följande mellan raderna: var nu snäll och sluta fråga och nöj dig med ett fjärrlån!

Detta är erbarmligt.

 

Inledning
Som jag tidigare skrivit har viss personal vid Umeå stadsbibliotek börjat censurera litteratur. Denna personal angriper yttrande- och tryckfriheten. Detta är oacceptabelt och måste få konsekvenser. Exakt vilka konsekvenser ska vi återkomma till. Vi ska bland annat jämföra med andra städer där bibliotek har angripit det fria ordet.

Jag ska nu beskriva fem faser på det sluttande plan som blivit resultatet av att vissa i personalen på stadsbiblioteket börjat censurera böcker.

 

Censurens sluttande plan: Fas ett

Beslutet att plocka bort litteratur – efter påtryckningar
Personal vid Umeå stadsbibliotek fattar beslutet att plocka bort boken Feindliche Übernahme skriven av Thilo Sarrazin.

Boken gavs ut av ett tyskt förlag den 30 augusti ifjol. Den hann bara stå på hyllorna vid Umeå stadsbibliotek under ett par-tre månader innan personal på biblioteket tog sig rätten av plocka bort boken. Sarrazins bok plockades bort någon gång strax före (eller efter) utgången av året 2018. Men boken hann stå på hyllorna tillräckligt länge för att hinna bli sedd av besökare på biblioteket.

En så ny bok plockas inte bort från hyllan redan efter ett par-tre månader om inte något alldeles särskilt har inträffat. Skälet kan inte ha varit att boken inte lånades av tillräckligt många. Debattböcker på tyska läses nämligen inte av alla umebor. Och det vet självklart inköparna.

Med allra största sannolikhet plockades boken bort eftersom personalen utsattes för påtryckningar. Politiska eller religiösa påtryckningar.

Till saken hör att Thilo Sarrazins förra bok blev den mest sålda politiska boken i Tyskland, skriven av en tysk författare, på ett helt decennium! Denna bok var kontroversiell på grund av sin kritik av tysk invandrarpolitik och av islam.

Själva inköpet av Sarrazins nya bok visar på en berömvärd ambition att tillhandahålla aktuell litteratur även på andra språk än svenska och engelska. Sarrazins nya bok är exakt den som ett välsorterat bibliotek, med självaktning, ska beställa hem. Tyvärr visades inte samma självaktning när biblioteket plockade bort boken, med största sannolikhet efter påtryckningar, och ersatte försvaret av yttrande- och tryckfriheten med censur.

Censuren av Thilo Sarrazins bok utgör en fullständig skandal och innebär en skamfläck för Umeå stadsbibliotek. Den rådande totala tystnaden från bibliotekets sida gör följande frågor oundvikliga:
a) har stadsbiblioteket sysslat med denna typ av censur tidigare?
b) kommer böcker att plockas bort även framledes – om viss personal eller låntagare ogillar litteratur av religiösa eller politiska skäl?

 

Censurens sluttande plan: fas två

Vägran att stå för vad man gjort
Efter att ha sysslat med censur, och plockat bort Thilo Sarrazins nya bok, började personalen på Umeå stadsbiblioteket att få frågor om varför boken hade försvunnit.

I detta läge kunde naturligtvis inte personalen stå upp och säga följande: Det är inte alla som tycker om Thilo Sarrazins böcker (av religiösa eller politiska) skäl. Därför plockade vi bort hans senaste bok. Detta skulle naturligtvis få oöverskådliga konsekvenser. Låt mig nämna några:

a) Juridiska konsekvenser.
Det finns två JO-beslut i vilka kultur- och fritidsnämnden i Falköpings respektive Botkyrka kommuner kritiseras, detta för att de inte har levt upp till bibliotekslagens och regeringsformens krav på objektivitet. I båda fallen berodde JO:s kritik på att biblioteken hade vägrat tillhandahålla böcker på grund av de åsikter som framförts i dessa. JO:s kritik kom 2017.
Det som skiljer dessa båda kommuner, deras politiska nämnder och bibliotek från Umeå stadsbibliotek (som här ligger under Kulturnämnden) är att biblioteken i Falköping och Botkyrka stod upp för vad de gjorde.
Umeå kommun vill säkerligen inte prövas av JO. Detta vet naturligtvis cheferna på stadsbiblioteket och agerar i hemlighet. Och det kan bli fler konsekvenser än de juridiska.

