Donald Trump, maten vid Ångermanälven och konsten att vara mallig(are)

Försvara yttrande- och tryckfriheten

__________________________

 

Sommarblogg no two.

 

The Donald

Boken om Donald Trumps presidentskap är verkligen fascinerande. Den har sålt i mång-miljonupplaga. ”Fire and Fury” är skriven av en Michael Wolff och publicerad 2018. I min upplaga finns ett nyskrivet efterord.

Det finns en passage i boken som gör mig mallig. Och det ska mina partikamrater få lida för – när semestrarna är över.

Alltså: Den ende som verkar ha haft någon koll på någonting i början av Trumps tid som president inom ”the administration”, som de säger i USA, heter Steve Bannon. (Jag vet inte om även han har fått sparken, idag, av Trump. Jag har glömt namnen på alla som han sparkat).

Trump övade sig att sparka folk i sitt TV-program The Apprentice.

Jag kommer inte längre ihåg namnen på alla höjdare som Trump har sparkat fram till idag. Visste ni att han har försökt ta patent på uttrycket ”you’re fired”. Men han fick inget patent. Nåväl, tillbaka till Steve Bannon. För att få de andra som erhållit centrala poster i Vita Huset att fatta någonting alls predikade han att de skulle läsa en bok från 1972 som heter ”The best and the brightest”. Den är skriven av en som heter David Halberstam. Boken fick Pulitzerpriset och alla andra utmärkelser som tänkas kan.

Budskapet i boken är detta: även om man sätter samman en ”administration” av landets toppkrafter (the best and the brightest) kan allt gå åt helvete. Med musik. Den handlar om USA under John F Kennedy och Lyndon B Johnson. Och hur alla de mest insiktsfulla, som Kennedy värvade från de akademiska, militära och industriell delarna av etablissemanget till hans ”administration”, kunde köra i fruktansvärt i diket. Skälet var deras totala missbedömning av Vietnam och Vietnamkriget. Alla USA:s resurser – som bland annat skulle ha kunnat användas till olika reformer, exempelvis för att tillgodose de svartas grundläggande materiella behov, ”went down the drain”. Allt gick fel.

Varför gör Steve Bannons råd mig mallig?

Därför att jag läste just denna bok, för första gången, sommaren 1974. Då för att träna min engelska efter att ha gått ut gymnasiet och gjort lumpen. Boken är full av svåra och översatta ord. Sedan dess har jag läst om boken två gånger. Den ÄR nämligen bra för den som vill förstå det politiska etablissemanget i USA på 1960-talet. Jag tror förbanne mig ska ringa Steve Bannon och berätta detta. Och söka jobb i Vita Huset. Jag menar, vilken skada skulle jag kunna göra, som inte redan är gjord? Och jag är säker på att Trump betalar bättre än Arbetarpartiet …

Men, men, gamle Steve har väl fått sparken. Han med.

 

Jag får nöja mig med att plåga min partikamrater med att de också måste läsa boken The best and the brightest. Som jag gjort. Tre gånger. Märker ni hur mina partikamrater redan har börjat få lida för detta. Men vänta till i höst. Glömde jag att säga att både ”Fire and Fury” samt ”The best …” är skriven på engelska. Självklart! Det ska jag också påpeka. Olidligt mallig som jag, numera, är.

Se bara hur jag skrev Sommarblogg no two. Jag hade kunnat skriva Sommarblogg nummer två. Men det är ju inget malligt i det. Jag börjar faktiskt känna mig lite påverkad av boken. Ju mer jag läser ju värre blir jag.

En bra bok det här.

 

Ångermanälven

Vi har kollat runt i omgivningarna runt omkring Sollefteå. Det är inte så förbannat platt här som i Västerbotten. Vid kusten runtomkring Umeå med omnejd finns de enda ställen som har några höjdskillnader att tala om runt Öreälven vid broarna i Tallberg. Och, naturligtvis, uppe på Lo-berget i Botsmark. Där har man fri sikt 360 grader. Speciellt om man klättrar upp i gamla brandtornet. Och det ska man. Annars är man en mes.

Annars är det platt, platt, platt. Men i Sollefteå-trakten finns det både höga berg och djupa dalar!

Höga berg och djupa dalar – som Trumps karriär

Vi hittar bra. Marika har en smartphone med GPS, det har inte jag. Hon tittar dessutom på vägskyltarna, vilket inte jag gör. Hon vet var vi är. Det gör inte jag. Jag bara håller mig nära Ångermanälven, eftersom jag kör. Det är jag som har körkort. Och bil. Det har inte hon. Så jag ser till att vi rör oss medan Marika hittar matställen. Bra matställen. Det kan vi kosta på oss då resan var billig och hyran låg.

Nu ska vi ska iväg och äta. Och jag ska öva på att vara mallig. Är det någon som vet vad mallig heter på engelska. Svenska duger inte. Ska man vara dryyyg så ska man. Inget halvdant här inte…

 

Ha en fortsatt fin sommar.