En ny och kompromisslös asylpolitik infördes 2012-2015. Kostnaderna doldes. En repetition är nu på gång och måste stoppas.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten  -  hör av dig

____________________

Det första inlägget av tre om flyktingpolitik

Inledning

Sverige ska ta sin andel av det antal asylsökande som kommer till EU.

De fyra åren 2012-2015 utgör ett historiskt undantag i svensk flyktingpolitik. Speciellt tydligt blir detta under år 2015. I snitt tog EU-länderna emot 2,6 asylsökande per tusen invånare. Sverige tog emot 16,5 asylsökande per tusen invånare. Det är över sex gånger så många som EU-snittet.

Periodens karaktär av undantagstillstånd kan även beskrivas på andra sätt. Under de fyra åren 2012-2015 kom det nästan lika många flyktingar till Sverige som under de föregående 17 åren. Det handlar om nästan 350 000 personer. Det fanns ingen som helst beredskap för att ta emot så många flyktingar. Bristen på en genomtänkt plan för hur alla dessa människor skulle kunna tas om hand, och än mindre integreras, kunde iakttas på alla samhällslivets områden. Kommunerna hade inte förberetts ekonomiskt. Inte ens det akuta behovet av tak över huvudet kunde tillgodoses under hösten 2015. De ansvariga partiledarna, både i Alliansen och S+MP (plus V), verkade aldrig ens ha tänkt tanken att deras dramatiska omläggning av flyktingpolitiken – där Sverige avveck från alla jämförbara länder inom EU samt från sin egen historia – behövde förklaras. Det traditionella politiska etablissemanget begick alla fel som var möjligt att begå. Och Den Nya kompromisslösa Flyktingpolitiken genomfördes.

Samtidigt var debattklimatet sådant att det inte gick att påtala de ovan nämnda bristerna utan att bli stämplad som rasist eller SD-anhängare.

Och flyktingpolitikens kostnader sopas under mattan.

 

Stycke ett
Arbetarpartiet varnade för att denna nya, kompromisslösa, asylpolitik tvingade fram ett val mellan två alternativ: att slå vakt om välfärdssamhället eller att acceptera välfärdssamhällets upplösning.
Det förstnämnda alternativet krävde ett väldigt investeringsprogram. Annars riskerade den ansvarslösa flyktingpolitik som infördes under Reinfeldts år vid makten att skapa en ny arbetslös underklass i utanförskapsområden – identifierbar genom hudfärg. Uppdrag Gransknings reportage om situationen i Filipstad (28/8) visade på att en sådan situation redan hade börjat växa fram.

Idag är denna situation ett faktum

 

Stycke två
Reportaget från Filipstad visade på två skrämmande trender. Å ena sidan pågår en utflyttning från Filipstad, av inrikes födda personer i arbetsför ålder. Å andra sidan är arbetslösheten skyhög i den utrikesfödda delen av befolkningen.

Detta trots att det finns jobb att få i kommunen.

Enligt kommunchefen Claes Hultgren är problemet att många av de utrikesfödda helt saknar förutsättningar att kunna komma in på arbetsmarknaden. I kommunens ekonomirapport skriver Hultgren följande:
”I Filipstad bor cirka 750 vuxna individer med ursprung i Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan och Irak. [...] I denna grupp är arbetslösheten och bidragsberoendet mycket högt, samtidigt som utbildningsnivåerna är mycket låga. Denna grupp riskerar att hamna i ett evigt utanförskap som redan nu belastar den kommunala ekonomin tungt.”

Den situation som Uppdrag Gransknings reportage beskriver är inte unik för Filipstad. I juli var 47,4 procent av alla inskrivna hos Arbetsförmedlingen födda utanför Europa. Trots de senaste årens högkonjunktur tar det ca fem år innan hälften av de nyanlända, som kom till Sverige ett visst år, har etablerat sig på arbetsmarknaden (SCB). Svårast att komma ut i arbete har nyanlända kvinnor.

 

Stycke tre
Det tyngsta ansvaret för den uppkomna situationen ligger på de fyra borgerliga partierna. Regeringen Reinfeldt införde Europas mest liberala flyktingpolitik genom sin migrationspolitiska uppgörelse med Miljöpartiet. Detta skedde i mars 2011. Innebörden blev att en oproportionerligt stor andel av de asylsökande som kom till Europa sökte sig just till Sverige. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet hade något att invända mot denna politik.

Det var först i november 2015 som Stefan Löfven ”drog i nödbromsen” och återgick till en, för Sverige, mer normal asylpolitik.
Vänsterpartiet motsatte sig detta steg mot en återgång till en för Sverige mer normal flyktingpolitik. V är ett oseriöst politiskt parti som ingen bör ta på allvar.

Stycke fyra
Uppgörelsen mellan S, C, MP och L har nu, återigen, öppnat dörren för en asylpolitik som avviker från övriga EU. Detta genom en ökning av antalet asylsökande som Sverige inte kommer att klara.

En av de frågor som detta reser handlar om finansieringen.

Åren 2011 till 2017 femdubblades kostnaderna för svenskt flyktingmottagande. Från ca 12 miljarder 2011 till nästan 61 miljarder 2017. Se tabell nedan.

Att diskutera dessa kostnader är fortfarande tabu i den svenska politiska debatten. De skenande kostnaderna för flyktingmottagandet utgör troligen det tydligaste exemplet på att makthavarna hade tappade kontrollen över situationen 2015. De har aldrig återfått kontrollen. Och nu kommer denna brist på kontroll att göra sig ännu mer märkbar.

Kostnader-migration

____________________

Detta var det första inlägget av tre om flyktingpolitiken. Fortsättning följer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>