b) Praktiska konsekvenser.
Vad händer om någon, med rätta, säger att det finns böcker av värre författare som framför värre åsikter än Thilo Sarrazin? Vi har tidigare nämnt att Umeå stadsbibliotek har böcker av Herman Lundborg, Josef Stalin, Kim Il-sung samt Adolf Hitler. Dessa har bland annat klämt ur sig böcker med titlar som ”Svenska folktyper – bildgalleri ordnat efter rasbiologiska principer och med orienterande översikt” samt ”Mein Kampf”.
Tänk om det blev allmän känt att det bara var att trava in på Umeå stadsbibliotek och kräva sitt egna lilla bokbål! Hur många författare och böcker skulle inte då försvinna? 

c) Moraliska konsekvenser.
”Umeå [kommunen som] vill mer” är heller inte attraherad av att andra kommuner får reda på den feghet och dubbelmoral som här råder här. Det blir naturligtvis svårt för denna ”framkantskommun” att framställa sig som kulturens och demokratins förkämpe om Umeå skulle komma att förknippas med hemlig censur. Istället riskerar Umeå att framstå som en liten beskäftig PK-håla. Vilket kommunen i vissa avseenden är. I mina ögon.
Så för att förhindra att den splittring som förhoppningsvis uppstått bland personalen, på grund av censuren, blev djupare beslöts att inte göra som i Falköping respektive Botkyrka. Istället skulle de anställda gå från censur till hemlig censur. Hemlig censur var även bättre ur juridisk synvinkel (JO), samt vad gällde eventuella frågvisa politiker och när det gällde Umeå kommuns goda rykte i ”kultur-Sverige”. Därför beslöts (eventuellt rent instinktivt) att den bästa metoden var att hålla tyst om den (förhoppningsvis) nya traditionen att plocka bort böcker som någon kritiserade. Vilket jag alltså ser som den enda logiska förklaringen till att en så ny bok plockas bort så fort).

Denna tystnadskultur, så vanlig i Umeå, är fortfarande vad som gäller när jag just nu skriver min fjärde blogg om den censur som Umeå kommuns biblioteksväsende utsatt Sarrazins bok för. Men denna tystnadens metod kunde naturligtvis inte hålla i längden. Varför? Därför att vissa anställda var beredda att ljuga folk rakt i ansiktet, andra tyckte det hela var väldigt olustigt och svävade på målet och ytterligare andra kände sig (efter en viss tid) tvungna att säga halv-sanningen. Och allt detta var naturligtvis endast en tidsfråga.

Men det är skandalöst att biblioteksanställda censurerar böcker. Och att detta, dessutom, sker i hemlighet visar att de förstår att det är fel att plocka bort böcker. Ändå sker det! Varenda verksamhetschef och politisk nämndsordförande har skyldighet att känna till samhällets elementära regler: grundlagarna som berör yttrande- och tryckfriheten står över någon hemsnickrad ”värdegrund”. Och även de politiker och verksamhetschefer som saknar elementär allmänbildning borde känna till innehållet i de två JO-besluten från Falköping och Botkyrka. Låt oss repetera: I båda fallen berodde JO:s kritik på att biblioteken hade åsidosatt regeringsformen och bibliotekslagen när de vägrade tillhandahålla böcker på grund av de åsikter som framförts i dessa – med stöd i någon hemsnickrad ”värdegrund”.

Det som hänt i Umeå är i princip samma sak som det som hänt i Botkyrka och Falköping. Det är otroligt fegt att ingen går ut och förklarar sig. Det är så typiskt för kommunen att ingen ansvarig, exempelvis verksamhetschef eller Kulturnämndens ordförande, förklarar och beklagar det inträffade. De förlitar sig på Umeås paradgren: tystnadskulturen.

Men tystnaden kommer inte att rädda de som sysslar med censur.

 

Censurens sluttande plan: fas tre

”Vi har aldrig haft den boken” – att ljuga folk rakt i ansiktet
De låntagare som har varit i kontakt med mig med anledning av att Thilo Sarrazins bok försvann från hyllorna har blivit illa behandlade på olika sätt. Minst en har fått höra följande ord: ”vi har aldrig haft den boken”. Vissa ur personalen har alltså inte haft några problem med att ljuga folk rakt i ansiktet. Jag har skrivit det tidigare: det handlar inte om huruvida boken är ”bra” eller ”dålig”. Det handlar om att Umeå stadsbibliotek köpte in boken eftersom de ansåg att den var angelägen att ha i sitt utbud. Detta gjorde biblioteket alldeles rätt i. Precis som det är alldeles rätt att ha böcker av Hitler, Kim Il-sung, Josef Stalin och Herman Lundborg. Men sedan plockade vissa i personalen bort boken. Sannolikt efter påtryckningar. Och detta hemlighålls. Ibland genom direkt lögner – rakt i ansiktet på låntagare.

