Sveriges asylmottagande måste ses i relation till antalet som söker asyl i EU. Lögnen består i att jämföra Sverige med alla flyktingar i världen

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten  -  hör av dig

____________________

Det andra inlägget av tre om flyktingpolitik

 

Ingress
I det första inlägget i denna miniserie om flyktingpolitiken betonade jag att Sverige ska ta sin andel av det antal asylsökande som kommer till EU. De fyra åren 2012-2015 utgjorde ett historiskt undantag i svensk flyktingpolitik. Speciellt tydligt var detta under år 2015. I snitt tog EU-länderna emot 2,6 asylsökande per tusen invånare. Sverige, däremot, tog emot 16,5 asylsökande per tusen invånare! Det är över sex gånger så många som EU-snittet.

Problemet är att ett antal politiskt korrumperade partier, och ett antal politiskt korrumperade media, tillsammans har skapat en mytologi. Denna mytologi går ut på att då Stefan Löfvens regering beslöt att ”dra i handbromsen” den 24 november 2015 så bytte Sverige till en ny och ”inhuman” flyktingpolitik; att Sverige vid detta tillfälle frångick en gammal och human flyktingpolitik till förmån för en ny och ”kall” flyktingpolitik. Men sanningen är alltså att det som hände i november 2015 var att Stefan Löfven och den dåvarande S+MP-regeringen ÅTERGICK till en asylpolitik som låg i linje med den som Sverige alltid har fört. Sveriges samlade syn på invandring – arbetskraftsinvandring, anhöriginvandring, flyktinginvandring – har alltid varit restriktiv!

Låt mig uttrycka detta på ett annat sätt: Det var åren 2012-2015 som utgjorde undantaget. Detta undantag präglades av något helt nytt. Partier som MP, V och C kom att prägla asylpolitiken. Detta är partier som mer eller mindre uttalat vill ha fri invandring. Och detta har aldrig, någonsin, varit något som riksdagens partier tidigare har stått för. Jag skriver denna bloggserie i ett försök att vrida den lögnaktiga mytologin kring åren 2012-2015 rätt. Så låt mig säga det ytterligare en gång: Det Stefan Löfven gjorde den 24 november 2015 var att ta ett steg i riktning mot vad som alltid varit det NORMALA för Sverige.

 

Stycke ett
Sverige ska jämföras med övriga Europa – inte med 70 miljoner flyktingar i världen
Även före undantagsperioden 2012-2015 florerade en rad myter kring flykting- och invandringspolitiken i Sverige. De som inte har velat diskutera fakta rörande flyktingpolitik har ständigt försökt hitta metoder att förvränga verkligheten. Det vanligaste sättet att ljuga på har varit att ljuga med statistik som inte har något med varken Sveriges eller EU:s flyktingpolitik att göra.

Metoden går ut på att ställa Sveriges flyktingmottagande mot det totala antalet flyktingar i världen. År 2015 uppgav FN:s flyktingorgan att det totala antalet flyktingar i världen låg på ca 63 miljoner. (I slutet av 2018 låg antalet på 71 miljoner.) De korrumperade partiernas och medias metod går alltså ut på att jämföra svenskt flyktingmottagande med FN:s ”totalsiffra” över antalet flyktingar i världen. Effekten av detta är att det svenska flyktingmottagandet, oavsett hur stort eller litet det är, alltid kommer att se minimalt ut jämfört med totalsiffrorna (som var 71 miljoner år 2018 och ca 63 miljoner 2015). Detta metod är medvetet lögnaktig.

Låt oss åter titta på året 2015. Detta år uppgav FN att det fanns ca 63 miljoner flyktingar i världen. Av dessa sökte 3,2 miljoner asyl – någonstans i världen. Det antal som sökte asyl i något av EU:s 28 länder var 1,3 miljoner. Och det är naturligtvis mot denna siffra (1,3 miljoner) som Sveriges flyktingmottagande ska jämföras. Varje politiskt och intellektuellt hederlig debattör gör denna jämförelse. Och då kommer man fram till att Sverige inte bara tog sin del av ansvaret utan tog emot över sex gånger så många asylsökande som EU-länderna tog emot i snitt.

Låt oss titta på år 2018. Detta år var det, som sagt, 71 miljoner flyktingar i hela världen (FN). Av dessa sökte 3,5 miljoner människor asyl någonstans i världen. Det antal som sökte asyl i något av EU-länderna var 650 000. Det är mot denna denna siffra (650 000 asylsökande) som Sveriges flyktingmottagande ska jämföras.

