Proteströrelsen i Hongkong har påverkats av den fasansfulla massakern på Tiananmen Square 1989 och av de baltiska folkens frigörelsekamp samma år

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten  -  hör av dig

____________________

 

Ingress
Det har nog inte undgått någon att en väldig proteströrelse vuxit fram i Hongkong. Vad som började som protester mot en utlämningslag handlar idag om djupare frågor som rör demokrati. Dagens protester får mig att minnas händelserna i Kina för 30 år sedan. Dagens protester i Hongkong kan omöjligt förstås utan att känna till den fasansfulla massaker som ägde rum på Tiananmen Square – Himmelska fridens torg – under den 3-4 juni 1989. Kampmetoderna kan inte heller förstås utan att känna till balternas strid för nationellt självbestämmande och avskiljande från Sovjetunionen samma år. Detta understryks av att demonstranterna uppmärksammade 30-årsdagen för ”The Baltic Way” genom att bilda en mänsklig kedja med över 200 000 människor som de kallade ”The Hong Kong Way”. The Baltic Way var en 600 km lång mänsklig kedja med två miljoner deltagare som sträckte sig genom Estland, Lettland och Litauen den 23 augusti 1989.

* Här kan du se ett klipp från den enorma folkliga mobilisering som skedde i Estland, Lettland och Litauen. Filmat från nämnda helikopter.

* Här är ett nyhetsinslag från 1989 som i sin tur berättar om hur den då aktuella frihetskampen har sina rötter 50 år tillbaka i tiden – i Molotov-Ribbentropp-pakten mellan Stalin-Sovjet och Hitler-Tyskland:

 

Stycke ett
Tiananmen Square. Minnet av massakern på Tiananmen Square (Himmelska fridens torg) är i allra högsta grad levande hos hundratals miljoner kineser i Folkrepubliken Kina. Detsamma gäller för de boende i Hongkong. De hade tillgång till all medierapportering från ”väst” och samtidigt, p g a geografisk närhet samt via släkt och vänner, fick de direkt information från Kina.

Året 1989 var Hongkong fortfarande inte en del av Folkrepubliken utan var ”arrenderat” av United Kingdom. Så befolkningen hade tillgång till all medierapportering från ”väst”. Samtidigt, på grund av den geografiska närheten samt via släkt- och vänskapsförhållanden, hade Hongkongborna direkta informationskanaler med Folkrepubliken. Just därför var många av medias kinabevakare placerade i Hongkong. Och just därför måste dagens protester ses mot bakgrund av att det är 30 år sedan den ohyggliga massakern på Tiananmen Square 1989.

 

Stycke två
Kinesiska studenter i Umeå. När massakern ägde rum fanns det många kineser i Umeå för att plugga på universitetet. Trots att dessa studenter Vid denna tidpunkt var ofta studenterna var knutna till de styrande i Kina, antingen som medlemmar i KKP, eller genom att deras släkt kunde råka illa ut vid eventuella avhopp. Det cirkulerade också rykten om att studenterna tvingades spionera på varandra för att ingen skulle involvera sig i regimfientliga aktiviteter. Då kineserna organiserade en pick-nick slogs man av att de, trots sitt stora antal, nästan aldrig bjöd in någon icke-kines.

 

Stycke tre
Den bestialiska massakern på Tiananmen Square natten mellan den 3 och 4 juni 1989 chockade alla och naturligtvis även de kinesiska studenterna i Umeå. Umebor tog initiativ till att samla alla kineser som ville och kunde, tillsammans oss infödda umebor, till en sorts sorgens picknick på gräset vid Nydalabadet. Vi var många. Detta var ett sätt att stötta de sörjande, och alltmer chockade, kineserna. Ett tillstånd som tilltog i takt med att allt fler fasansfulla detaljer kom ut från vad som tilldragit sig på Tiananmen Square.

But some of the workers and students stayed in the Square. And the troops just mowed them down. They shot them dead. They just shot them. There were dead and wounded lying in the square. Then the tanks came in and rolled over them, and flattened them. And then the soldiers got these bulldozers, and picked up all the bodies and the tents, and put them in a pile and burnt everybody and everything there. Some of the people were still alive I’m convinced when they were burnt, though I’ve got no proof of that of course. And all of these people are officially classified as missing, not dead.”