 

Censurens sluttande plan: fas fyra

En annan har både fått höra lögner och blivit personligt illa behandlad
Den person jag tänker på är en man på närmare 70 år och kan endast kan ta sig fram med hjälp av kryckor. Varje besök vid stadsbiblioteket innebär en avsevärd påfrestning. Det handlar inte om en lättsam promenad från P-huset till biblioteket. Det handlar om ett ytterst ansträngande fysiskt företag. Och stadsbibliotekets attityd har tvingat fram många besök.

Först fick också denne låntagare höra att boken aldrig hade funnits hemma. Detta vid sitt första besök på stadsbiblioteket i månadsskiftet februari-mars. Men han gav sig inte. Han hade ju, nämligen, med egna ögon sett boken på stadsbibliotekets hyllor under hösten 2018. Utan att personalen erkände att boken faktiskt hade funnits hemma (vilket bevisas i brevet ovan) blev han erbjuden att lägga ett förslag på att stadsbiblioteket (återigen) skulle köpa in den aktuella boken av Sarrazin. Han fick dessutom veta att hans förslag skulle behandlas på ett möte med personalen den 10 april i år. Resultatet av hans förslag skulle även delges honom senast en vecka efter mötet, d.v.s. senast den 17 april.

Men denne låntagare har, i skrivande stund, ännu inte fått något svar på om Umeå stadsbibliotek ska göra ett återinköp av Thilo Sarrazins bok Feindliche Übernahme. Och i skrivande stund har det gått hela åtta veckor, drygt, sedan den 10 april. Och stadsbiblioteket har inte hållit sitt löfte och berättat om sitt beslut. Men om biblioteket inte hör av sig och säger att de ska köpa in boken, en andra gång, är ju även detta ett svar.

En sak är helt uppenbar: Vissa i personalen har medvetet försökt utnyttja det faktum att denne låntagare har nedsatt rörelseförmåga. De har försökt nöta ut honom genom direkta lögner, löften som inte uppföljs, diffusa svar, ett allmänt passivt motstånd genom att ständigt skjuta upp tidpunkten för när han ska få besked. I denna process har mellan 8-10 anställda deltagit – medvetet eller omedvetet.

När man börjar censurera, och vet med sig att det man gör är fel, har man slagit in på ett sluttande plan. Efter det grundläggande ”brottet” följer flera. Steg två är hemlighetsmakeriet. Steg tre är den direkta lögnen. Och steg fyra är vad som måste betecknas som ”passiva trakasserier”. Och dessa pågår just nu mot låntagaren med kryckor.

 

Censurens sluttande plan: fas fem

Anställda vs andra anställda och mot låntagare
Genom mina bloggar har jag gett de ansvariga, chefer på stadsbiblioteket och ansvariga politiker, en chans att gå ut och beklaga det som hänt. Men något sådant har inte skett.

Till slut når de som har blivit illa behandlade en gräns för vad som är uthärdligt. Åtminstone för de som slår vakt om demokratins kärna: yttrande- och tryckfriheten. Under sin kamp för att få stadsbiblioteket att erkänna att det faktiskt HAR haft Thilo Sarrazins bok Feindliche Übernahme i bokhyllan under hösten 2018 har vissa biblioteksanställda inte haft hjärta att ljuga för den låntagare vars vedermödor jag har beskrivit. Han har därför:
a) fått det mail-brev som denna blogg började med – och som bevisar boken, tvärtemot vad andra anställda har sagt, faktiskt har beställts hem av stadsbiblioteket. Men sedan liksom ”försvunnit” eftersom den inte var skönlitteratur.

b) andra anställda har, vid senare tillfällen, fått följande muntliga erkännande från vissa i personalen:
”Jo, den [boken] har plockats bort.”
På frågan om varför fick han följande muntliga svar:
”Den har kanske bedömts som mindre lämplig.”

c) Vissa av de allra tidigaste samtalen med personalen på Umeå stadsbibliotek skedde i vittnens närvaro. Det vill säga att en person har besökt stadsbiblioteket tillsammans med en kompis och då frågat efter Sarrazins bok när det stod klart att den försvunnit. Vid ett sådant tillfälle förnekade den som arbetade på biblioteket att boken i fråga någonsin hade funnits i stadsbibliotekets hyllor.