 

Stycke två
Sverige har under snart ett årtionde bedrivit en asyl- och flyktingpolitik som skiljer sig från de övriga EU-ländernas. Detta utan att de olika regeringar som varit ansvariga har förberett kommuner och landsting ekonomiskt eller när det gäller arbetsmarknads- och bostadspolitik. Men det allra värsta har varit den offentliga lögnen. Inget av riksdagens partier har bedrivit någon valrörelse som öppet och ärligt sagt till väljarna att de söker stöd för en asyl- och flyktingpolitik som (låt oss ta år 2015) innebär att Sverige ska prioritera resurserna utifrån att landet tar emot sex gånger så många flyktingar som EU-snittet. Annars hade ju valrörelsen 2014 varit ett utmärkt tillfälle att föra fram detta budskap!

 

Stycke tre
Den offentliga lögnen – skapad av politiskt korrumperade partier och dito medier – har splittrat Sverige som nation. Det är denna offentliga lögn som huvudsakligen ligger bakom SD:s historiskt snabba tillväxt. Vissa partier – exempelvis MP, V, delar av S och C – anser uppenbarligen ändamålen helgar medlen. Alternativt uttryckt: de ljuger när det gäller den svenska asyl- och flyktingpolitiken. Och stora delar av media har backat upp denna lögn istället för att avslöja den.

Jag anser, tillsammans med övriga i Arbetarpartiet, att Sverige ska ta sin andel av de flyktingar som söker sig till EU. Jag anser, tillsammans med övriga i Arbetarpartiet, inte att EU ska ta emot färre flyktingar. Men vi anser också att svenska riksdagspartier och regeringar måste sluta med att försöka ”väga upp” en eventuell ovilja hos övriga 27 EU-länder när det gäller att ta emot asylsökande. Det går nämligen inte. Vad som däremot går är att slå sönder de svenska välfärdssystemen – inklusive kollektivavtalen.

Sverige är redan ett avskräckande exempel både inom och utanför EU. Detta kommer inte att öka övriga EU-länders vilja att ta emot fler asylsökande.

PS. Ett flyktingantal på 71 miljoner utgör en ohygglig tragedi. Frågan är hur dessa människor ska hjälpas. Svaret står delvis att finna i följande siffra: 40 miljoner av dessa är flyktingar i sitt eget land. Vad dessa flyktingar behöver är Fred och Bistånd på hemmaplan. Vad de inte behöver är offentliga lögner och länder som tar av sitt utlandsbistånd för att, ensamt, försöka ”väga upp” andra EU-länders motvilja att ta sin del av ansvaret. Detta var exakt vad Sverige gjorde 2015. Det sannolika resultatet av detta var att Sverige, genom att minska sitt utlandsbistånd till Afrika (och därmed bl a beröva människor tillgången på vatten), bidrog till att öka antalet människor som tvingades försöka ta sig över Medelhavet. DS. 

____________________

Detta var det andra inlägget av tre om flyktingpolitiken. Fortsättning följer.

2 kommentarer

  1. Bergis

    Man startade med att kalla SD för rasister när de kom fram i opinionen för många år sedan. Sedan kunde man inte backa. SD ansågs vara rasistiskt oavsett vad partiet presenterade. Övriga partier ville inte tappa sitt ansikte och ge SD rätt. Man ville inte tappa sitt ansikte även om det innebar att Sverige fick ta emot allt för många asylsökande. Bara för att politiker inte ville tappa sitt ansikte står vi där vi står nu. Kommunerna klarar inte av problemet med alla de nyanlända som inte kan försörja sig.

  2. Frank Pettersson

    Jag håller inte med ”Bergis” i resonemanget kring SD. Det stämmer att en orsak till att de övriga partierna inte ville diskutera invandringens kostnader och problem var risken att bli förknippade med SD. Detta var oerhört fegt av dessa partier. Om en fråga är helt avgörande för landets framtid måste den diskuteras öppet, som t ex kostnaden för flyktingpolitiken. Det borde ett parti göra, oavsett om man då riskerar att bli kallad för rasist av vissa personer. Arbetarpartiet diskuterar frågor som dessa och islamism för att de är viktiga, Arbetarpartiet blir då kallade för rasister och för att ha islamofobi av vissa. Men det hindrar inte partiet att ta upp frågorna. Arbetarpartiet vet att dess lösningar på problemen är helt annorlunda än SD:s lösningar. Men ”Bergis” säger att allt startade med ”kalla SD för rasister”. Det ”Bergis” då utelämnar är att ledningen för SD också var rasister, med ett förflutet inom nazismen. Felet var inte att kalla SD-ledningen för rasister, för det var sanningen. Felet var att låta det påverka på vilket sätt flyktingpolitiken skulle hanteras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>