(Ur boken “Eyewitness in China”, av Stephen Jolly)

I samband med ett av mina besök i Kina träffade jag några diskussionslystna ungdomar. Då jag händelsevis råkade ha med mig boken ovan gav jag bort den till ungdomarna. Den första som läste pamfletten var en tjej som jag återsåg några dagar senare. Hon gav mig en kram och, med tårarna rinnande, viskade i mitt öra: ”thank you, thank you, you know, our government doesn’t tell us everything”.

 

Stycke fyra
Men åter till Umeå.
Vår parti i Umeå ansåg att det varken var tillräckligt, politiskt sett, eller nyttigt på det personliga planet, att gång på gång samla folk enbart för att äta och sörja. Så till viss irritation för den umebo som ansåg sig ha monopol på de kinesiska studenterna i Umeå organiserade vi ett möte på kvällstid. Som jag minns det hölls mötet på Ålidhems Folkets Hus och var förhållandevis välbesökt. Trots ryktena om att vissa av studenterna tvingades spionera på andra.

Under mötet diskuterade bland annat KKP:s roll i Kina, bristen på demokratiska fri- och rättigheter, de ekonomiska reformernas effekter (skillnaden mellan fattiga och rika hade börjat öka). Alla var på mötet var, svensk eller kines, rörande eniga om att den kinesiska statsledningens påståenden om att demonstranterna på Himmelska fridens torg var kontrarevolutionärer influerade av imperialismen var en grov lögn. Det var ett mycket lyckat möte som jag än idag är stolt över att ha varit medarrangör till.

 

Stycke fem
På randen till inbördeskrig.
Med tiden framkom det att det hade ägt rum protester i 400 städer runt om i Folkrepubliken Kina. Dessa hade hållits till stöd för demonstranterna på Tiananmen Square, men också mot bristen på yttrande- och tryckfrihet, de ökande skillnaderna mellan fattiga och rika samt mot det statsbärande kommunistpartiets oförmåga att leda landet framåt.

Missnöjet hade byggts upp under två stora satsningar som båda hade lett till katastrofer. Dels ”Det stora språnget” i slutet på 50- och början på 60-talet, dels på grund av ”Kulturrevolutionen” mellan 1966 och 1976. Det första var ett försök att industrialisera Kina och samtidigt effektivisera jordbruket. En satsning som ledde till en katastrofal hungersnöd, och som beräknas ha kostat tiotals miljoner liv, och ledde till att Mao i praktiken tappade makten. Kulturrevolutionen var ett fint sätt att beskriva Maos kamp för att återta makten genom att förtrycka kritiken underifrån, från arbetare och bönder, och återta makten inom partiet och statsapparaten.

Kina befann sig, i många avseenden, i en liknande situation som Östeuropa och Sovjetunionen befann sig i vid denna tidpunkt. Hela östblocket bröt samman under åren 1989-91. Oppositionen mot den kinesiska statsapparat som vuxit samman med KKP var så stark att marken darrade under deras fötter. Många hävdar att de första militära förband som fick order att krossa demokratirörelsen i Beijing, som spridit sig från studenterna på torget till arbetarna på fabrikerna, hade vägrat lyda order. Jag tillhör de som anser att Kina befann sig på randen till en politisk revolution, eller inbördeskrig, i april 1989. Det var därför den kinesiska ledningen använde så enormt brutala metoder.

 

Stycke sex
Kongressen som hölls av VPK:s ungdomsförbund.
Fyra dagar före massakern höll dåvarande VPK:s ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom (idag Ung Vänster) kongress. I ett referat från kongressen kan man läsa att KU hade bjudit in fyra representanter från den kinesiska ambassaden i Stockholm. Enligt referatet från kongressen kritiserade gästerna från ambassaden studenterna och demokratirörelsen. Hårt. De förklarade att den var ett resultat av påverkan, antingen av CIA eller imperialismen. I referatet, i en KU-tidning, stod det att dessa gäster fick kongressens varmaste applåd. Detta är en av många kopplingar till stalinistiska och maoistiska statsmaskinerier som det gamla VPK och dess ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom aldrig har gjort upp med – fullt ut. Detsamma gäller för dagens Vänsterparti och Ung Vänster. Det handlar inte bara om Lars Ohly.

Det handlar även om senare partiledare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>