Oavsett om läsaren tror på muntlig bevisföring eller inte så är det ingen som kan förneka det mail-brev som detta blogginlägg inleddes med. Där erkänns, skriftligt, att boken har beställts. Det framgår också skriftligt att boken har försvunnit – samtidigt som ingen rimlig förklaring till detta ges. Metoden i svaret är att, för att undvika en direkt skriftlig lögn, överlåta till läsaren att själv dra slutsatsen att boken plockats bort –  eftersom den inte var skönlitterär. Men den som köper in böcker vet mycket väl vem Thilo Sarrazin är.

Betyget på detta brev kan inte bli högt. Den som vill kan tolka svaret som både fegt och falskt. Men jag tolkar det inte så. Jag har hela tiden utgått ifrån att den personal på stadsbiblioteket som har velat plocka bort Sarrazins bok har utgjort en minoritet. Denna minoriteten har tvingat majoriteten till reträtt genom att beklaga sig över att folk som vill ha bort Sarrazin kallar honom för Islamofob, rasism och liknande. Uttryck som jag själv fått utstå i samband med ett antal debatter i Umeå kommunfullmäktige. Där har ord som islamofob, rasist, och liknande använts. Det är sannolikt att det finns en rädsla för att för höra sådant om sig själv på stadsbiblioteket.

Hellre då börja censurera böcker.

 

 

Avslutning

Den envise låntagare nötte ut personalen med sitt fasthållande av att han hade sett boken i hyllan. Det var inte personalen som nötte ut honom. Och här står vi nu. Frågan är vad som kommer att hända.

Först: Det jag tror har hänt är att en minoritet har försatt en majoritet i en sorts ”utpressningssituation”. Med detta menar jag att majoriteten har hamnat i den svåra valsituationen att antingen tvingas göra sig till fiender med sina kollegor, eller finna sig i att delta i falskspelet kring boken. Om vi ser mail-brevet ur detta perspektiv så tolkar jag formuleringarna som om de är skrivna av en ur majoriteten – som försöker göra det bästa möjliga av en hopplös situation. Men mail-brevet utgör, trots detta, ett sätt att undvika sanningen. Den sanning som består av att Thilo Sarrazins bok har blivit bortplockad. Tyvärr bidrar den som har skrivit mail-brevet till att mörklägga sanningen och därmed till att dölja censuren. Om det är motvilligt.

Mina bloggar har gjort att en rad personer ger mig olika tips på missförhållanden. Jag bloggar troligen om vart tionde av dessa tips. Vissa tips håller inte och andra kan vara för personliga. Men i detta fall handlar det om att en aktad institution i kommunen – biblioteksväsendet – i hemlighet har sysslat med censur av en bok som den själv beställt hem. Utifrån uteslutningsmetoden, när det gäller bokens utgivningsdatum och det datum då boken plockades bort (vid årsskiftet), vågar jag påstå att boken har plockats bort på grund av påtryckningar. Dessa påtryckningar kan vara av religiös eller av politisk art.

Eller en kombination av dessa båda.

Jag hoppas fortfarande på att någon person på stadsbiblioteket, eller att någon politiker i kulturnämnden, ska ta sitt ansvar och gå ut och beklaga censuren samt be de personer som har blivit illa behandlade om ursäkt. Och självklart ska stadsbiblioteket återigen köpa in Sarrazins bok Feindliche Übernahme.

Boken finns på Adlibris nätbokhandel. Där finns även Sarrazins tidigare bok – den mest sålda politiska boken i Tyskland, skriven av en tysk, under ett decennium.

Det som jag och andra, i Arbetarpartiet och även inom andra partier och organisationer, sysslar med i denna strid är att försvara yttrande- och tryckfriheten. Jag kommer att ta upp frågan i Umeå kommunfullmäktige – under alla förhållanden. Däremot kommer tonfallet i fullmäktige att vara annorlunda om någon ansvarig hinner gå ut och be om ursäkt för den censur som har skett före det att frågan kommer upp. Detta i jämförelse med det tonfall kommer att prägla debatten i fullmäktige om nuvarande tystnad fortsätter.

Det som skett är alldeles för allvarligt för att kunna tystas ned.

 

____________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.